Från månadsarkivet:

januari 2010

Gamla och nya ord

av Lotten Bergman den 31 januari 2010

Lingvistbloggens (som jag alltid fel-läser som om det är en ”Lindqvist som bloggar”) Mikael Parkvall var häromdagen i österled och rapporterade om en finlandism – ord eller uttryck som används av finlandssvenskar, men inte av svenskar. Undrar jag om han var där med den ständigt upprörde Göran Skytte, som skrev så här igår:

”I förrgår var jag på en restaurang i centrala Vasa, tilltalades ’Var önskar min herre sitta? Skulle det passa med en förrätt eller föredrar ni endast huvudrätt?’

Igår åt jag lunch i centrala Malmö. Servitrisen glodde på mig utan att hälsa, och när jag sedan genom tystnad tvingade henne att tala fick hon till slut fram: ’Vaa vill du hau?’.”

För ett par år sedan fick jag ett brev från en drygt 80-årig kvinna i USA. Hon utvandrade som femåring, men läste så mycket tidningar hon kunde på svenska – och hade förstått att jag led av disktraseinkompetens. Därför virkade hon ett gäng och skickade till mig. Men mer än disktrasorna njöt jag faktiskt av hennes omoderna språk. (Men jag erfar nästan samma känsla när jag läser vilka ord som har strukits ur SAOL: förbrytarfysionomi, hugnelig, dandyelegans. Njuter ni också? Läs mer häääär.)

Tillbaka till Mikael Parkvall i Finland och ordet han lärde sig: stegring. Att ”lida av stegring” är inte något potensrelaterat syndrom utan bara lite lätt feber. Men vilket fantastiskt ord! När man har lite lätt feber är man ju bedrövligt ynklig och känner ofta:

– Uhuuu. Det här kommer att eskalera till ännu okända sjukdomshöjder och jag kommer aldrig någonsin att bli frisk igen. Ynk.

Signaturen ”qwerty” gav sedan i kommentarerna några fler exempel – som jag vill börja använda.

råddig – rörig, virrig, stökig (Råddjuret i Mumin heter alltså ”Rådd-djuret”)
bränna propparna – bli förbannad
med långa tänder – motvilligt
så det understa ruttnar – i överflöd, i parti och minut
menföre – is som varken bär eller brister
snålsoppa – redd grönsakssoppa

– Men kolla på den där fotbollsspelaren! Han vaggtrippar som när man går på menföre!
– Droger?
– Nej, på is som varken bär eller brister, pucko.
– Mmhm, och Tommy Söderberg går som Zeb Macahan.
– Vad har det med menföre att göra?
– Öh.

 
Motsatsen till att gå som på menföre är alltså att ”zebba” eller ”tommyvanka”.

{ 34 kommentarer }

Vilket jävla väder? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 30 januari 2010

 
”Tågtid” är ett fint nyord som kan betyda ”tid som man inte vet något om och som slukar all annan tid”.

Ur led är tiden.

– PLINGPLONG! På grund av den rådande väderleken råder stora förseningar. Vi ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Jag är på väg till bloggträff i detta nu. Jag befinner mig i Mälardalen och det är –12 °C, men det har inte snöat på mer än ett dygn. Nu undrar jag:

Vilken väderlek är det som försvårar tågens framfart? Snön som föll i fjol? (=Igår.) Hala spår? Solkurvor? Motvind?

Jag kollar skyltningen extra noga för att vara en lydig medborgare. Där står det att tåget som vi klev på endast är för avstigande. Och att det skulle ha gått för fem minuter sedan. Jag hittar en tågvärd och pekar mot skylten och ska precis säga något, när hon skakar på huvudet och säger:

– Nejnej, strunta i skyltarna. De visar aldrig rätt.

I bakgrunden hörs den inspelade rösten i högtalarna:

– … ber alla tågresenärer kontrollera skyltningen extra noggrant.

Ni undrar förstås om Micke och Lennart sitter bredvid mig idag? Nej, men nästan:

Mannen som hinkar öl ska tillaga lövbiff med lök ikväll och har nyss flyttat och ska laga lövbiff med lök ikväll och lövbiff smakar bäst med lök och nyss flyttade han och lök och lövbiff passar jättebra ihop när man nyss har flyttat.

Uppdateringsbild

Pseudonajas musslor till vänster, min metallsmakande, inte särskilt varma soppa till höger. 

Världens minsta bloggträff (jag överdriver alltid) med Pseudonaja, Mrs Li, Kista Chic och jag närvarande. Men AB var nästan där eftersom hon ringde och sa hej, medan Anna inte alls var där utan hemma och gjorde någonting med choklad, tydligen iklädd nattlinne och förkläde. Jonas Gardell pratade inne på toan (jag överdriver alltid; han talade inne på Folkoperans scen, men det var hål i väggen in till damernas toa – man kunde höra honom där man satt) och musiken vrålade i högtalarna (jag överdriver inte alltid) medan jag hela kvällen lade krokben för en av servitörerna.

Jag rapar fortfarande glutamat sedan igår. Och så glömde vi att göra bloggservett!

{ 12 kommentarer }

En natt på sjukhus

av Lotten Bergman den 29 januari 2010

Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.

Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.

Det var inte så här:

Pfjutt.

Utan mer så här:


Pang.

Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:

Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.

Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.

– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben?
– Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.

Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.

Nästan som Långben.

I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:

”Ligger på sjukhus.”
”Följer med dottern till skallröntgen.”
”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”

”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. 
”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. 
”Näe”, svarade jag.

Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:

Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?

Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.

{ 30 kommentarer }

På tåget med Lennart och Micke

av Lotten Bergman den 27 januari 2010

Igår åkte jag tåg med Micke och Lennart. Eller, åkte och åkte … de förpestade tillvaron för mig, där jag i lugn och ro bara skulle åka lite tåg. Micke och Lennart var nämligen aspackade.

– Höwru Micke. Din jäla sopa. Va ful du är.
– Käften. KÄFTEN!
– Jag tr…
– KÄFTEN!

Ja. Jag tog en bild på dem. So sue me. Jag var arg.

Efter att ha försökt få tyst på Lennart, lade Micke av den första av ungefär femton långtradar-rapar. Eftersom de satt snett bakom mig, kände jag vinddraget och doften tydligare än min egen andedräkt. Pffffft, så öppnade de varsin burk starköl och rapade lite mer.

– Varu stinker! Vaffan, haru pissat på dej?
– Käften, det gjorde jag redan i Strängnäs.

Sedan diskuterades det på 100-decibelsnivå kvinnors

  • utseende (”negresser ser ut som chokelaaa”)
  • intimhygien (grabbarnas egen hygien borde ha varit ämnet för dagen)
  • ställningar i vågrätt läge
  • bristande intelligens.

Tåget var proppfullt. Publiken var knäpptyst. Tiden gick långsamt. Tänk er nu denna dialog med rosslingar, rapar och lungdjupa hostningar inskjutna efter vart tredje ord:

– Flämpan!
– Vanurå? Vare hon du fick ungen med?
– Nä, vi är ju i Flämpan!
– Jag sa ju det, äre hon du fick din unge med?
– Nej, Flemingsberg! Kolla, i dom där höghusen bilade jag bort alla badrum som hade brunnit upp.
– Å fan.
– Fast jag blev kickad efter två dar. Fick inte vara hög på jobbet.
– Äre inte där det brann?
– Jag sa ju det! ÄRU DÖV?
– Det var där det brann. Kolla där uppe. Jag har jobbat där.
– DET ÄR JU JAG SOM HAR JOBBAT DÄR!
– Med mig? Nä för jag blev kicka…
– DET VAR JU JAG SOM BLEV KICKAD!
– Ok. Fast jag blev kickad när jag var full. Armarna skakade såhärva, av allt dedära bilandet men jag trodde att jag hade druckit för lite öl bara.

Här skrattade de så att de spillde öl i skäggen på varandra och blev tvungna att spotta lite flimmerhår på golvet. Jag var så irriterad och arg att jag fantiserade om tågolyckor och fälleben samt folk som tappar resväskor i huvudet på fullegubbar. Så kom slutklämmen som fick mig att känna mer sorg än ilska:

– Öh, din unge, va heter han.
– Pontus.
– Kommer han att bli som du?
– Total jävla …  Ja. Total jävla loser.
– Men asså. Kommer han att bli som du?
– Nä, som du! (Jättestort skratt från bägge.)
– Alltså, går han i skolan?
– Näe, han går på Plattan. Hante vatt i skolan sen han var 13 bast. Va fan.

Jag ville plötsligt öppna min famn, donera mitt liv och hjälpa dem på fötter.

– Nu är vi framme! Mot Bromma! Hasch!
– Men vaffan, sket du? DET STINKER! FAN VILKEN JÄVLA RÖKARE!

Tänk, så blev jag snabbt arg och irriterad igen – och lite förvånad. Jag trodde inte att man sa ”hasch” längre, men det gör man tydligen.

{ 26 kommentarer }

Dagen E – som i efternamn

av Lotten Bergman den 26 januari 2010

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

{ 63 kommentarer }

Konst… nej … ovanliga namn (uppdat.)

av Lotten Bergman den 25 januari 2010

Nu måste jag lyfta upp det som under helgen skrevs i kommentatorsbåset. Bafatt det är kul och det verkar som om sordin lägger sig som en hantel i nacken över bloggvärlden på måndagar, när det mest skrivs om snor, oförrätter, ångest, vintertröttma och ilska.

(Varning nu, alla fonetikpurister: jag kommer att gödsla med inte alltid korrekta, men läsvänliga ljudbeskrivningar nedan.) 

Det började med att Cecilia N frågade om inte Chatarina borde uttalas som Charlotte. (I alla fall första stavelsen.) Och vad Claës signalerar egentligen – det känns lite som om man borde säga [kla-es]. Så fortsatte det med att Jack berättade att hans ulmerdogg också hette Jack. (Hundar som heter som människor skapar roliga situationer när det barskt ska ges order om att sitta och gå fot.) Naturligtvis måste man i sådana sammanhang nämna Cewin [kevin], Qlaez [klas] och Miqkael [mikael] – hundar eller inte hundar.

Pärlbesatt kom då på att det fanns en man som hade döpts till Clark efter Clark Gable. Men att det skulle uttalas [slark]. Snabbt kontrade då Howdy Sailor med:

– Mamma kände för övrigt Slark innan han blev överkörd av en spårvagn.

(Visst vill man få veta lite mer om detta?)

Clark Gable. Alltså [slark ga:ble]?

Howdy hade fler exempel från sitt geografiska område: Glenn-Gunnar, Doriana, Wales [vale:s] och Kent [schent]. Så … Chatarina ska uttalas med k-ljud, men Kent med ch-ljud? Det är ju snårigare än franska, detta!

Agneta mindes att det fanns någon som hette Vivien-Leigh Pettersson, där Leigh skulle uttalas ungefär som det stavades. Jag undrar om hon var släkt med det nyfödda barnet Amadeus Pettersson som jag träffade 1992.

Vivien Leigh. 

Luna och Helena kom på varsin brödraskara som hette Markus, Matteus, Lukas och Anders respektive Matteus, Markus, Lukas och Lennart. Helena visste också att berätta att det i Värmland visst fanns två bröder som hette Steve och James – uttalat på värmländska: [steve å james].

I en artikel som Helena (jag vet inte om alla Helena:or är samma eller olika, se där nyttan av att heta Gunlög eller Bartolomeus)) tipsade om, står några av de underli… f’låt … ovanligaste namnen jag har sett. Tydligen är det vanligt att man just i Västerbottens inland är ofantligt nyskapande vad gäller namn.

– Klosetta! Har du varit på toa?
– Pimpa-Stina, men lilla stumpan, ska du ha alla de där smyckena?
– Ja, Frank-Otto, kan du svara på vad pappan till den judiska flickan Anne som skrev dagbok hette?
– Trogott är alltid så optimistisk och glad.
– Jisses, Guttaperka hoppar verkligen omkring som en studsboll!

Jag måste säga att det här är innovativt och roligt. Ofta hör man ju att det är olämpligt med ovanliga namn med tanke på mobbningsrisken. Men hur kommer det sig då att även en och annan Henrik, en Erik, en Maria och en Malin blir mobbade?

Nej, låtom oss glädjas åt dessa roliga namn. Själv har jag lyckats med konststycket att tro att jag hittade på relativt normala men inte så vanliga namn till våra barn. Och så ligger de år efter år bland de tio första på namntopplistorna.

Jag – som heter Charlotte Lilly Elisabeth – kunde ju ha döpt mina barn till …

Cary! Eller Grant! Eller …
… Gary! Eller Cooper!

Eller bara helt enkelt Hildedrott Tenola Vildegard.

Uppdat.
Det är inte bara jag som skriver om namn idag.

Uppmaningsuppdatering
Ni som inte brukar läsa kommentarer och inte heller skriva några: klicka här och gå in i kommentatorsbåset bara idag. Det är helt fantastiska namnhistorier som berättas!

{ 103 kommentarer }

Idag ägnar vi oss åt frågor och svar

av Lotten Bergman den 22 januari 2010

Vart sjunde år drabbas jag av migrän. Hur kroppen kan känna att det har gått sju år sedan senast är ett underverk, men så är det. När jag vaknade i morse, tänkte jag:

– Men hjälp. Var jag på studentskiva igår?

Huvudvärken var som för små skor på bal. Som de små plastbitarna som tandläkarna stoppar in i munnen, fast bakom ögonen. Och den gjorde sig påmind som en lårkaka så fort jag blinkade. Eftersom jag inte alls var på baluns igår utan snarare helt i balans, spelandes basket (fick jag en hjärnskakning?), släpade jag mig ur sängen och meddelade omgivningen att jag inte bara lider av pine mouth och snorklegg samt heshet utan även huvudvärk som kräver tystnad och mörker.

Meeeen så intressant var det ju inte alls. Nu, två timmar senare, mår jag som en prinskorv och tänker städa ur källaren. Och svara på frågor här i bloggen. (Jobbar människan aldrig? Jodå, men januari är ingen vidare föreläsningsmånad.)

Det är ju alltid tillåtet att ställa (språk)frågor i kommentatorsbåset, men idag är det extra tillåtet. Jag har nämligen frågor till er också. Det är jättekul – när Suvi häromdagen bad om pluralformer på diverse hundar, svarade Luna helt sjävklart:

En terrier, flera terrarier.
En dalmatiner, flera dalmatinéer.
En papillon, flera papilotter.
En pomeranian, flera pomeranelider.
En chow chow, flera chow chow chow … (beroende på hur många de är).

Howdy Sailor (som har glömt hur man bloggar) går i bryderier när det gäller vissa termer som det inte finns svenska för. Ett kommunalt och ett idrottsbegrepp ska härmed med er hjälp få svenska namn:

Cultural planning är ”en metod om hur man använder kulturella resurser för en samordnad utveckling av städer, regioner och länder”. (Det är inte mina ord i definitionen.) Man kan av förklarliga skäl inte kalla det CP och kulturplanering stämmer inte ”eftersom cultural ju är ett adverb adjektiv”. (Alla som nu drabbades av grammatikaversion och termfobi kan ta det lugnt. Det blir inte fler svåra ord idag.)

Uppdatering! Översättarhelena vrålar i kommentatorsbåset:

”Vad i hela fridens namn har det med saken att göra? Det är ju ytterst vanligt att en tvåordig fras på engelska översätts med ett sammansatt ord på svenska. ”

Heja, heja! Och så föreslår hon ”kulturbaserad stads- och regionutveckling”. Som jag tycker funkar jättebra! (Slut på uppdateringen.)

Kanske kulturell planering eller samhällskulturplanering funkar bättre – men innan begreppet är etablerat fattar man ju ändå inte vad det innebär. Och förlåt, vad är egentligen en kulturell resurs? Handlar det inte bara om att städer, regioner och länder ska utvecklas, oavsett om det sker samordnat eller kulturellt? Alltså va, kommunpolitiker och deras påhitt.

Synchronized skating, som på ”svenska” kallas teamåkning och är konståkningens lagsport. (Teamåkning låter som en kick off-aktivitet eller bara samåkning till jobbet.) Skridskoförbundet har spolat (höhö) förslag som lagåkning (jättebra namn, väl?) och synkroniserad åkning – och lagkonståkning låter ju nästan som en juridisk undanmanöver.

Uppdatering: Olsson berättar att det heter ”synkronhoppning” när man teamhoppar på studsmatta.  

Kom med förslag och frågor!

The Hockettes 1956 – världens första formationskonståkningslag.

{ 86 kommentarer }

Hur betalar ni räkningar?

av Lotten Bergman den 21 januari 2010

”Accounting office” i Knoxville år 1908. Har vi kommit så mycket längre?

 Eftersom Min djefla man tycker att det är så himla obehagligt att betala våra räkningar, så gör jag det. (Orden ”betala räkningar” kan bytas ut mot annan tråkig syssla utan att meningen för den skull blir falsk.) Obehaget beror naturligtvis på att det inte finns en skattkista att ösa ur, men kan också bero på kronofobi – rädsla för pengahantering.

Jag måste hålla med. Men jag lider inte i lika hög grad. Dessutom är jag kall, hård och cynisk och njuter av att hålla upp en räkning framför näsan på den slösaktige djefla mannen och ryta ”förtinie spänn för en dvd, har vi verkligen råd med det?”. (Nejdå, lugn. Vi grälar faktiskt aldrig om pengar. Det finns liksom inget att gräla om.)

Tillbaka till obehaget. Det är helt ok att ta en faktisk vara ur en faktisk hylla och gå till en faktisk kassa och öppna plånboken och ta fram kort eller sedlar. Men det är tortyr att

  • ta fram högen med de skamligen oöppnade fönsterkuverten
  • sprätta upp kuverten och skära sig på tummen
  • ta fram räkningarna
  • kisa med ögonen för att den där summan längst ner ska glida in i medvetandet så skonsamt som möjligt
  • leta med blicken efter förfallodatumet, som aldrig står på samma plats och som aldrig ligger tillräckligt långt bort i tiden
  • lösenorda sig in på banksajten, vars inloggning är så finurlig att man efter för kort tid blir utslängd och måste logga in igen
  • klicka, klicka, skriva och skriva och välja betalningsdatum och dubbelkolla allt
  • försöka skriva rätt på de ibland 25 siffrorna som bildar OCR, som onödigt ofta är nytt varje månad trots att samma firma ska ha pengarna.

Så fort det finns en chans att ordna med autogiro eller e-faktura, hoppar jag på det. Men det är ändå för många kvar! I eftermiddag ska jag knappa in 22 räkningar för vårt företags räkning och 14 för oss privat. Visst, många nummer och siffror finns lagrade och vi har en ”c-pen” som man kan dra över OCR-skiten, men det är ändå jähääättejobb… Förlåt? I-landsproblem säger ni? Javisst, men jag vill ha en uppfinning som gör detta och bokföringen lekande lätt och himla elektronisk-automatisk. Apropå bokföringen, förresten:

Fatta att vi år 2010 sitter och tejpar fast kvitton på A4-papper och skriver ut säkerhetskopior och jag vet inte allt som tar död på regnskogen fler gånger om!

Nu till det kloka kommentatorsbåset: hur kan man underlätta hanteringen med räkningarna? Eller kanske bara göra den mer lustfylld? Och kanske även bokföringen? Finns det något fiffigt sätt som jag i min lilla bubbla har missat? (Svara nu inte att jag ska använda häftapparat istället för tejp för det har jag testat och det blev alls inte roligare trots att den ju är roligare än en tejphållare.)

{ 27 kommentarer }

Dagens landskamper: fot- respektive handboll

av Lotten Bergman den 20 januari 2010

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman.

Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok.

När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll?

Halv åtta? Ja, lokal tid!

När jag av en slump klockan 18:05 råkade hinna se sista kvarten, var det som att sitta i en sommarstuga under VM 1978.  Kommentatorerna sa mest ”oj, svensken faller” och ”där försöker Sverige med en glidtackling” samt ”nämen, den svenske spelaren passade fel”. De kanske sa mer, men micken måste ha varit från Putte Kocks tid; allt lät som när man pratar med en lovikkavante framför munnen. (Uppdat.: Aha, nu läste jag att stackarna refererade matchen via mobiltelefon.) Bilden påminde om när man kisar med ögonen och tittar på ett hockeyspel där alla spelare har exakt samma utseende. Dessutom låg ljudet 3 sekunder efter bilden. Det såg ut så här:

Spring, spring, dribbel, dribbel, tjohooo från publiken – och plötsligt slutar alla springa och tittar på domaren som pekar på något som inte går att se. Då hör vi avblåsningen i tv:n. (Domaren har inte ens pipan i munnen längre.)

Då laddade jag för nästa landskamp: Polen–Sverige i handbolls-EM. Men … det var som att se Sverige tävla i konståkning. Ingenting funkade! Och domarna var dumma! Sverige tog sats och missade, snubblade och blev utvisade och ingen ville ta avslut och i halvtid när jag satt och gapade över det dassiga spelet sa kommentatorerna att ”det här går ju jättebra, de spelar suveränt”. (Men förlorade. Ju.)

Och hur tror ni förresten att en fotbollsmålvakt ser ut nuförtiden? Inte alls så här.
Utan så här. Vi får lära oss ett nytt namn nu: Daniel Örlund.

Äsch. Jag skulle ha läst en god bok, dansat jenka eller sovit middag istället för att titta på sport. (Något säger mig att stora delar av det sportointresserade kommentatorsbåset vill vråla ”vad var det vi sa”.)

{ 23 kommentarer }

Banala grubblerier (uppdat.)

av Lotten Bergman den 19 januari 2010

När man skulle kunna göra nyttigare saker än att fundera över banaliteter, kan jag inte låta bli att göra just det: fundera i banala banor. Men, säger jag till mig själv, vi behöver alla läsa lite om banaliteter för att orka läsa om de lidande i världen.

Som jag har berättat förut, är jag en ekorre som samlar på bra-att-ha-saker, som jag fyller källaren med. Det är telefoner (Dialog), det är min farmors malätna päls, det är pumps som verkar ha krympt och det är tyger från mitt syende 80-tal. Därför är jag full av förståelse när jag ser andra som har många av något. Någon samlar på bilar, andra köper handväskor på löpande band och åter andra lägger tomma toalettrullar på hög för att göra smällkarameller till nästa jul.

Men … här är en mystisk telefonkioskssamling som jag inte förstår alls. Bra att ha?

Inte en … men två!

När de flesta nu har egna mobiltelefoner och telefonkioskerna nästan är ett minne blott och man blir upprörd över bortforslade telefonkiosker fastän de ju väldigt sällan används, dyker det plötsligt upp två bredvid varandra här i stan. Handlar det om konkurrerande bolag som i Stockholm förr i tiden?

Förr i tiden: konkurrens. (Skrev jag om här.)

Nej. Även om de moderna på färgbilden ovan ser lite olika ut, är de av samma märke. Jomen, tänker jag, vilka evinnerliga köer det var när det bara stod en på platsen. Ringlade sig bort runt hörnet där borta gjorde de hela dagarna. Upplopp blev det ofta i kampen om den enda luren. Eh.

Uppdatering
I kommentatorsbåset halkar vi idag in på hundar och ekivoka kakor, men jag känner att det här med telefonerna måste utredas. Är det månne så att Telia – som Malinka föreslog – inte kan skapa en kombinerad mynt- och korttelefon utan måste ha två separata bås för två olika telefoner?

Som Abby i NCIS har jag gjort förstoringar från bilden högst upp. Till vänster den som kallas ”TELEFON”. Till höger den som kallas ”Mynttelefon”.

Tydligen har man inte kunnat ringa med mynt på ett tag i Sverige, men i de allra nyaste automaterna kan man pluppa i både kronor och euro. Men inte i dessa, väl?

Nä, nu måste jag mejla Telia. (Eller har någon av er telefonkontakter som kan veta?)

{ 33 kommentarer }

← Äldre inlägg