Från månadsarkivet:

juni 2010

Det här med lycka …

av Lotten Bergman den 15 juni 2010

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

{ 38 kommentarer }

Lyckad reklam? (uppdat.)

av Lotten Bergman den 13 juni 2010

Jag frågade nyss mina barn vilka reklamkampanjer som de anser är lyckade. Först fick jag definiera vad ”reklamkampanj” var, och sedan vad ”lyckad” är. Därefter följde en naturligt påföljande diskussion om huruvida en reklamkampanj kan vara lyckad om man bara tycker om den utan att köpa själva produkten. Tonåringarna listade:

  • Ica (persongalleriet och mannen med hy som soltorkade tomater)
  • Telia (folk gillar tydligen att följa den fumlige pappan)
  • Polly (ungdomarna kan sjunga ”Petter och jag, vi är goda vänner …”).

Men Polly äter vi aldrig, vi är inte särskilt positiva till Telia och Ica handlar vi bara på om vi har bråttom och råd. De stora barnen minns däremot med glitter i blicken reklamen på Cartoon Network, där de ville ha alla leksaker omedelbums. Vattenpistoler och Barbie Rapunzel nämns som några av produkterna som jag, den goda modern, underlät att införskaffa.

Men just nu sitter vi mitt inne i en reklamkampanj. Och den känns så himla lyckad. Det är Ikea, som har en jätteinstallation  på Skeppsbron i Stockholm.

Vi har bokat och betalat för samt installerat oss i ett tolvmannatält. Vi sju och lillasyster Orangeluvans lite mindre familj ska sova i riktiga sängar med kuddar och täcken samt lakan som vi får ta med oss hem – och det är så vansinnigt mysigt!

Där, rakt fram, ser vi Katarinahissen.

Där, genom tältöppningen, ser vi Djurgårdsfärjorna forsa fram.

Här, inne i tältet, leker vi ”Inte nudda marken” och ”Skeppsbrott”.

Vi sover i robusta sängar av ni-vet-vilket-märke och i lakan av ni-vet-vilket-märke och njuter av paraplyer, filtar, kuddar, täcken, lampor och mattor samt stolar och hänggarderober av ni-vet-vilket-märke. (Någon måtta får det faktiskt vara på mitt reklamande här. Jag må trivas, men sponsrad är jag icke.) I morgon kommer personalen att servera oss frukost inne i tältet vid den tidpunkt som vi önskar – och allt detta bara för att jag var snabb med beslutet när reklamutskicket kom för några veckor sedan. Det kostar oss pengar, men åh! Det är så värt det!

Där, under paraplyet, bloggar jag i detta nu.

Barnen leker på lilla lekplatsen intill tältet och även Sjuåringen som nyss led av bristen på krigsleksaker, har funnit sig tillrätta. Han sköt mig nyss med en kastrull på huvudet och en kulspruta av kaffekoppsmodell. Pang, jag är död.

Uppdatering

Nu har vi sovit!

Kommer ni ihåg att jag har en grej som mäter hur jag sover? (”Sleep Cycle” i Iphonen.) De allra flesta nätter ser grafen ut som t.ex. i fredags: Inatt sov vi alltså i underbara sängar, fina lakan, mjuka täcken och kuddar samt i gott sällskap. När man inte kan se på tv eller spela spel och måste anpassa sig efter de yngstas dygnsrytm, blir nattningen gjord bra mycket tidigare än vad jag är van vid.

1: Jag somnade tydligen på två röda sekunder, men vaknade av att Orangeluvans treåring hängde som Tarzan i en av våningssängarna. Knäpptyst svingade han sig mellan stegarna.

2. En lastbilskolonn dundrade förbi Gamla Stan och oss.

3. Någonstans spelade någon musik på rekordvolym. Folk sjöng med och var jätteglada. Alexander Rubak skapade störst jubel. Klockan var 04:15! (Tydligen var det på festprissebåten Patricia som man slog runt lite.)

4. Sjuåringen bytte säng med någon annan. Oklart vem.

Nu ska vi skriva i Ikeas gästbok!

Uppdatering när det gäller reklamen!

När vi skulle checka ut, blev vi tackade för att vi hade sovit gott. Det var så trevligt, så jag bubblade på med beröm och kritik (för smala lakan till dubbelsängarna) – och då visade det sig att det inte bara var Ikea som gjorde reklam för sig utan även Nobis – hotellkedjan alltså. Men snacka om att inte det gick fram! Ingenstans såg jag att det var ett samarbete mellan Ikea och Nobis, och hade inte karlen i receptionen (som var en en liten friggebod, receptionen alltså, inte karlen) sagt det, hade vi inte någonsin fattat det.

{ 25 kommentarer }

Fotbolls-VM gav modeblogg!

av Lotten Bergman den 12 juni 2010

Jorå, det började igår, fotbolls-VM. Det spelades två inte särskilt roliga matcher som jag hann se i pauserna mellan allt annat. Det finns en fransk spelare som heter Henry, som förra året sopade till bollen med handen och sedan påstod att han inte alls hade gjort det. Samme Henry började idag rya om motspelarnas eventuella hands. Han lugnade sig väldigt snabbt när någon viskade ”kasta sten i glashus” i hans öra. Tror jag.

Och vad har detta att göra med mode? Jo, på tv pågår just nu en extremt färgglad Nu-ska-vi-fira-att-VM-har-börjat-konsert. Desmond Tutu kom ut på scenen i toppluva och lusekofta, dansade och sjöng och var helt galen.

Ärkebiskop Desmond Tutu, som fick Nobels fredspris 1984. Jo, faktiskt.

En tjej som heter Lira gav sig på ”Pata Pata” och här i klippet kan ni fokusera på de 20 första sekunderna för att förstå hur rolig den titeln var i kombination med klänningens passform.

Ni ser i filmen och på Desmond Tutu att allt är sanslöst färgglatt i Sydafrika? När hösten kommer till kalla Norden, kryper vi in i svarta jackor med svarta revärer och tar på oss de lite mörkare jeansen och de svarta skorna och så piggar vi upp anrättningen med en grå halsduk. Kanske till och med en ljusgrå. Med uppskjutna axlar hastar vi till de kommunala färdmedlen och längtar till fredag eftermiddag.

Eller …?

Bra tröja när man leker ”Under örnens vingar”. (Heter den så?) Uppdatering: nej, den heter "Under hökens vingar kom", sägs det i det allvetande kommentatorsbåset!

På en sen vandring genom Stockholm stötte jag på det ena Afrika-inspirerade plagget efter det andra. Nu är det ju inte höst, så det kanske är för tidigt att ropa hej – men tänk om vi alla skulle ta och ikläda oss färglada hattar och randiga skor i november?

Jag sprang ikapp dem för att tjuvlyssna – var det en möhippa? (Men nej, jag hörde ingenting.)

Hudfärgad klänning och tigermamelucker! (Vilket inte alls stämmer med min teori eftersom tigrar inte finns i Afrika. Men i alla fall.)

Men nu ska vi inte förhasta oss och ta efter Sydafrika i allt. Det är nämligen så att sydafrikaner inte kan titta på fotboll utan att tuta i en tuta som låter alldeles förfärligt: vuvuzelan. De tjut-tutar från den sekund de kommer in på arenan tills de lämnar den – oavsett om det är Sydafrika eller några andra länder som spelar. Förvånande nog tar tutlurstjuten paus under nationalsångerna. Om jag vänjer mig vid detta oljud som gör att man inte hör när kommentatorerna säger uppenbara saker, kommer jag att äta upp mina randiga strumpbyxor. (Vilket ju är synd eftersom de piggar upp i novembermörkret.)

{ 25 kommentarer }

På väg till jobbet

av Lotten Bergman den 10 juni 2010

En vacker dag kommer ni att tröttna på mina beskrivningar av snubbel, trill, fummel och båg. Men se det som en tröst. Var glada över att ni inte är likadana. Eller att ni är det?

Min djefla man har ovanan att inte förbereda sina avfärder förrän i absolut sista sekunden. Plånboken, mobilen, cykelhjälmen och nycklarna försvinner precis när han egentligen borde gå ut genom dörren. Eller så står han i handduk – nyduschad och fräsch – när bussen går. När han en dag vacklar omkull och tar sig åt hjärtat, kommer jag att säga ”vad var det jag sa”, samtidigt som jag ropar på Dr. Ross och Dr. House samt Patrick Dempsey så att de kommer och klipper upp bröstkorgen för att handmassera igång hjärtat igen.

Själv är jag ett under av ordning just när det gäller ”åka iväg” eftersom jag inte alls gillar att stressa eller komma försent.

Idag skulle jag bara stänga ryggsäcken och svinga mig upp på cykeln, när jag upptäckte att de ständigt omkringburna böckerna inte var nedpackade. Där de brukar ligga, låg blott tre språkpolis-t-shirtar. Och hur kan en hög med böcker bara försvinna? De är:

  • SAOL
  • Svenska skrivregler
  • TNC:s skrivregler
  • Tage Danelssons Grallimatik.

Jag for runt som en elvisp i huset och engagerade Artonåringen, tjoade på osedvanligt grymma tjuvar som för andra gången på ett halvår snor mina favoritböcker och ringde till den djefla mannen för att beskylla honom för något som han absolut inte hade något med att göra. Han bad mig ta det lugnt och tänka efter, vilket jag inte hann eftersom jag ju skulle leta efter böckerna i barnens leklåda och bakom soffan.

Sedan cyklade jag till stationen lika hetsigt som den djefla mannen brukar göra, svettades ner mina fina föreläsarstrumpbyxor (randiga som Svenska skrivreglers pärmar) och slog smalbenen i en stolpe som jag alltid slår smalbenen i. En minut efter att jag hade lugnat ner mig på min tågplats kom jag naturligtvis på var böckerna är: jag har ju lagt dem i bilen. I förväg liksom. För att jag ju skulle slippa stressa idag.

Om ni ser något randigt som springer in på Akademibokhandeln kl. 13:24, så är det jag. Jag kommer att köpa på mig ett lager dubblettböcker. (Och förresten, dubblett är ett av de allra svåraste orden att stava.)

{ 32 kommentarer }

Ett minne: tobaksmosaikviruskristaller

av Lotten Bergman den 9 juni 2010

Jag har tidigare berättat om några traumatiska upplevelser när jag som nyinflyttad lulebo skulle gå gymnasiet i Täby. Jag hamnade i en klass där jag fick plats för att en elev hade slutat för att satsa på sin showkarriär – Gunilla Backman. Jag var en helyllenörd som bara ville spela teater och basket och som i och för sig inte hade något emot att flytta till Stockholm, men … jag kände mig verkligen som en främmande fågel. Osäker på det mesta utom just basket och teater försökte jag smälta in så gott det gick och klädde mig till och med i en volangblus. En gång.

Jag 1982, i både volanger och puffar.

Under höstterminen skulle alla hålla ett litet föredrag på naturkunskapen. Jag var nervös eftersom jag hade utmärkt mig på två sätt under ett par veckor, nämligen 1) fått klart sämst resultat på ett genetikprov och 2) bevisat att jag var överkänslig mot beska.

När det gäller detta med överkänsligheten, fick alla i klassen smaka på en liten pappersbit som hade preparerats med besk smak. Några sa att det inte smakade något alls, några – de allra tuffaste – sa att det smakade gin, några grinade illa och sa att det smakade lite beskt. Men inte jag.

Jag skrek UUUHÄÄÄRRK! och ställde mig upp så att stolen med en jättesmäll flög bakåt in i väggen och så sprang jag snabbt till en kran längst framme vid katedern, men kom inte på hur man skulle vrida på vattnet. Därför kastade jag mig mot klassrumsdörren och rusade ut till närmaste toalett för att med tvål skrubba bort den förfärliga, beska smaken som gjorde så ont. När jag med röda ögon kom tillbaka till klassrummet, var lektionen slut och lärararinnan påpekade att man inte får göra sådär som jag hade gjort. Och så kom jag dessutom för sent till nästa lektion. (Vilket svider när man är en töntnörd som vill vara alla till lags.)

Det där lilla föredraget, javisstja. Jag valde att fokusera på en kemist som hade forskat om tobaksmosaikvirus – en sjukdom som drabbar tobaksplantor – och hade tillverkat något slags  kartonghus som modell och övat på att prata inför min pappa, kemisten. Dessutom intalade jag mig att jag stod på scen och att jag var skådespelare, så allt skulle gå så bra så.

Det började alldeles utmärkt: jag beskrev tobaksmosaikviruset och forskningen och berättade om den intressante kemisten som bedrev forskningen och så skulle jag bara säga ordet ”tobaksmosaikviruskristaller”. Men kom inte på det. Jag vände ner blicken mot stödorden och hittade ”tobaksmosaikviruskristaller”, skrivet hur tydligt som helst.

Men då kunde jag inte heller uttala det.  Jag såg ordet där det stod, men kunde inte för mitt liv förstå hur det skulle sägas. Trots att jag redan hade sagt det fem–sex gånger de senaste minuterna.

Jag tittade på ordet och försökte forma bokstäverna till ljud.

– Eh … tåbb… nej … tåååååå… nej vänta, tåbaaaaaaaa… äsch, nu … tooooobbaaaaaaa… nämen …eh.

Jag vände upp blicken mot mina klasskamrater som förmodligen hade halvsovit fram till detta ögonblick. Jag tittade även på läraren, som stod lutad mot en vägg med armarna i kors. Alla tittade de förväntansfullt på mig. Men ingen sa något. Så jag försökte igen:

– Tobaaaaaaaa… tåbb… Äsch! Vad heter sånt där som man röker? Som man röker? Ni vet, röker …

Klassen öste snabbt förslag över mig:

– Gräs!
– Hasch!
– Kokain!

Till slut sa en kille nere i högra hörnet med en röst full av tvivel det förlösande: ”tobak?”

– Ja! Tack! Ja! Tobak! ”Tobaksmosaikviruskristallerna i alla …”

Här var jag tvungen att pausa eftersom alla i klassen skrattade och bankade med knytnävarna på borden framför sig. Lärarinnan skrattade så att tårarna rann och slog sig dessutom på knäna av förtjusning över den nya eleven som kom från Luleå och inte kunde något om genetik och dessutom tyckte att det var ok att rusa ut ur klassrummet när det passade sig. Hon ylade genom alla skratt:

– Oooooooh! Åh! Ett sånt naturbarn du är!

Att jag visst hade sett och upplevt tobak och faktiskt till och med nästan svimmat när jag tjuvrökte i en snögrotta ett par år tidigare, kunde ju inte hon veta.

Sicken lämplig bild: Översättarhelenas och Ökenråttans fimpar i ett vinglas.

{ 34 kommentarer }

Jamie Oliver i kostympyjamas?

av Lotten Bergman den 8 juni 2010

Jag skulle kunna rapportera om familjens nybakade student (som förresten inte alls gillade att åka på lastbilsflak), om flängandet mellan föreläsningar i Stockholm, Västerås, Södertälje och Karlskoga och pusslet med fotbollsträningar och knastriga knän samt allt det där som Steve Jobs berättade om den nya Iphonen igår. Men istället ska jag bara berätta 1) om något som lovar gott och 2) ett inköpsproblem.

Det som lovar gott är att Jamie Oliver – den nakne kocken som alls inte är naken utan bara väldigt charmig – har en deal med Scandic-hotellen. Det innebär att det är hans recept som tillagas och hans matfilosofi som sprids. Till eftermiddagsfikat igår fick vi en liten skål med nyskuren frukt. Och hundra miljoner skålar med saker som man ska förgylla frukten med.

Okejrå, bara 15 skålar.

Och det ska ni veta – det var helt fantastiskt! I fortsättningen vill jag blott och enbart bli anlitad av kursföretag som hyr lokaler på Scandic. (Ja, jag är bra dum som så här oavlönat gör reklam. När  jag tänker efter är jag faktiskt rent urbota jättedum. ”Om ni ger mig en gratisövernattning med Jamie-mat lovar jag att skriva om er” kunde jag ha sagt. Gah. )

Huruvida den charmige kocken är en duktig kock har jag ingen aning om – jag äger inga av hans böcker och har aldrig varit på någon av hans restauranger och ska jag vara riktigt ärlig var det ju inte han som lagade fruktsalladen idag heller … Men jädrar vad företagsam killen är!

Och nu till det andra kapitlet i detta synnerligen röriga blogginlägg.

Inköpsproblemet är ”kostympyjamas”. Ni vet en underdel med långa ben och en överdel som ser ut som en långärmad skjorta? Tolvåringen här hemma sover helst finklädd, och vill alltså ha en sådan. Som inte är så lätt att hitta i storlek 164. Se här vilket glatt utbud det däremot fanns 1973:

Skjortsnibbar och både korta och långa ben! Och en massa polyester!

Men vänta. År 1973 fanns det pyjamas även för herrar med annan smakriktning.

”Inte nu, tjata inte, jag har så ont i huvudet.”

Men det finns ännu mer i denna fantastiska källa till modekunskap! (Som heter Rowells klädkatalog.)

”Vad fina vi är, hörru.”

Nej, det här handlar inte om ”höhöhö vad lustigt det var förr i tiden och så mycket bättre det är idag”. Det handlar om den flydda tiden som vi ju inte får glömma bort. Hur många finns det t.ex. som idag vet hur det känns att klä sig med ett linne instoppat i kalsongerna? Va?

För att inte tala om hur få som idag vet hur det är att kränga på sig ett linne ovanpå skjortan i brist på slipover!

Titta så fint de matchar mitt vardagsrum!

Fotnot om penningvärdet: en krona 1973 motsvarar sex kronor 2010.

Uppdatering
Jag måste ju bevisa att jag fick äta fruktsallad med massa såser, frön och klegg även idag – fast när jag föreläste i Västerås.

Idag även med skedar.

{ 68 kommentarer }

Plötsligt händer det …

av Lotten Bergman den 6 juni 2010

Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.

Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.

Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)

– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.

Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.

Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.

Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.

Tråkig dörr + finurlig teckning → idé.

En liten stund senare såg ekvationen ut så här:

Tråkig dörr + finurlig teckning + OH-kanon + färgburkar → målningsprojekt.

OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.

Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!

Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.

Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.

Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)

Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och  ville också måla.

– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.

Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.

Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?

(Ja just det, jag målade en matta för tre år sedan.)

{ 29 kommentarer }

Vem var John Wooden?

av Lotten Bergman den 5 juni 2010

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.

John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)

Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)

Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

{ 30 kommentarer }

En bild, bara

av Lotten Bergman den 3 juni 2010

Ibland fastnar jag på bilder och kan inte sluta titta. Det kan vara detaljerade historiska bilder, det kan vara en gammal släkting eller insidan av ett getingbo. Ni vet – man glor och glor och kommer aldrig fram till dörren.

Bored Panda flärpade plötsligt upp en bild på två olika kvinnor, skannade på det där moderna sättet som kan avslöja om man har en vattenpistol i magsäcken.

Kvinnan till vänster väger ca 110 kg, kvinnan till höger ca 55. Och det är knäna jag fokuserar på. Aj!

{ 35 kommentarer }

Dagens dialoger

av Lotten Bergman den 2 juni 2010

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss:

– Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt litet kontor och spanar ut över spelarna.

Va? Give me more! Vad är det som är konstigt? Vinkeln till planen? Ljudet? Avståndet? Att det är trångt? Att det är kontorsliknande? Var som en normal bloggare, människa, och berätta så att man fattar! Gah!

Men de spelar dåligt, Sveriges killar. Så jag kan istället för att yra om hur mittfältet kommer i kläm och hur Vitrysslands tv-teknik ligger på 1978 års nivå berätta om några dialoger som jag har fört de senaste 24 timmarna.

1.
Tioåringen sitter vid köksbordet och ser ut som en säck besviken vinterpotatis.

– *suck*
– Oj, hur är det med dig?
– Det var blodpudding i skolan idag.
– Mhm. Men blodpudding som är så gott ..?
– Precis. Men vi hade ju utflykt med matsäck. Jag ville inte missa blodpuddingen!

Övertydlig förklaring: jag har barn som älskar blodpudding.

2.
Jag ger Tolvåringen en chans att hänga med på en spännande happening.

– Om du vill så kan vi fixa ledigt till dig så att du kan vara med när Artonåringen ”tar studenten”.
– Nej tack. Jag går hellre i skolan.
– Säkert?
– Om jag får välja, ja. Jag vill inte missa naturkunskapen förstår du. Men tack ändå.

Övertydlig förklaring: jag har ett barn som älskar skolan.

Jag går till ”Posten” på vårt någorlunda närliggande Ica med ett gäng t-shirtar i ett otympligt och riktigt fult, ihoptejpat paket.

– Jag vill skicka det här paketet.
– Som brev?
– Well. You tell me – är det ett brev?
– Ja, men om det försvinner så kan vi inte spåra det.
– Försvinna? Varför skulle det här jättestora och bökiga paketet försvinna?
– Inte vet jag. Men om det försvinner kan vi inte spåra det.
– Men paket kan spåras?
– Ja. Som brev kostar det 83 kronor, som paket 150.
– Men varför skulle mitt så kallade brev försvinna? Och varför misstänker du att det kommer att försvinna? Är det numera vanligt att brev försvinner?
– Jag vet inte. Näe. Det händer ju väldigt sällan. Men det kan ju hända. Och då kan vi inte spåra det om det är ett brev.

Övertydlig förklaring: jag förstår mig fortfarande inte på ”Posten”.

____
Det är här och nu jag skriver något som ska göra att ni, alla läsare, vill kasta sig er in i kommentatorsbåset och berätta om era erfarenheter i ovanstående ämne. Så nu gör jag det: berätta om en dialog ni har fört som ni minns och kan sätta på pränt! (Gärna med övertydlig förklaring.)

{ 39 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →