– Va? sa jag lite lamt. – Ring 112! ropade min djefla man från taket. – Till vem? Och varför? ropade jag tillbaka. – Ring brandkåren! Det brinner på taket! På vinden!
Så jag ringde. Och det brann. Och brandkåren kom med fem bilar. Och så stängde de av hela vägen, stackars bussresenärerna måste ha fått åka långa omvägar och gått genom skogen för att komma hem.
Redan tio minuter efter brandkåren, kom journalisten. Så här ser det ut just nu. Jättespännande, verkligen.
Just i denna del av barnens stora rum, står tre sängar med något som nyss var nya, fräscha lakan. Nämen titta på golvet, som jag ju dammsög för tio timmar sedan.
De tre barn som sov när vi ringde brandkåren klockan 21:30, rycktes upp och skickades hem till Bästisgrannen. De två stora barnen samlade ihop sina (håll i er) enorma läxböcker, avanceradematteuträkningar och välformuleradebokrecensioner och gick över gatan de med. Jag gav brandmännen läsk så att de skulle hålla uppe blodsockret och fatta kloka beslut samtidigt som jag försökte komma på vad som egentligen är oersättligt.
Nu är vi installerade hemma hos Bästisgrannen, som har bäddat åt oss i alla hörn av sitt hus. Det sticker i ögon och hals av röken och jag tänker att nä, nån måtta på det ju vara på bloggvirke, alltså.
Jag vaknar, gäspar, går upp och hittar i hallen Nioåringen, iklädd den djefla mannens jättestora kavaj. Hennes ögon lyser av nöjd påhittighet.
– Jahaja gomorron, säger hon med en harkling. Det var riktigt svårt att hitta parkeringsplats idag!
Vi äter frukost nästan samtidigt alla sju. Sjuåringen berättar med hög stämma att barn och vuxna minsann talar olika. Fast några vuxna kan prata som barn och några barn kan prata som vuxna.
– Men hur pratar barn? frågar jag. – Vi pratar om tecknade och otecknade filmer och när jag blir 11 år ska jag se på waschlischlaw wir dö rallow. – Vad sa du att det hette? – Waschlischlaw wir dö rallow. Vad betyder det? – Waschlischlaw … wir dö … rallow? Jag vet faktiskt inte … – Fast vuxna säger såhär: ”Vi ses på torsdag klockan ett.”
Igår snubblade jag över ett filmklipp från 1992. Det är 13-åriga Severn Suzuki som slår FN med häpnad när hon talar från ett barns synvinkel om sina bekymmer inför framtiden, nu när de vuxna inte verkar förstå. Hon är idag 30 år och har fortsatt på den inslagna vägen – som är en fortsättning på vad hennes likaledes miljöengagerade pappa David Suzuki pratade om på 1970-talet. Jag fylls av motstridiga känslor på både hög och låg nivå när jag lyssnar på klippet, och blir:
arg på oss vuxna som engagerar oss i skitprogram på tv
imponerad av Serverns vältalighet
tveksam, kanske är det bara en vuxens ord lagda i ett barns mun
orolig för miljön
arg på vår bil
arg på alla som åker till Thailand
irriterad på mig själv som inte har tvingat mina barn att hålla tal på FN-möten
glad att mina barn slipper vara bekymrade över att de måste hålla tal på FN-möten
sömnig.
För detta är november för mig: jag blir arg och sömnig om vartannat. Förbaskade månad till att vara mörk, lång, blöt, kall och allmänt besvärlig. Gäsp.
Severn Suzuki, 13 år 1992.
Och istället för att ställa mig i en talarstol på ett FN-möte, skriva engagerade inlägg i miljödebatten, få slut på världens alla krig och se till att barnen i världen får mat i alla fall varannan dag, skriver jag ett blogginlägg om att november är en svår månad och att barn och vuxna inte talar samma språk.
Ack. Eller Q.E.D. Den som ändå fick sova middag nu.
_______ Uppdatering Jag försökte nu i kvällningen få Sjuåringens waschlischlaw-språk översatt. Det gick åt skogen: han mindes inte vad han hade pratat om och de fyra syskonen hade aldrig hört talas om varken waschlischlaw eller rallow. Däremot berättade Sjuåringen en lång historia om Joggojoooo-ge-ex. Som visade sig stavas Yu-Gi-Oh! GX.
Men Lund! Vad har hänt? Trots alla hurrarop och tjolahopp, har vi bara fått in hälften så många anmälningar som vi skulle vilja. Naturligtvis genomför vi allt oavsett antal deltagare – för så dumma och oekonomiskt sinnade är vi. Men om ni, kära läsare, kan muta någon, övertala en chef, tjata på en kompis och … öh, trolla med knäna och hjälpa oss så kommer jag att återgälda vänligheten med extra välformulerade ord i bloggen.
Läs mer här och boka plats här. (Eller mejla mig om anmälningsformuläret känns läskigt.)
1. Informatörens verktygslåda med Olle Bergman (09:00–12:00, Lilla Hotellet) – en förmiddag med snabba tips Skrivteknik och publicering Skriv notiser, webbtexter, pressmeddelanden, foldrar m.m. Bild & text i samspel Redigering och korrekturläsning Medielandskapet Bloggar, Twitter, Facebook – hur kan de användas? Värt att veta om Google Bra att tänka på när du möter media Presentationsteknik Tio tips för bättre PowerPoint-bilder Retorik i tredje årtusendet
2. Moderna skrivregler med Lotten Bergman (13:00–16:00, Lilla Hotellet) – värdefullt vetande för dig som skriver Vem bestämmer vad som är rätt och fel? Krångel- och kanslisvenska. Vanliga misstag Skiljetecken, förkortningar, datum m.m. Litteratur & fortbildning
3. After Work (19:00, plats meddelas senare) Kom som du är, ta med dig vem du vill, mingla loss och ställ alla de frågor du glömde ställa under seminarierna. ______________ Nä, nu ska jag öva på mina talade, välformulerade ord eftersom denna torsdag ska spenderas i Stockholm – på ett äldreboende. Enligt uppdragsgivaren ska jag kåsera om mig själv i en timme, men komma ihåg att ta hänsyn till alla som inte kan höra vad jag säger. Jag funderar på att strippa medan jag dansar jenka. ______________
Uppdatering. Det kom ett mejl med en skärmdump från Twitter. Jag är mållös.
Det vet man ju, att för 100 år sedan gick allt svart-vitt. Alla gick med struttig gång och hade hatt. Ja, alla var helt enkelt Charlie Chaplin. (Därför skulle det ju bli väldigt svårt för oss färgglada att smälta in om vi reste i tiden.)
Igår gick jag vilse på nätet och hamnade i en färgfilm från 1926. (Det står 1927 på Youtube, men fler och mer pålitliga källor säger 1926.) Det handlar inte om kolorering i efterskott, utan om en teknik som kallas Biocolour. Filmaren är Claude Friese-Greene, och han
slutade gå i skolan när han var 14
skickades till fronten (första världskriget) i 17-årsåldern
blev stridspilot när han var 19
filmade London när han var runt 25
dog när han bara var 45.
Jag förstår dåtidens filmares frustration. Där ligger hela världen framför dem, full av färger och ljud – men när de avbildar den, är den tyst och grå. (Det är lika frustrerande som att vi idag inte kan få tag i fungerande rullgardiner, är beroende av batterier och eluttag samt måste flyga till N.Y. istället för att teletransporteras. Jag vill tro att allt kommer att ordna upp sig inom, säg, 20 år.)
Nu ska ni ta en paus i livet och titta på filmsnutten här nedan. Den är knäpptyst samt barn- och kontorssäker. Det är London vi ser, och efter ett tag tänkte jag att ”det måste vara en fejk”. Men det är ju inte det. Se på kläderna, hattarna, ansiktsuttrycken, människornas gång och trafiktempot … och njuuuut.
London 1926. (Själv hakade jag upp mig på kvinnornas kjolar, ben och skor.)
Om jag vore lärare, skulle jag visa detta för eleverna omedelbart – även om mitt ämne var matematik eller träslöjd. _________ Tillägg efter att Niklas i kommentatorsbåset påpekat att jag kunde stryka 30 % av bokstäverna i ordet ”teletransportering”. Kolla så fint och lovande det står i NE om teleportering (min kursivering):
”Teleportering av personer eller vardagliga föremål förekommer i science fiction men är med känd teknik omöjlig i verkligheten.”
Men nu ska jag inte berätta ekivoka historier om vighet från ungdomen utan om vår kära, stora, klumpiga silverpil till bilskrälle. Det är en Volvo 745 från 1987 som till för sju år sedan ägdes av en gammal skånsk bankir som bara körde den på söndagar och som resten av dagarna putsade på den, där den stod i ett varmt garage. Sedan hamnade stackarn (bilen, bankiren dog nog) i en fembarnsfamilj utan garage, utan mekanikerkunskaper och utan allmänt bilvett eller känsla för biltvätt.
Häromdagen lämnade vi in den till en verkstad eftersom det säger ”bump” i ratten när man svänger åt vänster och motorn liksom harklar sig som en gammal bankir inför ett middagstal.
– Nämen det är ju en fin bil, sa bilmecken. – Mhm, vi gillar den skarpt. – Nämen nåt fel kan jag inte hitta. – Inte? Så trevligt! – Nämen jag fyllde på olja och spolarvätska. – Tack!
(Nu vet jag att det är hål i spolarvätskebehållaren och att allt kommer att sippra ut på tre timmar, men det borde jag kanske kunna fixa själv på något sätt. Silvertejp?)
– Men … sa bilmecken och rynkade pannan. – Ojoj, vad har du hittat? – Nämen alltså när tvättades bilen senast? – Öh. Tjugohundr… – Ni måste tvätta bilen. Den mår inte dåligt av det. – Ok!
Det där med biltvätt är för oss som att använda tandtråd eller stretcha efter träningen samt knipa efter en förlossning: det blir bara inte av. Men ni ser – jag lyder när jag blir åthutad av proffs.
I biltvätten såg det ut som vanligt, fast bilen åkte framåt av sig själv i en tvätt-tunnel och stod inte stilla som det brukar vara. (Jag sitter faktiskt och fnissar som ett skrämt barn i detta läge.)
När jag kom ut ur skumtunneln, kastade jag mig ur bilen för att skåda undret – det skulle liksom se ut som i tecknade filmer med gläns- och lyseffekter överallt.
Men. Då fick jag en chock. Bilen såg nämligen ut som en gammal disktrasa. Biltvätten hade fått bort all normal smuts, men inte sådant som vanligtvis endast växer på Jätten Jorm eller Storsjöodjuret.
Det växer något på bilen!
Nej! Vad händer där bakom listen?
Min teori är att bilen under många orienteringsresor och parkeringar på orienteringsvänligt inställda bönders fält, har acklimatiserat sig såpass att den har börjat anta en annan form. Den håller på att förvandlas till en levande organism med mossa och lav i ögonbrynen. Precis som den möglige mannen, som vi ju har diskuterat så många gånger förut. (William Hope Hodgsons ”Voice in the Night” är en skräckis som filmades 1958 och som många minns som en Hitchcockrysare. I slutscenen kommer en svamp roende.)
Eller … vad heter den underbara barnboken om en gammal mossig trästock som förvandlas till en flygande drake? Uppdatering: Jag hade bara behövt gå 25 meter bort till min djefla man och fråga: Resan till landet Längesen av Elsa Beskow var det ju jag menade.
Om tre år blir silverpilen en äkta sekrutt: veteranbil. Kommer vi ens att kunna se att det är en bil då?
Joakim Jardenberg har kommit på en kul sak. Precis som när man försöker stöka till livet genom att avstå från tv på onsdagar (inte ett dugg svårt numera om ni frågar mig) eller inte öppna en enda kvällsöl på en vecka trots att det vankas både fotboll och brynja, är det förstås svårt att bryta en rutin som att ideligen stoppa in smileys i texter. Joakim föreslår en smileyfri vecka! Wow!
Redan här i denna min text uppstår problem. Jag har ju uttryckt mig som vore jag ironisk och alls inte tycker att hans idé är något att ha. Jag borde kanske stoppa in en smiley för att gardera mig?
Nu uppstår kvickt nästa problem. Jag använder aldrig smileys. Och precis som andra lite trubbiga instrument, är smajlisarna inte alltid lämpliga där man först tror. För att fortsätta på den inslagna vägen: det är inte alltid ok att skruva i en skruv med stämjärn eller spett om man inte ens kan skilja på skruv och spik.
Nu uppstod ju ett tredje problem i förra stycket: hur böveln ska man stava dem? SAOL:
smiley [smaj'li] s. -n; pl. -s
figur föreställande glatt ansiktsuttryck
Redan de gamla grekerna år 1990 satt jag och min NE-kollega Jonte och hittade på annorlunda smileysar (förbövlade stavning). Vi gjorde bl.a. en Björn Borg-liknande med pannband och en Jan-Öjvind Swahn med glasögon och allt. Men det var förstås på den tiden när de inte förvandlades till gula bollar (som t.ex.), utan faktiskt var kommatecken och parenteser precis som när vi tryckte på tangenterna. När jag igår skulle sms:a ordet ”98:or”, envisades mobilen med att göra om ordet till ett gapande ansiktsuttryck. Jag fick ändra till ”elvaåringar” istället.
Fast nu uppstår ännu ett problem – halva min till åldern komna läsekrets är precis som jag: smileyovana. Eller rentav smileyokunniga. (Och det är ingen idé att jag försöker lära er – snabbkurs finns på Wikpedia häääääär. Denna läsekrets ombeds härmed att bli en skrivkrets och smiley-öva i kommentatorsbåset.)
Det är en konst att vara ironisk (och bli förstådd) utan smiley. Häng på den smileyfria veckan ni som är fast i smileyträsket! Vi andra får väl göra tvärtom och vidga våra vyer genom att lära oss när det är bättre att stoppa in en smiley och inte öda massa tid och begåvning på att skriva om texten som kanske var lite oavsiktligt dubbeltydig.
(Hoppsan, nu gav jag min smiley ovan en näsa. Det är ohippt, ska ni veta. Oj, nu kommer nästa smiley att krocka med parentesten. )
Minne från 1975. Sydde på dem på jeansen gjorde jag själv, för hand, utan fingerborg men med blödande fingrar. Och halm i skorna.
Mymlan och Kjellberg skriver också om den smileyfria veckan. Och på Twitter är idén redan en stor succé.
Alldeles tokigt – det där är ju inte en korrekt basketsko.
Korrekt basketsko. (Dock togs bilden under min studentmottagning 1984.)
Jag tänkte bara berätta hur det går till när man är basketspelare fastän ”folk” anser att man är på tok för gammal för sådant trams. ”Folk” säger att det där, det kan bara inte vara nyttigt. Sedan påtalar de mina två sydda ögonbryn, på mina krokiga fingrar och svullna knän samt knastrande fotleder. Och säger att jag borde motionera på något annat sätt.
Då slänger jag på luren, stänger av mejlen eller vänder på klacken och knycker på den likaledes knastrande nacken och avslutar samtalet med mitt långsinne. Och så gläds jag åt denna helgs match!
Äntligen lördag. Vi samlades i arla morgonstund och klämde in oss i två gamla bilar, åkte fnittrande iväg och såg till att vi när det var ungefär 70 minuter till matchstart drack termoskaffe eftersom det anses vara lämplig doping på vår nivå.
Domarna på bilden är korrekt klädda och sekretariatet riktigt kompetent. Ibland är det inte så, och ibland är det så.
I omklädningsrummet berättar vi alltid gamla minnen om tjejen som dök upp och skulle träna med oss fastän hon var barfota och hade jeansshorts. Och om matchen när vi var fem utfoulade, två skadade och bara tre spelare kvar på planen (man är fem i vanliga fall) och om när jag fick åtta foul i en match (man åker ut efter fem foul). Samt om strumpmodet på 70-talet.
Strumpmodet 2009 är inte särskilt strikt. Man kan spela i långa knästrumpor eller korta fjollsockor. Annat var det när vi alla hade tredubbla tubsockor med olikfärgade ränder.
Jag är ballast av alla för jag spelar fortfarande i Wigwam-tubsockor från slutet av 1980-talet. (Märket är inringat för alla strumpkännare.)
Vi bytte om och kände oss omåttligt coola och sa saker som:
– Vi måste svinga bollen minst två varv. – Fast snabba uppspel är ok, Mirre. – Vi byter till zonförsvar om de inte skjuter bra. – Eftersom bara Lotten och Bell är centrar, får Louise och Malin hoppa in i den positionen. – Bigge och Marie turas om att spela guard idag, va? – Näe, jag tänker inte ta upp bollen! Jag vill vara forward! – Ok. Har nån mer tejp?
Så tog en spelare på sig pannband, och så kan man ju inte ha det idag. Hon ställdes i skamvrån och förbjöds spel tills hon satte upp håret med klämmor istället.
När matchen idag skulle ha inletts, var motståndarna bara fem till antalet. Och domarna noll. Vi väntade tålmodigt (det är i alla fall bara division III), och så dök en redan svettig domare upp och bad om några minuters dispens medan han värmde upp och letade upp en kollega. Javisst sa vi, och såg motståndarlaget fyllas med stressade ungdomar som måste ha fått fel tid för sig. Och så stretchade vi lite till.
Jag stretchar de stela baklåren. (Jag kan nästan gå ner i spagat! Kolla! Vänta, hur kommer man upp? Uhuuuf.)
– Ett-två-tre: kämpa! Det här kallas pepping och görs flera gånger per match. Bästisgrannen står där med en ispåse på ögonbrynet. (Hon fick nämligen en foul när hennes öga hamnade på en annan tjejs armbåge.)
Och så duschar vi. (Ni förstår att hurraropen skallade när jag tog nakenbilder på mina lagkompisar?)
Vi vann matchen, analyserade den bedrövliga fjärdequarten (man spelar 4×10 minuter effektiv tid), stretchade lite mer, berömde Jenni som skällde ut tjejen som spelade som en ryggsäck, jämförde skador och skrapsår och invaderade sedan närmaste affär i den vilda jakten på återhämtningsmål som vi alltid glömmer att ta med oss.
Detta har jag hållit på med i 30 år. Och jag kommer att hålla på i 30 år till. Rollatorbasket, anyone?
____________ Språklkorigerigsuppdattering: Jag hade kallat strumporna där ovan för ”sockar” i plural. AB påpekade helt korrekt att det inte var korrekt, och att endast gamla skånska präster säger ”sockar”. Jahapp. Så nu vet ni vem som döljer sig under min pseudonym – en gammal skånsk präst i korrekta sockar. ____________ Uppdatering: Jag har fått tips från USA: Granny-basket! (De finns på Youtube också, men min lidande basketsjäl vill inte skicka d
it er – de skjuter nämligen förfärligt dåligt.)
I Ukraina’s Got Talent som avgjordes tidigare i år, vann en tjej som transkriberat heter Kseniya Simonova. (Ксения Симонова)
Hon kan inte steppa, inte kasta brinnande facklor omkring sig och inte heller kan hon dra ut rostiga spikar med tänderna. Hon bara ritar i sand på ett upplyst bord.
Men som hon gör det! Klicka! Se! Tolka och associera! (Nej, åtta minuter är inte lång tid. Seså, kolla nu på detta istället för att stressa runt på andra bloggar!)
Konst, konst, konst. Mitt livs största konstnärliga upplevelse var när jag åtta gånger såg Kung Lear på Dramaten. En av de värre upplevelserna var när jag häromdagen råkade höra Darins cover på Viva La Vida. Men jag ska kanske inte klaga – själv kan jag blott rita streckgubbar, dansa haltande vals, spela Paul Ankas ”Diana” på piano och tralla do-re-mi-fa-so-la-ti-do baklänges.
(Mer information om vad Kseniya Simonova ritar här ovan finns här.)
Holyfield har precis vunnit över Tyson och kan inte sluta prata om Gud och Jesus. Men reportern ger inte upp.
Då och då – med väldigt underliga intervall som inte alls verkar förtroendeingivande – skickar min djefla man och jag ut ett nyhetsbrev med fem tips om något bokstavsrelaterat. Idag försöker jag sålla bland mina 396 tips till alla som någon gång måste intervjua någon.
– Intervjutips? Vabaha? Ska du som inte är journalistutbildad ge tips i ett ämne som du ju inte på några villkor kan behärska? – Javisst. Det finns så mycket som jag tror att jag kan.
För även om man inte är journalist, kan man ha nytta av att känna till intervjuteknik. Det kan handla om att skapa nya kontakter inom eller utanför företaget, att finna rätt person till en ny tjänst eller bara om en presentationstext till intranätet. Eller ett blogginlägg för tusan bövlar!
1. Se till att intervjuoffret (som man verkligen inte borde kalla ett offer egentligen) känner sig bekväm i situationen. Om det kräver att du sitter synnerligen obekvämt på ett bord i skräddarställning, så ok.
– Vad roligt att du sover i en vattensäng, får jag lägga mig bredvid dig medan vi fortsätter att prata?
– Visserligen brinner det lite i ditt hår fortfarande, men här – ta en isbit på.
2. Eliminera störande element. Det kan vara omkringrusande kolleger, gråtande barn i bakgrunden eller en ständigt sms-pipande telefon. Men tänk också på att de störande elementen kan fungera lugnande för att ”allt är som vanligt” med dem i närheten. Det finns människor som till och med mår dåligt och inte kan fokusera om de blir tvungna att stänga av mobilen eftersom de då får en känsla av att de står utanför ”verkligheten”. Eliminera alltså inte nödvändigtvis det som stör dig, utan sådant som stör den som intervjuas.
– Ni flackar med blicken, är det något som är fel, herr Pirat? – Ja, jag saknar min papegoja så. Kan han få sitta på min axel under intervjun?
3. Ett självklart tips som passar i alla tänkbara situationer i livet, är att man bör förbereda sig. Alla tipslistor med självaktning har med punkten ”förbered dig”. När det inte går att förbereda sig, kan man i alla fall skriva upp frågor som kanske kommer att ställas – hur självklara de än är. Men bara för att det finns färdiga frågor, kan man inte slappna av helt: du måste vara vaken och lyssna på svaren så att du inte missar självklara följdfrågor. Så här t.ex.:
– Ja, det var ju då jag förstod att min mamma … inte var … som andra mammor … – Och vilken är din favoriträtt?
4. Formulera frågorna så att de varken är vinklade eller mesiga. Tyvärr definierar alla jag känner ”vinklad” och ”mesig” på olika sätt, men ungefär så här menar jag:
Vinklad fråga – Tycker du att det är rätt att stora, starka, rika ishockeyspelare ska få bättre träningstider än stackars små, fattiga konståkningsflickor?
Mesig fråga – Blev du inte ledsen då? Och kränkt?
Dum fråga (som tyvärr ofta funkar bra) – Hur känns det?
Öppen fråga utan vinklingar och färdiguttänkta svar – Jag är lite nyfiken på den nya landskapsflaggan som har ett spöknippe i mitten. Berätta hur den kom till!
5. Våga använda din egen personlighet. Är du en slarver med ägg på slipsen eller en petimäter med benan i raka vinklar kan du kanske göra en grej av det. (Men förvänta dig inte att den som du intervjuar hurrar och älskar dig bara för att du är dig själv.)
– Titta, jag har förberett mig med 125 frågor, en bandspelare och sjutton nyvässade pennor med perfekt hårdhet. Sådan är jag! – Jag har då rakt inte tid att svara på 125 frågor.
– Oj och hoppsan, spillde jag rödbetssaft på din vita klänning igen? – Jag har inget ombyte och måste åka hem och byta, du har fem minuter på dig från och med nu.
Såja.
Det sägs att Ulf Elfving (som inte stavas med w) fortfarande är Sveriges skickligaste intervjuare. Jag tycker att det är svårt att bedöma numera, när man inte är riktigt säker på om det finns en intervjufrågemakarstab i bakgrunden. Själv gillar jag Ruby Wax och Michael Parkinson, men det känns ju sådär lagom originellt.
Uppdatering Har nu fått från säker källa (kollega till Ulf) höra att han inte har hjälp med frågorna utan sköter vjuandet helt själv. (Ja, i branschen skippar man ”inter-”.)
När jag blir stor ska jag ha ett yrke som heter ”studiebesöksrapporterare”. Detta yrke kommer att vara lukrativt och givande. Jag ska ha en agent som portionerar ut mina planerade besök på olika arbetsplatser i en annars behagligt ofylld almanacka. Och världen kommer att bli en bättre plats med antika klädavhängningsställen som jag har inspirerat till!
Se bara! Och tänk att här samlades politikerna förr i tiden när de inte hade tillgång till lika fina arbetsrum som idag. 1. Plats för plommonstop. 2. Plats för käpp eller paraply. 3. Plats för galoscherna. (Det var bättre förr!)
Igår hamnade jag alltså i Riksdagshuset för att se hur förste stenografissan Cruella sköter sig på jobbet. (Utan kamera. Alla bilder är tagna med mobilen. Suck.) Det lät så här:
– Det här är första kammarsalen, där soss… – Ååååååh! – Och här är andra kammarsalen, där mod… – Meeeen tittaaaa! – Till höger har du plenisalen, men vi f… – Wow! Wow! WOW! – Och där gick Baylan förbi oss. – Men kolla vilken häftig stol!
Ja, jag är lättimponerad i vissa sammanhang. Och då hade jag ännu inte sett stenografiblocket.
Stenografens handstil. Strax efter MS där i mitten står det: ”Jag ber att få hänvisa till det utdelade svaret.”
– Mina stenograferade kråkor ser ju inte ut som andras kråkor. Jag kan knappt läsa mina egna anteckningar om de är ett par veckor gamla, förklarade Cruella. – Men ååååh! Ändå! Det är ju underbart! – Här står det nog … äh, vi tar en annan. Oj vad svårt, vänta, här kanske. – Och hur skriver du in allt i datorn sedan? – Då öppnar jag ett dokument och sätter samtidigt igång det inspelade ljudet och så lyssnar jag och skriver samti… – Han pratar! Datorn pratar! Och du skriver! Wow!
Cruella har här tolkat sina kråkor.
Riksdagshuset är ljuvligt, överdådigt pyntat, allmänt fantastiskt och väldigt intressant. När man först kommer förbi de inte alls bistra vakterna i entrén, kliver man in i en väldig sal som en gång i tiden rymde Riksbanken – men som är nyrenoverad och nu hyser Sveriges sista regelrätta postkontor. Där kan man telefonera också. I en riktig telefonkiosk med sladdtelefon!
När jag stod här och poserade, ringde min mobil på riktigt. Så jag har nu talat i telefon i en telefonkiosk för första gången på säkert tio år.
Första kammarsalen är röd och brukar hysa Socialdemokraterna. Andra kammarsalen brukar hysa Moderaterna – men är också röd.
Cruella (i bildkanten ovan) är en av 25 riksdagsstenografer som går på ett rullande schema och som skriver ner precis allt som riksdagsmännen säger. I plenisalen (där alla får plats) pallar de bara att stenografera i tio minuter i stöten, medan de i mindre lokaler som Första och Andra kammarsalen kan sitta i uppåt en halvtimme. Allt som sägs spelas även in på digitala bandspelare (se röda ringen).
Riksdagshuset byggdes 1897–1905, delvis under inflytande av Lunds stolthet Helgo Zettervall (som jag hoppas kunna återvända till en annan gång). När huset stod färdigt, var de som hängde med i arkitektursvängen förgrymmade eftersom det såg så ruskigt omodernt ut. ”Byggnaden hade kommit till i en brytningstid mellan nationalromantiken och nyklassicismen” säger Wikipedia. Man borde alltså ha låtit jugendstilen dominera, inte nybarocken. Må så vara, jag gillar jugend också – men Riksdagshuset är fantastiskt i sin pompösa stil!
Överallt finns det förstås konst – både modern och inte så värst modern. Men ojojoj, den gamle talmannen hänger snett. (Och inte vågade vi rätta till honom.)
Nu till scoopet! Den entré som man inte använder idag (den som vetter mot Operan) är grön och ser ut som om den är marmorklädd – men är bara marmoreringsmålad. Det känns lite som att sitta inne i en pyntad pistagenöt. Men plötsligt, när jag stod där och ooooade och aaaahade, såg jag mitt scoop – en lite smutsigare del av den målade marmorn. Hade någon månne kastat en politisk kombattant i väggen?
Ser ni, visst ser det lite ostädat ut där?
Jag och min fjuttiga mobilkamera klev närmare väggen. Cruella hängde på och sa att nä, det där hade hon inte lagt märke till tidigare. Vi behövde inte kisa, inte ta fram ett förstoringsglas och heller inte fylla i med medhavda pennor. Marmorn talade sitt tydliga språk:
Ingvar Carlsson was here. So was Lotten Bergman, the superscooping woman.
OBS: Han är inte datormanipulerad i efterskott, jag ljuger inte och överdriver aldrig. Alla politiker som läser denna blogg (jättemånga förstås) k
ommer att intyga äktheten.
)
