Stackars alla ni som bara bor i Stockholm och måste jobba, handla mat och bo och ha er.
Själv åker jag till Stockholm bara för roliga jobb, mingelpartyn, vernissage, champagne, teaterföreställningar, prisutdelningar och – numera – skidlopp. Idag vankades det öppet hus som cocktailparty mitt i Gamla Stan – men där var det fullt med snö. Slottssprinten! Hade jag ingen aning om!
Speakern speakade för alla som inte var där, liksom: ”Northug är i sitt liiiiiivs form, här kommer han och häääääääär kommer aaaaaaalla de andraaaaaaa och nu ska de sväääääääänga, tääääääänk om han tar heeeem det här ocksåååååå!” (Det är en jättestor tv där till höger.)
Se, en antitetisk metaföreställning! Skidor i verkligheten och skidor på jätte-tv och snö mitt på barmarken.
Northug!
På väg hem från mingelöppethuspartyt, vandrade jag osäkert över kullerstenen och funderade över öppettiderna i alla små underliga butiker. Är de knarklangarplejs, hemliga bordeller eller under cover-kamouflage? Hur kan de få ekonomin att gå runt?
Rea-öppet fyra timmar igår, annars stängt.
Tänk om Gamla Stan är ett undantagsområde där man inte behöver jobba lika mycket för pengarna, där man inte behöver betala lika mycket skatt, där man inte behöver deklarera eller betala arbetsgivaravgifter! Tänk om det är himmelriket på jorden … för alla som inte omedelbart behöver handla krimskrams i alla stängda butiker, alltså.
Se, så vackert Stortorget är! (Här kan jag hålla låda och gå stadsvandring; jag vet allt om de vita stenarna i röda huset och kanonkulan i väggen och allt blod som forsade.)
Och se så fult det är med modern arkitektur. (Här kan jag inte stå och berätta ett jota … mer än vad jag har läst om rivningshysterin i Klarakvarteren: många hus revs och nya byggdes.) Cyklande spöken i rutiga kappor hemsöker sedan 1972 alla arkitekter.
Så här ser det ut utanför Centralen. Och till min egen förvåning blev jag glad och upprymd: de bygger om, det står Krasch, Stånk, Oj, Tut och Ooooops och snart kommer någon någonstans där bakom förmodligen att hitta min borttappade väska!
Främsta orsaken till att jag alltså inte vill bo i Stockholm: då måste man ju ha tråkigt där.
Uppdatering För att ta fokus från alla som i kommentatorsbåset påstår att det visst då kan vara kul att bo i Stockholm, publicerar jag en filmsnutt från igår kväll, när traktorerna skulle forsla bort all snö.
När jag och den djefla mannen flyttade ihop i en studenttvåa i Lund 1986, köpte vi en toalettsits, Hellqvists etymologiska ordbok, tio meter turkos/rosa indisk bomull – och en strykbräda. Den har vi använt så intensivt att den har hållit i 24 år.
Den har visserligen fått nya kläder en gång och ett av metallbeslagen fick jag flytta på när jag av ilska sparkade omkull skrället så att det gick sönder. (Befogad ilska: jag skulle gå på maskerad och hade av potatismjöl tillverkat stärkelse som jag skulle stryka in i en sladdrig kjol så att den på 50-talsvis stod ut som en balettkjol. Men stärkelsen funkade inte, vilket ju var den illvilliga strykbrädans fel.) Att det står Nationalencyklopedin på klisterlappen på baksidan beror bara på att vi märkte alla prylar med sådana klistermärken när vi flyttade för tio år sedan.
Säg hejdå till strykbrädan. Den är nu brädad av en nyinköpt av samma kassa kvalitet och kommer att med vår intensiva strykningsfrekvens hålla tills vi pensioneras.
Säg även hejdå till den döda brevvågen som jag har haft sedan jag köpte den av Nationalencyklopedin när vi fick nya redaktionslokaler 1999. Med tanke på färgen måste den ha varit gammal redan då. (Det är den djefla mannens hand som ser ut som en rå kycklingvinge.)
I grannskapet har vi sedan länge sagt hejdå till den här gångvägen.
Hejdå och ack, du ruttnande tacosås.
Här på isbanegångvägen riskerar jag liv och lem under mina sällan-promenader. Hejdå, lårbenshals?
Här vet jag inte riktigt vad jag ska säga hejdå till: avocadorna eller affärn som sålde dem till närapå saffrans kilopris. (Minns ni när det inte såg ut sådär?)
Imorrn ska jag slänga trasiga strumpor, en digitalkamera från 1997, en locktång från 1977 och T-shirtar som lämnar naveln naken (från ungefär 2003) samt en rostbiff som tydligen placerades i frysen 2004. Men den stora bedriften kommer inte att vara själva slängandet utan att inte blogga om det ...
Uppdatering Kommentatorskan Agneta skickade en trevlig avocadobild!
Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?
För några år sedan hände detta:
Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:
– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!
Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.
– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!
I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom
endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
Tioåringen hade studiedag
Sjuåringen hade studiedag.
Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …
Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?
Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.
Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.
Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.
Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.
Det ser liksom … omodernt ut.
När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.
– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast … ok då, bara en bild.
Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.
Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.
Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?
Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)
Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.
När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)
Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik … check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.
Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!
Kommer ni ihåg att jag tjoade om Fredrik Lindström och ”Morgonsoffan” i förra veckan? Det såg ut så här:
Lägg gärna märke till ”Nyheter, debatt, triss och frukost” där i mitten, för det gjorde inte jag.
Anna med dotter Julia kastade sig omedelbart på anmälningsknappen och begav sig hem till oss för att dricka arton liter te, lyssna på Den djefla mannens orerande och sova lite i gästrummet. Jag funderade igår på hur jag skulle vara klädd och var lite pirrig för hur jag skulle framstå i jeans eller i kjol eller i randiga ben eller svarta ben och i stövlar istället för gympaskor. Istället skulle jag ha fokuserat på att leta fram visitkorten som vi tryckte upp till Bokmässan i höstas eftersom jag hade fattat helt fel.
För att dessa Morgonsoffor och frukoststunder för dem som är intresserade av ”företagande, näringsliv och marknadsföring” är tydligen allmänt kända för vad de är: reklam med en kändis närvarande.
Jag hade verkligen ingen aning. (Nu ska man inte bita den hand som föder mig, men jag fick faktiskt inte betalt för min insats och nämnde varken blogg eller företag där jag satt i soffan – eftersom jag är en idiot.)
Först äter man frukost tillsammans, minglar och samlar visitkort. (=Jag stod i ett hörn och funderade på livet och blev upphittad av Pipopp.) Sedan kom olika företagare och gjorde reklam för sig från scenen. Publiken (och jag!) applåderade reklamen. Klockan 08:13 klev jag fram till soffan och fick definiera ”språkpolis”. Fram till halv nio pratade vi om språk och drog vitiskort ur en skål, lät fler företag göra reklam för sig och applåderade lite till. (Även jag!) Det var som att befinna sig mitt i TV-shop på riktigt.
Hela tiden tänkte jag:
– Men hur kunde jag missa att det var såhär det skulle vara? Varför visste jag inte att jag skulle dra visitkort, varför trodde jag i min enfald att jag och Fredrik Lindström skulle sitta och pokulera om språk och dialekter i en soffa i 90 minuter? Är jag helt pantad? Ja, det är jag. Skäms på mig.
Så kom då Fredrik Lindström. Han fick ha headset-mick medan jag fick en handmikrofon. Detta irriterade mig mer än jag trodde till en början – med handmick kan man inte vara lika spontan och framför allt inte gestikulera och fara omkring som annars faller sig naturligt. Vi pratade lite språkutveckling, lite skrift- kontra talspråk samt härmade några dialekter och jag viftade lite med vänsterhanden tills jag faktiskt glömde att jag inte hade förärats den där headset-micken (som säkert heter något annat egentligen). Dessutom pajade Fredriks på slutet, så då fick vi dela mick.
När vår stund i soffan var till ända, gav jag implementerings-T-shirten till Fredrik (ja, jag vet inte hur det är med honom, men nu har i alla fall jag lagt bort titlarna) och så swoooooosch var han borta i fjärran.
Den djefla kameramannen gjorde så gott han kunde med en iPhone:
Ursäkta det dåliga ljudet. Mejla om ni vill ha en utskrift i tre exemplar på allt det där ohyggligt viktiga som vi säger. Eller hoppa till slutet, när Fredrik Lindström spelar trummor.
Sedan åkte vårt lilla gäng hem för att umgås en stund och dricka ännu mer te vid köksbordet. Den djefla mannen höll andravärldskrigsmonologer samt härmade apor och ödlor medan vi alla på något sätt hittade fakta som kvickt ifrågasattes och därför omedelbart måste kollas upp på nätet.
Helt naturligt sätt att umgås. Det kan definitivt jämföras med hur det var hemma när jag var liten och matbordet stod på armlängds avstånd från SAOL och andra uppslagsböcker.
Tidningsbildsuppdatering:
Aha, ”det som nu börjar bli ett begrepp”! (EskilstunaKuriren 12/3 2010.)
Jag sitter fast i vinkelvolten för att jag vill be er att alla anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka, men jag vill inte blogga om att ni ska anmäla er till Kunskapståget i Stockholm nästa vecka eftersom jag liksom har svårt att göra reklam för mig själv, särskilt när det gäller evenemang i egen regi, som ju Kunskapståget i Stockholm nästa vecka är. Sa jag att det handlar om Kunskapståget i Stockholm nästa vecka?
Därför hoppar jag raskt över den delen och på sagotåget istället. Det handlar om Kulturfyran:
1. Vilken saga är den första du minns att du hört? Det minns jag inte.
Men så trist kan man inte på några villkor svara, för vad är då poängen med att över huvud taget svara? I sådana här fall kan man 1) hitta på något 2) svara på något helt annat. Alltså svarar jag på en helt annan fråga som jag döper till 1b:
Vilken är din favoritsaga? Det är absolut ”Det svarta skrinet och det röda” – en svensk folksaga som är lång som ett ösregn och har sensmoralen att om du är elak, snål, dum eller styvmor, brinner du upp för dina synders skull.
Jenny Nyströms teckning av flickan som säger fuck you till hela världen.
2. Om du är barnvakt och när barnen ska somna blir ombedd att berätta en saga: vilken saga berättar du då? Jag berättar denna:
Det var en gång en elefant som var ute och gick. Han hade en konstig, hög hatt på sig som hela tiden trillade av eftersom elefantens huvud inte är gjort för hattar utan mer för att dansa logdans på. Plötsligt mötte elefanten en myra. – Hej Myra. – Hej Elefant. – Vad gör du idag då? – Jag är på väg till igenkotten långt därborta i taggbusken, men det är så fasligt svårt att gå i de här pumpsen . – Jag förstår. Vill du åka på mitt huvud? Du kan få hålla i hatten så att den inte trillar av. – Ja! Hurra!
Och så gick de två mot taggbusken. Men mitt i vägen stod plötsligt en arg anka.
(Ja, sedan fortsätter sagan. Djuren och deras humör eller sysslor varierar från dag till dag och inte en enda gång har vi kommit till slutet. Logdans, pumps och andra krångliga vuxenord skapar nyttiga förklaringspauser.)
3. Vilken sagofigur skulle du vilja vara? Gunnar i Njáls saga. Inte för att få bli fredlös och dödad utan för att få träffa Njál och slåss lite. Jag har aldrig slagits, nämligen.
4. Har du någonsin hittat på en egen saga? Vad handlade den om i så fall? Se svaret på fråga 2.
Men min mest framgångsrika saga skrev och ritade jag när jag hade påssjuka den varma sommaren 1975. Den handlade om ”Föräldrarna Plopp”, som hade tio barn som föddes genom att växa som äpplen på ett väldigt speciellt träd. De hade alla namn som passade med respektive barns kynne och var klart inspirerad av Barbapapa-familjen. ”Framgången” består i att en på Sveriges Radio anställd kvinna sa till mig att den var mycket bra och att jag borde bli författare. Det sades 1976 och jag lever förstås fortfarande på berömmet och räknar det som en framgång.
Apropå det. Har ni läst Bröderna Grimms saga ”Äppleträdet” om kvinnan som slog huvudet av sin styvson och lurade sin dotter att det var hennes fel och sedan fick pappan att ovetande äta upp sonen? Det kan man kalla saga, det.
Bröderna Grimms barn- och folksagor, tryckt 1860. (Boken köptes när Akademiska Föreningen i Lund sålde ut sitt bibliotek.)
Sammanfattning: I november började det brinna i vårt hus. Det var en installation på vinden som orsakade en glödbrand och som var så svår att hitta att brandmännen faktiskt stökade till det alldeles förfärligt med massa vatten. För att inte tala om allt sågspån som drösslade ner som när Pippi Långstrump med en gammal pistol skjuter hål i taket. Halva huset blev vattenskadat och vi sju flyttade raskt hem till Bästisgrannen som bor i ett normalstort hus med man och barn.
Varning: Ni som har samma installation som vi hade, bör avinstallera den eftersom den började brinna trots att den enligt företaget inte kan börja brinna. Den heter ”Trygghetsvakten”. Oh, the irony.
Trevligt problem: Vårt hus är från 1932 och fuskrenoverades 1984 när man lade in blommigt plastgolv och satte upp knottriga vävtapeter överallt. Ett rum hade kritade väggar, ett rum hade ett kritmålat tak. Allt detta var ju fantastiskt att bli av med, men det kostade förstås pengar. Hur får man bort kritfärg tror ni? (Man kämpar. I en evighet.)
Ville vi kanske ha en ny, blommig plastmatta i vardagsrummet? Näe. Eller kanske få ett nytt trägolv inlagt som vi betalade själva? Ja tack. Alltså blev vi av med sådant som vi ville renovera bort men aldrig på tusen år hade kommit oss för att göra … men försäkringsbolaget står ju bara för ”återställare”, inte ”förbättrare”. Kr, kr, kr, som det ju står i Kalle Anka.
Vår ersättning från försäkringsbolaget när taken nu är lagade, väggarna tapetserade och golvet nylagt och vi verkligen är glada över det men ändå hoppades att det skulle bli en slant över för sveda och värk och annat: 0,00 kr.
Överraskande upptäckt: Någon har fyllt på med möbler och böcker. När allt kom tillbaka från magasineringen var det mycket mer skrymmande och får numera inte plats.
Inget blommigt plastgolv så långt ögat ser. Men en och annan kartong.
Smal passage som har gjorts än smalare.
Stort barnrum som har fyllts med lådor och sängar som staplats ovanpå varandra. Men man kan bygga finfina kojor.
Tillbaka till mina rötter och myshörnorna där barn jag lekt: Jag ville bara ha lite inspiration och bläddrade håglöst i ”Gör det själv i hemmet” från 1974. Bygg staket av slipers, gör dina egna vardagsrumsmöbler i furu, snickra ett skidställ och …
… installera en mjuklåda!
För där kan vuxna och barn umgås ”skolöst” – och med citattecken dessutom!
Hurra! Låtom oss alla över alla gränser tillsammans i en enda stor ormhög umgås mera ”skolöst”. Låt mig nu se, man kan ställa temuggen på bordet … dra in elsladdar där på baksidan och sätta upp en extraskärm där på sidan och … och … och …
Vem? Min mamma som fortfarande inte förstår vad ”hårddisk” har med datorer att göra? Nej, det var inte hon.
Tjejen är 21 år och är på det hela taget en helt normal person … som glömmer att kolla mejlen.
Nu har jag ju i och för sig fått detta förklarat för mig tidigare – att vi som lever, andas och äter med mejlen kontrollerad non stop inte är representativa för alla i hela världen. Jag kan utan att blinka i kvällningen säga:
– En avi säger du? Nja, jag vet inte, jag har inte kollat brevlådan än.
För det som kommer i brevlådan (som, ok vi vet det nu, egentligen heter postlåda) är ju bara räkningar och yesterday’s news. Medan det som kommer i min mejl är intressant, roligt, finurligt, personligt och spännande.
Hur kan jag då kommunicera med den 21-åriga tjejen bäst? Jo, via sms förstås. Men nu hade jag inte hennes nummer och var inte kompis med henne på Facebook och hon heter som 300 000 andra tjejer i Sverige och twittrar inte och msn har jag lagt ner. Plötslig insikt drabbar mig som en banal stenåldersklubba i bakhuvudet:
Man kan faktiskt inte kommunicera med alla hela tiden. Vissa är onåbara. Och trivs med det fastän de inte är 73 år (förlåt generaliseringen). Kan man inte lagstifta mot sådant?
Dessa två (två, vänta vaddå, hur ser man att det är två?) datorer var de första som skickade mejl till varandra. Långt var det inte.
Fotnot Det som avhandlades i mitt mejl till 21-åringen var det alls inte bråttom med eller ens viktigt på sikt.
Ok, man kan numera höra ”Eye of the Tiger” i technoversion och njuta av ”Purple Rain” med dansband. Allt för alla smaker.
Men varför?
Igår kväll klockan kvart i elva gick jag in till min sofvande djefla man och blåste revelj. Inte kunde han ligga där och tryna när det vankades konsert inne i stan.
– Tutelitut! Lips n’ Hips! – Här? Nu? Va?
Electric Boys anno dazumal.
– ’Schäkta. Får jag komma in här bakom scenen, meen vad många fina gitarrer ni har!
– Jamen jag står fint här. Oj hoppsan, det där är alltså högtalare. Aj mina öron.
Conny Bloom.
Recension: Fem tummar upp! Tunggung, hårdrocksfunk med speciallockigt hårsvall. Jag är halvdöv och hes och lycklig.
