Från månadsarkivet:

januari 2010

Tre gratisråd om vad som helst

av Lotten Bergman den 18 januari 2010

Att göra reklam utan att få något för det bygger på frivillighet och uppriktig önskan om sina människors välgång, eller hur? (Förlåt. Tappade koncentrationen lite. Måste få veta, varifrån kommer uttrycket ”välgång och ve”, ni som inte har magasinerade uppslagsverk? Det låter som en oxymoron med ironisk touch. Nu tillbaka till ämnet.)

Som bloggare får man tusen och åter tusen förfrågningar om reklamtjänster. Nej, inte tjänster där jag tjänar något, utan bara ”snälla du, gör reklam åt mig”.

Pfah! säger jag bara. Ni ska bara veta hur motvalls jag blir då. (Detta kanske är en av anledningarna till min oförmåga att tjäna tillräckligt mycket pengar. Jag ser inte ett bra tillfälle om det så är en helstekt, kryddad sparv som flyger rakt in i munnen på mig. Jag bara spottar ut den, hur välsmakande den än är. ”Mig lurar ni inte” säger jag sedan … och lurar ingen annan än mig själv.)

Strax före jul skrev en tjej på Spotlight PR till mig och bad mig att på bloggen nämna ”raggarrutan” som hör till de gula snabbtågen som går till Arlanda. Eftersom jag ju har gjort det förut. Det tyckte jag var kul eftersom jag gillade att bli uppraggad, men så höll jag ju på med Julkalendern och det brunna huset dagarna i ända, så tre dagar senare hörde den här tjejen av sig igen för att fråga om det blev någe tips eller? Nähedu! tänkte jag och beslutade mig för att inte alls lyda. (Raggarrutan togs bort den 10 januari.) Men ack. Jag är bra dum. Kanske hade de öst pengar, gratisresor och intressanta uppdrag över mig om jag hade gjort det?

(Nej. Det hade de inte.)

Fast nu ska jag göra helt frivillig reklam som jag inte har ett enda dugg att tjäna på!

1.
Gå och se Sherlock Holmes på bio.

Stackars Robert har en fotoshoppad alien-hand.

Man kan möjligtvis se filmen på datorn med hörlurar om skärmen är riktigt stor, men bioformatet är nog bäst. Fast inte på en fredag, för då är alla påsprasslare och målbrottsskrattare där. Robert Downey Jr. och Jude Law är magnifika och 1800-tals-London alldeles underbart.

”Beneath this pillow lies the key to my release.”

Eftersom det är Robert Downey Jr. som spelar Holmes, är det skönt att drogproblemen är nedtonade till nästan ett minimum. Handen på hjärtat – visst är det väl trevligare att se en halvnaken Sherlock i fin form än en sluddrande, blekfisig och rödögd en som bara deppar mellan klurigheterna? Regissören Guy Ritchies kreativitet är på topp nu när han slipper Madonnalivet, eller hur?

2.
Ät havreknäcke. Det har inget med havregrynsgröt att göra – det är mer åt havreflarnshållet, detta.

Dyrt? Ja. Gott? Jaaaaa. Nyttigt? Vet inte, vill inte veta, bara äta.

3.
Gå inte med i Facebookgrupper om Haiti – gör något konkret istället. (Och läs Lisas utbrott.) Betala kanske in en fast summa till Röda Korset varje månad och inte bara när det krisar i världen. Av naturen vill vi människor tala om när vi gör något fint och behjärtansvärt (därför funkar rosa bandet och gula rosetter och majblommor). Men gör det då; skryt om vad du gör, men gör något vettigt.

Själv vill jag åka till Haiti och hjälpa till och gärna utbilda mig till läkare när jag ändå håller på, men gissa om jag hade varit i vägen och gissa hur svårt det är att hinna blogga om mögel och basket när man måste rädda folks liv hela dagarna. (Ja. Jag raljerar.)

________________
Kan det här kanske vara något för alla som har bloggtorka? ”Tre gratisråd om vad som helst” kan era inlägg heta, ni som hänger på.

{ 39 kommentarer }

Dessutom är fjärrkontrollen borta

av Lotten Bergman den 16 januari 2010

Men maken till sur tillvaro har jag då inte varit med om på länge. Precis allt är fel.

För det första är jag förkyldast och sjukast i precis hela världen. Sedan i tisdags. Det är inte så att jag har gjort som vanligt och jobbat arslet av mig och föreläst med vikande stämma samt hållit elva deadlinear – nej, jag har verkligen lagt mig platt och sovit bort både dagar och nätter. ”Ta hand om dig” och ”tänk på dig själv för en gångs skull” är råd som jag har lytt fastän jag bara vill kräkas på dem trots att jag inte kan kräkas. Jag har vilat upphöjt till tio.

Och vad får jag för det? Ingenting: jag är fortfarande lika förbannat förkyld.

För det andra lider jag ju av ”pine mouth”. Jag är sedan den 7 januari förgiftad av kinesiska pinjenötter som gör att allt utom mandelmassa smakar metall. Fredagsöl? Lördagsvin? Söndagsgodis? Varjedagste? Eller jättesmofsig banana split med kokos, chokladsås, maränger och strössel? Nej, allt smakar metall. (Mandelmassan smakar dock endast mandelmassa. Jag går alltså på mandelmassediet, vilket inte är särskilt flygvärdinneigt eller GI-mässigt om ni tänkte det.)

För det tredje saknar jag umgänge. Jag läser om hur folk träffas på stan och gråter en skvätt. Jag ser på Sporten hur människor spelar basket och skrattar, så då slänger jag hårda saker mot tv:n förstås. (Men missar.) Jag hör på radio hur folk pratar om vad de såg på stan häromdagen och då vrålar jag haddockska svordomar så högt jag någonsin kan.

Så nu har jag tappat inte bara livsgnistan utan även rösten. Krax.

(Eller så beror röstförlusten på att jag släpade mig ur sängen och coachade basketflickor födda 2000 till förlust nu i eftermiddags.)

Familjen? Jodå, de finns här, men jag är så lagom kul att umgås med. Jag inleder alla meningar med ”glöm inte” och ”tänk på att” samt ”ni måste”. Hej, vad rolig jag är.

Nu är det ju så att jag med mitt förnuft kan räkna ut att människor med kroniska sjukdomar och alla i jordbävningsdrabbade Haiti faktiskt har det värre än jag. Jag jobbar inte i en gruva i Storbritannien för 100 år sedan och jag är inte Per Elofsson som åker mot en dopad Mühlegg (två olika sorters helvete). Jag är bara en bortskämd i-landsmänniska som lider. Kanske utsätts jag bara för prövningar på lagom nivå för att jag ska inse hur bra jag har det?

Men den som utsätter mig för detta hade väl inte behövt sno fjärrkontrollen till tv:n också?

 Fel fjärrkontroller. (Ingen av dem tar bort fel kanal och knappen på tv:n kraschade redan för sju år sedan.)
Och varför vill jag byta kanal? Jo, för i mitt kritiska tristesstillstånd är allt dåligt och dumt. Luuk inleder På spåret såhär ”fyndigt”:
– Det har ju varit en sån där komma-tillbaka-till-plugget-och-jobbet-vecka den här veckan så att vi tycker såhär att ni är extra mycket värda På spåret här på fredagskvällen så ni kan softa.

Ok. Jag är bara ogin. Men. Jag vill inte ligga här och hosta! Jag vill vara programledare på tv, basketspelare, sybarit och jätterolig! Mot mandelmassan!

{ 43 kommentarer }

Det är ju så vackert ute

av Lotten Bergman den 14 januari 2010

Just nu, mitt i natten, utomhus.

Det sägs att det ska bli varmare och att snön kanske ska smälta bort så att februari blir så mörk och trist som det någonsin är möjligt. Och eftersom jag har varit så sjuk, så sjuk, har jag sovit bort två dagar och ligger nu mitt i natten klarvaken och frustrerad. Visserligen visar tv inte bara mord i ficklampsljus (CSI) utan även Ebbe Carlsson och Åsa-Nisse, men det är ju sova man ska så här dags.

Så jag gick ut och gick en vända. Och det var helt sagolikt vackert överallt. Nu är jag ju inte den typen som formulerar målande beskrivningar om hur träden har klätt sig till bröllop och hur snöhögarna slumrar i skymningen. Nej, jag kom att tänka på när jag och mina fyra kompisar sov över hos någon av oss och vi alla gick upp mitt i mörka vinternatten för att i –30 °C kasta snöbollar på klasskompisen Mats Pekkaris hus.

Men hur kunde vi komma på något så dumt? Jag har ju varken förr eller senare busat eller sökt spänning via hemfridsbrott. Detta var vad som hände:

Vi tjejer drog på oss täckbyxor och näbbstövlar, sprang några gator bort och lade oss bakom en snödriva med ett gäng nygjorda snöbollar. Dem kastade vi på Mats’ fönster i en halv evighet utan att något hände. Vad vi inte visste, var att han vaknade, blev livrädd, sprang in till sina föräldrar och väckte dem. Hans pappa Börje var en driftig karl, som öppnade fönstret och skrek till oss att han visste vilka vi var och att han skulle ringa till polisen meddetsamma. Vi var däremot bara fem livrädda, frusna tjejer som började pipskrika och i gatlyktornas sken sprang hem till sängarna och madrasserna. Jag skrev ner allt i min dagbok och både tejpade och sydde ihop sidorna.

Nu har jag bara tre problem, nämligen att

  • jag inte kan hitta just den där dagboken just nu i natt
  • det faktiskt är jättesvårt att göra snöbollar i 30-gradig kyla
  • jag brinner av längtan efter att få göra en faktakontroll.

Och när begick ni senast ett brott?

{ 51 kommentarer }

JAAAG (och alla andra som är lika ouppfostrade) (uppdat.)

av Lotten Bergman den 13 januari 2010

Fru Decibel undrade vad jag tyckte om detta, som hon skrev häromdagen. Jag citerar henne:

”Jag har nämligen lagt märke till, att de flesta nuförtiden säger och skriver Jag och Lotta, Jag och mamma etc., etc. Alltså, man sätter sig själv på första platsen. När jag gick i skolan var detta en dödssynd. Man skulle alltid sätta sig själv på andra plats. Detta sitter i märgen. Jag tycker alltså att det är ytterligt barnsligt att börja med jag. När en 5-åring berättar om vad den och kompisarna har gjort är det naturligt, men när modern gör samma sak, blir det pinsamt. Det är inte bara oartigt att sätta sig själv i första rummet utan också obildat, tycker jag.” 

I kommentarerna får Fru Decibel sedan både mothugg och medhåll. Är det en generationsfråga? Är det en bildningsfråga? Är det en egofråga eftersom den yngsta för tillfället levande generationen alltid är ohyfsad/långhårig/felklädd/jagcentrerad?

Bara ett exempel på långhåriga slynglar.

Själv kliar jag mig i huvudet och känner mig som på en segelbåt. (Ni vet, alla på båten vet vilka snören – förlåt, tampar – man ska dra i och skriker order som skulle kunna vara på grekiska eftersom de inte på några villkor går att förstå eftersom när man inte har gått i båttermsskola.)

Jag har nämligen aldrig någonsin stött på denna regel. Om det nu är en regel. Är det en Språkrådetregel eller en Magdalena Ribbing-regel – eller är det bara allmänt känt? (Alla våra regelböcker är fortfarande magasinerade, så jag har inget att slå upp i.)

Visserligen gick jag i flumskolans flummigaste skola (i Luleå på 1970-talet, utan schema men med myshörna) där ”årtal” och ”regel” var kapitalistiska påfund i klass med Mors dag. Men jag hade kanske kunnat lära mig det av mina hippieföräldrar, de som läste högt ur SAOL vid middagsbordet?

Däremot kan jag känna att det blir fel med språkrytmen. ”Johnny å ja” ramlar på bättre ur munnen än ”ja å Johnny”. (Johnny Depp handlar det om då, förstås.) Jag, som gärna sätter mig på första plats och i ständigt centrum, måste faktiskt ha varit både ohyfsad, obildad och barnslig jättemånga gånger utan att veta om det!

Nu kan man ju välja hur man vill reagera: 

  • Skitnere, jag pratar och skriver som jag vill.
  • Nämen så intressant, det ska jag tänka på i fortsättningen. 

Jag väljer alltid det senare. Tack för kunskapen! (Nu ska jag mejla till Språkrådet.)

Uppdatering
Jag har fått svar:

Det handlar bara om den gamla inställningen om att man inte ska framhäva sig själv. Men framhäver sig själv gör man som bekant snarare på andra sätt (t.ex. genom att hela tiden prata om sig själv), så detta gamla råd får anses vara rejält missriktat. Det är självfallet ingen ”regel”, mer en tokig etikettskonvention från förr.

Vänlig hälsning
Ola Karlsson, språkvårdare

Det var ju det jag tänkte.

{ 58 kommentarer }

7k

av Lotten Bergman den 12 januari 2010

Jag ser att många i dagarna publicerar BBC:s klassikerboklista ”The Big Read” med statistik över vilka de har läst och inte. (Oj, kolla, det finns två listor som cirkulerar!)

Men hur många av de här har ni läst då?

Fem söker en skatt
Fem på nya äventyr
Fem på rymmarstråt
Fem på smugglarjakt
Fem på tjuvjakt
Fem räddar en hemlighet
Fem stoppar spöktåget
Fem i knipa
Fem går i fällan
Fem på fotvandring
Fem befriar en fånge
Fem följer ett spår
Fem reser till havet
Fem och kidnapparna
Fem befriar flygarna
Fem på mystiska heden
Fem i fara
Fem gör ett fynd
Fem och sjörövarskatten
Fem löser en gåta
Fem tillsammans igen
Fem på spionbal
Fem och slottsmysteriet

Vuxenböcker av god kvalitet i all ära, men jag tror nog att jag var som allra mest lässugen när jag läste Enid Blytons faktiskt inte alls särskilt goda böcker. Och anledningen till att jag slösar massa bloggutrymme på att lista dessa här, är att jag plötsligt blev sjuk och inte kan komma på något annat att skriva om.

Nu är det ju lika intressant att läsa om andras förkylningar som någonsin

  • försäkringstermer (delkasko och pro rata på er, grevar och baroner!)
  • knopar för landkrabbor (se där – en oskriven bok!)
  • tankar kring det stora steget att i fotboll byta från 4-4-2-system till 4-1-3-2 (vilket är jättefånigt eftersom man i basket har intelligenta spelare som kan byta anfallssystem 20 gånger i en enda match).

Vad tänker ni nu då? Just det: vissa av er blir nu alldeles till er och upphetsade och vill visst läsa om försäkringstermer, knopar och system. Det finns alltid någon som är intresserad av det mest obskyra. Därför ger jag er nu … tadaaa …

Den stora förkylningsrapporten! 

Igår på basketträningen halkade vi alla omkring på det halaste av parkettgolv (det är ostädat, vi funderar på att kleta handbollsklister under sulorna eller ta med oss moppar till nästa träning), men när jag i vanliga fall blir superirriterad av att inte kunna stoppa tvärt och starta snabbt, märkte jag igår att det var rätt skönt med den där vilan som påtvingades mig medan fötterna försökte hitta fäste. Sedan nös jag i någons armhåla, torkade av snor på vattenflaskan, satte mig på avbytarbänken fastän det inte var min tur och fuskade slutligen med armhävningarna.

Tydliga tecken? Nej, inte alls – jag bara tränade vidare. Hemma, några timmar senare, började det krafsa i halsen och kännas dimmigt i huvudet – ungefär som när man dricker whisky. Vilket jag de facto gjorde.

Men när jag vaknade i morse satt någon och vred tusen nålar i halsen på mig och någon hade dessutom hällt äppelkräm i båda näsborrarna. Därför vet jag inte vad jag ska blogga om.

Amerikansk förkylningsreklam från juli 1863. Källa. Via Stationsvakt.

Nu tänkte jag bara illustrera lite med den där reklamen här ovan. (Klicka på den om ni vill se den större.) Men fastnade på vad som står där. Beauregard var en amerikansk general, känd för att ha gett ordern som satte igång amerikanska inbördeskriget och annonsen är utformad som en … Meeeeen så intressant: de skrev inte ”etc” utan ”&c”! Visste ni det? Inte jag! Det är ju rena rama sms-lingot! Och nä…

Stopp. Jag är ju sjuk. Ska ju inte slösa mina krafter på tangentbordet. G’natt!

{ 41 kommentarer }

Vad gör någon till pedagog?

av Lotten Bergman den 11 januari 2010

Det kom ett mejl från Daniel Yttergren. Han är 12 år, blond, glad och vill lära sig allt om basket. Hans ögon glittrar varje gång när han kommer in i hallen och han rusar fram till mig och ropar:

– Lotten, Lotten, kolla, kolla! Jag har kommit på hur man kan göra en lay up med tre steg!
– Ett, två, tre, ja. Jättebra Daniel! Fast det är verkligen tre steg, och domaren kommer att blåsa för stegfel. Men om du gör så hääär, så …

Eller nej, förresten. Stopp. Han var 12 år, blond, glad och ville lära sig allt om basket. Han har hittat mig på Twitter och mejlar eftersom han minns när jag som 19-åring coachade honom och hans kompisar i Täby Basket. Han, den numera snart 40-årige Daniel, skriver:

”Dribblar fortfarande bättre med vänster hand trots att jag är högerhänt. Du drillade oss hårt i bollkontroll och att använda båda händerna. Och vissa saker fastnar i skallen.”

Jag är med andra ord en helt fantastisk människa. Jag har nämligen utan lön, utan sportsliga framgångar och utan vidare tränat en kille så att han fortfarande dribblar bättre med vänstran. Hybris! Tänk på alla andra lag som jag har tränat! Oj, så många numera vuxna som går omkring och tänker på mig! Kan man bli stoltare över sig själv? undrar jag och slår mig för brösten. (Och tänker sedan att Daniel nog minns fel, jag är faktiskt inte så bra på bollbehandling.)

Adde, Niklas, Nicke, Micke, Tedros 1982.
Matte, Marco, Adde, Frisco, Mats 1982.

Men hur blir man en sådan som lär barn och ungdomar saker för livet? Vad gör en människa till pedagogisk lärare och en annan till ett rytande coachmonster? Hur gör man för att fånga tonåringarnas flyktiga uppmärksamhet och få de där ögonen att glittra? Jag vet inte, men jag brukar använda mig av humor och glädje och vahettere … kunskap. (Men det där med humor och glädje funkar inte på alla, tyvärr.)

  • Den värsta tränare som jag har haft hette Arne. Han kunde till exempel skicka ut oss mitt i träningen för att köpa snus (och vägrade man, blev man bänkad). 
  • Den bästa lärare som jag har haft hette Frau Webb. Hon lärde mig tyska på high school i Dallas och hade förhör på varje lektion. Dessutom gav hon oss hela tiden beröm och fnissade konstant.

Er tur: fyll kommentatorsbåset med de lärare, mentorer eller tränare som ni minns! Vad gjorde de rätt? (Eller fel.)

Rekommendation: Läs kommentarerna; där finns en massa intressanta minnen.

{ 54 kommentarer }

Idag för 25 år sedan

av Lotten Bergman den 9 januari 2010

Jag vaknade i överbibliotekarie Kari Marklunds lånade lägenhet på Södra Esplanaden i Lund. (Kari är pappas bästis och jag hade alltså bott i hans lägenhet när han var bortrest.) Gäspande bestämde jag mig för att åka hem till Stockholm dagen efter, men kände mig tvungen att ringa till den där killen på 12 39 44, en Olle som Hasse Montelius hade tipsat mig om.

”Pffft, killar! tänkte jag. Dumma, barnsliga, illaluktande och egoistiska är vad de är, hela bunten. Men han kan ju faktiskt vara söt. Äh, jag ringer.”

– Det är Olle.
– Hej, jag heter Lotten Stenson och vår gemensamma kompis Hass…
– Jag vet! Vi ska ta tåget till Malmö om en kvart! Ses på stationen! Jag har jeans med röda lappar!
– Eh, ok. Jag har raggsockor i gympaskorna och en röd anorak.

Tre timmar senare hade vi köpt operabiljetter till denne Olle och hans flickvän (som han delade med en annan kille), ätit pizza (med mjölk till – jag som verkligen inte hade druckit mjölk till maten sedan treårsåldern) och besökt ett museum (som hade en lekplats med en gigantisk schweizerost i trä, som vi kröp omkring i till alla barns förtjusning).
__________________

Ett halvår senare flyttade jag till Lund, två år senare förlovade vi oss. Efter sex år gifte vi oss. Efter sju, nio, tolv, femton och sjutton år föddes barnen – och idag anordnade just dessa fem barn ett kartongkyrkobröllop.

Nioåringens egendesignade bröllopstårta.

Den nybyggda kyrkan i vardagsrummet.

Själva vigseln, styrd av den femtonåriga prästen som hade datorn som bibel och en gammal polisrock som prästdito.

För 25 år sedan kostade bensinen 4,50 kr litern, 5- och 25-öringarna slopades och riksdagen bestämde att kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010. Titanic hittades och vi pratade om ubåtskränkningar och Thomas Bodströms pappa samt lärde oss att uttala Michail Gorbatjovs namn. Vilket får mig att minnas Spitting Image och en scen som jag inte har lyckats hitta på Youtube, och som egentligen inte alls har med vårt jubileum att göra:

Reagan har problem med att hålla fokus. (Vi trodde väl alla till mans att han var lite bakom flötet eller  lite gaggig, när han förmodligen redan hade diagnostiserats med Alzheimers.) För att han skulle komma ihåg hur man uttalar Gorbatjovs namn, har han fått tre komihåg-lappar av sina medarbetare.

  • En bild på en mun med mun-associationen tydligt skriven: ’GOB’
  • En bild på ett lamm med bä-associationen: ’BAAH’
  • En bild på en kock, som olyckligtvis räckte ut tungan. (Nödlösning, antar jag.) Här skulle Reagan associera till ordet ’CHEF’.

Och uttalar man gob-baah-chef så blir det ”Gorbatjov” med en rejäl amerikansk brytning.

Hänger ni fortfarande med? För nu kommer Gorbatjov-dockan in i rummet. Reagan-dockan tittar på sina fuskkort och ska hälsa honom välkommen. Det blir dock inte gob-baah-chef  utan mouth-sheep-tongue … ergo … ”Mao Tse-tung”. (Nu ska ni fnissa och inte fundera på om man ska skriva så eller Mao Zedong istället.)

Nä, nu ska vi riva vardagsrumskyrkan! (Närmare sådana coola saker som att trasha hotellrum kommer jag nog aldrig.)

{ 43 kommentarer }

Kära dagbok

av Lotten Bergman den 8 januari 2010

Vad har vi gjort i dag då?

Medan andra människor får kickar av att flyga helikopter, hoppa fallskärm och klättra i berg, höll jag idag nästan på att köra i diket av storglädje när jag idag såg denna bil:

Say after me: a car.

Nioåringen försvann ner i källaren för att leta efter vår enorma samling raggsockar, pälsmössor och tjockvantar. De måste ha magasinerats efter branden, har vi nu efter sammanlagt tre timmars letande och sorterande konstanterat. (Hej försäkringsbolaget, får vi köpa nya?)

Samma sorts glädje som min egen över en rostig registreringsskylt, uppvisade Nioåringen nyss: hon hade i källaren hittat mitt smyckeskrin från tioårsåldern. 

– Kolla mamma, jag ser ut som en rappare! Får jag sortera allt?

Nioåringen satte med de funna smyckena igång en vulkan och ett snöskred samt ett fyrverkeri av minnen och forna drömmar. Jag satte mig ner och berättade allt om ringarna.

– Först två simpla billighetsringar som gick i stil med sådana där skramlande armband, ja, dem har du där ja. Jag och Bästisgrannen skramlade som fångvaktare där vi gick omkring. Ormringen fick jag av min kusin Håkan som var säljare i sin ungdom och gav bort sådana där som givöwej, varför vet jag inte riktigt. Den gröna gjorde jag till mig själv i åttaårspresent och den där med hjärtat i trä gjorde jag på slöjden i sexan. Oj, vad jag sandpapprade.

– Men mamma. Vad är säljare och givöwej och vem vill egentligen ha en orm på fingret?
– Jag!
– Och jag!  

Ringen med trähjärtat gjorde jag med baktanken att jag skulle ge den till mitt livs kärlek – som för tillfället var någon av tre särskilt intressanta killar i klassen. Jag avvaktade eftersom jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilken av de tre som var värd min kärlek. (Tsssst. Ingen av dem ville ha mig, jag var ju 172 cm lång och hade täckbyxor.)

 – Jasså, jaha, här har vi fler av givöwej-ringarna. Den där på tummen med en skramlande tärning gillade jag eftersom jag alltid har gillat smycken som låter. Åh, till peace-ringen hade jag ett halsba… ja, titta det har du där ja. På den där står det ”LOVE”, ja, fast jag förstår inte riktigt vad man vill säga med en ring som det står kärlek på, kanske bara att man tycker om kärlek?

– Det är väl klart att man tycker om kärlek, mamma. Vilken ring heter piss?
– Peace. Det betyder fred.
– Så klart. Man tycker ju om fred. Precis som kärlek. Jättebra ringar tycker jag. Men vilka tjocka fingrar du måste ha haft när du var liten, mamma. Nu ska jag sortera!

Plötsligt sa det dingdong och pang och så öppnades alla husets dörrar på vid gavel och två frustande killar bar in några lådor till det numera iordningställda vardagsrummet.

Vad man inte ser på bilden är temperaturen; det är svinkallt. Men utvädrat!

Vad innehåller lådorna?

Nä, nu ska jag göra hemmagjorda pizzor som kommer att smaka järnfilspån. (Men enligt gårdagens kommentatorsbås har jag förmodligen bara bränt tungan, fått visdomständer och druckit på tok för lite vin.)

{ 19 kommentarer }

Intressant diagnos? Pinjemun! Pine mouth!

av Lotten Bergman den 7 januari 2010

Det smakar lyktstolpe i min mun!

  1. Jag dricker te – och det smakar mässing.
  2. Jag tar en kaviarmacka med ägg – och det smakar golvbrunn.
  3. Jag envisas, och dricker te igen – och det smakar gångjärn.
  4. Jag dricker ett glas vatten, som bevisligen inte smakar annat än vatten – och den där metallsmaken försvinner i några sekunder. Och återkommer.

– Hallå min djefla man, luktar jag illa i munnen?
– *sniff* Nej, bara rosor och smultron.
– Allt smakar illa!
– Har du ont, använder du tandtråd, får jag se?
– Nej, nja och javisst.

Det syntes inget och mina fortfarande ickelagade tänder (de må sträva framåt och se vingliga  ut, men karies göre sig icke besvär) har inte drabbats av parodontit.

Det har däremot barnen här hemma. Sjuåringen har tappat två tänder på tre dagar, Nioåringen två tänder på fyra dagar och Tolvåringen en tand för en vecka sedan. Häromdagen slog Femtonåringen en av framtänderna i badhuskakel, så den trillar väl ut den också vad det lider.

Vi går alltså omkring och gräver i munnar och gapar mot lampor mest hela tiden. Kanske vill min mun bara vara en i gänget?

Uppdatering
Nu kom jag på något. Kan det vara bitterhetens beska blähet som smakar? Rösta på bloggpristagare här!
_____________
LÖSNINGEN!
Lo har hittat orsaken! Det är pinjenötter!
_____________
Shine
Daily Mail
Roger Hyams blogg
Emergency Medicine
Pinch My Salt
Ur Wikipedia: ”A small minority of pine nuts can cause taste disturbances, developing 1–3 days after consumption and lasting for days or weeks. A bitter, metallic taste is described. Though very unpleasant, there are no lasting effects. This phenomenon was first described in a scientific paper in 2001. Some publications have made reference to this phenomenon as ’pine mouth’.”

{ 49 kommentarer }

Att klafsa omkring i sirap och tänka kulturellt

av Lotten Bergman den 6 januari 2010

Vi har –23 °C (lägg märke till att minustecknet är långt och att det är ett mellanslag före gradertecknet men inte före Celsius-C:et) här i Mälardalen och då kan man blåsa såpbubblor på ett jätteroligt sätt.

Men visst blir man lite långsammare i kylan? I alla fall om man är rätt klädd och inte behöver trippa omkring och göra åkarbrasor. Jag tycker att jag rör mig långsammare och att jag tänker långsammare, att bilen och tiden går långsammare och att mitt internet går långsammare än någonsin. Allt går i sirap.

Men Kulturfyran, kan jag svara på ändå – hur ointressanta mina svar än är.

1. Vilken är den första boken du läser i år, 2010?
Veeet inte.

Jag har insett att jag inte längre kan läsa böcker utan glasögon eftersom armarna inte räcker till och att man inte kan ligga på sidan och läsa med glasögon på sig. Därför måste jag antingen ha fjutton par elastiska, liggvänliga glasögon i alla lådor och fickor eller en läsplatta med justerbara bokstäver. Jag hoppas att den första boken jag läser i år är välskriven, rolig och spännande, men den hög som finns på hyllan bredvid sängen innehåller bara böcker som är antingen eller – ingen uppfyller alla tre önskemålen. (Tipsa mig gärna!)

2. Första konserten du går på?
Veeet inte.

Jag har ingen inplanerad och är inte ett superfan av någon speciell artist eller grupp. Men jag vill i alla fall inte gå på Ulf Lundell, Håkan Hellström och Darin. Men gärna på Pink, Metallica, Kent och The Cure.

3. Första teaterföreställningen eller filmen du ser i år?
Veeet inte.

Men om jag får ändan ur, kommer jag att se Sherlock Holmes i helgen. Den 2 april ska jag gå med lillasyster Orangeluvan på Stadsteatern, men det är ju väldigt långt till dess. (Däremot ska jag se filmer hemma på tv:n eller i datorn fem till sju gånger i veckan, så det så.)

Plötsligt tillägg: Min djefla man har köpt biljetter till Sherlock Holmes! Nu! Till ikväll!

4. Hur känner du personligt/privat inför 2010, vad ser du fram emot mest, eller vad fruktar du mest?
Inför varenda nytt år, tror jag att allt kommer att gå på räls. Jag kan inte föreställa mig dödsfall, brutna tår, rån, pengabrist eller husbränder. Jag ser bara blommor, stjärnor, myshelger, vackra kläder, gott vin, massa mat och stående ovationer framför mig.

Alltså fruktar jag inget och ser mest fram emot sommaren. Och alla stående ovationer.

Nu lägger jag till en punkt eftersom jag anser att sportevenemang kan liknas vid konserter:

5. Första stora sporttillställning som du går på?
Veeet inte.

Fast min högsta önskan är ju att få vara på plats under ett OS. Och så skulle jag vilja se en landskamp i hockey och en landskamp i fotboll och friidrotts-EM i juli. Eller … åka till Barcelona och se Zlatan göra hat-trick. (Men vad det förmodligen blir, är ett par hundra basketmatcher av skiftande nivå och kvalitet.)

_______________
Apropå ingenting. Tänk ändå om vi kunde ta oss i kragen och komma iväg på en blogg-tågcharter som vi ju har yrat lite om.
Uppdatering: Dieva har gjort en intresseanmälningsgrej!

{ 20 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →