Från månadsarkivet:

december 2009

Slutet är nära

av Lotten Bergman den 31 december 2009

And now
the end is near
and so I face
the final curtain …

Och här står vi på nyårsaftonen och kan inte annat.
 
Först kom möblerna till det rök- och vattenskadade vardagsrummet medan vi slog ut med armarna och sa:

– Soffor?
– Etthundratio flyttlådor med böcker?
– Men herrejisses, vad ska vi med dem till?

Sedan försökte vi med handkraft att flytta fyra soffor på fel eller rätt ställe trots att de inte hade möbeltassar. Någon kom på den lysande idén (mellan potatisgratängens skapande) att lägga något mjukt och litet (ergo grytlappar) under möblernas ben (trots att en soffa saknade ben på ena sidan). Så gissa vem som lite senare var tvungen att ta en simpel SJ-diskhandduk som skydd mellan potatisgratängsformen och sig själv.

– Aaahaaaaaaaaaaaj! vrålade jag med rykande fingertoppar.

Sedan åt vi middag. Nostalgimenyn gick till 2/3 hem hos den yngre befolkningen (bestående av hela nio omyndiga):

1) avocado med havsdjursklägg, lime och bautaräkor som enligt min djurvän till svåger är förbjudna i släktens hus
2) fläskfilé i grädd-, sherry- och rosépepparsås som jag fick hitta på helt själv eftersom inga recept passade med de oglömda ingredienserna (svårt för en icke-matnörd)
3) glass, Örjans maränger, bananer, chokladsås och ohemula mängder grädde

Vad de yngre inte gillade? Gissa.

Sedan hölls det tal. De vuxna – Bästisgrannen, Bästisgrannens skotte och Min djefla man – tackade för livet, dåtiden och framtiden.

Skotten, alltså Bästisgrannens make och husbonde tittar på Den djefla mannen efter välförrättat diskvärv.

Sjuåringen, som är familjens främste talare, höll två tal: ett om vårt återställda vardagsrum och ett tal till sin sjuttonårige brors ära. Alla grät. Sjuttonåringen återgäldade  med detta tal:

”Jo, 1965 ökade befolkningen i Italien, och då kan vi dra kopplingen till att vi har ökat i antalet personer i denna familj. Det var slutet på del ett. Sen har jag fått ett logiskt problem av vår granne John. Det handlar om ett handgranat i ett par byxor. Och här har vi pudelns kärna. Den är ca 3 meter bort. Då ska jag försöka lista ut vad som är speciellt med det. Det var slutet på del två. Till sist vill jag sjunga en textrad som jag tycker är väldigt rörande. Varje gång jag ser dig är det som  om allting stannar till… humxm, och jag humm humm… Tack för mig.”

(Inom parentes måste det sägas att alla tal får stående ovationer, hur obegripliga de än är.)

Nu har vi precis insett att ”Grevinnan och betjänten” sändes redan före åttasnåret och att vi måste se på den via SVT Play och att många sladdar saknas.

Livet är verkligen jobbigt.

Femtonåringen, jag, Nioåringen och tre tyllkjolar i det avskalade vardagsrummet.

{ 23 kommentarer }

En resa i tiden: 1973

av Lotten Bergman den 30 december 2009

Under juldagarna snubblade jag över ett gäng gamla tidningar och höll inte på att ta mig upp igen. För hur kan man låta bli att frossa i antika kaffepriser, tidstecken, mode och synnerligen upprörda texter om politik?

Men som vanligt fastnar jag för oviktigare saker än politik. Som t.ex. tv-programmen. Visserligen är det uttjatat nu, allt dravel om hur det

  • aldrig fanns något intressant på tv
  • bara fanns två (2) kanaler
  • var ovanligt med program i färg
  • inte någonsin gick tv-program på natten, morgonen eller eftermiddagen
  • bara sändes tråkprogram
  • bara sändes politiska program 
  • bara sändes program med Allan Edwall.

Titta så fint! Det är den 19 september 1973, min mammas 36-årsdag och det är verkligen … dötrist. (Men kaffet, nötlevern och osten kostade alla 11 kr/kg.)

Man borde kunna klicka på bilden så att den flärpas upp i kolossalformat. Men tekniken krånglar.

Så vad handlade denna dags tv-program om? Är det som vi minns i ett rosa, politiskt skimmer bara Allan Edwall överallt?

1. Ugandaflyktingar i färg. (Och ett språkfel – det är ju det jag säger: de/dem-okunskapen är inte ny!)
2. Fröken Ensam Hemma! Ett av världens bästa barnprogram. Tänk vilket intryck detta gjorde på oss som såg den. Gunnel Linde: tack!

3. Ett finskt program om de politiskt förföljda. Med dikt och musik!

Vad var nu Moses Makone? Jo, en sång med musik av Carl-Axel Dominique (som bodde på samma studentkorridor som mina föräldrar) och text av – tadaaa – Lars Forssell! Jag har hittat refrängen. Koncentrera er nu.

Moses Makone var med i ett parti
som ville ge [sic] Moses Makone fri.
För sånt blir man häktad, för sånt blir man piskad,
för sånt blir man hängd i ett rep, min vän!
För friheten blir man våldtagen! För friheten blir man tagen!
Den som vill bli fri som skogarnas djur: han blir satt i bur.
Så är lagen. Hos oss. Så är lagen.

Jaha. Tänk ändå vad han kunde, Lars Forssell.

4. Ännu mer dikt! Aha, ännu en kärv höst för den svenska lyriken.
5. En pjäs om ett lärarrum – ett lärarrum som kallas ”en avskärmad värld”.
 6. Japp, Allan Edwall.

Förutom detta kunde man se på

  • en kvarts fransk följetong om  krig och kärlek
  • 90 revolutionära minuter om proletariatets kamp i 1960-talets Argentina
  • Sten Feldreich som för ”nyfikna” berättar om vatten
  • Gary Engman i Kvällsöppet – ännu mer om skola, elever och lärare.

Men ändå satt vi ju där och glodde! Jädrar vad vi tittade på tv! Till skillnad från hur det är idag, när utbudet är megalogargantuastiskt och vi i vårt hus inte har en susning om vilka bondefruarna och de ensamma mammorna som söker är. Jag måste ha fått en överdos Rapport och Aktuellt någon gång, för inte ens nyhetsprogrammen lockar mig längre. Eller, vänta. Sportspegeln! Det är ett roligt program.

Ännu mer nostalgi: sport, sport, sport!

Är vi representativa här? Eller lockar tv:n fortfarande hemma hos er?

{ 47 kommentarer }

Det händer nästan inget just nu

av Lotten Bergman den 29 december 2009

Jag går omkring och väntar på att något ska hända. Det är julstiltje, och inget händer. Det enda som har hänt sedan sist är att min entertangent har ätit något olämpligt och fått förstoppning.

Lite rekapitulation på allt som de facto har hänt, även om det inte är mycket:

Det blev julafton och jag klädde mig som vanligt i julaftonsklänningen.

Vi eldade upp vår julgran som kom från Dieva.

Granen reste så här under sin korta dödskamp utan rötter. Observera att den var med på Eddie Izzard.

Vi körde hem utan missöden – i snöstorm. Vi kunde ju ha tappat ett hjul eller i alla fall tagit en sväng ner i ett dike eller två.
Väl hemma plogade plogaren som vanligt in båda våra bilar bakom meterhöga vallar. (Framför bilen där står en container som sanerarna slänger ner rök- och vattenskadade saker i.)

Det här med skottning är mig ett kärt ämne, ser jag när jag tittar bakåt. Skottning 1. Skottning 2. Skottning 3. Nyårsskotten. Jag är noggrann, jag är rödrosig, jag är svettig och jag fiskar efter beröm hela tiden.

Ni ser vad jag har kämpat? Jag är ju en alldeles fantastisk människa till att skotta perfekt! (Den djefla skåningen till man? undrar ni. Nope. Inte en skottare alls, bara ryggskottare.) 

Så här på bilden ser ju den höga, stenhårda vallen varken hård eller hög ut, men jag lovar: den är som Magnus Samuelsson. Eller Hulken. Och Shaquille O’Neill. Jag stampar efter förrättat värv av mig snön i farstun och tänker nöjt att jag inte kommer att få skäll av tidningsbuden, och så ropar jag på folket i huset för att inhysta inhösta jubel och applåder. De börjar tröttna på mig nu. Jag börjar tröttna på mig nu. Och så händer det ju inget! Vi bara borstar tänderna, flyttar möbler, skickar iväg hemlisbloggartröjor, förbannar tv:n som aldrig funkar, tappar ägg i golvet och allt är bara så ovanligt vanligt.

Men så hände det äntligen något fantastiskt nu ikväll. Jag trodde inte mina ögon utan ropade till mig alla människor i huset för att de skulle ooo:a och aaaa:a. De trodde heller inte sina ögon, varför någon sprang och hämtade kameran för att det som ju finns på bild är så mycket lättare att tro på än den verkliga verkligheten.

Hur många avocador som helst – och alla var bra! 
 
Nä, nu ska jag dammsuga bakom entertangenten. Så himla roligt det ska bli.

{ 52 kommentarer }

Linsdansen

av Lotten Bergman den 25 december 2009

Ni vet när allt avstannade och vuxna människor kröp omkring på golvet och letade efter tappade linser? Det är förstås i och med den moderna linsutvecklingen inte så vanligt längre, men den två linsbärarna i vår familj har ständiga problem med dem. De försvinner när de sitter i ögonen och de försvinner när de ligger i linsdosan och sover sött. Och de spricker och är för dyra och blir sladdriga och jag vet inte allt. Igår lät det så här i köket:

– Aha! Vet ni vad som händer när man glömmer linserna i bilen på vintern och det är minusgrader ute? tjoade Den djefla mannen från köket.

Ingen svarade. Vi tänker på honom som P1, nämligen. Det kommer mer prat oavsett om vi vill eller inte.

– Dom försvinner! Det är ingenting kvar! They are dissolving in front of my eyes as I speak! Titta!

Jag gick mot honom och såg hur han vispade runt med pekfingrarna i de två små byttorna. Jag tänkte lite på Charlie Chaplins bröddans som Johnny Depp härmade. Min djefla man är en linsdansare utan linser.

– Men du som är kemist och … hur skulle de upplösas … till vatten och syre ..? sa jag.
– Jag vet inte! Men kolla! Haha! Det är helt tomt!

Då kom Femtonåringen in i köket och tittade på sin fingervispande pappa.

– Men pappa. Det där är min linsdosa. Mina linser är inte där, de är i mina ögon. Här är din, den låg i hallen. Med linser i.

Chaplin, Depp & Downey Jr. Men gjorde inte Buster Keaton en version också?

______
Psst. Julkalendern är slut, men Lucka 24 har ett facit och Den röda tråden har trasslats ut.

{ 13 kommentarer }

Julkalendern den 24 december 2009

av Lotten Bergman den 24 december 2009

Grattis!

Ni har nu tagit er i mål på den långa julkalenderfärden mot hemlisbloggarmålet och har bara en lucka kvar. Gårdagens vinnare – Görel & TBFKAEM/HeMo/Messerschmitt – tackar sin lyckliga stjärna plommonstopet och jag kan bara beklaga att inte alla fick vinna eller att jag finge göra detta på heltid. Luna och Dina fick förståååås extrapris pga. sina namn.

Ge nu inte upp! (Ni kommer i alla fall att kunna gissa strax efter tre, för då tror alla att ni sitter och tittar på tv. Finns ett bättre tidsfördriv än detta?)

Lucka 24 har ju en massa frågor – vilka pratar med varandra och när?
________________________________________________

E:
– Hörru Ragnar.
R:
– Aaah, Edmund.
E:
–Det spinner mot kvällningen och här sitter vi i samma båt, försjunkna i drömmar.
R:
– Jomen. Det händer inte ofta. ”När man sitter så  här i en higginskofta!” Äh, har du en penna?
E:  
– Jag har två, här. Du, jag tänkte på en sak.
R:
– Hur man än vänder sig, har ma…
E:
– Nej, det är djupare än så. Alltså, när man som bäst går i drömmerier slår ena skon mot fotknölen som om den vill väcka en, få en att känna efter. Och då … ja, då är det ju bättre på sommaren, när fötterna liksom släpps ut på bete.
R:
– Mete … nej. Ja, du har sagt det förut. Och versfötterna bildar tillsammans en vers! Bärs, pärs, gärs, nej.
E:
– Men lyssna, det är inte sådana fötter jag talar om. Sitt still nu, på din stora röv – den som faktiskt hindrar dig att komma någonstans i världen.
R:
– Ja, en röv! ”En sådan som Gud i rent oförstånd i två bitar klöv.” Perfekt!
E:
– Du är en god vän, men du duger inte riktigt till filosofiska diskussioner. Lyssna nu. Vägen till framgång och berömmelse ligger i sanningen; att vara sann mot sig själv.
R:
– Men där har du fel. Jag hoppade faktiskt över första ring för att jag var så beläst. Ring, ding, pling, åldring, nej.
E:
– Titta!
R:
– Va, vad spanar du efter?
E:
– Ser du, där längs vattenbrynet, sjön funkar som en stor skål med vatten till korna som tittar på oss med sina gröna ög…
R:
– Gröna? Men hur kan du se det på det här avståndet? Fast förresten, när du nämner grön, så ska du veta att jag redan för flera år sen förstod vad klockan var slagen när jag läste om ett grönt slags salt, som de tog fel på. Vill du höra? Salt, kallt, balt, svalt, överallt, nej.
E:
– Klocka säger du. Intressant. Har du lite papper att skriva på?
R:
– Ok, men du får bara halva, jag måste, jag har en känsla av att jag ska lämna kineserna och, vänta … sax, pax, dax, max, flax. Nej. Det var något annat jag kom på.

________________________________________________

När det gäller både facit och DRT-upplösningen, är jag lite osäker på när de kommer pga. eftersom och för att. (Men jag siktar på facit vid midnatt och DRT i ottan.)

{ 124 kommentarer }

Julkalendern den 23 december 2009

av Lotten Bergman den 23 december 2009

Sent i förrgår när Lucka 22 skapades, mejlade jag Ökenråttan för att få fakta i fallet. Det var vissa detaljer som jag inte var riktigt säker på. Men inte läste hon sina mejl, inte! Nu gick det bra ändå, för då fick hon ju rusa in i kommentatorsbåset och tjoa att hon visste svaret och att gåtan var hur lätt som helst. (Ni som inte vet: det blev rena rama rimstugan i kommentatorsbåset.)

Efter en (för mig) lång dag, utropades två vinnare: Malinka och Lilla E!

Nu till Lucka 23.
________________________________________________

Gör så här för att lyckas!

Ingredienserna finns beskrivna på ett annat ställe, men ett fel har insmugit sig: det ska inte vara varken mistel eller hummer i. Men gärna ett avslitet hattband, ett avbitet öra av en gammal oslagen boxare, en väldigt lång larv och fem liter snigelspott samt en röllakansfrans – läggs i grytan och kokas sakta.

  1. Rör om i grytan.
  2. Ta av dig kilten och sätt den på ett bra ställe.
  3. Spring tre varv runt grytan och ropa: Jag vill att grytan ska bli vad det nu är som du vill att den ska bli.
  4. Rör om i grytan igen och tänk på dina känslor.
  5. Sleva i dig så mycket du orkar av innehållet.
  6. Tag kontakt  med den unge Eugene eller Ljungan och be om råd eftersom de vet allt i ämnet.

________________________________________________

 Bara en lucka kvar! Men två facit! Och en slingrande, Röd Tråd! (Kolla Översättarhelenas förslag sist i gårdagens kommentatorsbås.)

{ 139 kommentarer }

Bonusblogginlägg: Är detta … Svalbard?

av Lotten Bergman den 22 december 2009

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

Jag, min djefla man och de fem barnen är i Gryt, som ligger i Östergötland. Det har vi aldrig varit förut – faktum är att vi sedan Sjuttonåringen föddes aldrig någonsin har varit någon annanstans än hemma på julen. Men sedan brann ju huset och nu bor vi i blott tre rum – och även om det var jättemysigt för ett sekel sedan, så har vi andra pretentioner nuförtiden. Vi vill gärna ha stora ytor, myshörn att dra sig undan till och ett gigantiskt kök samt tillgång till internet. (Bio, kvarterspub och Dramaten hade också varit trevligt, men något får man ju försaka.)

När jag för en månad sedan var i Schweiz och föreläste för mina alldeles egna Annaankor (jag får säga så, de fnissar bara åt mig) sa jag något i stil med ”Uhuuu, våra barn har ingenstans att vara på juhuuulen, vad ska vi göööhöööra, uhuuuu, uhuuu” tills de alla kastade julerbjudanden på mig. Jag valde förstås den Anna som hade flest basketspelande barn (bl.a. en Hugo som är tvåochenhalv meter lång!) och hennes hus. En gammal kantorsgård! Tusen tack, Anna!

Så dit åkte vi i två bilar igår. Inne i Norrköping fastnade vi tre gånger bakom moderna bilar som fick motorstopp, och jag tänkte ”måtte våra gamla bilar hålla hela vägen”. (Bad karma?)

Väl framme lämnade Sjuåringen lite mitbringsel/offergåva så att huset ska tycka om oss.

Alltså springer vi nu omkring i ett helt fantastiskt gammalt hus. Men redan efter en kvart blev alla hungriga … fast vi hittade inte maten. Inte i bilarna, inte i kylskåpet, inte i skafferiet och inte heller i farstun. 

För den stod kvar hemma i kylväskan i vår hall i det brända huset.

Men spik i foten, trallala. Vi åt mackor utan pålägg och flingor utan fil och godis utan dåligt samvete. Och i morse satte jag mig i bilen för att köra till Valdemarsvik och köpa andra omgången julmat. Plötsligt blev allt väldigt besvärligt, otrevligt och bökigt. För bilen såg så konstig ut – den bilen som vi igår förärade nya dubbdäck och som vi verkligen har skämt bort som ett sladdbarn på senare tid.

Är du framtung, lille vän?

Båda framdäcken hade punka. Sådant ser man ju nästan bara i kriminalfilmer, så vi började fundera på terrorattentat och sabotage medan vi försiktigt flyttade bilen ett par meter till grannhuset för att få ut den opunkade bilen. Då kom en dam i grannhuset och bad oss att genast flytta bilen. Hm, tänkte vi.

Den närmaste halvtimmen lärde vi oss att man inte alls ska flytta sin punkabil ens en decimeter. Och att nya dubbdäck kan läcka om det blir kallt (say what?). Och att däckförsäljaren nog hade slarvat. Och att ventilerna var dåliga. Och att man inte ska förstöra däck med en sådan där spraylagarflaska om man inte måste. Och att om man har kört på punkadäck så kan de sprängas när man fyller dem igen. Samt att man för 400 kronor per år kan få ett serviceavtal som gör att sådana här händelser inte kostar en enda krona. Hm, tänkte vi.

I Valdemarsvik vidtog en stund senare den vilda jakten på däckpump att låna. Eller bara några tips på vad jag skulle kunna göra. Eller en idé om vem jag skulle kunna prata med för att få upp humöret lite.

Statoil hade en sådan här butiksentré, men bara en trasig pump som de ändå inte brukade låna ut förresten. Hm, tänkte jag.

Efter att ha frågat efter vägen och efter råd samt efter ett försvunnet köpcenter hur många gånger som helst och dessutom börjat frysa och misströsta efter att ha blivit åthutad som varande i vägen inne i mataffären, sa Sjuttonåringen bredvid mig:

– Jag tror att det är så här i Svalbard.

 Svalbard eller Valdemarsvik, det är frågan.

Men plötsligt föll allt på plats. Vi hittade världens bäste östgöte med världens bästa bärgarbil och världens absolut finaste dialekt.

– Wejäl otu, detta. Wäkne mä att dä bli weklamaschon på dette.

Nu inväntar vi snöovädret så att jag äntligen ska få gå ut och skotta. Den djefla mannen är i Valdemarsvik och pratar bilbekymmer med händiga karlar och jag ska iklädd förkläde laga julig spaghetti och köttfärssås.

Tacka mig! Jag har dansat en snödans. Hm, tänker ni.

Jul, jul, ljuvliga jul!

Lucka 22 är fortfarande öppen här nere.

{ 21 kommentarer }

Julkalendern den 22 december 2009

av Lotten Bergman den 22 december 2009

Hej, ursäkta dröjsmålet – nästan halv tio är sannerligen inte ”ottan” som jag lovade. Jag är ju en äkta encyklopedist och hade problem med faktakontrollen. Det har inte löst sig, så om jag får besked under dagen, kan det hända att något förändras i dagens lucka … vilket ju egentligen är synnerligen orättvist.

Gårdagens vinnare (det är inte heller rättvist!) blev en igenvinnare – Béatrice – och en nyvinnare – hakke – samt en extraprisvinnare – Leopardia.

Bänd nu upp denna sparsmakade …
________________________________________________

Det var en känd man ifrån Eken
som hade en son som med veken
gjorde flickan gravid
hon han mött hemmavid
men sen inte tålde leken.

Barnet som bodde i Norden
flydde till slutet på jorden
hade rörigt bland papper
och skrev i etapper,
men rimmar så konstigt på orden.
________________________________________________

 Åwrajt?

Jag tror att facit kommer vid midnatt och Lucka 23 lite senare. Eller kanske mycket senare …

{ 141 kommentarer }

Stackars Telia

av Lotten Bergman den 21 december 2009

Jag fick just ett mejl och känner mig lite bekymrad. Läs bara:

Bдste kund,
E-postnotifiering
Vi ber om ursдkt fцr att informera er om att vi inte kan verifiera ditt konto identitet.
Fцr att skydda ditt konto.
Vi har avslutat din webbmailkonto session.
Fцr att lцsa denna situation.
Vi bцnfaller dig att klicka pĺ SДKER lдnken nedan fцr att bekrдfta eventuella fynd.
http://webmail.telia.se

Tack fцr att du valt Telias e-posttjдnst.
Telia Webmail Service.

Men var ska jag lämna mitt kontonummer? Varför finns det ingen säker länk som jag ska klicka på? Och vill de inte ha min fyrsiffriga kod? Jag brinner av iver att få lämna ifrån mig allt jag har ju.

Lucka 21 är fortfarande öppen här nere.

{ 26 kommentarer }

Julkalendern den 21 december 2009

av Lotten Bergman den 21 december 2009

Inte vet jag hur det är med er, men när Översättarhelena plötsligt tjoar ”Men jag fattar ingenting. Vad tusan har Martin Timell med det här att göra?” i kommentatorsbåset skrattar jag så att magen hoppar som på jultomten ungefär klockan 15:07 på torsdag. Det pågår sådana vansinnigheter bakom luckorna att ni som inte går in och kollar … äh, ni får ju skylla er själva.

Vinnaren som drogs ur plommonstopet efter Lucka 20 var Örjan – och så får Agneta ett extrapris för långt och troget bidragande med idéer och förvillelser.

Nu kommer det en konstig en igen. Vem – eller vilka – hemlisbloggar idag. Och varför? Hur? När? Quad? (Jag bara citerar Izzard lite.)
________________________________________________

De två möttes för första gången när den yngre var blott ett oskuldsfullt barn och den äldre var en erfaren man. När de senare sammanstrålade i offentlighetens ljus, föll passionen över dem. Eller om det bara var en jakt på rubriker och uppmärksamhet. Såg den äldre i den yngre kanske en blek kopia eller såg han äkta talang, till skillnad från sin egen största tillgång – envishet?

– Jag är verkligen, vahettere… överbeskyddad. Jo. Från botten av mitt hjärta måste jag säga att jag ångrar att jag gav mig in i den här jävla cirkusen. Dom säger att jag kommer att förstå en vacker dag och att jag faktiskt blir starkare av allt det här – men vaddå? Jag behöver inte förstå, jag vill inte vara stark. Jag ser så himla mycket fram emot att få göra något annorlunda. Eller kanske ingenting.
– Kyss mig.
– Vad? Här? Nu? Men det är ju ingen som ser!
– Jag vet, jag bara skojade. Hör här, jag ska tala om en hemlis. Säg inget till nån. Förlåt, det här vill du kanske inte höra, men du kan tacka din lyckliga stjärna att du kan dansa och att du har musike…
– Men jag vill hellre ha kärlek! Och tur, om jag får önska.
– Men istället för kärle…
– Istället för? Vad snackar du för skit?
– Ssscchhhh. Säg inget nu. Alla som …
– Men jag fattar inte.
– Tyst, avbryt mig inte igen.
– Oj, jag gjo… förlåt.
– Just det. Tänk på att det bara är du och jag och musiken och en tävling oss emellan, så kom igen nu, kyss mig!
– Öh. Va? Ok.
– Äh, jag bara skojar.
– Åh, hihi, ok.

________________________________________________

Konstigt, va? Facit bör komma vid midnatt och Lucka 22 i ottan – om internetvågorna inte har tagit slut i byn, dit vi är på väg.

{ 151 kommentarer }