Sammantaget kan jag säga att om bussförare vet jag inget, men taxichaffisar tar paus när det passar mellan körningar.

Apropå trosdamen var det bara jag som tydligen behövde uträtta naturbehoven och ta en fika- och rökpaus. Lady Päls bara satt. Tordes inte ens fråga om hon ville ha en kopp kaffe och ett wienerbröd.

Numera har jag annat för mig än taxikör.

Aldrig i livet jag ska börja blogga. Och jag skrev näst näst näst längst, Ökenråttan.

Ingen aning hade jag om vem som skrivit vad och hur lång kommentar när jag halkade in mitt i Lottens julkalender.

Jag var relativt ny i staden och gick ständigt omkring med en karta för att inte gå vilse (det gör jag i och för sig fortfarande i staden där jag är född, uppvuxen och fortfarande bor – något lokalsinne har jag aldrig haft). Vid ett tillfälle när det hade blivit för sent för att jag skulle promenera hem så hoppade jag in i en taxi istället och viftade med min karta där hemadressen var inringad. Taxichauffören förklarade då vänligt att han hade något fel på ögonen så han såg inte så bra och kunde därmed inte läsa kartan. Istället för att bli lite tveksam och tänka att det kanske inte är så lyckat att åka med en taxichaufför som inte ser så bra svarade jag lika vänligt att okej, då får jag väl försöka förklara vägen då. Vi krockade inte, jag kom hem till slut och taxichauffören var lika vänlig hela tiden. Det blev en taxiresa och språklektion i ett.

Och du Jack: jag hade knappt haft två kommentarer inne så hojtade Lotten "Men du måste börja blogga!!!"
Akta dej, Jack. Själv har jag klarat mej från att skaffa en blogg. Jag är som göken: lägger ägg i andras bon.

(Studiomannen har också kört taxi.)

Men måste inte både du och trosdamen ut för att följa naturens lag då och då? Under tystnad, givetvis.

Fick bara en fråga i skallen: bussförare måste ju ta paus si och så ofta och får ju inte köra längre än en viss tid totalt heller.

Hur fungerar det för taxichaufförer och i en sån situation som du just beskrev?

Däremot kan jag bidra med att berätta när jag fick en långkörning för en massa år sen.
Blev framringd till en fin adress i Stockholms innerstad en tidig morgon. Ut genom porten kom en dam i svart fotsid päls, barfota och på huvudet hade hon matchande pälsmössa. Alltså mitt i värsta värmebölja på sommaren. Innan hon krånglade sig in i baksätet var min första snabba tanke att hon skulle till kemtvätten två kvarter bort för att lämna pälsen för förvaring under sommaren. Men det skulle hon minsann inte alls.

När hon väl satt i baksätet sa hon bara kort och gott Helsingborg. Hick!

Kontaktade åkaren och sa att jag fått en långdrive. Kör, sa han.
Damen sa inte ett enda ord. Pälsen tog hon av sig efter sisådär tre mil men inte mössan. Så där satt hon tyst i baksätet i bara linne och trosor. Och pälsmössa. Inga skor, ingen handväska, inget bagage. Jag frågade om hon hade pengar att betala. Hon rotade i pälsfickan och slängde utan ett ord trettio (30) tusenlappar i framsätet. Nu var det bara att stå på.

Och här är slutklämmen: Fem mil innan Helsingborg öppnade hon för första gången truten och sa att hon hade ångrat sig och ville hem. Hick! Snabb U-sväng på motorvägen och gasen i botten tillbaka till Stockholm.

Ja, se kvinnor. Dom kan aldrig bestämma sig. Jag fick dock tio tusen i dricks för att jag hade respekterat hennes tystnad.

Det här var väl den näst näst näst längsta kommentar bergis.

Förresten… grymt kul *gapskratt* blogginlägg du skrev, Lotten.