Från månadsarkivet:

december 2009

(Lucka 20 i Julkalendern finns som vanligt här nedanför.)

Jag och min djefla man skulle igår ha åkt hemifrån klockan två, kommit till ett centralt hotell klockan tre, drällt omkring och kollat mögel i duschen till klockan fyra, åkt på blögg hemma hos Cruella, gått med henne till Eddie Izzard klockan åtta och sedan gått på en cooooool isbar och svingat en bägare samt dansat hela natten.

Redan klockan två pajade planeringen, när vårt tåg var en timme försenat pga. motorfel. Det underliga var att när det trasiga tåget väl anlände, fick vi order att gå på och åka med det.

– Varför ska vi kliva på ett tåg som är trasigt?
– Lokföraren har fattat beslut. Vi ska prova om det går.
– Så tåget som har tagit dubbel så lång tid på sig att komma hit ska laga sig självt, hokus pokus?
– Eh. Ja.

Vi klev på, åkte 3 km, och fastnade sedan i två timmar ute i skogen. Nu var det dessutom ett gammeltåg utan el, så datorerna slocknade en efter en och folk blev ilsknare och ilsknare. Någon missade en konsert, några missade en kryssning till Finland, någon missade ett tåg till Skåne och några höll på att missa Cruellas blögg. Till slut kom tåget igång och tuffade tillbaka. Hemåt. Så tre timmar efter att vi kom till stationen, var vi tillbaka på samma plats.

Ett fungerande tåg trollades fram och alla passagerarna satt gladeligen i varandras knän. När vi slutligen kom fram till blöggen, hann jag äta och dricka och prata jättefort i en halvtimme.

 Min egen julburgare. Mandelmassa och pepparkakor.

Kommentatorerna Ingrid, Niklas, Dieva, AB och Anna var där – och Dieva gav mig en gran som jag ska ta med mig till Anna Ankas julhus i Gryt! (Mer om det senare.) 

Högtidligt överlämnande av gran. (Förlåt, Dieva till vänster blev väldigt avklippt.)

Denna lilla gran och min kamera skulle en liten stund senare tvinga oss till ett intressant besök i en lucka i Globen. För när vi skulle tränga oss in i Hovet tillsammans med alla andra av snöoväder rosiga människor, kastade sig en hårdocksmutantstriffidsgrobian fram emot mig och pekade på systemkameran som jag ju inte alls hade gömt eller tänkt gå in med utan faktiskt lämna in i garderoben.

– DEN DÄR! DEN DÄR KAMERAN KOMMER DU INTE IN MED! HÖRRU! DIN KAMERA ÄR FÖRBJUDEN HÄR! STOPP!
– Hihi. Jag vet. Var ka…
– DU MÅSTE GÅ TILL EFFEKTINLÄMNINGEN RUNT HÖRNET 200 METER BORT INNE I GLOBEN!
– Hihi. Ok.

Så nu kommer dagens fiffigaste tips: se till att ni blir ivägskickade till effektförvaringen i Globen (ingång 2), för där är det helt tomt och inga köer och den stackare till liten flicka som satt där hela kvällen helt ensam och bara kunde ana hur hela Hovet gungade av skratt, behövde våra väskor, kameror och grankvistar som sällskap. Och när vi skulle hem, var vi de enda som hade lämnat in effekter i luckan!

Hejdå, luckan.

Eddie Izzard var fantastisk. Hans entré påminde om Robbie Williams och hur han nu bär sig åt vet jag inte riktigt, men han får mig att tycka att en musikalisk höna med bacon på näbben är rolig när hon tutar åt en velociraptor. Och vet ni att giraffer hostar som diskreta britter? Samt att det engelska språket har slagit i hela världen för att de latinska ändelserna är så förbaskat krångliga? Och att det faktiskt inte finns en gud, för i så fall hade han hälsat på Armstrong när han klev ner på månen? Och inte heller visste ni att Dickens och Darwin bodde bara ett par bokstäver från varandra på Alfabetsgatan.

Vem behöver väl en finkamera? Jag kunde ju ta jättejättebra bilder med mobilkameran. (Har ringat in vårt fokus där nere.)

Men vet ni att Hovet kommer att falla ihop som ett korthus inom kort? Bänkraderna och trapporna gungeligungar av ingen vikt alls! När jag med min späda basketkropp gick på de 30 cm höga trappstegen som får alla att fokusera som när man trär en tråd i en nål, gungade allt. Sanna mina ord, det kommer att ske.

Titta! Jag äger Hovet! (Eller så vill jag bara ha en bild på trappan som gungade.)

Efter Eddie Izzard-konsertenföreställningen åkte vi med granen i en fullpackad tunnelbana där granen gav oss men inga andra lite svängrum.

 Stick!

Sedan loggade vi in (jag har svårt att skilja mellan logga in och checka in i dessa dagar) på ett hotell som ligger nästan på på perrongen på Centralen. Eftersom vi ska hålla i pengarna nu när huset brann och alla bilar går sönder, valde den djefla mannen det billigaste rummet i stan: ett utan fönster och med våningssäng. Och eftersom jag inte är nämnvärt romantisk, tyckte jag att det skulle bli jättespännande!

I get to be on top! skrek jag och sprang in i … ett helt normalt hotellrum.

Ack. Tyvärr hade vi blivit uppgraderade.

När vi sedan skulle gå ner till hotellets isbar och slå klackarna i taket och jag i plommonstopet skulle slå världen med häpnad, visade det sig att inträdet för hotellgästerna var 150 kr. Per person.

Därför tillbringades kvällen på detta sätt istället.

_____
Nu går ni väl tillbaka till Lucka 20?

{ 28 kommentarer }

Julkalendern den 20 december 2009

av Lotten Bergman den 20 december 2009

Gårdagen blev inte som jag hade planerat – en lugn kväll i blöggvänners lag – utan en in absurdum utdragen tågresa där vi stod stilla ute i skogen och kom fyra timmar för senare än beräknat till Stockholm. (Resan tar normalt 58 minuter, så i procent var det en försening som borde ha renderat en miljon i några slags bonuspoäng.)

Men ni var som vanligt fantastiska i luckan – och två priser delades ut till 1) Fru Decibel 2) Pysseliten.

Nu blir det plättlätt, I give you Lucka 20! (Vad fort tiden går!)

________________________________________________

Hon var irriterad på dagens debatt. Hon kände varken Leif G.W. eller den där Guillou och hade trots vad alla trodde inte något med dem att göra. Nu var hon på väg hem från det ansvarsfulla jobbet och sitt stora uppdrag som presidenten hade valt ut åt henne.

Väskan var tung och hon blev trött i axlarna och benen av att bära på den.

– Heter du Petra?
– Ja, flämtade hon.

Mannen log mot henne. Man ska inte prata med okända män. Aldrig följa med dem även om de har intressanta fall att diskutera. Han lade plötsligt något över hennes ansikte, kanske var det en mössa eller en mjuk hatt. 

– I confess to almighty God, sa mannen.

Det var det sista hon hörde. Fem timmar senare skulle hennes arbetsgivare få veta att hon var försvunnen. Det som inte fick ske, skedde alltså.

________________________________________________

Nu tror jag att vi kan återgå till normala Julkalendertider och servera både facit och Lucka 21 vid midnatt.

{ 206 kommentarer }

Julkalendern den 19 december 2009

av Lotten Bergman den 19 december 2009

Oj, jag har precis nyss vaknat. Facit kom sent inatt och nu kommer denna sena Lucka 19 att öppnas när klockan är nästan tio på förmiddagen – det är inte lätt när man är van vid att kasta sig upp i ottan för att läsa. Apropå läsa, så tycker jag att ni ska läsa gårdagens kommentatorsbås om ni hinner, för det var helt galet. Särskilt ”PK-spåret”.

Oj, vi fick ju en vinnare också: Godiva!

Men nu vidare. Detta måste faktiskt vara den svåraste luckan av alla. Hittills.

________________________________________________

Varje torkning av näsan

känner sin envisa förkylning

men säger inget till näsduken.

Tankens hopp vet att den förvirrar, eftersom resonemangen bedrar den egna hjärnan, känslorna med sina ombyten. I den exakta mitten, där hjärnan och ombytenas bedrägeri möts, tar sig tankens hopp in med sin fiktiva sanning. När du skriver handlar det inte om förtroende, utan om bedrägeri i god tro.

Torkningen är ett ord och näsan ett ansikte
att känna är att veta om den envisa är ond
som är en cirkel – är en förkylning
men säger det gör man inte till någon.
Och förtroendet är lösningen till allt.

________________________________________________

Varför så svår hemlisbloggare nu när jag ska vara borta på blögg och Eddie Izzard-show och inte har tid att vakta kommentatorsbåset? Ptja, dålig planering bara. (Facit kommer förmodligen imorrn bitti tillsammans med Lucka 20.)

{ 166 kommentarer }

Julkalendern den 18 december 2009 (bilduppdat.)

av Lotten Bergman den 18 december 2009

När kommentatorsbåset blir överfullt, gömmer sig alla kommentarer efter den 200:de i kulisserna. Då måste man klicka först på ”KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMENTERA” och väl där leta upp länkar till ”nyare” och ”senaste” allra längst ner på sidan. Krångelputte, din himla Bloggerbludder, stånk och stön och klick och skroll.

Men det är värt det, för jädrar vad ni är roliga där inne!

Efter gårdagens glädjeskutt i kommentatorsbåset, där alla genreälskare blev på synnerligen gott humör, utropade plommonstopet både Miss Gillette och Bengt till vinnare. Själv ska jag ge mig på böcker av den nämnda sorten lite oftare.

Men nu blir det mysko!
________________________________________________

Gott nytt!

Det närmar sig midnatt, mina damer och herrar. Kära, kära vänner. Bob, darling. Frances, lilla gumman. Frank, din förb… ja.

Jag skulle vilja börja med att förklara varför jag är som jag är, varför jag liknar t.ex. en tiger mer än ett litet ulligt lamm. Jag vet att man inte kan göra vin till vatten (eller hur man nu säger, och varför skulle man vilja göra något så dumt med alkohol?) så nu gör jag det som jag har tänkt göra, när jag nu är färdig.

Ajöken och hejdå på er a…

Vänta, förresten. Jag måste ju tacka lite för den här tiden även om den nu är slut. Jag bryr mig inte nämnvärt – och jag tror faktiskt att du, Oscar, kommer att ha det bättre utan mig i hasorna. Nej, gråt inte och fråga dig inte varför det blev som det blev – jag har aldrig hymlat med att jag är en rastlös själ; det ligger i mina gener. Rynka nu inte pannan, det här hade du all orsak att ana för bra länge sedan.

Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska ta vägen; Europa är så stort på alla håll och ledder. Men jag ska göra så gott jag kan och ta ett steg i taget. Och bara ha en man i taget. Om jag hade pengar … pengar som många andra … skulle jag kanske ta mig till New York, ja, N.Y. som ju är en av mina favoritstäder. Ah well. Skål på er!

Och hejdå!

________________________________________________

Lucka 19 kommer när den kommer. Facitet kommer nog vid ettsnåret (eller senare) på natten eftersom jag ikväll är på lokal med radiomänniskor och man ju inte får en syl i vädret med sånt folk och därför måste stanna kvar tills de har pratat färdigt för att själv få berätta om intressanta ting.

Här har ni anledningen till att facit inte kommer förrän sent. Puben gillar inte  mina tekniska prylar och umgänget påstår att jag ska fokusera på dem. /Lotten kl. 22:51

{ 177 kommentarer }

Julkalendern den 17 december 2009

av Lotten Bergman den 17 december 2009

Det är ett förfärligt rasslande och klingande i dessa bråda dagar. För sällan har så många polletter trillats, tappats och fallit.

Men visst var det väl för enkelt igår? (Vi får skylla på Den djefla mannen, som när han såg texten sa ”den här var ju helt omöjlig, lägg in fler ledtrådar och gör den enklare”. Nu lydde jag honom inte alls, men det måste ju vara hans fel i alla fall, eller hur?)

Efter ivrigt plommonstopsdragande (ända till Stockholm!), drogs en vinnare: Crrly. Hon fick sällskap på prispallen av Fredrik I, som har gjort en fullständigt lysande DRT-sammanfattning som inte alls är samma DRT som jag har, men som är nästan bättre. (Läs facit här och följ länken därifrån till förra luckan om ni vill krångla till det.)

Lucka 17!
________________________________________________

Innan jag i mars månad kom ut till min vän, som jag lite väl negativt kallar Måndag, tvivlade jag på allt som inte är vetenskapligt och självklart. Men där ute på fyren vändes min världsbild på ända och jag förstod gåtan – utan att ta till böcker och skrift. Vi stod uppe i tornet och tittade ut mot vattnet, mot något som inte gick att förklara, något som skrämde och förvånade oss. Jag skulle precis fråga min vän vad det var, när jag med egna ögon såg – och fick mitt svar: det var nån slags dinosaurie! Fyrens mistlur blåste i nästa sekund.

Svaret kom snabbt från monstret. Ett rop trängde över en million år av vatten och dimmor. Ett rop så plågat och ensamt att jag huttrade i huvud och kropp. Mistluren blåste igen. Monstret vrålade igen. Mistluren blåste igen och monstret öppnade sitt väldiga gap och ljudet som kom därifrån var ensamt och väldigt och långt borta. Ett ljud av isolering, av dimhöljt hav, kall natt, väsensskildhet.

För sådant var ljudet. Det var ett mullrande som av en vulkan och så skrämmande att jag än idag är rädd för mörka nätter.

Den kom långsamt och i stort, mörkt majestät simmande ute i det iskalla vattnet, långt borta – men kom plötsligt rusande mot fyren. Och stannade till och blev orörligt. Munnen gapade, det mullrade på nytt, sedan fattade dess gyllene, äppelrunda ögon eld.

»Bara vi inte tänker, tänk inte!«, sade min vän, när monstret stegrade sig och vi hann se gigantiska tassar och fiskhud som glittrade mellan de fingerliknande klorna som klöste tornet i småbitar.

________________________________________________

LåtenLåtom oss … Äh! Kasta polletter omkring er!

Facit kommer nog vid midnatt som sig bör. Lucka 18 ligger och jäser någonstans, så den dyker nog inte upp förrän i ottan.

{ 208 kommentarer }

Ett helt banligt blogginlägg: På ett fullt tåg

av Lotten Bergman den 17 december 2009

(Banligt = vanligt/banalt.)

Klockan är för mycket och tåget är för fullt och alla människor runt omkring mig är för jättefulla.

(Bakgrund: Jag har varit på herrmiddag i Stockholm och tar nu sista tåget hemåt.)

Precis innan jag skulle gå från herrmiddagen såg jag ut så här.

Detta med fylletåg måste vara en julmiddagsåkomma. I vanliga fall åker jag ju hem med sistatåget tillsammans med slitna servitriser med småpengar i fickorna, med trötta ungdomar med mörka ringar under ögonen efter en hel dags vandrande på museer, med Dramatenbesökare och med datorförsedda människor som liknar mig.

Men nu sitter jag här med

  • sovande, kortklippta kavajkvinnor
  • sovande kostymherrar
  • slipsgubbar som inte kan schluta schluddra om goooolf
  • en kvinna med jättebyst, jätteslits och jätteklackar
  • en man med jätteölmage, jättepornäsa och jätterapar
  • två fnittriga damer i 30–60-årsåldern (helt omöjligt att avgöra)
  • en synnerligen seriös och jättenykter servitris som mutade en kompis så att jag fick skjuts till Centralen när alla taxibilar hade kört i diket alldeles nyss.

Och vet ni vad. (Nu kommer uppviglande information.) Om man tar en taxi från Centralen i Stockholm, måste man sedan ett halvår betala 16 kronor extra för att man tar taxin från just Centralen. Denna summa läggs på notan i efterskott och kallas ”valfrihet”, ”trygghet och säkerhet” samt ”prisvärde” av markägaren Jernhusen. Men de som får skäll och måste ta konflikten med alla som de facto åker i taxin, är taxichaufförerna. Taxichaufförernas rekommendation (som jag nyss lovade att föra vidare) är att man går ut till den stora gatan (som heter Vasa-) och haffar ett av följande bolag:

  • Taxi Stockholm, (inte Taxi Stockholm med ”city” i finstil)
  • 020 (hade jag ingen aning att det fanns; jag är en bonnläpp)
  • Taxi Kurir.

De andra är tydligen inte att lita på. (Om jag nu är lurad och inte vet vad jag talar om och kan slänga mig i väggen, så ska ni bara veta att jag är enormt tacksam för den gratisskjuts som jag fick och att jag för alltid är mutbar.)

Ni som är bekymrade över facit till lucka 16: den kommer imorrn bitti tillsammans med Lucka 17. Sov gott (när ni har berättat om era taxierfarenheter i kommentarerna)!

{ 18 kommentarer }

Julkalendern den 16 december 2009

av Lotten Bergman den 16 december 2009

Lucka 15 var svår, men enkel när man kunde svaret. Se där ett sanningens ord, va? Goblin vann en välförtjänt tröja på att gissa helt bortitok medan alla som hade rätt och hjälpte varandra till stordåd står nakna i vintervädret. Hurra!

Vi går vidare.

Lucka 16 är inte som alla andra luckor. För den är av en annan sort: konstig och nästan tom på ledtrådar. Men den passar jättebra i Den Röda Tråden! Tror jag.

________________________________________________

– Hördudu tjocksmock!
– Va? Vad kallade du mig?
– Tjocksmock!
– Tjocksmock kan du vara själv, förbaskade lipsill.
– Ja, förutom att jag faktiskt är smärt och smidig dårå.
– Lipsill.
– Lipsill är jag bara på låtsas. Tjocksmock är du ju på riktigt.
– Folk skulle bara veta hur du är på riktigt.
– Vaddå? Vad är jag?
– Sssccchhhhhhh! Ser du vem som kommer? Han kommer!
– Men han säger ju inget … väl?
– Nä. Jag tror att han har blivit stum på riktigt. Han tror att han är något.
– Jamen något är han ju.
– Stum?
– Nej något.
– Men vad?
– Lite lik dig. Oj, nu kommer han mot oss!
– Tjenare hejsan! Hör här: om du eller du dör när du är 65 år, år 57, som är 75 baklänges och du – eller du – dör när du är 75 år det år som heter 65 och … nä vänta, jag får inte ihop det. Borde inte tänka så mycket. Men vänta, jag kan ta det på känsla, sextifeeeem och sjuttifeeeem bakl…

________________________________________________

Om inte något konstigt händer, är jag på herrmiddag hela onsdagskvällen – med karlar som aldrig läser bloggar eller bryr sig om Julkalendrar. Därför kommer nog inte facit i tid och kanske kommer inte Lucka 17 heller när den borde. Men om något konstigt händer, är ju allt precis tvärtom.

{ 164 kommentarer }

Vanligt inlägg: Snöstorm ute, snöstorm i sinne!

av Lotten Bergman den 15 december 2009

Jag har ju ingen dagbok längre – det känns som om jag registrerar det mesta på annat sätt via t.ex. mejl och blogg. Därför måste jag använda denna plats till att tala om att jag idag

  • har konstaterat att någon hade lagt ett fyra sommardäck ovanpå skidorna och snöskyfflarna som jag ville åt för att skotta 100 meter trottoar
  • har åkt runt i snöstorm med en bil som hade sommardäck utan att jag visste om det och inte för mitt liv kunde tro att det var på det viset
  • har en helt annan bil som har fått körförbud eftersom den inte har besiktigats när den skulle
  • har skött allt annat som jag bör och ska.

Hurra!

(Nu skulle man ju kunna tro att detta är skrivet av en bitter männscha som känner sig misslyckad och slarvig. Men så är icke fallet. Det är verkligen väldigt mycket som funkar mitt bland … eh … sådant som inte gör det.)

Jodå, Julkalendern fortsätter som den ska här nedanför.

{ 17 kommentarer }

Julkalendern den 15 december 2009

av Lotten Bergman den 15 december 2009

Livet leker, här i Mälardalen snöar det och i gårdagens lucka brände det till lite på slutet, när … äsch, ni får läsa själva. Om det hade varit en svensk radiopjäs hade någon rusat ut och smällt igen dörren (för det gör de ofta i radion eftersom dörrsmällar är så effektiva i just radio). Sedan fick jag knäckebröd under entertangenten (eller heter den radmatningstangenten på svenska?) och kunde inte sluta pilla med allsköns hårnålar och tandpetare. Vann gjorde till slut Béatrice, som var en av de flitigare gissarna. Och veeeet ni förresten att jag har en privat korrläsare? Japp, en av er mejlar mig snälla korrigeringar när jag skriver fel. Mycket diskret och trevligt. (Men jag tar gärna emot korr även i kommentarerna, det är bara bra!)

Gomorron förresten, allihop! Kör så det fyker!
________________________________________________

Hej Göran!

Skulle du kunna kolla min första draft när det gäller mitt stora projekt ”Talet om talen”? Jag har som vanligt lång tid på mig, men du med din expertkunskap får gärna kika lite (ska fixa övergångarna imorrn). Ok?

_*_*_*_*_

Etos
Min livserfarenhet går utanpå det mesta. Må så vara att jag inte kastade mig över läroböckerna i grekiska och latin när jag var liten. Må så vara att jag busade i skolan och ställde till det för lärarna istället för att lyssna på vad de hade att säga om Aristoteles. Må så vara att jag lever mer osunt än de flesta. Men. Lita på mig nu när jag med all min kunskap, kraft och kapacitet berättar för er hur vi ska klara av att hålla ett perfekt tal.

Patos
Min mor och min far stängde sitt hem för mig när jag bara var en liten parvel. Ett litet, känsligt barn, vars nyfikenhet och intelligens togs för okynne och illvilja. Han, som bara ville vara med sin mamma, skulle plötsligt anpassa sig efter elaka vuxna med underliga uppmaningar – som att tala till möbler. Bord, duka dig? Pah! Jag hoppas att jag på ett mer övertygande sätt förmår att väcka känslor när jag nu talar till er, mina lyssnare, mina åhörare, mina elever. Om vad? Om retorik, mina vänner.

Logos
Jag gav dem de bästa åren av mitt liv, de svarade genom att befria mig från mitt uppdrag. Fakta i målet är att alla tal måste innehålla ett visst mått av logiska argument och sanning. Jag brukar välja en ambitiös, avslutande mening som sätter sig i minnet så effektivt att ni, mina läsare, nästan kan höra min röst när ni ser orden.

Det kostar på att vara retoriker.
Det är billigt att prata strunt.
Men dyrast av allt är orden.

_*_*_*_*_

Vad tycker du? Vi hörs!

/// Dukenfäldt

________________________________________________

Jag tror att jag ska lägga ut både facit och Lucka 16 vid midnatt. Fast det trodde jag ju igår också och så blev det ju inte. Men det är faktiskt en målsättning som jag har som mål.

{ 207 kommentarer }

Vanligt blogginlägg: Siffror och nuffror

av Lotten Bergman den 14 december 2009

Lucka 14 finns här nedan.

Jag fick för flera veckor sedan ett nytt betalkort i brevpostlådan, men det separata brevet med den fyrsiffriga koden som alltid är så ologisk som möjligt, dök aldrig upp.

En av mina koder är 7259 (hej alla tjuvar) och jag måste tänka ”nästan när Orangeluvan föddes, nästan när det var fotbolls-VM i Sverige” för att minnas. En annan är 7934 (hej igen alla tjuvar), och då tänker jag ”när jag var 15 och när jag flyttade senast”. Fast vem är väl jag att klaga – jag kommer ju i alla fall ihåg koderna. (Ett av mina kort fick förresten av en automatgenererare Min djefla mans fyra sista siffror. Helt ok.)

När den nya koden till det nya betalkortet inte kom (eller kanske brann upp, vad vet jag), blev jag tvungen att kontakta betalkortsutskickarna. Tre gånger ringde jag, tre gånger satt jag i telefonkö i minst 20 minuter, tre gånger blev jag bortkopplad och frustrerad. Plötsligt såg jag i finstilt: ”du kan även skriva till xxx@zz.se”.

Mejl! Hurra! (Ni som inte gillar stavningen ”mejl” bör sluta läsa nu för att inte riskera hälsan.)

Jag skrev och fick ett automatsvar och bara tre dagar senare kom ett mejl med en uppmaning att ringa upp företaget eftersom de inte fick ge koden per mejl. Och att det inte gick att besvara mejlet. Men si det gjorde jag ändå. Och jag skrev att jag inte ville sitta i telefonkö mer. Jag skrev:

”Ok, när är köerna som kortast? Men … ni kan ju ringa mig! Ja, vilken bra idé: 070-888 55 42 har jag!”

Och det var precis vad som hände – en trevlig tjej ringde och fjupp, kommer det att komma en kod i brevlådan i morgon. Om jag inte tycker om den, kan jag ringa och be om en ny …

Sensmoral: mejla alltid, även när det inte går.

En annan gång ska jag berätta om de här två karlarna, varav den till höger är SM-vinnare i grenen ”minne”. Fyrsiffriga koder är liksom inte några problem för honom.

{ 16 kommentarer }