Från månadsarkivet:

februari 2010

Modebloggare Bergman (uppdat.)

av Lotten Bergman den 15 februari 2010

Igår stukade jag tummen i en match mot Motala. Hur klarar man sig då, tror ni?

Rätt bra. Förutom att det är ett tjorvande och stånkande och fäpplande att få till mellanslag på tangentbordet. Med tummen gör det jätteont, utantummenserdetutsåhärnärjagskriverju.

 

Sorry, tänkte inte på att placera en tändsticksask i närheten som jämförelse.

Men AJnu AJska AJvi AJinte AJfokusera AJpå AJtummen AJutan AJpå AJ-OS-mode. Sent igår kväll hittade jag nämligen Norges curlingherrar, som har tagit på sig golfbrallor. Och när man tänker på golfbrallor, är det svårt att inte associera till cirkus och därifrån gå vidare till clowner och sedan förstå att ett lag som ikläder sig snygga clownkläder, har tänkt helt rätt. Jädra norrmän till att göra allting rätt.

Norska skrev.

Tänk ändå, om vår flagga inte var just gul och blå. (Bilderna lånade jag här.)

Utan att ens leta, hittade jag nyss ännu mera coolt OS-mode. Det är de amerikanska snowboardåkarna som har fått täckbyxor (i Gore-Tex) som ser ut som slitna, pösiga jeans. Självklart. (Bild härifrån.)

Så vad har nu hänt – har jag börjat bry mig om mitt yttre, kommer jag att börja köpa modetidningar och blogga om dagens outfit som alls inte är gamla 501:or och hoodie varje dag utan benvärmare, diadem, reapris på pälsbräm och ovanligt lyckade färgmatchningar?

Förmodligen inte, för jag är lika dålig på det som på att trycka ner tummen på mellanslagstangenten. (Förstår ni vad jag går igenom för denna texts publicerande?)

 
Resten av den amerikanska OS-truppen ser ut som de coola i min klass gjorde runt 1977.

Svenskarna har en häftig mössa i år, tycker jag. (Det här är 1998, 2002, 2010. Kunde inte hitta 2006.)

Kommer ni ihåg när Linda Haglund plötsligt skulle springa 100 meter i baddräkt? Eller när Gunde Svan och Mooogren åkte i vita skiddressar med streck och fyrkanter? Eller de pyttesmå shortsen som gjorde att alla fotbollspelares lår såg ut som Tomas Gustafsons?

Japp, jag är en idrottsmodebloggare.

Babara Ann Scotts troschock i OS 1948. (Bild härifrån.)

Uppdatering!
Enligt Ulrika Good designade Patrik Sjöberg (som jag tycker om, så det så) en av friidrottslandslagets dräkter. Ja, den till vänster.

Om jag har hört det förr, måste jag ha förträngt det. Jag är alldeles jätteförvånad och vill ha bevis och garantier i tre exemplar!

<---Det var tider, det.

{ 50 kommentarer }

Melodifestivalen 2010, del 2

av Lotten Bergman den 13 februari 2010

Här försöker man twittra som en modääärn en, och så kommer det 200 nya tweets var tionde sekund. Jag kör bloggrapport istället!

1. Manboy med Eric Saade [sa-a-de]. Stackarn har för små kläder och blir på slutet dränkt i vatten. Hur går det nu om han ska sjunga en gång till? Låtens text … humdidum, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy. Väldigt mycket BWO.

– Vad är en mänbåj? säger Sjuåringen.

Men byter han kläder nu – om han måste dränkas en gång till? Direkt till final. Ha! Då måste han ju bli dränkt igen! Neeeeeeej! Det kom inget vatten! Och där sitter Molly Zandén och gråter flickvänstårar. Och jag tänker på Womanizer med Britney Spears.

2. Hippare hoppare med Andra generationen och frontfiguren Dogge Doggelito i kläder som är både ohippa och illasittande. Vita brallor? Haha, Måns säger att man ska rösta på Dogge om man vill ha en cykel på köpet!

– Hipphopp ska vara coolare, säger Sjuåringen. Yo!

3. Innan alla ljusen brunnit ut med Anna Maria Espinosa som rimmar ”vinden” med ”himlen”. Oj, hjälp, hon sjunger falskt. Ajaj, så nervös. Men jag gillar frippan, lite 1940-talshingel. – Aaaaaaaah aaaaaaah aaaaahhhh! skriker hon och klänningen sitter som en säck.

– Konstigt hår, säger Sjuåringen.

4. Come and Get Me Now med Highlights & Mist och en sångare i *ryyyys* vita jeans. Nämen alltså … 1993? Oj, en som körar vid sidan har knallröda  jeans. Sångaren fladdrar och kniper med handen över micken precis som Charlotte Perelli. Låten är lite som … The Corrs? Hela församlingen vid tv:n kräks, medan Sjuåringen glittrar med ögonen och trallar med:

– Det är ju helt underbart! säger han.

Nu kräks vi lite tystare.

5. Sucker for Love med Pauline som har Mimmi Pigg-frisyr och lite Amy Winehouse-röst. Stencool. Jättejätteduktig! ”My heart is pounding for you” sjunger hon och låter hela överkroppen dunka i takt med musiken. Tyvärr vill jag ha en sådan där klänning. (Får inte. Kallas ålderskris.) Andra chansen.

– Usch! säger Sjuåringen med avsmak.

6. We Can Work it Out med Andreas Johnson, som jag gillar när han inte sjunger med Carola. Men det låter som en annan … ”Jerk it Out”? Nämen se, han har ju samma sångställning som Thåström! Direkt till final.

– Tummen upp! säger Sjuåringen.

7. Underbart med Kalle Moraeus & Orsa Spelemän och en allmogemålad Stratocaster! Men för att vara en elgitarr låter gitarrplonket väldigt akustiskt. Igår på OS-invigningen spelade alla violinister sönder sina stråkar. Här ser det lite lugnare ut. Andra chansen.

– Blärk, säger Sjuåringen.

8. Manipulated med Hanna Lindblad som ser ut som hon … ah, hon som är gift med Michael Douglas men nu sjunger hon ju ”I Was Made for Loving You Baby” utan Kiss.

– Tummen ner! säger Sjuåringen.

Mellanspel med Dolph utspökad i lösflätor och påmålade fräknar. Inte riktigt lika läckert som förra veckans motorcykel, trummor, Elvis och karate. Jag föredrar Dolph som karl.
 __________
Ååååh. Måns sjunger Kent med Glada Hudik. De ler mot varandra så att hjärtat smälter och eftersom mitt hjärta dunkar för basket, kommer morgondagens match att bli komplicerad att genomföra. (Det är nu ni rynkar pannan och tänker att jag inte är helt logisk.)

{ 25 kommentarer }

Jag vill ju bara uppleva ett OS på plats, är det för mycket begärt?

av Lotten Bergman den 13 februari 2010

När jag fyllde år förra veckan, fick jag en tv/datorskäm som sitter fast på väggen bredvid sängen. För i sängen sitter jag ju och jobbar som en Kar de Mumma, Astrid Lindgren eller Proust. (Övriga jämförelser lämnar vi därhän.) Nu är det OS-invigning mitt i natten och jag kan se att alla deltagande länder har krävt att de inmarscherande ska ha

  1. kamera i ena handen
  2. väldigt liten flagga i den andra handen
  3. tuggummi i munnen.

Kommentatorn Katarina Hultling berättade att hon var konfunderad över vad den iranska deltagaren i slalom ska göra med huvudduken när hon trycker på sig hjälmen. Jag sträckte ut högerhanden (som jag är beredd att offra för att få delta i ett OS) och hittade datorn. Jag sträckte sedan ut vänsterhanden och hittade kameran. Den djefla mannen underhöll mig under tiden med sovgrymtanden och rejäla gomsegelsfanfarer medan jag letade upp en livechatt där andra tokar delade med sig av åsikter om OS-sändningen. Jo, Katarina, iranskan tar av sig huvudduken.

Och så kom Sveriges trupp in! Så absurt: jag är ensam och vaken, men samtidigt tillsammans med en massa okänt folk via internet, tänker jag och tar som den naturligaste sak i världen bilder på datorn och på tv-skärmen. På chatten är de okända människorna samtidigt oroliga för Foppas skaderisk och hurrar av glädje när han har tagit sig 30 meter utan att falla och ber sedan SVT att se till att någon ber honom att stretcha ordentligt efter insatsen. Uppdatering: Minsann. Jan Majlard tar på sig äran till Foppa-valet. Och känner att han måste tala om det.

Foppa, darling. (Och dator-darling samt tv-darling.)
Sedan kom Nelly Furtado och sjöng playback i den långklänning som jag fick uppsydd 1988. (Nej, hon frös inte – invigningen skedde inomhus. De påpälsade idrottarna svettades säkert floder. Men det är de ju vana vid.)

Och så blev allt fantastiskt och underbart imponerande och spektakulärt och högljutt och färgglatt och huuuuga vilka stora OH-kanoner de måste ha tillgång till i Canada.

Islossning på innerplanen.

Så, hur tar jag mig till London-OS 2012? (Jag kan ta SVT:s Jonas Karlssons plats; han är ilsken på reklamavbrott, dåliga kommentatorer, telefoner som inte funkar och kaffeapparater som behöver Elofsson. Det kan jag ju stå ut med.)

{ 15 kommentarer }

Släpp taget om det du inte hinner fånga

av Lotten Bergman den 12 februari 2010

För tio år sedan läste vi fyra morgontidningar här i huset: Kuriren, SvD, DN och Sydsvenskan. De kan tyckas vara lite mastigt – och dyrt – men vi tänkte inte så mycket på det. Eller, jo, jag tänkte visst på det och övertygade mig om att det var precis lagom med fyra tidningar. Per dag.

Kuriren måste man ju ha – en lokaltidning så att barnen kan klippa ut artiklar när det skrivs om dem (förr eller senare hamnar väl alla i lokalblaskan) och så att man vet vad som går på biograferna.
SvD – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
DN – vi fick en provprenumeration som var hur billig som helst och lyckades förlänga den till samma pris i flera år.
Sydsvenskan – jag var kåsör i SDS och fick tidningen gratis så att jag kunde se vad de andra kåsörerna skrev om och inte skriva lika tråkigt som de gjorde. (Min tolkning.)

Varje dag brukade jag dessutom sätta mig och på pensionärsvis ringa in vilka tv-program jag ville se. Ibland var det lite stressigt att se tre dagars olästa morgontidningar ligga på hög, men det gick ganska snabbt att bläddra genom dem. Ofta tänkte jag ”åh, halvåtta, om man skulle ta och sätta på nyheterna” eller ”neeeeeej, nu missade jag Sportspegeln”. Om det var melodifestivaltajm, köpte jag alla kvällstidningar och sparade dem. (Jorå, de finns kvar.)

Idag går jag ibland in på tv.nu och ser om det finns något som jag inte får missa på tv. Vi prenumererar på Kuriren (för urklippspärmens skull) och SvD, men läser lika ofta via dator som vid köksbord. Ofta ser jag Mästarnas mästare och Världens undergång (kan jämföras med En värld i krig och rekommenderas varmt) på SVT play. Mycket tid lägger jag på att läsa mina 100 favoritbloggar och följa deras länkar samt att försöka hänga med i svängarna på Twitter. (Jag är inte [än] en regelbunden twittrare.) Och det här med det nya sättet att ta in information är faktiskt stressigt – men det är inte stressigt att läsa.

Det som stressar och som känns besvärligt är att träna på att inte sakna det som jag inte hinner lägga tid på.

Dåliga böcker, dåliga filmer, dåliga artiklar – våga ge upp! Ok, winners never quit and quitters never win, men de som aldrig ger upp kommer faktiskt att känna sig bra mosade om ett par år.

Eller så löser sig allt automatiskt så att

  • de ointressanta filmerna inte görs
  • de undermåliga böckerna inte ges ut
  • de som inte har något att säga slutar uttala sig.

Jomenvisst.

Fotnot
Jag lever inte riktigt som jag försöker lära. Har just nu 342 olästa blogginlägg i min RSS och Twitter blinkar att det  finns 37 nya uttalanden att läsa sedan jag kollade för 13 minuter sedan och nere i köket ligger tidningarna olästa eftersom Den djefla mannen fyller år idag och jag inte hade packat in paketen tre minuter innan vi skulle sjunga för honom och vad i hela friden ska vi äta för mat ikväll och ack ack ack vi måste fylla våra kurser för att gå runt och vänta … det känns som om jag har glömt något.

{ 24 kommentarer }

Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem

av Lotten Bergman den 11 februari 2010

 
Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).

Det här med att engagera kommentatorer att yvas över basket är inte lätt. Vips övergick gårdagens inlägg till att handla om skidbindningar. Allt är Ökenråttans fel, för hon berättade när hon och lille Maken häromdagen mitt i Stockholm grävde fram forna tiders skidutrustning i källaren. Men

  • Ökenråttans ena lagg bröts av
  • väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
  • Lille Makens ena sula lossnade
  • Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.

Hur tar man sig hem med en avbruten skida? Man går-åker som en curlingsopa.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.

Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.

Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:

Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.

Aha.

Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.

 
Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).

{ 57 kommentarer }

Det svenska språket förvirrar ibland

av Lotten Bergman den 10 februari 2010

Igår kväll följde jag med Tolvåringen till basketträningen. Jag har inget med just det laget att göra, utan skulle bara sitta vid sidan om planen och titta och i slutet av träningen berätta för alla killar att de på herrmatchen på söndag ska vara jourlag och hjälpa till med kaffeförsäljning. Jag satte mig på en av de där gymnastiksalsbänkarna som är alldeles för smala för normalrumpor och tänkte att här ska jag bara sitta stilla i 90 minuter och inte säga något.

Det höll i tre minuter. Sedan sprang jag in på planen.

– Kolla lägg en väska här så vet ni var ni ska vända. Nej, andra foten! Bra!

Tolvåringen tittade på mig och log. Jag tolkade det som att jag visserligen var en pinsam mamma, men att jag ju visste vad jag talade om. Och så satte jag mig på bänken och satt i flera minuter. Sedan var det kört igen.

– Ursäkta att jag stör (de andra två coacherna nickade), kolla här killar, när ni skjuter planka i – om ni skjuter från höger kan ni skruva bollen medsols så blir det nästan omöjligt att missa korgen! Och tvärtom: skruva bollen motsols när ni skjuter från vänster.

Tolvåringen tittade på mig igen och log. Detta gav mig sådan skjuts i basketmammasjälvförtroendet att jag resten av träningen sprang och visade finter, försteg, överspel och tjoade ”stanna inte förrän du har fått passningen” samt ”vinka adjö till bollen”. Hela tiden kollade jag med de ordinarie coacherna så att de inte hatade mig. Men de log de också. För att inte tala om mig … jag log så att jag måste ha sett ut som Julia Roberts. (Fast gulare borti hörnen.)

Leende basketspelare, dock inte tolvåringar.

Så var träningen hux flux slut, och jag samlade spelarna för att berätta om vad man gör när man är jourlag. Det var jourlag hit och jourlag dit, tills en av killarna räckte upp handen och bad mig byta namn på laget, han gillade inte att vara jourlag, sa han och skakade på huvudet. Han fortsatte bestämt:

– Jag … jag inte tycker om ordet. Jag inte vill vi ska heta hor-lag.

_________
Uppdatering
Vi vet inte alls hur det gick till, men nu ballar kommentatorsbåset ur helt och handlar om skidbindningar. Snacka om härlig förvirring.

{ 31 kommentarer }

Blond och blåögd (uppdat.)

av Lotten Bergman den 9 februari 2010

Jag måste ha vaknat på fel sida eller lida av hybris och missunsamhet på en gång. Kanske beror allt bara på att jag har sträckt mig i rumpmuskulaturen och måste sitta på en värmekudde som en annan höna.

För det här klippet som jag har hittat, visar vilken duktig intervjuare Stina Lundberg Dabrowski var då. Not! Stackars, stackars Dolph Lundgren. (År 1986 skrev jag en artikel om honom i det vittomsjungna Pålsjö Ängsblad och granskade under researchen hans fullständigt lysande KTH-betyg. Jag har sedan dess haft ett gott öga till honom.)

Dolph intervjuas av Stina i november 1988. (Klippet inleds med röster från gatan.)

En av tjejerna som inledningsvis får säga vad de vet om Dolph säger att han är ”en sån som har smutsiga tubsockor”. Det gör att Stina inleder intervjun med att säga:

– Hör du vad de säger? Att du har svettiga strumpor! Känner inte det i alla fall!

Och så böjer hon sig mot Dolphs fötter och sniffar lite. Vad Dolph tänker kan vi inte ens ana, eftersom han sitter med ryggen mot kameran. (En som 1988 hade ”smutsiga tubsockor” var av en viss typ, inte en person som nödvändigtvis luktade illa.)

Lite senare tar Stina upp hans feminina sida. Eller nåt.

– Det där att du är korkad. Dum blondin … står det i alla klippen nästan.
– Ja … säger Dolph och tvekar. En del avrom i alla fall … Ah vaddå ..?
– Har du nån kommentar? Stämmer det? Blir du glad av att läsa det? Hur reagerar du?

Dolph (som fyller 31 år just denna dag) är synnerligen obekväm i soffan och kommer inte på att han ska säga ”hur känns det själv … du vet?”. Stämningen måste förstås lättas upp – och in i studion kommer av alla människor Kenny Rogers med en egenhändigt bakad, liten svensk sockerkaka! Stina bläddrar frenetiskt i sina häftade frågepapper i jätteformat medan Dolph (mycket mer bekväm nu när han får prata engelska) och Kenny pratar om den saknade grädden och så säger Stina till slut:

– Det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat, det var bara för att du skulle se hur bra han hade bakat!
– Next year we’ll maybe, it’s a …
– Så, ni kan gå ut och äta eran kaka. Under tiden ska vi … *klipp*

Det fiktiva redaktionsmötet som utvärderade showen efteråt:

– Men vad bra det blev med det ovanliga sockerkaksgreppet!
– Ja, male bonding with a twist!
– Jag gillade tjejerna i början, det var verkligen coolt att de vågade säga det där om strumporna och snuskiga skämten.
– Ja, och att vi valde ut just dem som inledning var ju bra.
– För det kunde ju du, Stina, då inleda med så att Dolph öppnade upp å så.
– Tyst! Jag sitter i telefon med Margaret Thatcher. Hon vill inte bli intervjuad. Än.
– Men hörni, vad säger ni om Dolph som programledare i Melodifestivalen nästa år? Tillsammans med Yvonne Ryding kanske?

Ah well. Förmodligen är jag bara avundsjuk på både Dolph och Stina. Och Kenny Rogers som får åka ända till Sverige och baka en mesig liten sockerkaka.

______
Uppdatering
Om bloggar har makt? Om bloggar kommer med fiffiga idéer? Om bloggar ligger i framkant? Nu slipper vi undra. Se hur kommentatorsbåset bevisar allt genom att läsa denna artikel som publiceras idag, 11 februari 2010.

{ 21 kommentarer }

Sånt man gör när ingen ser …

av Lotten Bergman den 8 februari 2010

… och dessutom kanske gör det mot bättre vetande? Vad tänker ni på då?

Ja, det kan vara näspetning medelst kråkätning. Det kan också vara stölder och mord samt smäll av bildörr mot annan bildörr på undanskymd parkeringsplats. Men det kan vara sådant som irriterar en fembarnsfamilj i ett gult, fult hus också:

Kissning på brevlåda, nej förlåt, postlåda. (Heter det ju. Men det känns fel. Postlådan känns gul och brevlådan känns som om den står vid tomtgränsen – och så är det precis tvärtom.)

Hundarna i grannskapet har i alla år kissat på vår brevlåda eller på (den i och för sig fula) cementgrindstolpen intill. När jag förra gången skrev om problemet fick jag i kommentatorsbåset tips om

  • hagelbössa
  • tabasco
  • hundskrämma
  • taggtråd
  • elstängsel
  • vattenspruta. 

En gång stod jag av en slump med en kamera i handen i fönstret och tittade ut, när en herre med hund kom och kisspausade på stolpen. (För säkerhets skull: jag såg endast hunden lyfta på benet.) Då smällde jag av en fotoblixt för att skrämma dem. Detta är i och för sig helt ointressant eftersom jag inte har den blekaste aning om just dessa slutade kissa på oss eller ens blev skrämda; av uppföljningskontrollen och bilden blev intet.

Men nu verkar vi ha kommit på hur man ska hantera hundarna. Detta funkar!

 
Man är vänlig! (Brevlåda? Njaeh, vi orkar bara inte vara korrekta språkpoliser i kontakt med den kissande pöbeln.)

{ 25 kommentarer }

Melodifestivalen 2010, del 1 (uppdat.)

av Lotten Bergman den 7 februari 2010

Kom tillbaka, Karin Falck! Du må ha varit stel och konstigt klädd, men det finns ingen anledning att det ska vara så igen, år 2010.

Karin Falck 1975 – på engelska eftersom det var finalen (ABBA vann ju i Brighton 1974).

Nu är det så att jag gillar sådana som karlar som Patrik Sjöberg, Frank Andersson, Paolo Roberto och Dolph Lundgren fastän de får skäll och gnäll för nästan allt de gör och säger. (Så nu ska vi inte gnälla på Dolph.) Men vem har skrivit det erbarmliga manuset till årets Melodifestival? Dolph, Måns Zelmerlöv och jag Christine Meltzer delar på repliker som får en melodifestivalsgalning att agera som under skräckfilmer.

– Iiiiiih, men varför frågar hon Ola gång på gång vem som är ”Unstoppable”?
– Nej, nu frågar hon låtkompositörerna vem som är ”Unstoppable”!
– Jag ska skriva en låt som heter ”Snömos”. Vad tror ni hon frågar då?
– Skriv en låt som heter ”Vinnare”, då kommer fyndigheterna att hagla.

Jaså, ni undrar över låtarna? Ptja, i varje deltävling får ju de troligaste vinnarna underligt nog startnummer 1 och 8. Det som är intressant är sedan om det är en bra låt eller en fin kändis som går vidare. Jag är själaglad över att Pain of Salvation inte åkte ut omedelbart eftersom jag har jobbat med sångarens frusambo och pappa. Och den dagen jag inte hejar på en karl som sjunger barfota i trasiga jeans och vitt linne, ja då har jag förmodligen glömt att sätta på tv:n.

Gildenlöw. Barfota, jeans, linne I.
Willis. Barfota, jeans, linne II.

 I övrigt var ju det väldigt, väldigt kjollöst; utstyrslarna på Jenny Silver, Linda Pritchard, Charlotte Perelli, Nanne Grönwall och Sonja Aldén såg lite halvfärdiga ut.

Det där öppningsnumret, förresten. Var det någon som prioriterade röken framför (de inringade) dansarna?

Uppdatering
Ha-hihi, Cecilia N har kommit på en sak i kommentatorsbåset:

”För övrigt anar jag att Vägverket sponsrat tillställningen: nån kan inte stannas, då drar man fram med vägsalt och grus (singel) och så kan man bara fortsätta gå efter det.”

{ 32 kommentarer }

Det här med att bestämma själv

av Lotten Bergman den 5 februari 2010

Om man skulle ta och ge sig in i hetluften, hörni?

För er som bara bryr er om mögel, basket och tåg serverar jag här en liten sammanfattning: det finns en riksdagsledamot (som tydligen är smal, vad det nu har med saken att göra) som heter Birgitta Ohlsson Klamberg (även om det sista namnet väldigt ofta utelämnas, är inte riktigt säker på hur man ska kalla henne) och som är gravid (vilket har med saken att göra och är fakta som aldrig utelämnas).

Nu går diskussionens vågor höga, för hon har bestämt sig för att ta det nya jobbet som EU-minister och kombinera det med att vara en då nybliven mamma. Och det ska förstås diskuteras offentligt. (När till och med tramsbloggare som jag har en åsikt, har det gått långt.) Eva Sternberg och Hanne Kjöller tycker till och tusen och åter tusen bloggare tycker till.

Anna Kinberg Batra, som sitter några stolar från Birgitta i riksdagens kammare, gick omvägen om Newsmill för att ge henne råd om lekplatser, flygplansamning och bekväma kläder. Dessutom skriver hon om sig själv:

”Jag skulle aldrig gratulera en tjej som börjar bli tjock men inte har sagt något om varför, klappa en främmande kvinna på magen ens om den sticker ut. Inte heller skulle jag berätta för någon jag inte känner hur hon, eller han, ska ta hand om sin familj och kombinera den med livet i övrigt.”

Nu kan man väl visst ha åsikter och tala om för folk hur de ska ta hand om sin familj om man ser att mamman med klädnypor hänger upp sitt barn i kristallkronan eller om pappan trycker ner knark i barnets morgongröt – men jag förstår ju vad Anna Kinberg Batra menar.

Fast nu kommer vi till detta som jag inte begriper. Birgitta Ohlsson Klamberg förespråkar kvotering av föräldraförsäkringen – alltså att föräldrarna inte ska få bestämma själva över hur de vill fördela mamma/pappaledigheten. Men sin egen föräldraledighet vill hon bestämma över?

Nämen tillbaka till mig själv och min åsikt: låt tjejen göra som hon vill så länge inte (det ännu ofödda) barnet tar skada! Dock (men, fast och dock är inte helt ovanliga ord i dessa sammanhang) måste jag berätta hur jag själv tänkte som blivande förstagångsmamma.

(Ni som har orkat läsa ända hit: jag ska nu berätta nu om mig. Jag berättar inte hur Birgitta Ohlsson Klamberg tänker eller är, för det kan jag inte på några villkor veta. [Hon har förresten en blogg.] Jag berättar nedan om mig och mina känslor och är fullt medveten om att alla människor tack och lov inte  är funtade som jag.)

Det var 1992 och jag var 28 år och jobbade 60–70 timmar i veckan på Nationalencyklopedin med ansvar för bl.a. ämnena geografi och litteratur. Den 4 mars var dagen då barnet skulle födas, sa de på BVC. Jag beslutade mig då för att fortsätta att jobba 60–70 timmar i veckan till den 3 mars. Inte för ett ögonblick trodde jag att redaktionen skulle klara sig utan mig – och min stackars, stackars ersättare måste ha trott att jag var galen som till punkt och pricka skulle bestämma hur han skulle sköta sitt jobb under min s.k. ledighet. Jag var otrevlig, ogin, sur och vansinnigt irriterad på att tvingas stanna hemma och inte få ta hand om alla artiklar som inte skulle kunna skapas utan mitt skarpa intellekt.

Så föddes då gossen som nu är 17 år. Tyvärr är jag den sortens kvinna som totalt tappar hjärnfunktionen av amning: jag kunde inte ens läsa tidningen och struntade plötsligt totalt i Nationalencyklopedin. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn begriper jag mig inte på. Tio år senare föddes vårt femte barn. Jag grät, jag sprutade mjölk, jag blödde i tio veckor och jag tänkte att det här med barn, det är ju livet.

Vissa saker i ens liv förändras inte, andra gör det. Låt Birgitta Ohlsson Klamberg vara gravid och föda barn ifred. Och låt oss alla bestämma själva hur vi vill dela upp den s.k. lediga tiden efter födseln – så länge vårt agerande inte skadar barnet.

Vad skriver man nu i kommentatorsbåset när jag har gått utanför ramarna på detta vis? Ptja, man kan ju dela med sig av sina egna åsikter om blod och föräldraförsäkring eller erfarenheter om amning och förlossningar – men vad man inte får göra är att kasta politiska pajer. Vi är snälla här.

______
Bonuslänk: Jag intervjuas i Aftonbladet år 2000. Med bild!

{ 54 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →