Nu har vi kommit till det sorgliga stadiet i blogglivet att jag vantrivs med att uppleva saker om jag sedan inte kan knattra ner dem här. Sjukligt, kan man ju säga om det. Trevligt, säger jag.
Jag berättade ju om den hysteriska fredagen när jag och 172 företagsledare från Örebro fastnade och inte kom till Milano förrän nästan mitt i natten och åt tills vi nästan somnade med näsan i glassen. Dagen efter gick alla mangrant upp och satte sig i en föreläsningslokal redan klockan nio på morgonen. Som den fantastiska föreläsarveteran jag är, fick jag skrämselhicka av lokalen, som hade samma proportioner som en buss – fast för 180 personer. (Man vill ha strålkastare och tala till åhörare som sitter som i en grekisk amfiteater.)
Nåväl: plötsligt fanns det en timme att slå ihjäl. Den dog snabbt och utan att lida eftersom jag kastade mig ner i tunnelbanan för att ta bilder till mamma.
– Fotografera tunnelbanan! Den är jätteskruttig! Och liten! sa hon förtjust innan jag åkte.
Väl framme i Milano fick jag ett sms av henne:
– La Metropolitana milanese? Saluti della mamma!
Lite trasigt var det ju här och där.
Men inte jätteskruttigt.
Se nu på bilden:
1. Mjukt golv. Beläggningen är mjuk och studsig – en gummimatta. Den är fjädrande och behaglig att gå på men stört omöjlig att inte snubbla på. Jag misstänker att det har med knottrorna att göra: när de möter mina sulor uppstår plötslig, kraftig friktion.
2. Före detta fotbollsstjärna och dito expert. Kommer att bli en följetong här de kommande dagarna.
3. Tåg – intressant nog med samma proportioner som en viss föreläsningslokal.
Biljettmaskin med typisk storstadskö.
Nu vill jag att ni kraftsamlar er! Var i världen finns det bäst fungerande tunnelbanebiljettköpssystemet? Hur funkar det? I Milano är det precis lika dumt som i Stockholm – här kommer några stödord:
- tidsödande
- dåligt gränssnitt
- långa köer
- få apparater
- kö för att köpa biljett
- kö för att gå genom spärrarna.
Men det var billigt: 1 euro tur och retur. Kaaaanske har det att göra med den inte så imponerande sträckningen:
Som tunnelbanan i Eslöv, liksom.
Maten kommer förstås också att vara en följetong de kommande dagarna.
När jag hade snubblat på gummigolvet i tunnelbanan, blev jag hungrig och köpte bröd, mozzarella och ruccola i en varm röra. Där gick jag och njöt och sa ”Itaaaaaalien” högt till mig själv några gånger bara för att det ju var alldeles fantastiskt. Trots att det var kallt, regnigt och rätt rörigt. Sedan stötte jag på detta:
Bucklig trottoar.
De italienska trottoarerna är inte lika platta som de svenska, förstår ni. Ser ni hur cementkanten där är delad i två? Där landade min högerarm. Där det är som buckligast sögs skorna fast som i en tunnelbansk gummimatta. Där i gropen till vänster landade vänsterarmen. Anja Pärsons säl (vinnargesten) är lite smidigare – annars var vi nog lika, hon och jag. Mackan hamnade dessutom under min egen fot.
Så här liksom. Lite änglalikt fladdrande – fast på mage. (Ni ser mackan där bredvid vänsterfoten?)
Jag återkommer till eftermiddagsövningarna senare (inte lika mycket snubbel men mer mat, guld, kyrkor, karneval och en staty) – men en liten försmak ska jag avsluta med:
Jag, kaffeapparat och fjäderboa mitt i Milano, mitt i gatan, mitt i natten.
{ 37 comments }
