oktober 2010

I fredags skulle Artonåringen komma hem på första hembesöket sedan han skrevs in på Lunds Tekniska Högskola. Han vandrar som den fjuniga tonåring han är omkring i gul teknisoverall dagarna i ända, tentar, äter nudlar och sover på en madrass på golvet. Precis som det ska vara.

Och precis som det ska vara, går han även i lifvets hårda skola.

Tåget hem var (håll i er ska ni få höra, ni kommer inte att tro era ögon och ni har väl aldrig hört på maken så underligt det kan bli ibland) … f-ö-r-s-e-n-a-t. Då hann sista anslutningen med tåg från Södertälje gå och alla som skulle till övriga Mälardalen fick order om att bege sig till den och den dörren och den och den trottoaren för att som vanligt på SJ:s bekostnad där ta taxi.

Artonåringen hoppade av tåget och sprang på sina långa, kalviga ben till rätt dörr och rätt trottoar, där en upplyst och vidöppen taxi stod. ”Jaha, W & R Taxi heter den, jahaja, trallallallaa, snart är jag hemma hos mammaaaaa”, nynnade Artonåringen (johodå, så nynnar han alltid tror jag) och älgade fram till taxin. Och in genom det öppna bilfönstret sa han till taxichauffören:

– Går den här till Eskilstuna?

Nu ska vi se här. Om jag är taxichaufför och en kund säger ”går den här till Eskilstuna” så kan man börja misstänka att kunden är galen och tror att taxin är en buss. Eller att den där unge grabben har kommit över en skatt och blivit galen och vill slösa bort sina pengar på taxi. Eller så tänker man ”ahaaaaaaaaaaaa, kvällens dyraste körning, jag vinner!”. Och då säger man så här till den där fåniga ynglingen:

– Ja!

Artonåringen slängde in sina väskor, satte sig i framsätet för att invänta övriga tågpassagerare som skulle västerut. Fjupp-zzzzzz, så stängdes fönstren och vrooom så började bilen att röra sig framåt och Artonåringen tänkte ”va, va, va … ska han ställa sig för att vänta någon annanstans eller vad händer nu?”. Men sa ingenting. (Hans ömma moder hade i samma läge slängt sig på handbroms och tuta samt börjat fäkta vilt omkring sig.) Några minuter senare frågade han vart taxin var på väg, och fick förklarat för sig att han ju skulle köra till Eskilstuna för det fasta priset ettusensjuhundra kronor. Skulle han be taxin vända där och då och riskera att inte hinna med den riktiga SJ-taxin eller bita i det sura äpplet? Han bet hårt.

Iphonen räknar åt honom. EttusensjuhundraEN kronor!

Artonåringens budget för mat, kläder, kommunikationer och oförutsedda utgifter är pytteliten. (Nej, vi begriper inte heller hur han klarar det.) Visserligen kom han hem helskinnad och visserligen är det tur att han har egna pengar så att han inte blev avslängd halvvägs pga. de ickesolventa föräldrarna som inte hade kunnat lösa ut honom. Men åh, så irriterande!

Nu till en liten taxiskola som ni alla ska dela med er av till era barn om de som våra helt enkelt inte åker taxi vanligtvis:

• När ni väljer taxi, ta då gärna en med stadsnamn och telefonnummer som är lätt att minnas – den firman är förmodligen mån om sitt rykte.
• Hoppa inte in taxibilar utan skylt på taket.
• Fråga gärna vad det kommer att kosta i förväg: även om det inte finns fast pris är det bra att redan här få en prisbild (och en känsla för om chauffören behöver hjälp att hitta).
• Hoppa inte in taxibilar med två chaufförer. (”Jag är reserv” sa han som satt på passagerarplatsen. Jag klev ur.)
• När SJ säger att ni ska ta en taxi, följ då de andra passagerarna – särskilt sådana som muttrar ”det här är sjuttonde gången den här månaden!” De vet.
• Hoppa inte in taxibilar med hål i golvet.
• Skicka ett sms till mamma med chaufförens namn och nummer meddetsamma.

Något mer? Och hur lurade har ni blivit?

När jag senast missade en anslutning var vi fem som med packning skulle klämma in oss i den här bilen för en timmes resa hemåt. För det sade SJ att vi skulle klara. Med packning, ja. Men jag fick 97 kronors kompensation!

{ 23 kommentarer }