Månad: maj 2010

Vilse i London

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2010 08:47

Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.

Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.

Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)

När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:

– Well. Have a really nice day, sir.

Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.

red_lion_london — Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.

Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)

dassig_kyckling — Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.

Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.

sopor_london — Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)

Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)

Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?

kaffe_london — Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)

Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.

Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.

Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.

Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.

Får man fotografera inne på svenska museer?

27 kommentarer

I mataffären i Brighton

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2010 09:16

Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.

När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.

Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.

steak_ale — Ännu en resa till 1970-talet!

Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?

Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:

meatballs — Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.

Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!

flipper_dippers — Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.

Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!

Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?

atervinning_mjolk — Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.

Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!

Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.

– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!

Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:

space_here — ”Space here” står det på skylten.

Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.

Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.

13 kommentarer

Virgina Woolf hade en syster of her own

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2010 00:42

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

charlestonfarmhouse — Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

liggandedamen_charleston — En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

virginia_vanessa — Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

perikles2 — ”Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”

30 kommentarer

Att vara moderator på Hjärndagen (uppdat.)

Publicerat av Lotten Bergman den 6 maj 2010 10:02

Som föreläsare på pyttipannadagar, där folk kommer för att få lyssna på många olika talare som samsas under ett någorlunda enande ämne, möts man av en moderator. Alltså en lektant, coach och reseledare.

Moderatorn inleder och presenterar, sammanfattar och avslutar samt agerar glad spelevink. Jonas Hallberg och Erik Blix är de enda jag själv har mött i moderatorsställning – och nu är jag själv en sådan. Ämnet är hjärnan (pdf) och under dagen ska jag omfamna och berömma hjärnforskare, minnesmästare och inspiratörer.

sixtinska — ”Adams skapelse” av Michelangelo. Är det en genomskuren hjärna till höger?

På min rotvälska till amerikansk engelska med brittisk brytning ska jag dessutom inleda med poesi. I give you Emily Dickinson!

The brain is wider than the sky,
For, put them side by side,
The one the other will include
With ease, and you beside.

The brain is deeper than the sea,
For, hold them, blue to blue,
The one the other will absorb,
As sponges, buckets do.

The brain is just the weight of God,
For, lift them, pound for pound,
And they will differ, if they do,
As syllable from sound.

Min egen hjärna är som en hink full av blandsvamp, kryddad med en och annan toppig giftspindling. Himla besvärligt i lifvets omelett som steks på alltför hög värme.

Oj, nu ska jag presentera Torkel Klingberg, som har skrivit ”Den översvämmade hjärnan”. (Just den boken skickade kommentatösen Ingrid till mig efter en av mina mer besvärliga dagar.) Nu citerar jag Torkel: ”De som har bra arbetsminne är bra på att sålla bort distraktioner.” (Om ni vill arbeta upp ert arbetsminne kan ni kolla på www.cogmed.com.)

Fortsättning följer – jag ska nämligen distrahera mig med att blogga i pauserna mellan alla föreläsningar eftersom mitt arbetsminne är som en som en häst.

ardenner — Ardenner. (Med en vit prick på rumpan?)

Uppdatering 1 (kl. 11:36)
Nu ska jag strax presentera Mattias Ribbing, minnesmästare från Eskilstuna. Jag gav honom nyss en hel kortlek som han på tio minuter memorerade och rabblade upp helt utan misstag.

Och nu ska ni få lära er!

Allt handlar om kopplingar och associationer. Istället för att tänka på 16 som ”16” eller ”sexton”, ska man tänka på det som en bild. En bild av (nu hittar jag på) en kastrull. En stoooor kastrull!

Kastrull = 16.

Nu säger jag dessutom att 28 är en svart sko. En stoooooor sko!

Svart sko = 28.

När jag nu ska komma ihåg att regalskeppet Vasa sjönk år 1628, ser jag båten framför mig och på däcket står en jättestor kastrull med en gigantisk sko ovanpå. (Mitt förnuft talar förmodligen om för mig att årtalet inte är 2816 om jag skulle bli förvirrad och glömma i vilken ordning siffrorna kommer.)

Mattias har bestämt vad ruter åtta och alla de andra korten motsvaras av för sak, och så staplar han sakerna på varandra som en vision inne i huvudet. En kikare med ett smörpaket på, med en sax med en skrivmaskin med ett segel ovanpå, motsvaras av (nu hittar jag på igen) ruter sju, klöver tre, klöver åtta, ruter kung och spader sju.

När jag träffade Mattias Ribbing i höstas, förändrade han mitt liv. Jag förstod nämligen att man kan minnas om man bara anstränger sig. Tyvärr glömde jag efter bara ett par dagar bort vad han hade sagt.

Uppdatering 2 (kl. 12:25)
Kan man lära sig att lära sig saker bättre? Finns det skolor som använder den här visuella minnestekniken? När jag pluggade inför prov, läste jag och läste och hoppades att fakta skulle fastna automatiskt utan att jag behövde anstränga mig eftersom all ansträngning i tonåren är så jobbig sååå. (Det fanns klasskompisar som läste in fakta på kassettband som spelades upp medan de sov. Jomenvisst, de satte väckarklockan på ringning när bandet skulle vändas.) Jag skrev också frågor till mig själv – frågor var så ingående att jag aldrig hann förhöra mig innan det var dags att sova.

Ropen skalla – studieteknikskunskap till alla! (Redan de gamla grekerna använde sig av den här tekniken. Å andra sidan har de nog glömt den kunskapen med tanke på hur det står till i Grekland just nu.)

Uppdatering 3 (kl. 13:45)
Swooosch, hjälp, nu blev jag omkullsprungen av kreativitetskonsulten Johnny Sundin i en vansinnigt snygg kostym. Allt går så snabbt, orden flödar, bilderna flyger och övningarna aktiverar oss intensivt för att vi ska våga bryta och byta tankemönster. Hur ska jag orka vara kreativ nu?

Uppdatering 4 (kl. 15:20)
Nu kan jag andas igen. Åke Pålshammar pratar lugnt och försiktigt med oss om hjärnans förmåga att hantera stress, onödiga adrenalinpåslag och hur hippocampus och amygdala liksom kramas – och att amygdala kan förstöras av överstimulering.

– Visst blir man nyfiken på det här? Ja, jag blir också jättenyfiken, för jag vet inte riktigt vad jag kommer att säga härnäst, fnissar Åke.

Sedan berättar han om när en liten flicka blev intervjuad av Sven Jerring i radio. Hon svarade inte på frågorna som farbror Sven ställde, hur han än försökte lirka med henne. Till slut frågade han varför hon ville var med i radio när hon faktiskt inte sa något. Då öppnade hon äntligen munnen och sa klart och tydligt så att hela Sverige hörde:

– Mamma har sagt att jag inte får prata med farbröder som luktar sprit.

Alla dagens föreläsare är överens om att man mår bra av att träna – om det så är kropp eller knopp. Men att detta tar tid som inte finns. Och att det blir allt viktigare att kunna söka kunskap är att ha kunskap.

Tänk ändå att så många ändå faktiskt ägnar en hel dag åt att lyssna på föredrag.

Uppdatering 5 (kl. 15:27)
Ett intressant problem har uppstått. Mitt jobb som moderator tar slut 17:15 och planet till London lyfter 18:20. Den stress detta faktum skapar i min hjärna måste jag ta upp med Åke Pålshammar.

Uppdatering 6 (kl. 18:00)
Precis när siste talaren Olof Röhlander berättade om hur han i måndags hade dubbelbokat sig och blev tvungen att hyra ett privatplan från Kävlinge till Åre, smet jag ut ur lokalen och försummade mina plikter å det grövsta. Nu är Olof en erkänt duktig inspiratör som säkerligen klarade allt galant och lysande – men kanske skulle jag istället för att rusa till Arlanda ha bokat ett privatplan?

Nu är jag på plats. Och jag låååååååter:

Förresten kunde jag ha stannat kvar och ställt intressanta frågor och skött mig. Planet är försenat.

35 kommentarer

Hångelrummet

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2010 09:29

Här händer det inte mycket. Eller så är det det det gör. I alla fall vet jag nu varför det är så få snickare och taxichaufförer som bloggar; tangentbordet är liksom inte arbetskompatibelt.

Jag håller på att inreda ett hångelrum i källaren. Egentligen är det inte alls ett hångelrum utan bara en väldigt källarkall plats att övernatta på, men jag tänkte att om jag döper rummet till något mysigt, trevligt, nästan lite förbjudet … så blir det kanske attraktivt? Som när kalhygge kallas föryngringsyta och RUT-avdraget kan göras för parkettkosmetologer.

Därför kör jag kors och tvärs genom staden och köper billiga hyllplan, bits, finurliga, självborrande skruvar och plåster. Och så bär, kånkar, sågar, skruvar och svär jag tills händerna blir så svullna att jag inte på några som helst villkor ens kan sms:a längre.

lotten_grisen — Jag skruvade ihop en våningssäng på egen hand när en papier-maché-gris föll från taket. Då ropade jag på hjälp. En hjälp som genast drog fram kameran.

(Ni som inte har papier-machégrisar som jag, kanske undrar över denna grisdetalj. Den tillverkades för den årliga basketfesten för tre år sedan, och har sedan dess målats om och pysslats med och ska i år förvandlas till sjuksköterska.)

Själv är jag i dagarna bedrövligt dålig på att hångla eftersom hela familjen är snor-, host- och halsontsförkyld och jag inte har tid med sådant trams eftersom jag ska åka till London i morgon. (Säger jag sådär nonchalant i förbigående bara.) Aha! Nu kom jag på en bra produktidé. Jag ska skriva kioskvältaren och generationsromanen ”Hångel jag minns”! Hurra!

Hjälp, har jag ett giltigt pass förresten?

(Splittrad? Vem? Jag?)

57 kommentarer

Plurr!

Publicerat av Lotten Bergman den 2 maj 2010 16:50

Denna strålande majdag inleddes med att jag blev arg på vädret eftersom jag inte på några villkor tänkte jobba i trädgården som alla grannar eller gå på promenad som alla övernattningsgäster krävde. Tsssst, jag ville sitta inomhus och kura bredvid kakelugnen medan regnet smattrade och åskan dundrade. Vilket är ruskigt svårt när det varken regnar eller åskar.

baverbacken_2010 — Sjuåringen, trädet och bäcken.

En någorlunda rolig promenad här i trakten är den till bäverbäcken, så dit travade vi – efter långa diskussioner – med gigantisk matsäck och stora stövlar. Vi satte oss i solskenet och åt, och började sedan klättra omkring i bäverfällda träd och bara mysa.

(Ni som är bekymrade över bävrarna: var inte det. Vi är väldigt hänsynsfulla och bäcken är lång.)

Kommen så här långt blev jag uttråkad och tog fram den magiska lilla apparaten som t.ex. kan tala om vad Artonåringen har för sig i London just nu. Och såg till att min skrytstatus på Facebook visade hur idylliskt livet kan vara ibland:

Ungefär en timme senare fick jag uppdatera min status:

Sjuåringen klarade av all trädklättring med glans — det var när han skulle gå över en av människohand snickrad och förankrad spång, som han tog ett extra ninjasteg och plurrade ända ner till pannan.

plurrimaj2 — Sjuåringen, lite blek i mormors kappa.

Omedelbart dök (höhö) det upp plurrhistorier ur forntiden, varför vi förstod att vi just hade fått vara med om ett minne för livet. Min mamma fick än en gång berätta om sina äventyrliga syskon:

Systern gick 1941 ner sig i Stadshusträdgårdens lilla bassäng, men blev snabbt upplockad av sin pappa (alltså min morfar – han med plommonstopet). Mamma minns tydligt vad systern hade på sig och att allt kändes som en dröm.

Brodern föll 1945 i Klara sjö såpass illa att han av en anonym man fick återupplivas och direktforslas till Serafimerlasarettet. En polis gick hem till min mormor och berättade att ”det har hänt en liten malör”. I Svenska Dagbladet stod det dagen efter att en liten gosse vid namn Karl Sebastian Englund hade ”räddats av en okänd”. Mammas starkaste minne är att det var ju fel: han heter faktiskt Karl Jakob Sebastian Englund.

Och så har vi då Broder Jakob och jag, som 1980 nästan drunknade utan att någon märkte det. Eftersom ingen såg vad som höll på att hända, finns det inga bevis för att det som hände verkligen hände. Dessutom är det ett väldigt suddigt minne för livet.

Nu är Sjuåringen stolt vinnare av den årliga tävlingen i vem som badar utomhus först. Tioåringen har på fullt allvar föreslagit att vi ska åka till badsjön för att hon också ska ha något att berätta i skolan i morgon. Beach 2010 väntar alltså runt hörnet. Själv rabblar jag mitt mantra inför bikinishoppingen som stundar:

”Whatever doesn’t kill me, makes me stronger” (Runaway Train, 1985).

33 kommentarer