När jag babblar om bloggandet och kommenterandet och nyttan av och nödvändigheten med detta sätt att leva, brukar de misstroende skaka på huvudet och säga ”get a life” eller ”jajaja” eller till och med ”det går nog över ska du se”. När jag nu tvingades till flera dagars uppehåll på grund av stökig resa, dumma hotellet utan uppkoppling, obefintliga vågor och att jag de facto ”got myself a life” och gick på finfest på Haga Slott utanför Enköping och faktiskt inte hann blogga, gjorde jag den hemska upptäckten att bloggpausen var (håll i er) … ganska skön.
På samma sätt som det är skönt med kalla avrivningar och att noppa näshår med pincett.
Äntligen tillbaka i verkligheten med den så bekanta värmen av datorn på låren och tidens snabba flykt under surfandets rus, måste jag ju bara rapportera lite om de senaste dagarna. Om spansk mat, t.ex.
Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade ... fisk.
Hotellets griskind smakade ... kött. Dillkött om jag måste precisera.
Kanske hade vi otur. Det vi åt i Spanien smakade bara salt och kött respektive fisk. En gång fick vi lever, och då smakade allt i hela matsalen lever – paellan, påmmfritten, tomaterna och vattnet. Men tomaterna var delikata!
Det roligaste i Spanien var när jag fick gå på lokal och titta på fotbolls-VM. Eftersom basketturneringens schema inte tillät en utflykt till Barcelona, fick jag inte gå på saluhall, inte titta på museum eller åka linbana upp i bergen. Men se på fopoll på puben dög finfint!
På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.
Det var aldrig hotfull stämning supportrarna emellan, det var aldrig bråk och det var aldrig ens ilskna blickar. När Nederländerna hade slagit Brasilien, kramades dessa båda killar ovan (som inte kände varandra) och gick vidare i livet.
Efter matchen fylldes gatorna av glada, orangeklädda vinnare från Nederländerna. Plötsligt hördes en skarp vissling och ett vrål och sedan skrik och skratt. Alla rusade till en bestämd punkt mitt i gatan. Så här såg det ut:
Vad händer?
Jag gick försiktigt mot folkmassan och kände mig som Robert Capa på D-Day när jag knäppte bilder på folkmassan och den förmodade massakern som snart skulle komma att äga rum. Plötsligt hördes också ett lågt tutande som av en leksaksbil. Ur folkmassan lösgjorde sig en annorlunda figur:
On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!
Vrålen och skriken tilltog. Tut, tjo, bröl och visslingar blandades med … skratt? Va? Och applåder? Ska jag fly eller applådera?
Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!
De galna nederländarna applåderade Brasilien mitt i glädjeyran och klappade om brasilianskan som, väl, egentligen borde ha varit lite deppig och nedslagen?
Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)
Så var det då i lördags morse dags att åka hem. Jag och Sextonåringen fick åka hem tidigare än de andra i laget eftersom vi skulle på en sedan länge inplanerad 50-årsfest. Hemresan bestod av triljoner försenade bussar, femton miljarder köer och drygt trehundra pauser när vi inte kunde göra annat än att svettas och flåsa samt vänta. Om internet hade varit lika naturligt och tillgängligt som blyertspennor och kaffe, hade jag kunnat blogga femton kilometer text under dagen. Men nej.
Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en amöba gör jag. Tråååk.
Men hörni. Nu ska jag rekommendera något: Haga konferenshotell. Där ägde 50-årsfesten rum, och det är ett fantastiskt fascinerande plejs eftersom det i omgångar har förfallit såpass att det lika gärna kunde ha rivits. Nu är det underbart vackert och mysigt och jagvetinteallt. Åk dit.
Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)
Nu till något fullständigt chockerande som ni nästan aldrig har varit med om här på bloggen. Fokusera och koncentrera er. Och kolla på bilden på mig här nere.
Chocken!
Ser ni? Ser ni? Gala! Fest!
Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant – i finkläder! I och för sig är det varken skönt, praktiskt eller särskilt förvånande egentligen, detta att jag kan åla in i siden och smälta in och uppföra mig och hälsa och titta i ögonen och tala om väder och vind utan bara … normalt. Men det händer ju inte så ofta.
Nu fick jag lite blodad tand av detta. Att bo på slott, att gå i högklackat på krattade grusgångar, att torka sig med manglade linneservetter och att klappa på 400-åriga väggar är fantastiskt. Men de där skorna, de åkte av och på så många gånger att jag till slut inte kunde ha fått på mig dem ens om jag hade huggit av mig hälen.
Tårna ligger där inne som klämda klenäter.
Middag i slottet. Vi fick bl.a. sparrismousse, murkelsås och jordgubbssallad. Fast inte samtidigt.
Här sitter jag nu hemma i sängen och skriver. Jag har basketshorts och linne och gardinerna är fördragna för att vi ska hålla huset någorlunda svalt och slippa krypa ner i källaren för svalka. Tårna kan jag spreta med och datorn funkar perfekt. Spanien och slott är bra – men hemma förstås bäst.
