Från månadsarkivet:

mars 2010

Marknadsundersökning och reklam

av Lotten Bergman den 31 mars 2010

Det här har vi i kommentatorsbåset berört tidigare – det är inte de som ringer som ska ha skäll för att vi hemma i köket inte gillar telefonförsäljare. De gör bara sitt jobb. Men i det här fallet skulle jag vilja få tag på pottsorken som har gett försäljarna det här urkassa manuset och det bedrövliga uppdraget. Eller funkar det på andra kunder?

Ring ring!

– Lotten Bergman.
– Hej, jag söker Olof för en liten marknadsundersökning om klädinköp.

(Varningsklockor dångar igång för fullt: vi kallas som sagt inte Olof och Charlotte som i folkbokföringen utan Olle och Lotten.)

– Han är inte hemma, men kommer vid åttasnåret.
– Ajajaj då. Men … du kanske är sambo med honom? Eller fru?
– Fru … hurså?
– Jamen då kan jag ju fråga dig istället. Om dina inköpsvanor när det gäller kläder.
– Jag svarar gärna på frågor, men det är ju en himla skillnad på oss två – om det nu var min man du sökte. Vi handlar inte alls på samma sätt.
– Men deeeet spelar ingen roll!
– Fast det låter ju himla konstigt om ni sedan ska dra slutsatser av undersökningsresultatet.
– Nejdå. Inte alls. Köper du dina kläder på nätet eller i affär?
– Affär.
– Går du efter kvalitet eller pris?
– Oftast pris.
– Underkläder i affär alltså, är de …
– Stopp och belägg, är det underkläder du frågar om? I så fall köper jag varken på nätet eller i affär utan via min basketklubb där lagen tjänar pengar på att sälj…
– Ajajaj då, jahadu. Du menar så. Men vad tycker du är ett lagom pris på underkläder som inte är bh? Över eller under 100 kronor?
– Underkläder som inte är … men … Alltså jaha, du menar trosor? Men det beror ju på – jag kan inte säga vad ett ”lagom pris” är om jag inte får se passform, utseende och kvalitet. Hur ska jag då kunna bestämma mig för ”över eller under 100 kronor”?
– Eh. Öh. Hm. Så du känner inte till ett märke som heter Tono?
– Tono? Vafförnåge? Men hallå, det här är ju inte alls en marknadsundersökning utan bara reklam!
– Nja, ja, jo. Fast både kanske. Vi har ett erbjudande på ett trepack trosor för 66 kron…
– Stackars dig, du har fått dumma frågor att ställa som om det var en marknadsundersökning och så är det bara reklam … hur många trosor sa du att jag skulle få gratis?
– Nja, det här är ju inte gratis, det kostar 66 kronor för ett trepack.
– Men ska jag köpa trosor som jag inte ens har sett på bild, menar du? Än mindre klämt på?
– Öh. Ja. Hm.

Så skrattade vi lite tillsammans och lade på luren. Det här hade däremot funkat på mig:

– Hej, jag ringer från ett företag som ringer upp folk mitt i maten och vill prångla på dem massa produkter som de inte visste att de behövde. Och nu har turen kommit till dig.
– Öh. Fniss.
– Jag har ett manus här som jag borde följa, men jag går rakt på sak: vill du köpa grisen i säcken för 66 kronor?
– Är det en snygg gris?
– Nöff.

Efter en sådan inledning hade jag – vips – säkert köpt tre osedda trosor.

_________

Favorit i repris:

En telefonförsäljare tror att han har ringt till en brottsplats.

{ 31 kommentarer }

Anakronismer och fantasier

av Lotten Bergman den 30 mars 2010

Lotten med vin och dator runt 1972?

Vad händer här då?

Jag snubblade (via Beta Alfa) över gamla reklamsnuttar från 1993–94 – som är så vansinnigt nära verkligheten idag.

Redan efter 15 sekunder ser vi någon som faxar från en solstol på stranden. Killen vid 3,08 känner jag igen … men varifrån?

David Fincher, som regisserade Benjamin Button och Fight Club, gjorde reklamsnuttarna – men det är väl egentligen inte han som ska ha äran. Framtidsvisionerna skapades nog av vetenskapsmän i vita rockar och fina glasögon och gummiträskor. Förutom det där med faxen på stranden, är nästan allt som är modernt idag med i reklamen (presenterat av Tom ”Magnum” Selleck). Det är bl.a.

  • GPS
  • pekskärm
  • bild-tv bild-telefon (i Japan finns det t.o.m. telefonautomater med bildskärm)
  • röststyrning (fast de öppnar inga dörrar än, väl?) uppdat.: jodoå, kolla i kommentatorsbåset!
  • videokonferens
  • filmnedladdning eller video-on-demand (”video”, hihihi)
  • varuskanning (fast vi är inte riktigt där än utan måste skanna varje vara för sig)
  • liten telefon (fast varför har vi dem inte på handleden?)
  • automatöversättning.

Men var är filmsnuttarna om framtidens uppfinningar idag? Och hohooo, var är SVT-klippet som vi har drömt om förut, där de fantiserar om hemdatorer runt 1968? Sluta jobba, göra nytta och tramsa, hjälp mig istället att hitta framtiden!

Eller kolla på Tekniskt Magasin – spola fram till 24:e minuten så får ni se på datorer.

Ok. Beam-me-down-Scotty-apparater, hälsenetransplantationer, flygande sekruttbilar, matlagande robotar och bollkänsledoping får jag väl fortsätta att drömma om och bara vara himla glad över att internet i alla fall har uppfunnits.

Fotnot
Bilden längst upp är en anakronism. Sådana tycker jag mycket, mycket om.

{ 38 kommentarer }

Tänk efter och gräv i minnet!

av Lotten Bergman den 28 mars 2010

Nu står grindarna till kommentatorsbåset vidöppna, för jag behöver era åsikter, erfarenheter och idéer när det gäller ungdomsidrott. Hela helgen sitter jag och skriver basketprotokoll, coachar, hejar, är speaker och delar ut priser. Mina barn är med överallt, Bästisgrannens barn är med, mina basketvänner är med och allt är love, peace and understanding.

Utom när det gäller en sak: vinnarskallarna får på moppo av mig. Vissa lag backar ner i försvar när de ser att de kommer att vinna så att förlorarna får chans att göra några lätta poäng. Andra lag spelar helplanspress och vinner med 100 poäng. Några coacher låter alla spela precis lika mycket, andra låter fem spela nästan hela tiden och de andra sju mest titta på.

Och när det handlar om barn som är 9–14 år är jag fast och fullt övertygad om att min modell är den rätta:

  • låt alla spela lika mycket
  • försök att se till att överlägsna lag taggar ner
  • skäll inte
  • peppa hela tiden.

Vad tycker ni? (Jajaja, det är inte lätt att kliva in och hävda att jag har fel när jag nu har sagt att jag har rätt.) Jag klampar fram till dumma coacher och hötter med pekfingret, jag går fram till vrålande föräldrar och säger dem ett sanningens ord och jag … är jättepinsam. Berätta om era egna idrottsliga upplevelser från barndomen, berätta gärna om ni tycker att jag ska vara tyst och jobba mer i bakgrunden! Eller berätta lite om love, peace and understanding bara.

Stig in!

{ 49 kommentarer }

Paul Young och brödrostarna

av Lotten Bergman den 27 mars 2010

Idag leker jag att jag liksom är en helt annan blogg (som jag rekommenderar): Älskade Dumburk!

Under en underlig men kort period i livet var jag intresserad av Paul Young. Hans ”Wherever I Lay My Hat” stämmer visserligen in på mitt liv idag, men på den tiden gick jag mycket sällan i plommonstop. (Det borttappade plommonstopet är förresten återfunnet — det skickades till mig av upphittaren, så jag är så nöjd så.)

Alla ni som inte minns Paul Young — eller inte ens har möjlighet att minnas pga. ung ålder eller förlorat minne – här är han och hans frisyr med ”Everytime You Go Away” (1985):


Vafalls? Ni orkar inte lyssna på hela? Ok, men kolla ändå vid 1,34 minuter: vad i hela friden hände med balettdansösen?

De förbaskade 80-talssyntarna är jag lika lite kompis med som Elvis Presleys alla herrkörer som oooooar sönder låtarna. Det känns som om allt behöver spelas in på nytt med lite censur.
Men precis som alla andra, har ju Paul Young ett förflutet. Fast inte ett skämsförflutet med dåliga dikter utan ett coolt förflutet! Här är ”Toast” (1978):


Bandet hette Streetband och programmet var förstås Top of the Pops. Och den blivande redaktionen för Hemma värst (The Young Ones) måååste ha sett köksscenerna.

Och vad händer? Nu går barnen här hemma och trummar på möblerna och nynnar på en helt annan sång om rostat bröd:


Heywood Banks kallar han sig, komikern. Tänk så enkelt det kan vara att göra succé.

Jag försöker jag också! Min lycka är strax gjord.

Ring, ring, bara du rostade bröd
Ring, ring, rosten den står där så kall
Ring, ring, skingra den oro som mal
Om jag fick en signal från smörgåsen …

Äsch.

{ 38 kommentarer }

Kulturchock och Centraldammsugare

av Lotten Bergman den 26 mars 2010

Kulturmätaren i familjen slog igår i taket när några var på teater hemma medan jag åkte till Stockholm för att även jag gå på teater. Mitt lilla kusinbarn (ok, han är 32 år, men kusinbarn är av naturen små och jag har faktiskt bytt blöjor på grabben) satte upp och agerade i ”Cloning Frankenstein”. Kan ni tänka er en skräckkomedi på en scen, fylld av allmänbildning, genetiska fakta och fruktansvärt mycket blod? There you go: succé! Broder Jakob, mina kusiner och deras barn häpnade, tjoade och dunkade skådespelarbarnet i ryggen … men glömde helt bort att vi kunde ha gett honom blommor.

Det enda som var kvar på scenen efter applåderna: ett hjärta.

Så var det dags att åka till landet igen. Eftersom SJ vill förbättra servicen för oss kunder, går tågen hemåt alltmer sällan. För tio år sedan gick de en gång i timmen; numera går de med överraskande stora mellanrum. Därför satt jag på Centralen i nästan två timmar och försökte hitta något sätt att göra länkar i min nya bloggkostym. Då kom Kulturbloggen spatserande och berättade att även hon hade varit på teater. (En vetenskaplig undersökning ger vid handen att av de människor som jag talade med under gårdagen, var 87,3 % teaterbesökare.)

När klockan var ungefär 22:01 dök städpatrullen upp i väntsalen. Med borstar och kvastar rörde de upp avgrundsdamm som vore de grävande journalister eller frenetiska arkeologer. Jag lyfte på fötterna och försökte konversera lite, men det var som förgjort. De var alla fokuserade som Ragnar Skanåker eller Janne Boklöv.  Det som sopades fram, lades i små högar överallt i väntan på … något stort.

Den låg nästan stilla.

Är detta en dags damm?

Grus och sand samt pappersskräp och kaffespill tror jag på i mängder varje dag — men sickna ohemula mängder damm? Blir det det? Tappar folk sina peruker eller kammar sina hundar på Centralen? Är det alla yllekläder som fäller? Tur då att man har ett rejält muskelpaket som orkar ta hand om grovsoporna. Tada:

Den var inte knäpptyst.

Den stora brum-brum-städmaskinsbilen. Centraldammsugaren?

De dammhögar som efter ihopsopandet inte hade spritts ut av stressade tågresenärernas fötter och rullväskor, for rakt upp i innanmätet på städbilen som körde i en till synes oplanerad slinga på Centralens golv.

Det är jag som sitter i den röda ringen och det gröna strecket som symboliserar städmaskinsvägen.

När jag städar, brukar jag se till att först köra ut störande element. Vad tror ni om det, SJ – för att göra städningen mer effektiv och förbättra servicen på ännu fler plan, kanske ni kan be alla väntande att gå ut på perrongerna kl 22:01 varje kväll?

{ 23 kommentarer }

Golgatavandring?

av Lotten Bergman den 25 mars 2010

Sisådärja. Den nya bloggkostymen måste vara av rent ylle, för den kliar alldeles förfärligt överallt. Knapphålen är för små och jag hittar inte in i vänsterärmen. Dessutom börjar jag misstänka att jag har knäppt ihop västen med gylfen.

Ser ni bilden till höger? När ni uppdaterar sidan eller återvänder hit om en stund, kommer det att vara en annan bild där. (Fast något krånglar, för vissa bilder fläks ut i spinnakerstorlek medan andra anpassar sig finfint.)

Men, hörni. Bloggen är ju inte längre en golgatavandring på legobitar som när jag hade fem barn under tio år.

Är det bloggen som ger pyttipannan ett ansikte?
Är det en presbyopisk betraktelse över lifvet?
Är det bara basket, barn, bokstäver och enstaka mögelsporer?

Hjälp mig att hitta på en ny beskrivning! (Den som vinner kan få fem flyttlådor med böcker eller sjutton Julkalendertröjor eller en gratisföreläsning eller bli bjuden på spaghetti med köttfärssås här hemma i köket.)

{ 81 kommentarer }

Kommentera inte!

av Lotten Bergman den 23 mars 2010

Spring härifrån! Bloggen är livsfarlig! Den kommer att som jätten Glufsglufs äta upp alla era formuleringar och intressanta hm:anden!

Eller rättare sagt: det blir ett litet avbrott här på bloggen under onsdagen. Hela klabbet ska lyftas i håret, skakas om, rufsas till och placeras ute hos WordPress istället. När alla ord har pressats i lagom form, återkommer jag. Men förmodligen kommer alla kommentarer till just detta inlägg att försvinna och tuggas i småbitar av Chewbacca.

Å andra sidan kan man ju passa på att skriva sådant man ju inte vågar i vanliga fall eftersom kommentarerna just här och nu har en väldigt kort livslängd …

{ 51 kommentarer }

Är vi bara ouppfostrade?

av Lotten Bergman den 23 mars 2010

Häng med nu här på en länk- och resonerings- samt citatresa! Det handlar om saker vi säger eller inte säger men borde ha sagt.

Ulrika Good skrev häromdagen om när man gärna ställer upp och hjälper till, men i förväg faktiskt vill veta vad det gäller (min tolkning):

”Men finns det något begrepp för att medvetet trivialisera eller bagatellisera något för att få en tjänst att låta mindre ansträngande? Jag pratar om när någon frågar Kan du svänga förbi och hämta mig? när man i själva verket måste köra en omväg på två mil till andra änden av stan, eller Du kan väl slänga ner några flaskor vin till mig när du ändå är på Systemet? vilket innebär att du får leta druvsorter, lägga ut hundratals kronor och får chimpansarmar på kuppen.”

Detta känner jag så väl igen. Och måste tillägga att det i de flesta fallen handlar om att man (=jag) gör skillnad på vem man (=jag, att det ska vara så svårt att skriva!) ska hjälpa. För så är det ju: en del människor är fantastiska på att be om tjänster. Men inte att återgälda dem.

Vi går tillbaka till Ulrika, som undrar hur man ska svara på sådana här frågor:

– Vad gör du nästa helg?
– Vilken väg tar du hem från jobbet idag?
– Hur ser nästa vecka ut för dig ?

{ 29 kommentarer }

Att reklama eller inte reklama, det var frågan

av Lotten Bergman den 22 mars 2010

Som ni ser har jag ingen reklam här på bloggen. Som ni vet är jag fattig som änna tesked. Som ni nu anar, ska ni nu få ta del av något lite tveeggat och komplicerat.

För två veckor sedan hamnade jag på en spelning med Electric Boys – ett gammalt band som har stadgat sig och gjort come back. Det var en så otroligt häftig upplevelse att jag skrev om det i bloggen (där händelser ju inte alls behöver vara ett dugg häftiga och ändå bli skrivna om). Musiken går rakt in i mig och jag blir hög och glad som på en basketplan.

Ett par dagar senare fick jag ett mejl:

”Vad kul att du skriver om Electric Boys. Har du lust att skriva om deras konsert på Rival nu på söndag så kan jag sätta upp dig + 1 på gästlistan?”

Avsändaren var projektledare hos en konsertarrangör. Men kan jag köpas? Vad gör jag nu om någon skriver:

”Vad kul att du har köpt en iPhone. Skriv lite mer om den så får du en extra.”

Eller om detta erbjudande dyker upp:

”Ser på din blogg att du behöver nya basketskor. Skriv om det här superdupermärket med extra reflexer på hälen och blinkande lampor fram, så får du ett par.”

Vad skulle jag ha gjort då? Inte vet jag. Jag tänkte bara på hur häftigt genommusikaliska Electric Boys är och hur alla attribut som små, snäva läderbrallor, långa sjalar och tunggung i baskaggen får mig att bli alldeles knollrig – och tackade omedelbart ja till konserten. Efter ett par dagar skrev projektledaren:

”Jag ser inte att du lagt ut något på din sida. Har du någon plan?”

Och jag blev jätteirriterad. Megairriterad. Såpass irriterad att jag dunkade iväg ett mejl nästan utan att korrläsa det:

”Ånä, så kan man inte köpa mig. Allvarligt: vill du bestämma sådär över hur jag ska bete mig och när jag ska skriva (och VAD jag ska skriva) så får det vara. Du ger mig tillgång till Electric Boys konsert på söndag – och jag skriver om min fantastiska upplevelse antingen före eller efter. Men när och hur kan du inte styra. Så funkar det. (Men det finns inte en chans att jag skriver något negativt om dem när jag väl skriver, för Electric Boys personifierar kompetens och musikalitet. Och de är fullständigt fantastiska.)”

Stackars projektledaren bad om ursäkt, medan jag bara konstaterade att jag nog tar emot mutor och presenter från vissa branscher (där det liksom ingår i konceptet) och att eftersom det nog (mitt minne sviker mig) var första gången det hände, kan jag inte säga att jag har gått på plus än. Tågbiljetterna kostade 250 kr och eftersom dumma tågen inte går senare än tio i tio, fick jag bara höra drygt halva konserten. Som var fantastisk – precis som jag anade.

Eftersom tillställningen ägde rum på Rival, satt publiken som på en bio. Sittande konserter brukar vara klassiska med t.ex. en stråkkvartett. Att sitta på rockkonsert var minsta sagt underligt.

Titta på Conny Bloom – läcker som en pirat liksom. När han pekade på trummisen och sa ”det finns bara en kung här och han är den ende som får sitta”, ställde vi oss mangrant och tacksamt upp och glömde helt bort tankar på stråkkvartetter.
Sedan gick Conny nästan upp i rök. (Har aldrig förstått poängen med att stundom och plötsligt svepa in musikerna i dimma.)
Ljuskillen var nästan lika underhållande som elpojkarna på scenen – han dansade och gungade med musiken och spelade på ljusbordet (?) som vore det ett klaviatur.

Alltså: jag tror att det i fortsättningen är ok att muta mig. Och mina basketskor är bedrövliga.

På vägen hem på det alltför tidigt avgångna tåget, klev en till synes bekant man på tåget. Kände jag honom? Hade han varit på en av mina föreläsningar? Mysko. Han hade ett emblem med ”Sveriges bouleförbund” på kavajen, så jag kastade mig över honom för att lära mig allt om boule. Vi pratade boule, boule, boule och allt hans klubb Boulsjevikerna och jag började fundera på om jag kanske hade sett honom i tv-sporten … tills han nämnde en viss skådespelare som ”kollega”.

Tänk jättestora glasögon – Varuhuset! Tänk Millenium-Birger Vanger (Sven-Bertil Taubes bror liksom): Willie Andréasson! (Den nyss nämnde kollegan ligger på bordet.)

Hm. Jag ska tydligen inte alls bli basketproffs utan istället börja spela boule och sitta här och inkassera mutor till bloggen.

{ 30 kommentarer }

Bara en liten betraktelse över lifvet, kanske?

av Lotten Bergman den 19 mars 2010

När jag blir stor ska jag bli basketproffs med jättemuskler och guldkedjor.

Sent igår kväll spelades en komplett ointressant division 3-match i Linköping. Det var jag och mitt lag mot ett gäng stjärnor på uppåtgående. Den som är äldst i vårt lag fyller 50 i år, den som var äldst i deras lag var liksom knappt torr bakom öronen. (Vetenskapliga fakta säger att torkan inträder i 20-årsåldern.)

Och vi hade inte skuggan av en chans att slå dem. Förlust med 50 poäng svider, ska ni veta. Rejält.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm för att där föreläsa om svenska skrivregler och sociala medier, men fokuserar faktiskt mest på en gruvlig träningsvärk i armarna. Armarna? säger alla ni och blir väldigt bekymrade för mig. Har jag månne gått på händer under matchen igår, borde det inte vara benen som man känner av när man springer där och jagar boll? Nej, inte när man spelar mot tockna ungdomar, för då spelar man vansinnigt tufft försvar med armarna – liksom stångandes som handbollsspelare längs linjen. (Och ni förstår att det smärtar nästan lika mycket som träningsvärken när jag sänker mig så lågt att jag ser likheter mellan basketspelare och handbollsspelare. Se här bara.)

På tåget sitter en ”affärsman” och berättar för sina kolleger vad de ska säga till ”Tysken”. Han heter tydligen så.

– Vaddå vårt fel, säg att det är han som har fel och säg dessutom att det inte är första gången.
– Nejmen då drar du bara upp S-798, den minns han säkert-
– Ok, haha, fråga då hur det var i München 2003. Säg ”Apfelstrudel” så kommer han inte att klaga mer.
– Nejnej, hans fru heter Marlene. Nämn gärna hennes namn i förbifarten.

På tåget sitter även en kille som ser ut precis som prins Carl Philip, men inte är det eftersom han läser Sveriges rikes lag lika intresserat som vore den … eh … Clas Ohlson-katalogen? Han har rutiga byxor instoppade i knähöga stövlar; det ser intressant ut.

Och slutligen sitter även på tåget en mamma i 21-årsåldern med sin dotter i 4-årsåldern. Mamman berättar i telefon om hur skönt det är att vara arbetslös igen. Dottern berättar samtidigt för mamman om tofsen på sin mössa.

– Mamma, min tofs här, kolla. Min tofs här är som sallad. Ja. Den känns som sallad och ser ut som sallad.
– … och det ska jag faktiskt ha som mål resten av livet. Ja, seriöst … hela …
– Som sallad. För den har såna här fladdriga, mamma, som sallad.
– … allvarligt. Ja, aldrig mer att jag jobbar. Hellre dör jag. Seriöst!
– Som sallad är den.
– Men jag får ju pengar för att göra ingenting! Fatta! Lyx!

Själv ska jag som sagt bli basketproffs.

Uppdatering
Jag är framme i Stockholm efter en spännande resa där parkeringsbromsen fastnade och vi blev (tadaa) sena.

 Kolla, en Pucko-fontän på perrongen!

{ 19 kommentarer }

← Äldre inlägg