Lunds Humorfestival: Shima, Claes och Dom samt Lars-Göran

Jag har skådat ljuset. Jag har nämligen sett Shima Niavarani. Som när Beatlesgrabbarna vindögda tittade in i Maharishis rökdimmor, drunknade jag idag i Shima Nievaranis ögon. (Min association till Maharishi beror bara på att jag fick för mig att det var det Shima hette.)

Nu kanske man kan protestera mot logiken där ovan eftersom jag borde ha kunnat rädda mig genom att hänga i de lianer som var Shimas lösögonfransar, men jag lovar: man dör lite när man ser henne på scen.

Hon är 25 år och så dunderbegåvad att man inte ens har vett att fundera på gener eller miljö. Hon sjunger, dansar, imiterar Leijonborg, drar ett par operaarior, härmar Björk, agerar man, kvinna, barn, clown och så har hon en lösning på det hätska, politiska klimatet: alla går bara med i sociodemopaterna, som ju tänker sära på alla.

Nu kommer jag att avslöja något som hon gör. Det kanske man inte får. Men se det som reklam, Shima!

1. Först höjer hon armen som i en Hitler-hälsning.
2. Och så ändrar hon handflatan till en knuten näve, som Svarta Pantrarna gjorde under OS 1968.
3. Slutligen öppnar hon handen och gör ett V-tecken som Churchill.

Och så tittar hon på sin hand och säger lite i förbifarten:

– Ah. Som sten, sax, påse.

När applåderna, busvisslingarna och hurraropen efter föreställningen hade klingat ut kastade jag mig upp på scenen och upp i hennes famn för att be om ursäkt för att jag aldrig har sett henne förut.

– Äsch, sa hon, jag har bara uppträtt på Riksteatern, Dramaten, Orionteatern, Uppsala stadsteater och Sveriges Radio och min föreställning ska visas i SVT i oktober och så är jag med i julkalendern i december och så har jag varit med i några filmer, men det är inte mycket mer.

Vi enades om att man faktiskt inte kan gå omkring och vänta på sitt genombrott. Man måste göra genombrottet och skapa sin karriär själv. Shima ville stå på scen, så hon skickade sitt material och talade sig varm om sig själv och vips, ville Riksteatern nästan äta upp hela henne. Då var hon 19 år.

——–

Claes Virdeborn är en helt normal tandläkare, som inte gör annat än gräver i folks tänder hela dagarna. Borra, borra, fila, fila, skrapa skrapa. Eller nej. Han sjunger, spelar, berättar ur sitt liv och tankar om den annalkande ålderdomen och den flyende ungdomen samt svettas floder på scen också – när han inte jobbar alltså. Det är lite Cornelislikt, lite Bellmanskt, lite Adolphsonskt och väldigt roligt. När han hade sjungit och pratat färdigt var vi i publiken alldeles matta och faktiskt lite förälskade i honom. Jag hörde några tanter i publiken säga ”tänk en sån begåvning” och ”snygg rumpa” samt ”sa han att han var singel eller?” och dessutom ”den du med sirap på, men lite mager är han väl?”. Jag vände mig om för att le mot tanterna och säga något om barnarov, men stirrade då fullständigt perplex in i ögonen på några med mig alldeles jämnåriga tjejer.

Vilket var precis vad Claes Virdeborn pratade om. (Hur blev jag en medelålders tant som vill nypa 51-åriga grabbar i baken?)

—–

På Lunds Stadsteater samlades alla skrattsugna för att lyssna på vindars sus, Kristian Luuk och brittiske komikern Dom Joly. Det där med vindarna som susade under första halvtimmen var för mig (men kanske bara för mig?) vansinnigt irriterande. Kristian Luuks mick hade tappat puffen och funktionen och inte vet jag … men jag hade inte stått ut en sekund på scenen med ett fras, knaster pffffuuuuuhhhf och doff så fort Luuk sa något, rörde på huvudet eller drog efter andan.

Dom Joly berättade att han inte alls hade tänkt bli rolig. Eller komiker. Eller ens underhållare. Det bara blev så! Hoppsan hejsan, alla tv-bolag i världen vill ha mig, men jag som inte kan något, sa han flera gånger och kryddade det lite med ”jag har haft tur”.

Det är ju sympatiskt med alla skådespelare som bara råkar halka in på skådebanan via bananskal eller författare som bara råkar få sina böcker utgivna utan att de ens visste om de kunde stava. Men när man själv är en bitter oskådespelerska som vill stå på scen och egentligen skriva böcker på heltid, så blir man säkert irriterad av denna blygsamhet från de kända, stora och efterfrågade. (Äh, who am I kidding – det är ju mig jag talar om. Jag vill också halka in på roliga, lönsamma banor!)

Jag måste säga att även Dom Joly fick mina känslor i svallning. Han var ytterst sympatisk och hade säkert kunnat prata om humor i flera timmar till. Däremot undrar jag lite över Luuks research: han frågade vad Doms föräldrar hade för yrken (”what does your parents do?”) och fick till svar att pappan var en döende skeppsredare (”a week from his death”) som hade förskjutit sin son (alltså Dom) medan mamman var hemmafru.

Det var ju inte så kul, tänkte Luuk och lämnade raskt ämnet.

(Vad jag menar är att även detta kan man ju få in i en diskussion om humor om man nu ändå har dragit upp det – och om det nu inte går att skoja eller ställa följdfrågor om döende fäder och mamma-hemmafruar, så får man ju kolla upp det i förväg. Ni hööör vem som egentligen borde ha gjort intervjun?)

—–

Och så dagens fjärde glada överraskning: Lars-Göran Bengtsson, kommunpolitiker i Svinarp.

Ni kommer att gilla den serien, det kan jag faktiskt lova. Tänk er en svettblank, dryg kommunpolitiker som fu… äh. Ni får kolla själva!