augusti 2010

Nu har jag kört hem från Lund. Råkade köra en omväg om Ängelholm och Omberg och fick på slutet äta så knastriga saker som möjligt för att jag skulle kunna hålla mig vaken. (Men hur intressant är det när det finns massa kvar att rapportera om från Lund?)

Det finns två saker som inte roar mig särskilt:

• folk som är så utspökade att man liksom inte ser hur de ser ut (clowner, människor i Musse Pigg-kostymer och maskeradmasker)
• teater där fjärde väggen bryts (att skådespelarna pratar med publiken och rufsar tunnhåriga män på flinten).

(Det finns faktiskt fler än två saker som inte roar mig särskilt. Dansbandskampen och nagelsvamp för att bara nämna två.) Men nu får jag faktiskt ta och skärpa mig och radera min aversion mot just utspökning och publiken-ska-deltaga-teater.

Läskigt, va? Eller?

För jag har sett två clowner som spelade upp Shakespeares Richard III utan puckel och utan handling och utan … sans och vett. Lasse Beicher Beischer och Henri Kokko for som två studsbollar med eld i baken över scenen och frångick Shakespeares repliker på ett vansinnigt roligt sätt. Inte vet jag hur mycket som var skrivet i manus, men det spelar ingen roll: de var så proffsiga att jag inte hade vett att bli röd om kinderna ens när jag skulle ta en bild på en naken rumpa där uppe på scenen och Lasse Beischer  vände sig mot mig och stirrade. Han ajabajade med pekfingret och skrek till mig:

– Neeeeeej! Ta inte bild på det här! TA INTE BILD SÄGER JAG ! LÄGG NER KAMERAN!

En sekund senare kom han på andra tankar och poserade:

– Ok, ta en bild nu! Nu! NU!!! (Suddkvaliteten beror på att jag inte kunde hålla kameran stilla pga. skrattkonvulsioner.)

Sedan klättrade han resolut ut i bänkraderna för att skrämma livet ur Anders Jansson, som satt i publikhavet med sina barn:

– Vet du vad det här är? Det här är en nära-clownen-upplevelse!

Rätt som det var, tog Richard III slut och vi fick höra att grabbarna kallar sig Schtunk och att de ska turnera i hela Sverige och att vi ska rekommendera folk att gå och se föreställningen. Så det gör jag härmed.

—–

Har ni hört ståuppare berätta om hur hemskt det är när publiken inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och petar sig i näsan istället för att skratta? Här kommer jag stolpande och kan berätta hur det känns när man sitter mitt i en publik som klart och tydligt inte skrattar eller skrattar på fel ställe eller bara sitter och skriver frenetiskt i sitt medhavda anteckningsblock för att stackaren på scenen inte alls har publiken med sig: det svindlar, man blir yr och tappar nästan andan. (Man = publiken. Eller man = jag.)

Det var banne mig en nära-svimning-upplevelse när ett gäng Lundaståuppare betades av i ett rasande tempo. Men allt var inte svindlande – den här Kringlan Svensson var t.ex. jätterolig:

– Limericksteasern, det är elak humor det! sa Kringlan. (Än en gång: jag tar tydligen bara bilder samtidigt som jag skrattar och skapar då den här softade oskärpan.)

En sak är dock säker – om man vill stå ut i mängden bland komikerna i Sverige idag, ska man inte som de flesta andra

• berätta hur det hade varit om Facebook fanns i den verkliga världen
• rabbla repliker ur gamla pilsnerfilmer (”tjenare tjenare landsfiskalen”)
• skoja om Sverigedemokraterna
• jämföra tomten med Gud
• berätta om sina GI-erfarenheter
• säga ”det här är en helt sann historia, jag lovar”.

Hej alla ståuppare! Det här är ämnen som väldigt få av er drar enmeningsskämt om:

• pi kontra Fi
• gäss som inte är ankor
• rullgardinernas snören
• snorkråkor respektive öronvax
• semikolon.

Tänkte bara att ni säkert ville ha råd av mig. Ehum. Harrrkl.

—–

Nu kommer vi till den föreställning som fick mig att totalt tappa koncepterna. Jag skrattade åt Ad lib så att jag fick dra fram en halvårsgammal snutt toapapper ur ryggsäcken för att torka snor, dregel och tårar. (Skönt att jag i alla fall kan kontrollera mina andra kroppsöppningar.) Inte vet jag riktigt varför, men av någon anledning ansåg jag efteråt att just denna bild skulle illustrera det roliga:

– Se så blött mitt papper är! Eh.

Förlåt, Ad lib, för att jag inte kan era namn utan bara hemliga gästernas. (Johan Wester och Måns Nilsson står trea respektive tvåa från höger.) Uppdatering: Jag har fått namnen på Ad lib-medlemmarna på bilden: Niklas Strandqvist, Kari Hamfors Wernolf, Lina Särning, Per Wernolf och Calle Stenlund.

Det handlar alltså om teatersport, som bygger på improvisationer som byggs fram med hjälp av publiken – men som styrs av teman som gör att det sällan blir bara flams och trams. Här nedan ska Johan Wester tolka ett semesterfoto som hans lagmedlemmar illustrerar:

– Här är en bild som ... togs strax innan vi ... klev på ... båten mellan Travemünde och Ro...st...ock. Ja, det är en väldigt underlig rutt, den där båt...resan ...

—-

När jag väntade på nästa föreställning på AF (Akademiska Föreningen), stördes jag i min koncentration (ok, jag blundade och försökte vila i den kalla stentrappan) av att alla skrek mitt namn gång på gång. Lotten hit och Lotten dit och heeeeeeeeeej Lotten. Dock var det inte på mig de skrek utan *svälj* … någon annan som hette Lotten. Va! Ska det vara på det viset får jag helt enkelt byta namn. Protten heter ingen väl? Fnutten? Klofsen?

(Fortsättning följer. Måste lägga mig. Klockan är mitt i natten och jag börjar fantisera om att byta namn; solklart tecken på antingen vansinne eller sömnbrist.)

{ 16 kommentarer }

Men vi börjar med frukosten. Man ska ju äta en rejäl frukost, eller hur? Och man ska ta god tid på sig och se till att få i sig något från alla kostcirkelns delar. Men hur var det nu den såg ut, kostcirkeln?

1. Grönsaker
2. Frukt och bär
3. Rotfrukter & potatis
4. Mejeriprodukter (fast inte smör)
5. Kött, fisk & ägg
6. Bröd & spannmål & pasta
7. Matfett
8. Champagne

Obanteatern spelade upp en pjäs i regi av Ika Nord. Ika i rutan! (Hon med skelettet Åke!) Innan föreställningen började, sprang en av skådespelarna omkring och pratade om ditten och datten och var fantastisk i både kroppsspråk och tal. Barnen skrattade och svarade högljutt på retoriska frågor. Jag njöt – den här killen visste verkligen hur man talar med och för barn!

Men sedan började pjäsen, som handlade om en flicka som var dels en kartongbild, dels den skådespelaren som nyss pratade med barnen, dels ännu en skådespelare som var klädd exakt som den förste. Och kartongbiten. De hade väldigt konstiga mössor på sig, som jag tyckte såg ut som stiliserade kanelbullar. (Men som föreställde hår.) Se klipp häääär.

Se särskilt den underbara skumgummicykeln!

Pjäsen baseras på en barnbok av Petter Lidbeck och Lisen Adbåge och ställer frågor som:

• Kan man klättra i träd utan att hålla i sig?
• Kan man peta näsan med en vass kniv?
• Kan man locka håret med en borrmaskin?
• Kan man cykla rakt nerför ett berg utan att styra?
• Kan man gå över gatan utan att se sig för?

Jag är helt klart vuxen och alls inte målgrupp … men jag blev faktiskt förvirrad. Mest förvirrad blev jag kanske å barnens vägnar. Tänk er nu att det är Ika i rutan som med enorma ögon och pantomin-miner ställer frågorna och sedan testar om det funkar. Och som kommer fram till att ja, det kan man ju men man ska det kanske inte.

Mmmmmmhm, tänker jag och njuter.

Men. Skådespelaren som var så fantastisk i det spontana pratet i början, blev helt annorlunda och krystad när han fick repliker i munnen. Fast barnen hade kul och jag äääääär ju inte målgruppen, så egentligen borde jag bara dra något gammalt över mig. Analyserande gamla surkärringen, det är jag det.

Men KOLLA vilka fina pressklipp som sitter i foajén på Lilla Teatern i Lund!

—–
Direkt från barnteatern gick jag till en av sex testfilmsföreställningar med HippHipp-material som ska sändas i vår. Vissa pålagda ljud var inte pålagda ännu, vissa repliker som skulle höras, hördes inte och vissa klipp var inte klippta som de skulle klippas och det blev så fullsatt att visningen försenades en kvart för att sittplatserna inte räckte och folk verkligen vägrade att lämna lokalen. (Nej, varför skulle de det?) Vi fick dessutom veta att PUBLIKEN filmades för att HippHipparna sedan skulle höra var vi skrattade och var vi inte gjorde det.

Sedan satte visningen igång och jag kunde inte sluta skratta.

Jajaja, det går nästan inte att se. Men det är faktiskt mörkt inne på bio! (Just här är det de två bergsklättrarna som pratar om BMI.)

Ibland skrattade jag innan jag ens hade känt skrattet bubbla upp – ungefär som en överraskningsnysning. Samtidigt var jag lite orolig över att jag ibland bara satt och fnissade fastän det var skitkul. Tänk om de klipper bort det där som var så roligt för att just jag inte skrattade tillräckligt högt just då och där.

Dessutom fick jag tillfälle att erbjuda min plats till Kim Sulocki (med den fina ryggsäcken), så detta var på det hela taget en alldeles förtjusande tillställning! Persongalleriet har utökats med bl.a. en skolpsykolog och en man som har svårt att hitta fokus samt en postanställd. Knut Knutsson gör en oförglömlig insats och ser ut som ett diminutiv bredvid bjässarna som heter Anders Jansson och Johan Wester.

Se bara hur stora Johan Westers skor är. (Jag hann inte placera en tändsticksask bredvid dem.)

Mer om stora stor kommer i nästa rapport från Lunds Humorfestival, bl.a. såg jag ståuppare, improvisatörer, Sally Phelps och minst två clownnäsor. Samt hörde en sång om basketbollar.

{ 13 kommentarer }

Det kan ju inte vara kul att fel inställd. Eller felprogrammerad. Eller att ställa in sig i en garderob. Men det var inte det jag skulle säga utan:

Babben Larssons föreställning på Lunds Humorfestival ikväll är inställd. Men (tadaaa) istället kommer Johan Glans och Claes Malmberg att ställa sig på scenen. Nu råder viss förvirring här eftersom jag har hört minst tre personer säga att det är Adde Malmberg som gör Johan Glans sällskap. Men det är nog fel. Tror jag.

I detta ämne finns bara en sak att tillägga: bilder från min kompis Hasse, som påpekar att han har problem med sin diskmaskin. Som heter Intuition.

Ni ser att man även får en hänvisning till AAA? (Som i "ahaa!".)

Här nedan ses hela frontens alla knappar och vred. Men hur sätter man på?

Naturligtvis genom att trycka på cancel. För maskinen heter ju Intuition.

Apropå inställning alltså.

{ 26 kommentarer }

Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)

Se, just den där ögonfransen är på väg söderut.

Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.

Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.

Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!

1. Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
2. Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
3. Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.

Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:

– Ah. Som sten, sax, påse.

Sten-sax-påse. (Eller som vi sa i Luleå: ”klunscha”. Men då blir bildserien obegriplig.)

När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.

– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.

Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.

——–

... och då ville jag strypa henne ...

Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.

Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)

—–

På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.

Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.

Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)

Luuk och Joly (och alla vi i publiken) tittar på Trigger Happy TV. Fast Luuk läser i sina papper vad han ska kunna fråga om härnäst.

Den väldigt magre Luuk och den ständigt viftande Joly var ett udda par.

Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.

Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.

(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)

—–

Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.

Politiskt laddade citattecken. (Anders Jansson är Lars-Göran.)

Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!

{ 9 kommentarer }

Jag, Stadshallen och hatten.

Invigningen är precis slut och vi är alla lite skakis och skrattet har fastnat i halsen. Helt utanför manus drabbades nämligen en i Stadshallens publikhav av ett förmodat epileptiskt anfall.

Och får man skoja om sådant? Får jag dra till med ”en skakande upplevelse”? Jag har gubevars en son med diagnosticerad barnepilepsi, men ändå … får man?

För det är ju den frågan som alla komiker någon gång möts av:

– Får man skoja om allt?

Även jag var sådan när jag intervjuade lustigkurrar i långa banor på radion. Så här lät det alltid:

– Så … (här lade jag in en konstpaus för att den inövade frågan skulle låta spontan och kommen out of the blue) … jag har funderat på det här med, med, med … tabun. Får man skoja om allt?
– Ptjaaaaa … (konstpaus även från den roliga personen, som verkligen gjorde sitt yttersta för att det bekanta svaret skulle låta spontant och kommet out of the blue). Men. Ja … Ja, det kan man.

Det gick nog bra med den insjuknade i Stadshallen – ambulansen tillkallades och vi kunde börja skratta igen. För invigningen var riktigt, riktigt rolig. Johan Glans kallades ”lokal förmåga” och det vi såg var misstänkt likt ett studentspex – men de är ju också roliga. Anders Jansson intervjuade Dom Joly på engelska så att jag rös av välbehag: Anders skulle lätt kunna vara Morgan Pålsson, fast duktig och på riktigt. Smarta frågor, kloka följdfrågor och till synes improviserade skämt. Johan Wester klädde samtidigt om till Kung Arthur, vars följeslagare såg ut som Kim Sulocki – med världens finaste ryggsäck. Jag tittade faktiskt bra mycket mer på ryggsäcken än på Kim, som inte bara såg ut som Kim utan verkligen var det.

Medeltida ryggsäck.

De sjöng ”Always look on the bright side of life” och när Johan Wester visslade, lade jag märke till att Johan Glans visslade med i bakgrunden.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom kulisserna, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare!

När jag sedan fick chansen att fråga Johan Glans om visslingarna, ryckte han bara på axlarna och sa att han bara tänkte att han skulle hjälpa till lite. Så var det inte mer med det. Gah.

Jag har faktiskt också visslat på scen, men då var det mina berömda busvisslingar som ju slår lock för alla öron och inte kan misslyckas.

In på scenen klev även en skönsjungande Lady in the Lake. Än en gång försökte jag spana efter scoop eftersom hon hade få fasligt långa ben.

Lady in the Lake, Anders Jansson, Kim Sulocki, Johan Wester, Adde Malmberg, kille i snygg hatt och Johan Glans.

– Aha! tänkte jag. Jag ser ett scoop! Jag ser liksom bakom klänningen, jag lägger märke till sådant som andra inte ser! Jag är en scoopspanare! Jag tror att hon kommer att slita av sig klänningen och i sången rimma på ”styltor” eftersom hon nog står på styltor. Aha …

Normalhög klack.

Icke då. Hon hade nog bara ovanligt långa ben och ett par normalhöga klackar. Tji fick jag.

————–

Lite senare:

Nästa punkt på programmet var en dinosaurie som heter ”Helt apropå”. Och det, barn, är Hipp Hipp fast för länge sedan. Löständer och återkommande karaktärer, många peruker och karikatyrkaraktärer. Många tv-priser och till och med en Emmy-nominering krafsade de ihop – och nu stod de på scen igen. Vad många inte vet är att det är jag som är orsaken till att de faktiskt kunde stå på scenen, alla de tre överlevande. (Stellan Sundahl dog 1999.) Så här var det:

Fem minuter före entrén på scenen, skulle Kryddan bara gå från ett omklädningsrum till en scendörr. Det var en sträcka på sju meter – men med ett stort hinder på vägen: en fladdrande människa i mystisk hatt. Kryddan satte iväg mot dörren samtidigt som jag böjde mig ner för att fånga min ur handen flygande mobiltelefon. I denna rörelse lyckades jag sprätta loss en femkrona ur min egen väska. Ser ni nu fladdret, mössan, mobiltelefonen, femkronan och Kryddan på kollisionskurs? (Tänk också på att Kryddan ser ut som Tommy Lee Jones.)

Och det var då det fantastiska skedde: jag parerade.

Tack vare min parering kunde allt fortsätta som planerat. Kryddan föll inte och bröt nacken utan kunde gå vidare mot scenen med bara ett litet ”hoppsan” i min riktning. Han, Lotta Thorell och Fritte Friberg spelade upp gamla dialoger och sjöng sånger med nya texter och hann till och med bli intervjuade av gamla Blom-Bertil Svensson, som ställde en mycket intressant fråga. (Återkommer till den strax.)

Bertil Svensson, Lotta Thorell, Fritte Friberg och Kryddan Peterson (som undrar vem den där bruden med hatten är och nog tänker att det är en stalker).

Det allra mest absurda var att vi även fick se de gamla Helt apropå-tv-programmen på den stora filmduken på scenen. Tänk er den absolut sämsta Youtube-pixeleringen och det burkigaste ljudet sedan 1963 års walkie talkie. Orsaken är att Helt Apropå-gänget inte har fått loss originalfilmerna från SVT utan blivit tvungna att använda sina egna gamla VHS-kopior. Denna föreställnings scoop är förresten enligt dem själva att de ska ha ett 25-årsjubileum på julafton och faktiskt ersätta Kalle Anka kl 15.

Och nu till Bertil Svenssons intressanta fråga:

– Får man skämta om allt?

(De svarade ja. Alla i salongen nästan dog av chocken.)

{ 12 kommentarer }

För eventuellt nytillkomna läsare: jag är liksom Michael Palin just nu. Eller, nja, fast utan tv-kamera. Och utan manus. Utan budget och utan den blekaste aning om vad som kommer att hända snart. Men annars är Michael Palin och jag precis likadana.

Så, vad har jag med mig när jag nu ska hinna skratta åt så många som möjligt på runt 20 timmar? Jo,

• en av kompisen Hasse utlånad cykel
• två kameror (en stor och imponerande, en mindre som kan filma)
• visitkort (”guuuu va du är fantastisk, Lotten, haru någe visitkort så att jag kan ge dig guld och gröna skogar?”)
• papper och penna i ett snöre om halsen
• väldigt fånig och uppseendeväckande hatt
• biljetter till 14 föreställningar (hur jag än klonar mig, missar jag de andra 26 evenemangen)
• ögonbrynspenna (fåfängan har slagit klorna i mig)
• termosmugg för eventuellt te.

Nu kommer ju ingen att lägga märke till mina målade ögonbryn eftersom hatten är så fånig.

I hatten på Humorfestivalens redaktion.

Programmet finns även hääääär, men jag går efter inringnings- och krysstekniken:

Alltså va. Släng en bomb på Lund imorrn, så blir det rätt oroligt i landet.

Det är jag som fluorescerar på kartan. Den där utstickaren till Grand Hotel(l) kommer jag trots cykeln inte att hinna med, ser jag nu när jag granskar programmet.

Nu är det ju svårt för alla er att på distans delta i min iver inför projektet. Men det brukar ju inte hindra tokarna i kommentatorsbåset från att spinna vidare på helt andra ämnen. Ni kan ju dra Monty Pythonskämt och berätta vad ni har i era ryggsäckar, till exempel.

{ 40 kommentarer }