Typisk boksläppspositionering.
Jorå, det heter oftast releasemingel när en författare kallar till samling runt den nya boken, men bokutgivningsmottagning är väl smidigt och bra? Förra gången var jag på Sandras ”boksläpp” (kan man väl också säga), och då hade jag varken vett eller etikett med mig och visslade på bartendern, kom i slafskläder och glömde köpa blommor. Idag hade jag blommor! (Världens fem längsta liljor, faktiskt.)
Men jag hade även nylonstrumpbyxor. Nylonstrumpor kan man väl också kalla dem, men just kalasbyxevarianterna har så hemskt många fler maskor som kan gå sönder än de knälånga har (det är därför vi skiljer på nylonstrumpor och nylonstrumpbyxor). Vilket de gjorde. Gick sönder alltså.
Första paret ut:
På tåget till Stockholm. Det kändes lite som en vinpust vindpust när någonting brast.
Damn!
Jag skickade denna bild till min djefla man eftersom påklädningsproceduren just idag var synnerligen komplicerad och innehöll diskussioner om nylonets vara eller inte vara.
Andra chansen:
Här finns ingen bild eftersom jag stod i en mörk provhytt inne på Åhléns och av chocken – när jag såg de nyinköpta strumpbyxorna hålögt stirra på mig i den obarmhärtiga spegeln – inte kom mig för att fotografera hålet i grenen. (Eller så är jag av den åsikten att jag inte bör lägga ut eller ens fotografera min egen gren.)
För ordningen skull och för att ni ska få klart för er logiken och kronologin, gick jag direkt från tåget in på Åhléns och köpte två par nya nylonisar (jfr galonisar). Ett par rev jag alltså sönder omedelbart i provhytten, det andra (i detta sammanhang det tredje paret) tog jag sedan på mig med silkesvantar. (Läs: jag tog av mig alla ringar och armband och bet av en olämplig nagelflärp.)
Tredje gången gillt?
När jag och lillasyster Orangeluvan åt affärslunch för att diskutera ett projekt som om 30–40 år kommer att ge oss guld och gröna skogar, satt det kardborrband på undersidan av stolen. Preciiiiis där man sätter knävecken om man som jag gillar att tvinna fötterna runt tvärspinnen. Låt mig upprepa:
Kardborrband.
Och nu talar vi alltså enbart om den stickiga delen. Skraaaaaatschsch sa det.
Men fan! (Blombukett på golvet.)
Och så gick jag och köpte ännu ett par.
I mina för dagen fjärde par nylonstrumpbyxor, satte jag mig så att fördriva tiden på Kulturhuset (eftersom de har så fina toaletter där och jag ju kanske skulle behöva en om för eventuellt kommande strumpbyte). Plötsligt stördes jag av att en man med cykel stannade precis framför mig. Det var ingen mindre än den i mitt tycke fantastiska Johan Rabeus, som såg fullständigt vettskrämd/förvånad/chockad ut, med hängande haka och stirrande ögon. Tyvärr tittade han inte på mig, utan på människorna bakom.
– Eh, hrrrm, hufnnn fppghr, sa jag.
– Oj, förlåt, jag ville inte störa, sa han. Men min kompis skulle sitta där, men jag fattar inte …
– Du ser helt chockad ut, sa jag. Får jag ta en bild när du ser sådär jätteförvånad ut?
– Jadå! sa han.
Men nu måste vi väl ändå börja tvivla på karlns skådespelartalang. Är detta bilden av en "chockad" man? (Ni ser cykeln?)
Hela kommentatorsbåset vrålar nu med en mun:
– Cykel? CYKEL? C-Y-K-E-L??? Inne på Kulturhusets bibliotek? Johan Rabeus på cykel inomhus?
Jahaja. Ni tycker kanske att jag skulle ha frågat om denna triviala detalj? Mäh.
Klädd som en 46-åring i djup ålderskris (alltså i Conversedojjor och en kort, skotskrutig kjol samt en ganska läcker urringning) minglade jag sedan pga. Blind Höna (aka Jonas Söderström) och utgivningen av hans bok ”Jävla skitsystem”. (Man kan också säga att jag hade klätt mig som de flesta 46-åringar klär sig i Stockholm idag.)
Jonas Söderström. (Och nån himla blomma.)
Ämnet i Jonas bok är underbart: hur en usel, digital arbetsmiljö stressar oss människor. Jag begriper mig t.ex. inte på SJ:s sajt som innehåller tusen och en saker när man så himla ofta bara vill veta när tågen går och dessutom står och pillar med Iphonen som faktiskt har en himlarns liten skärm i sammanhanget.
Eller alla förbaskade digitalboxar! Eller jädra (jag är på svärhumör) fjärrkontroller! Även om de inte är digitala är de idiotiska i sin ickeanvändarvänlighet. Användarovänlighet? Dumheter är vad det är. (Nu vill jag som vanligt dra in rullgardinernas förfall här också, men de är inte så himla digitala. Än.)
Nu en liten guide för ovana minglare:
- hitta något att läsa (på boksläpp är valet enkelt)
- balansera champagnen väl mot lektyren
- skvimpa lite champagne på till synes glada människor i närheten – det öppnar för prat om t.ex. alkoholmissbruk, uppfostran och fläckborttagning
- kolla mot ingången så att du har stenkoll på vilka som kommer (t.ex. Kulturbloggen samt sällan- och icke-bloggarna Månhus, hakke, Lotta Holmström och SallyKlee).
Typiskt boksläppsbubbel.
Nu är jag hemma igen. Och vet ni vaaaaaaad? Jag är inte nylonbyxekompatibel.
Kolla! Fotboll på tv!
Tillägg av vänta-förresten-typen:
Alltså, så här är det. När man har på sig nylonstrumpor och de går sönder, byter man snabbt till otrasiga som man antingen springer och köper eller har med sig i bakfickan. Det finns med andra ord ett gigantiskt mörkertal här: alla som har avverkat fler än ett par strumpyxor de senaste åtta timmarna, men som visslar och låtsas som om det regnar.
Upp till kamp mot denna oärlighet! (Eller kanske inte ändå.)
Uppdatering av det-var-som-fan-typen:
I kommentatorsbåset ger Heléne med kärnfysisk noggrannhet tips om livslängdsförlängare, t.ex. ”trä strumpan på huvudet först”. (Klicka här om du vill läsa men är av nä-det-verkar-krångligt-det-där-typen.)
{ 55 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Köp tjockare strumpbyxor (opaque), de håller bättre och i den här kylan är de nödvändiga.
Trär du alla strumpbyxor på varann? (Jag är en kille/man/gubbe.)
Måste bara skriva att det här är en väldigt rolig blogg jag plötsligt snubblat över! Inte bara för att vi delar samma gammelsvenska förnamn (har inte stött på någon som delat det med mig, förutom det faktum att jag döptes efter mina föräldrars präst 1986) – det är helt enkelt bara en skön humor.
Anledningen till att jag hittade hit var att jag googlade på Per Oscarssons stripp i Hylands Hörna. Såg det avsnittet idag på Kungliga Bibliotekets mediearkiv, och det var faktiskt ”bara” tre par kalsonger!
Varför Hylands Hörna inte finns på DVD förstår jag inte. Är född fem år efter att det slutade sändas, så många chanser att ta del av det underbart sköna, lunkande programmet har jag inte. Meh.
Eh… just det, ja. Jag hade alltså inget vettigt att säga. Keep up the good work, Lotten!
//Lotten
Kalenius, Bergman älskar när inte någon har något vettigt att säga.
Hylands Hörna exempelvis.
någon inte
Eller hur tänker jag?
Nylonstrumpor är jobbiga, inte bara för att dom inte håller en hel dag, utan även för fotlukten efter en dag i dom. Kan ingen hitta på anti-nylonstrumpslukt?
Vad jag gillar är när man inte har något vettigt att säga, just det Bengt. Och talar om att man inte har något vettigt att säga samtidigt som man bevisligen är hur vettig som helst. Det finns ju några i kommentatorsbåset (nu berättar jag för Kalenius) som bara springer in och säger ”hm” eller ”pitt” samt ”Dan Brown” och inte mycket mer. Och det är lika roligt varje gång.
Men det där med att det finns andra som heter Lotten, det är en chimär. Precis som att det sägs att det finns andra än jag (och möjligtvis hakke) som fyller år den 2/2. Tssst. Inte då. Vi har patent på den dagen.
Eftersom jag praktiskt taget bor i nylonstrumpor har jag lyckats lista ut en vattentät strategi för att undvika maskor. I Älsklingstuna är strategin att aldrig köpa nylonisar i 20 den eller under annat än i fempack från Lindex. Enfärgade nylonsinar med högre den håller bäst om de är från Åhléns, och prickiga, randiga eller rutiga dito är bäst om de kommer från Bikbok. Allt annat går sönder eller får en att svimma … Dessutom ska man alltid dra nylonisbenen över huvudet innan man tar dem på sig som man ska. Då sträcks trådarna ut och nylonisarna håller bättre när man råkar rispa dem (vilket man ju alltid råkar göra). Om man vill vara riktigt säker på att inte få maskor ska man hårspreja benen direkt efter att man har klätt på sig. Då slipper man också att de börjar vandra både söder- och norrut!
(Känner rent spontant att jag hellre hade varit duktig på typ kärnfysik men det är ändå rätt skönt att jag bra på någonting, även om det råkar vara nylonstrategier.)
Heléne, nylonstategier är underskattad kunskap! Wow bara liksom!
Lotten – tusen tack för liljorna, de doftar underbart tungt och starkt (står på bordet här bredvid mig just nu)! Inte visste jag att du gått igenom en sådan nylon-prövning för att komma! Med vin-pust och allt!
Det var jätteroligt att dy kom, och visst blev det lite mer fart efter ett tag än den där stillsamma positioneringen på din bild. Tror jag, eller var det bara för att jag då druckit mer bubbel?
Jättetack igen!
Oj vad du är uppe tidigt Jonas, du som har festat hela natt… aha. Du har precis kommit hem? Då kan jag berätta att Sverige vann igår: 2–0!
(Och den där vin-pusten är nu ett minne blott. Kan man ju inte blanda med champagne, jue.)
(Men vad jobbig jag är, varför skriver jag inte allt detta i en och samma kommentar?)
Heléne – dina tips är fantastiska!
En pojke i en barnteater blev utklädd till flicka för sitt vackra yttres skull, kläddes i volangkjol och nylonstrumpbyxor, rev ner värsta applåder med sitt kråmande, benen for som spattor hit och dit, ena benet i kors över det andra gnidandes både upp och ner. Nylonfanskapet kliade något så infernaliskt så bara det var en show i sig. Pojken var jag. Året var 1976.
Kan bara instämma med Heléne. Strumpbyxor ska misshandlas innan de används. Töj dem ordentligt på längden innan användning, man kan sätta foten i grenen på strumpbyxan och dra fötterna rakt upp, över huvudet. Däremot ska de inte tänjas på bredden, de är känsligare åt det hållet. Det sägs att de blir mer hållbara om man tvättar dem varmt innan användning, 60 grader, men jag är lite osäker på om det stämmer. Men jag har gjort det och de har hängt med länge.
Strumpbyxor är otroligt starka, men bara på längden, hade många traumatiska upplevelser med dylika när jag i min ungdom jobbade i strumpbyxfabrik och sydde strumtår. De jämrans strumprören (grensömmen var steget efter tåsömmen) nästlade sig in i maskinen och snurrade sig runt valsen och satt som berg. Hela var det också när de kom ut.
Jag sitter här och smuttar på morgonkaffet och känner plötsligt en stor lycka över att jag inte sitter hemma hos Lotten och smuttar på morgonkaffe. *ryser*
Ah, strumpbyxtips! Streetkunskaper är den allra bästa av kunskaper. Själv har jag jättelånga ben och jättekort överkropp, så jag kan BARA ha Twilfits eget märke. De går sönder i grenen heeeela tiden trots sträcka-ut-före-användning-knep. Skräp säger jag bara. Ska testa hårspray, hurra för Heléne!
Undrar dock, om man sprayar hårspray i grenen, är det inte risk att man stylar vissa frisyrer då?
KuriÅsa, försök få någon att langa Marks&Spencers strumpbyxor till dig från England eller annat land som var del av imperiet, de har i alla fall tidigare haft långa bra strumpbyxor!
Hej vad det går! Spray i grenen och ”strumtår” och halva Sveriges långbenta åker utomlands för att köpa nylonisar. Medan PK inte kan glömma kaffefiltret från häromdagen.
Det här kommer att bli en mycket trevlig dag i båset, känns det som. (Och så skänker vi den unge Jack några efterskottsapplåder.)
Oups, strumptår var det ju, men ibland sydde jag ju lite fel, då kanske det bara blir strumtår?
Pikoföretagaren fick mig att inse varför mina nylonstrumpor går sönder, de får tydligen inte tänjas på bredden.
För några år sedan fanns det en dam här i byn som som kallades Baronessan. Hon var ofta ute och cyklade. Sedan fick hon punktering på bakhjulet. Då fick hon börja gå istället, så i flera år gick hon och ledde sin punkterade cykel. Vad jag ville komma till är att denna dam hade kommit på hur man skulle göra om man fick en maska på strumpan. Man drar bara helt sonika på ett par till ovanpå. Hon hade nog 1o lager på sig…
När jag läser KuriÅsas kommentar ang hårspray i grenen och frisyrfunderingar kommer jag plötsligt ihåg en gång när jag var riktigt liten och skulle säga ”kamma mittbena” men råkade säga ”kamma mellanbena” istället. Dom vuxnas skratt kom lika oväntat som obegripligt för en sexårig grabb.
Om det är i grenen de går sönder, KuriÅsa, så är det bättre att pensla på lite genomskinligt nagellack! På sömmarna går det bra att pensla utan att ha dem på sig, men om man vill pensla utanför sömmen så måste de sitta på plats först. Finns dock lite risk för att grenen fastnar i grenen om man penslar medan de sitter på … (:
Genomskinligt nagellack är förresten toppen att använda om man råkar få en pyttemaska någonstans där den inte syns, och om man inte vill att den ska bli större.
Måste ut å kolla, PK friserar gräsmattan, det kanske blir mellanbena!
Jag har nog passerat strumpbyxeåldern. Minns inte när jag tvingade på mig sådana pinoplagg senast.
Jag behöver inte heller spreja benen för att de inte ska gå åt något väderstreck. De håller sig på mattan alldeles av sig själva.
Ofärgat nagellack-tipset kände jag till (och när jag städade ett välbelamrat bord i somras så behövde jag inte längre använda ett färgat, för då hittade jag det ofärgade, särskilt inköpt för ändamålet), men resten var nyheter. Tack. Ibland måste jag pina mig och på sikt blir det oftare.
Men jag tycker att du hade osedvanligt stor otur, Lotten. Inte ska det gå så många på en dag!
En näraliggande fråga: långkalsonger (som det snart är säsong för) går också sönder i grenen/längs med sömmarna i grenen.
Nån som har nåt idiotsäkert tips för att förlänga livet på såna?
Om det där som visades på bilden var vad som bjöds på utgivningsfesten, då hade du behövt medföra egen champagne för att kunna skvimpla champagne. Det som är på bilden var inte champagne. Champagne är bubblande vin som kommer från Champagne i Frankrike. Håll ordning på bubblorna, lilla Lotten.
Maskor går bara på strump(byx)or som man gillar. Köp strump(byx)or i nån konstig färg som du inte tycker om; då håller de i evighet.
Ökenråttan: jag (som kallar det på bilden ”bubbel”) behöver gå på champagnekurs. Där bör jag serveras både champagne och bubbel och få jämföra de tu noggrant. Vähäldigt noggrant. Jag kommer inte att känna skillnaden förrän säkert flera timmar.
Oj, basket-VM på tv!
Cecilia N – det enda som funkar är att bli rysligt hjulbent.
Ökenråttan – du har HELT rätt! Självklart går de toksnygga sönder bara man ens funderar på att bryta förpackningen.
Jag älskar för övrigt knästrumpor. Gärna dyra, tunna och bara lite extra värme sådär. De går alltid sönder på tårna, och så får man slänga dom. Kan ingen komma på något bättre?
Just det, Ökenråttan. Champagne är mousserande vitt vin eller för all del också rosévin och som har framställts enligt ”Méthode Champenoise” som får lov att kallas champagne, då detta är en skyddad ursprungsbeteckning från distriktet Champagne i Frankrike.
Nu har EU bestämt det också. DN hade en kort artikel den 31 augusti.
Sorry, kan inte göra finlänk.
http://www.dn.se/nyheter/varlden/stopp-for-australisk-champagne-1.1162400
För att nu sätta lite FI-prägel på denna debatt: Kan man tänka sig att en man skulle acceptera den låga kvaliteten på benbeklädnaden? Maken till en kompis sa en gång att det skulle karlarna inte göra. Ett klädesplagg som är så uselt att det första går sönder innan man lämnar hemmet. Har man tur går man hemifrån i det andra, det tredje har man i handväskan för att man vet att det andra kommer inte att hålla det heller.
Stay-ups är min melodi när jag någon gång är tvungen att klä mig propert. Typ vid biskopsvisitation eller så.
http://kuoksik.blogspot.com/2007/03/kvinnliga-kldkvalitetsproblem-050417.html
De är lättare att välja i rätt storlek eftersom de inte behöver passa lika bra till skostorlek, benlängd och -vidd samt rumparea som kanske inte är helt synkroniserade. Dessutom hasar de inte ner i grenen eftersom de så att säga är grenfria.
Oj, nu ser jag att jag har länkat till detta inlägg tidigare, och att Lotten dessutom har kommenterat det. Recykling…
Klart man ska återvinna schyssta historier och kommentarer, Ingela! Jag berättar gärna exakt samma sak för exakt samma person ett par gånger. Eller, egentligen, det är min syster som gör det, men jag kände att det lika gärna skulle kunna vara jag. Eftersom just den delen av närminnet är perforerad så får jag hela tiden fråga om jag redan har berättat det jag tänker berätta. (syrran frågar inte). Och jag presenterar gärna mina vänner för varandra om och om igen. Lika glad för att få sammanföra dem för första gången varenda gång!
Fast egentligen skulle jag fråga om ni är konspirationsteoretiskt lagda. Enligt uppgift så knäcktes nylonstrumpekoden redan på sextiotalet av en tillverkare, men någon insåg att marknaden skulle skrumpna ihop till intet om strumporna bara höll, så patentet köptes upp och begravdes. Beroende på version ligger uppfinnaren i samma grop.
Va? Inte en enda som har filosoferat kring sån där kräm som engelskorna köpte under andra världskriget, när strumpor var bristvara!? Känner ansvaret ligga tungt på mina axlar. Here goes: Sån där kräm måste ju vara betydligt enklare – när man väl fått på eländet så KAN det inte några maskor. Eller smetar den av sig kanske så att det blir andra ”maskor”? Finns sån strumpkräm ens att få tag i numera? Engelsmännen är ju väldigt krigsnostalgiska, gör teveprogram om hur man lagar mat som på den gamla goda tiden med substitut och iscensätter filmvisningar för gamlingarna med mörkläggningsgardiner och sandsäckar och hemvärnstrupper på vakt. (Nån som minns Dad’s Army? Härliga tider!) För inte så många år sen fanns flera sorters äggsubstitutpulver på Tescos. Man tycker ju att det borde finns åtminstone en liten marknad för strumpkräm också då.
För övrigt gillar inte jag heller nylonstrumpor, använder stay-ups när jag nån gång måste och kör alltid ”töj-på-längden”-knepet. Och nagellacksknepet.
Undrar om nagellacksknepet, det att måla på själva sömmarna, funkar på mina ursköna sidenlångisar från Twilfit? Hm. Värt att testa. Eller…?
Snabb googling visar att det faktiskt finns nutida ”silk stocking creme” – fast om den ger illusionen av nylonstrumpor eller bara ger lite färg till benen förstår jag inte riktigt: http://www.marieclaire.co.uk/beauty/botd/343635/agent-provocateur-silk-stocking-cream.html
Annars var det så här fantastiskt när det presenterades i Popular Science 1938: http://blog.modernmechanix.com/2007/04/15/cream-replaces-silk-stockings/
Nu har jag inte tid att lägga in fler länkar för det fanns så himla mycket mer kul att läsa på den senare sidan. Toodeloo!
Men tack, alla! Och kolla nu upp Citronankas länkar!
Jag kände alls inte till den där krämen, men vet att man på den tiden som strumpor hade söm baktill faktiskt målade en söm direkt på benen när man inte hade strumpor – för att ge en illusion av att det satt strumpor på benen.
Hade samma tanke häromdagen, men mina ben ser inte alls strumpbeklädda ut när jag inte har strumpor på mig. Inte alls.
Alltså – chamnpagnens överlägsenhet (som motiverar det högre priser) jämfört med bubbel i största allmänhet är att champagne gör en glad, vacker och spirituell. Det är den annorlunda berusningseffekten som betyder allt. Om det smakar bättre eller sämre eller lika bra är inte the point här. Ze point är alltså effekten. När gästerna går hem från bättre partajer i Frankrike bjuds de på chamnpagne för den gör kvinnorna vackra och männen starka, säjer man …
Nu blir jag lite extra intresserad. Tänk att få erbjuda hemvändande gäster ett glas champagne for the road och everybody’s health and stamina. Funkar även den billigaste champagnen på detta vis? (Tyvärr måste jag vara ekonomisk.)
Schälvklart sitter inte i priset. Ere bara champagne så …
Ett glas skumpa for the road låter sådär ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Men Lotten K., här kommer ett skandalöst avslöjande: Lotten B. heter egentligen Charlotte! (Som alltså talar sanning när hon säger att det är en chimär att det finns andra som heter Lotten, fast inte riktigt på det sätt som du tror.) Eller har du faktiskt slagit till och bytt förnamn på riktigt nu, Lotten B?
Ah, bra påminnelse! Det var något med en krånglig blankett och en dum skrivare samt att tuppen gol och klockan slog som stökade till namnbytet.
Ska GENAST göra ett nytt försök!
Sssss Luna. Vad tror du att fransoserna bryr sej om trafiksäkerheten? Det var hos dom det gick till så där, kommer du ihåg. Jag refererade bara ett galliskt bruk, helt enkelt. Man få läsa som det står och inte dra iväg.
Bra! Snart kollar jag igen om det har blivit av.
Ssss, Ökenråttan, man får visst dra iväg! Kolla här bara:
Jag:
Redan de gamla grekerna gick barfota.
Luna (t.ex.):
Nämen oj, stackarna, då får man ju ont i fötterna om man går på brinnande kol eller en matta av häftstift. För att inte tala om de som klättrar i berg barfota!
Tadaaa! Den fiktiva Luna drog iväg å det bestämdaste och det gick lysande!
Och, Ö-helena, redan i detta nu är namnändringsblanketten utskriven. Nu ska jag leta efter vahettere frimärken. (Använder sådana mest i december.)
Ruelse och ånger drabbade mig just. Har jag inte utlyst en tävling och utlovat bokpris den senaste månaden? Och utnämnt en vinnare? Och sedan förträngt allt och inte skickat en bok till sagde vinnare?
Jag behöver en sekreterare! (Eller en bättre anteckningsbok bara.)
Jag inser ju att det inte blir några Bridget Jonesiga bloggpostningar på det sättet, men Lotten: har det fallit dig in att köra med tajts eller leggings till kort kjol istället för nylonisar? Det måste ju bli en monumental besparing för en som pajar strumpbyxor i din takt. Lägre genomskinlighetsgrad gör dessutom att man kan ha ännu kortare kjol.
Men, Miss Gillette — vad gör man med den delen som inte är beklädd då? I nivå med fotknölen tar ju skinnet vid, så där ska man väl ha en strumpa. Den ska lämpligen vara diskret – gärna i samma färg som leggingsarna– och dessutom har jag förstått att alla i hela världen utom medlemmarna i min djefla familj lyckas ha matchande strumpor på fötterna. Båda! Och varje dag.
Strumpan är också en accessoar, så antingen kan du försöka matcha med kjolen eller nånting annat som du har på dig, eller också kan du ha omaka. Och skaften får gärna vara långa och hopkorvade, som benvärmare (å vad jag älskade benvärmarmodet på åttitalet).
Annars går man barfota, det går ju hur bra som helst, eller har kängor/stövlar som döljer det faktum att strumporna är omaka. Du kan säkert hitta på nåt tossigt att blogga om leggings också — jag har fullt förtroende för dig i det avseendet! *blinkande gubbe*
Hm. Vem skulle ha upptäckt ett hål i grenen på par nummer två. Går det så vilt till på boksläpp?
Själv var jag i fredags på en tillställning där Den Djefla familjen fick ett tack för att de utan förvarning har gett en av de djefla(?) barnens kusin nattrum närhelst hon har dykt upp. Ingen i familjen reste sig upp för att ta emot den numera diplomerade studentens tack… (IB har sin avslutning i september.)
Johodå, Bokfrossaren — den djefla Sextonåringen var där och tog emot tacket och fick order om att hålla fanan högt emedan hon nu representerar klanen Bergman på skolan.
Den djefla kusinen går nu vidare i lifvet för att bli läkare. (Vi tackar och tar emot, jag har lite ont i knääääät, kolla när jag böjer så häääär så …)
Charlotte 29921 idag, mot Lotten 935.
Avser officiellt registrerade namn.
Champange och strumpbyxor söndriga i grenen, den typen av spännande fester blir jag aldrig bjuden på.