Från månadsarkivet:

maj 2010

Patienter jag minns

av Lotten Bergman den 20 maj 2010

Vi pratar om sommarjobb här hemma. Tonåringarna har nämligen inga – och är inte särskilt bekymrade trots att vi är en sådan där familj som bara en gång i månaden kommer upp till noll på lönekontot. Femtonåringen känner en kille som fick sommarjobb fastän han inte ville ha ett. Hans mamma sa:

–  Bara du söker ett jobb! Om du söker ett sommarjobb som du inte får, så betalar jag den lön som du skulle ha fått. Bara du söker!

Han sökte, och fick jobbet eftersom han är en synnerligen kompetent ung man som skulle kunna få vilket jobb som helst. Min djefla man hade inte sommarjobb förrän i 22-årsåldern medan jag jobbade varje sommar sedan 14-årsåldern. Med halm i skorna och femton mils grusväg till jobbet var jag bl.a. barnvakt, bagerislav och biträde på sjukhus.

Och det är framför allt erfarenheten att vara sjukvårdsbiträde som jag skulle vilja att mina barn också fick. (Men si det går ju inte, för sjukvården funkar idag inte riktigt som igår.) Jag lärde mig att ta ansvar, att använda stämpelklocka, att hantera galningar (både inom personalen och bland patienterna) och att ta hand om en död människa.

Att ta hand om en död människa är väldigt enkelt; att ta hand om den dödes anhöriga är vansinnigt svårt. En av ”mina” patienter låg ensam som en liten fågelunge med variga liggsår och sondmatades i fyra månader. Hon var uppåt 100 år och inte förrän hon hade dött, kom de anhöriga och grät och skrek ”varför?” i korridorerna.

Jag ska utan att bryta mot sekretessen berätta om några av patienterna som jag fortfarande minns. Det var några berömda skådespelare, några med berömda barn som kom och hälsade på, några berömda läkare (jodå, de finns) och så var det några som inte alls var berömda, men som jag kommer ihåg som vore de det. Jag har gett dem nya namn och undvikit all information som skulle kunna göra mig till en sekretessbrottsling.

Ritva, som hade förlorat musklerna i ögats nederkant. Hon såg hela tiden ut som när man drar ner nedre ögonfransen för att kolla om det ligger skräp där och skaver. Man ser väldigt ledsen ut då. När jag mötte henne i korridoren, log hon så att ögonen såg om möjligt ännu mer ledsna ut, och så tog hon min hand och sa t.ex.:

– Falla pluska nej och varlig?

Men hon var inte den enda patienten med afasi. Oscar var en sängliggande, senig karl som bad så innerligt om ”en Sundbyberg”. Efter flera timmars lirkande, kom vi på att det var något att äta han ville ha.

– Vill du ha en macka? sa jag.

Oscar nickade ivrigt där han låg. Jag gick och hämtade en ostsmörgås – som jag hade skurit bort kanterna på – och hela personalen samlades bakom mig för att se Oscars ansikte spricka upp i glädje och när han med sin tandlösa mun skulle äta den underbara mackan som hette Sundbyberg. (Löständerna passade inte längre eftersom han hade gått ner i vikt, sa Oscars barn.) Men när han fick se brickan och tallriken och ostmackan, tog han upp mackan i handen och smulade sönder den såsom endast torra landstingsmackor kan smulas sönder, och så vrålade han med skrovlig gubbröst:

– Det här är väl ingen jävla Sundbyberg!!!

Fem dagar senare förstod vi vad som hade blivit fel: Sundbyberg var nämligen inte en ostmacka. Det var en leverpastejmacka.


Sveriges första kvinnliga advokat: Eva Andén.

Gamla Lena kissade enbart i sina tofflor och sa att hon var Sveriges första kvinnliga jurist. Jag trodde på henne – men när jag sedan kollade, stämde hennes namn inte alls med listan på Sveriges första kvinnliga advokater och jurister. Inte ens bland de tio första finns hon med! När jag blir gammal ska jag hitta på att jag är Sveriges första kvinnliga basketproffs.


Maja-tvål.

Och så minns jag förstås nunnan Eva med syfilis, hon som bara ville bli tvättad. Helkroppstvättad. Hela tiden. Så länge vi tvättade henne var hon tyst och log, så fort vi plockade fram handdukarna och började torka henne började hon slåss och svära åt oss … tills vi tvättade henne igen. Äkta tvättsvampar och en Maja-tvål var det som gällde och det skulle löddra på ett speciellt sätt i de nedre regionerna.

Mina barn slipper att göra lumpen och de kommer förmodligen aldrig att tvätta nunnor på sjukhus. Huuur ska jag rusta dem för lifvet?

{ 55 kommentarer }

Gårdagen i bilder, bara

av Lotten Bergman den 18 maj 2010

Det var meningen att jag igår skulle stå på huvudet i flyttlådor som fortfarande är fulla av saker sedan huset brann. Och att jag skulle fylla bilen med saker som skulle till tippen. Samt att jag skulle kunna gå i alla fall två meter i källaren utan att behöva klättra över något.

Men ack. Jag stötte på så många hinder på vägen att källaren idag är identisk med gårdagens källare.

Först hittade jag en hängmatta bakom en brädhög och blev tvungen att rigga upp den utomhus. Sedan hittade jag en vattenspridare och satte igång den – utomhus. Då kom sju barn i badkläder rusande och distraherade mig så vansinnigt att jag blev tvungen att leta fram kameran. Vilket ju tog jättelång tid!

Läskburken som Sjuåringen har i handen får sin förklaring nedan.

Plötsligt stod gräsklipparen framför mig. Uppfordrande. Det är en handjagare eftersom jag anser att motorgräsklippare är så himla tramsiga. Folk åker till gymmet och tränar sina muskler för att sedan pruttklippa gräsmattan utan att behöva anstränga sig! (Gräsklippning innebär dock för just mig lite planerande och medicinerande eftersom jag är gräsallergiker.) Vår tomt är på 900 kvadratmeter och huset upptar 120 av dem, så det är inte så farligt alls – det går på en timme högst. Eller kanske inte:

Jag måste köpa en lie till nästa gång.

När jag hade kapat maskrosdjungeln med handkraft och svordomar, hittade jag en maskrosuppdragare och satte igång med den tills jag tröttnade och bestämde att barnen kunde tjäna 1 kr per maskrosrot. Sjuåringen drog upp sju och tog sina pengar och köpte en läskburk av sin storebror (se studsmattebilden), medan Tolvåringen drog upp tolv och lade pengarna i sin sparbössa.

När jag sedan försökte påtala för min djefla man att det var hans plikt att omedelbart gå ut i trädgården och i konsekvensens namn dra upp 46 rötter, gick det sämre. Han somnade på stört. (Betingad reflex.)

Sedan kom Artonåringen med en död humla som såg levande ut, varför han placerade den i diverse intressanta positioner. De spelade tv-spel tillsammans, de läste läxor tillsammans, de spelade lite basket och sedan åt de.

”Smaskens”, sa Humlan och högg in.

Ni förstår att man inte kan rota i källaren när det är så intressant ovan mark? När jag i källaren stötte på mina gamla håltänger från en pysselperiod runt 1988, kunde jag dessutom laga studsmattans kantskydd och en älskad presenning. Efter en halvtimmes intensivt hålande, föll tången i småbitar. Pah, åttiotalsskräp.

Under kvällsmaten insåg jag att jag tydligen har snöat in på en krydda.

Koriander x 4.

Koriander som smakade tvål för bara ett par år sedan, har sedan pinjemunsattacken – som gör att rödvin fortfarande smakar plåttermos – smakat bättre och bättre. Underliga äro smaklökarnas vägar. (Även celebriteter drabbas, klicka här.)

Resultatet av gårdagens pyssel är alltså inte en framkomlig källare utan maskrossvullna fingrar, träningsvärk i rumpan och ett axelparti som signalerar att jag är fullkomligt och komplett pantad och en helt oerfaren soldyrkare.

Axeln såg på bilden liksom inte ut som en axel, så jag stoppade in några förklarande ord.

Uppdatering: Suvi bidrar med en rolig fluglänk!

{ 50 kommentarer }

Att planera en fest med sjukhustema

av Lotten Bergman den 16 maj 2010

Någon som planerar fest och som behöver lite råd?

Basketspelare som hade spelat fotboll och "brutit foten".

Jorå, jag vet. Alla tycker inte om temafester utan vill gå bort endast i den gamla vanliga jeans-och-hoodiekostymen. Andra vill blott gå på fest i den lilla svarta och ett par fantastiska glitterskor. Och jorå, jag vet – alla tycker inte om sällskapslekar och vill alls inte hoppa säck med ett ägg balanserande på en yxa som hålls i munnen.

Receptionen i väntrummet: läkarlexikon från anno dazumal och "mattallrikarna".

Men i mitt basketlag har vi nio år i rad avslutat matchsäsongen med en hejdundrande temafest. Vi har liksom vant oss och går glatt med på att läggas i framstupa sidoläge och dricka välkomstdrink som ser ut som – och serveras i något som vanligtvis innehåller – urinprov. Igår sprang vi lydigt ut ur huset när ett kuvert med mjältbrandspulver levererades av en mystisk karl. Vi klädde oss utan knot i hårnät och plasttossor på fötterna och förstod att all väntan på det som komma skulle berodde på landstingets neddragningar.

Gästerna flyr pga. mjältbrandslarm.

Alla fick diplom som var utformade som ett gult recept av den gamla sorten, alla fick ett litet pris, alla fick pussa pokalen (vi vann div III) och alla fick varsin medalj.  Men framför allt fick alla en diagnos, som stockholmssyndrom, plattfot, psykbryt, knälokation, lårbenshalsbrott, gravid, carnivor-fobi, bananfobi, , agorafobi, agrofobi, hypokondri, kleptomani, mytomani, hybris, Münchhausens syndrom, melankoli, mjältsjuka, narkolepsi, koprolali, halgus hallux valgus, dyspepsi, megalomani, erektil dysfunktion, faryngotonsillit, förmaksflimmer, impetigo, migrän, malaria, tinnitus, urininkontinens. Av någon anledning blev det hysteriskt roligt att till exempel titta på en kärnfrisk poängmaskin som sades vara plattfot.

Vi åt maten ur kräkbäcken i papp och serverade jello till efterrätt och skorpa med marmelad till kaffet och drack handsprit till allt. Tipsrundan var på latin, som ju är ett intressant men ologiskt språk för oss oinvigda. Se här till exempel:

1. os = mun (borde ju betyda rolig sommartävling)
2. umbiblicus = navel (borde ju betyda ett runt bibliotek) FEL! Det heter umbilicus och borde betyda bilcirkus.)
3. coxa = höft (borde ju betyda knuffas)
4. supercilium = ögonbryn (borde ju betyda dödstyst)
5. mentum = haka (borde ju betyda tandkrämssmak)
6. genu = knä (borde ju betyda kön)
7. hallux = stortå (borde ju betyda hallampa)
8. caput = huvud (borde ju betyda trasig)
9. digiti manus = fingrar (borde ju betyda nån slags wannabe-pokemon-digimon)
10. nucha = nacke (borde ju betyda hångla)

Attiraljer från psykiatriavd., ortopeden och andra avdelningar. (Proverna från öron-näsa-hals var gjorda av russin och smågrus.)

Så, nu kan även ni anordna en fullständigt perfekt fest!

{ 21 kommentarer }

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

av Lotten Bergman den 15 maj 2010

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

  1. Inget av barnen skriver dagbok.
  2. Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste  trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara  C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

Tugg och Han Solo.

{ 27 kommentarer }

Historieskrivning (och man kan vinna nåt!)

av Lotten Bergman den 14 maj 2010

Symbolisk bild: karrärklättring.

Häromdagen frossade vi här lite i Vanessa Bells och hennes släktingars livsöde. Och konstaterade att det numera är ovanligt att en karl ser en nyfödd flicka och bestämmer sig för att gifta sig med henne trots att hon är ens egen pojkväns dotter – och sedan verkligen gör det 20 år senare. Luna skrev i kommentatorsbåset:

”… radikala kulturpersonligheter verkar ha haft det roligare för hundra år sedan …”

Och jag svarade:

”Ja, men allt framstår kanske i ett romantiskt skimmer? Tänk på och beskriv era egna liv som vore ni sedan 50 år döda kulturpersonligheter!”

Varpå Luna lydde:

”Hon lämnade karriären i staden och flyttade till ett stort och illa isolerat hus i skogen. Där plöjde hon fantasy-böcker med en marlboro-stump hängande i mungipan. På Konsum i Säffle mötte hon männen i sitt liv, och flyttade under återstoden mellan sina unga älskares bostäder i Kyoto, Warszawa och Chicago. Travvinsterna använde hon följdaktligen till resor. När hon förstod att hon blivit ekonomiskt oberoende växlade hon in hela sin återstående studieskuld till enkronor och insisterade på att två inoljade muskelbyggare skulle bära in henne och pengarna i gullstol på den mest avskydde csn-handläggarens kontor och tippa ut stålarna över hans skrivbord.”

Och nu är det er tur!

Symbolisk bild: livstrassel.

Ni kommer att kunna se tillbaka på er nutid i ett romantiskt skimmer och vara rätt nöjd med den oavslutade akademiska karriären eftersom den kan synas vara ett välplanerat, strategiskt val i en ständig strävan efter oberoende. Eller nåt.

Symbolisk bild: spaning efter den tid som flytt.

Men ni kan ju också leta upp någon av de där gamla historiska personerna som har en fantastisk levnadsbeskrivning? Kolla här: Bertha von Suttner svarade på en kontaktannons där en man som hette Alfred Nobel sökte en ”språkkunnig dam, likaledes vid stadgad ålder, som sekreterare och hushållsföreståndarinna” och 29 år senare tilldelades hon Nobels fredspris.

Symbolisk bild: livsfunderingar.

Klara, färdiga gå! Tre av alla som skriver något i kommentatorsbåset vinner en bok eller en t-shirt eller något annat genom att jag på julkalendervis drar lappar ur en hatt. (Skicka gärna hit alla era mostrar och bekanta – alla får plats i kommentatorsbåset.)

__________________

Uppdatering på söndag kväll

Mycket inspirerad av Översättarhelenas slumpgeneratortips (och mitt eget plommonstopskrångel) bad jag datorn om hjälp att utse vinnarna. Naturligtvis kan man fuska genom att klicka och klicka tills man själv blir vinnare (som Översättarhelena gjorde), men här har allt gått rätt till. Som vanligt.

Nummer 58, 69 och 15. (Sedan gällde det att hinna presentera resultatet innan någon skrev kommentar 71 och förstörde statistiken.)

Då räknade jag till de tre vinnarna Åsna, PK och Ingela. Förlåt alla ni andra, men slumpgeneratorn var inte på er sida. Ni tre som vann kan få välja pris beroende på er kroppsliga storlek: en bloggtröja, en julkalendertröja eller en överraskningsbok som jag kan rota fram i källaren. Apropå böcker, så måste vi ju se till att skapa en succébok av alla fantastiska alster i kommentatorsbåset.

”I maj 2010 tog livet en drastisk vändning för den snabbt åldrande Lotten. Genom att  utnyttja sina bloggkommentatorers begåvning och skriverier samt utan att fråga om lov ge ut hela kommentatorsbåset under eget namn, såg hon snabbt till att bli åtalad och dömd för egenmäktigt förfarande. Sedan 20 år avtjänar hon som den ende internen sitt straff på det återöppnade Alcatraz.”

{ 86 kommentarer }

Home, at last

av Lotten Bergman den 12 maj 2010

”I have come home at last! This is my real country! I belong here.”

(C.S. Lewis, The Last Battle)

Folk i Storbritannien går omkring extremt lättklädda – som en svensk går klädd i juli med bara ben, sandaler och utan jacka. Den nakna huden knottrar sig, de drar ner koftans ärmar över knogarna, de skjuter upp axlarna och säger ”It’s rather chilly today, isn’t it?”, och gillar läget.

När det är 12 grader varmt! Eller varmt och varmt – det är ju vansinnigt svinkallt.

Detta gör att britterna klarar av det fuktkalla inomhusklimatet, fotbollsmatcher i januari och skoluniformen med shorts eller plisserad kjol mitt i julstöket. För att bevisa att även vi svenskar är ett tufft släkte, gick jag igår ner till Brightons strand och satte mig på de bruna, runda, mjuka stenarna och drack kaffe, åt trekantig macka och knaprade på salt- och vinägerchips.

Känner ni hur kallt det var?

Planet hemåt var försenat såpass mycket att jag nästan missade det sista gula tåget mot Stockholm och planerade att sova i en fåtölj på Arlanda; det har jag ju gjort förr. (Öh, 1979.)

Alla som på Gatwick Airport väntade på att få gå ombord på planet fick order om att sitta ner och de facto vänta eftersom det inte var dags på ett tag. Några ställde sig ändå i startgroparna fem meter från gaten (vad heter nu flygplansgate på svenska – inchecknings … nej, det är dels fel, dels inte särskilt svenskt), några installerade sig långt bort vid eluttagen och jobbade med sina datorer till sista sekunden, medan de flesta satte sig ytterst på stolarna (som var lagom många!), beredda att kasta sig fram så fort det skulle bli dags att gå ombord.

En man satte sig bredvid mig, trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme. Han tog dessutom fram en gigantisk dagstidning som han läste inne på mitt revir. Hans armbåge mot min armbåge – jag på svenskt vis irriterad, han på brittiskt vis fullkomligt obrydd. Och så började han smygläsa på min skärm – och frågade på dalmål vad jag jobbade med. Jag vet inte riktigt varför, men jag svarade leende:

– Jag skriver en erotisk novell.

Det gjorde jag nu inte alls. Jag skrev ju ”En man satte sig bredvid mig trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme.” Och mannen blev inte ett dugg imponerad eller chockad, han sa bara ”jaharu”.

När jag väl kom fram till Stockholm, var Centralen igenbommad och låst. (Det har jag faktiskt aldrig varit med om förut, som den lilla lantlolla jag är.) Och som en riktig turist irrade jag runt och ner i underjorden via perrongen för blåa linjen innan jag ställde mig att vänta på tunnelbanan mot Slussen, där jag hade bokat ett billigt rum. Men inte kom det några tunnelbanetåg, inte. De slutar gå! De går inte hela natten! (Lantlolla vareja.)

Som en riktig turist irrade jag därför runt och upp igen för att hitta en taxi. Och som en riktig turist blev jag omedelbart påhoppad av allsköns svarttaxigubbar som såg ut som sina bilar. Det som komplicerade mitt irrande mest var inte klockslaget, mörkret, min trötthet eller hungern. Nej, det var det faktum att jag släpade på två rullväskor, varav den ena haltar och den andra skvimpar som en ostadig båt.

Till slut kom jag fram till det vackra hotellet – "Anno 1647". Endast hotellportieren var vaken.

Se utsikten från mitt fönster! Den var kanske inte så vacker – men i alla fall mitt i smeten.

Just den delen av hotellet som jag fick ett rum i, var faktiskt från 1647. Med trägolv och sneda väggar samt öronproppar sov jag snabbt som en gris. (Grisen var inte snabb, insomnandet var det.)

Här sov jag inatt, och låt mig nu rekommendera detta hotell å det varmaste: rummen utan toa är lika billiga som ett normalrum i Ockelbo!

Nä, nu måste jag städa! Ligger ju efter lite när jag inte har varit hemma på ett par dagar. (Känner ni igen det? Man kommer hem och märker att man tydligen är oumbärlig eftersom det ligger ruttnande frukt i köket, krukväxterna slokar och kylen är tömd …)

{ 40 kommentarer }

Vilse i London

av Lotten Bergman den 11 maj 2010

Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.

Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.

Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)

När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:

– Well. Have a really nice day, sir.

Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.

Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.

Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)

Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.

Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.

Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)

Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)

Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?

Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)

Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.

Det var svårt att ens få en skymt av nummer 10.

Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.

Diskret.

Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.

Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.

Får man fotografera inne på svenska museer?

{ 27 kommentarer }

I mataffären i Brighton

av Lotten Bergman den 10 maj 2010

Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.

När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.

Idyll i Brighton.

Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.

Ännu en resa till 1970-talet!

Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?

Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:

Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.

Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!

Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.

Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!

Mjölk, mjölk, mjölk.

Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?

Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.

Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!

Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.

– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!

Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:

”Space here” står det på skylten.

Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.

Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.

{ 13 kommentarer }

Bara lite om kaffe, sovrum och potatismat

av Lotten Bergman den 9 maj 2010

När jag och min kusin igår satt på ett café i Lewes (uttalas precis som ”Lewis”) och pratade om stora, lyckade, fantastiska framtidsprojekt, såg det ut så här:

Heja Sverige?

Som bekant breder vi svenskar ut oss på bredden medan britterna söker sig uppåt. De bor i fyravåningshus där varje plan är på 40 kvadratmeter och åker i tvåvåningsbussar. Som ett litet barn åkte jag idag – oavbrutet fnissande – på ovanvåningen i en dubbeldäckare. En av busshållplatserna var inte som alla andra en liten glasbur, utan en hel friggebod!

Ok, den var lite nedgången. Men ni ser potentialen, va?

På busskylten på stolpen i förgrunden finns ett nummer som man kan sms:a om man undrar hur lång tid det tar innan bussen kommer. Detta system tycker jag att de ska införa på Arlanda.

Se här hur jag bor i ett chambre séparée strax under takåsarna just nu:

Om det inte var så förbaskat kallt ute skulle fönstret ha stått på vid gavel.

Hit upp tar sig ingen för att kolla hur jag sköter städningen eller bäddar sängen. Med andra ord är det ett perfekt gästrum! Det där spjälsängsliknande är stängsel, men finns där av förklarliga skäl. För så här ser trappan upp ut:

Resväskan var förstås lite svår att få upp.

Min brittiske värd påstod när vi lagade mat igår att ingen äter färdigmat som består av halvmosad potatis, kål och lök i en stabbig kleggröra. Möjligtvis åts detta av barn i fattiga familjer på 1950-talet, men bara kanske och om det inte fanns något annat att äta.

Men hur kan man inte tycka om något som heter ”Bubble & Squeak”?

Nu har jag inte rapporterat om mina göranden och upplevelser, men det gör jag säkert vad det lider. Här en bild från dagens teaterföreställning av ”Darwin” med min multibegåvade kusinson John Hinton.

Han skrev pjäsen, agerar ensam i den, sjunger och spelar egna låtar i den och jonglerar och kan prata svenska, engelska och franska flytande. There's no end to it!

Uppdatering
Apropå Lewis där uppe, tittade vi nyss på en tv-deckare – Inspector Lewis. En komplett njutning och underbara miljöer samt nästan obegriplig handling‚ precis som det ska vara. Till skillnad från igår, när jag med både britter och svenskar tittade på Wallander. På svenska. Med engelsk undertextning. Där ”jävla mes” översattes till ”bloody pussy” och min engelske värd satte vinet i halsen. Det var så himla dåligt! Agerandet, replikerna, relationerna – rubbish! Och vad säger hela Storbritannien om Wallander på svenska?

Att det är en komplett njutning och underbara miljöer samt nästan obegriplig handling‚ precis som det ska vara. Och att den brittiska versionen med Kenneth Branagh bara är skräp.

{ 27 kommentarer }

Virgina Woolf hade en syster of her own

av Lotten Bergman den 8 maj 2010

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

"Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”

{ 29 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →