Igår stod jag här och funderade:
Jag tänkte att jag, som alltid snubblar och faller och tappar balansen när jag tänker med öppen mun och stirrande ögon, kanske kunde råka falla med rumpan ner mot sittdynan där. Och provsitta. Bara lite?
Sedan drogs jag som av en bokstavsmagnet mot ständige sekreterarens plats.
Kanske kunde jag råka skriva något på papperet under det översta? tänkte jag. Men så blev jag distraherad av fjäderpennan där på bordet – som dock stod i ett tomt bläckhorn. Precis när jag skulle ta en bild av tomheten lade en f.d. ständig sekreterare sin hand på min axel och sa:
– Du tar väl inga bilder på listor och dokument?
– Hiiihihihihih hoooohoooo, fnitter och fniss, tihi, jaaaaaaag tar aldrig bilder på annat än mögliga hotellrum! svarade jag – alldeles för snabbt.
Men vi kanske ska ta det från början nu när jag har fångat ert eventuella intresse? Sa jag något dumt till någon? Föll jag i armarna på någon? Slog jag näven i bordet och protesterade mot något? Eller var jag bara en stillsam mespropp utan stuns? (Nej, det är inget fel på mesproppar. Med eller utan stuns.)
Orsaken till gårdagens sammankomst var att jag är med i juryn för Vetenskapsfestivalens Skoltävling om nya ord. Nej, jag vet att nya, användbara ord sällan uppstår på begäran eller när de vinner priser – men det är ju jättekul att tänka ”vilka ord saknas?” och sedan komma på nya bokstavskombinationer. Fissla t.ex.!
Först kom jag för tidigt och irrade runt i Akademiens trappor så mycket jag kunde. Så trasslade jag in mig på expeditionen där jag skrämde livet ur en kvinna som inte visste vad jag talade om för möte.
– När?
– Nu klockan 12, vänta ska jag ko…
– Var?
– Här, det står Börshu…
– Med vem?
– Lennart Hellsing, Sture Allén och …
– Idag?
– Ja …
– Nej!
– Jo …
– Men jag begriper inte. Fast … Aha! Ni ska vara i källaren! Förlåt, jag ser ju här att det är … ja, källaren. Förlåt. Palmstedtsalen. Förlåt.
Jag höll sedan på att bosätta mig i denna expedition eftersom väggarna var fyllda av gamla, ljuvliga arkivkataloger – alla böcker som finns i hyllorna är förstås katalogiserade och alla nobelpristagares böcker finns på plats.
Men jag slet mig till slut från de fina, handskrivna katalogkorten. En liten stund senare hittade jag mitt sällskap ute på Stortorget: Katarina Schück, Anton Romanus, Ola Karlsson, Sture Allén och Lennart Hellsing.
Apropå anteckningsböcker, så är har jag ju en sådan där som man ”ska ha”. Fast utan fin stämpel. Uppdatering: Sigill, inte simpel stämpel.
Nu ber jag om ursäkt för mitt ständiga oooande och aaahaande, men jag är lättimponerad när det gäller t.ex. coola bokhyllor, klirr-klickande kristallkronor, snygga benmuskler och långa sammetsgardiner. (En av de fyra uppräknade parametrarna ska kanske bort ur just detta resonemang.)
Den där korridoren på bilden hade en specialgjord matta med akademi-emblemet exakt 18 gånger. Och apropå 18, så fanns det exakt så många brevlådor i korridoren. Inte sådär pråliga, mer som tjänstemannagråa kostymer.
Det är böcker i alla rum och i alla vrår och i alla korridorer – och naturligtvis en läsesal. Med de där fina bokhyllestegarna. Senaste bandet av SAOB drog jag kvickt ut ur hyllan för att få läsa lite om dess första uppslagsord: ”tok”.
Börssalen – där Vargas Llosa i december 2010 höll sitt timslånga tal och fick alla att gråta när han berättade att han älskade sin fru – var länge Stockholms enda stora lokal som hade resurser att värmas upp vintertid. En av kakelugnarna:
Orsaken till att Svenska Akademien faktiskt huserar just här, beror på en donation. Ur Nordisk Familjebok:
Den största donation Akademien emottagit var den af fröken Magna Sunnerdahl 1913 till förfogande ställda summan af närmare l mill. kr., hvarigenom afsågs, att Akademien skulle kunna förvärfva som sin egendom och i arkitektoniskt oförändradt skick bevara Stockholms
börshasbörshus. Akadademien hade nämligen funnit sig föranlåten att afyttra det Beskowska huset, som vid undersökning visat sig i hög grad behöfva ombyggnad. Något köp af Börsen ville emellertid ej stadsmyndigheterna medge; för 600,000 kr., hvaraf 500,000 voro gåfvomedel af fröken Sunnerdahl, upplät Stockholms stad åt Akademien Börshusets öfre våning och Stora börssalen för all framtid.
Men jag blir bekymrad över kandelabrarna, som ser sköra ut.
Börssalen var faktiskt bland det mäktigaste jag har sett. Här hålls årsavslutningen för ledamöterna med ett högtidligt, offentligt möte den 20 december klockan 17:00.
Sture Allén förde oss milt vidare mot en av de minsta hissarna jag har sett – som var den enda vägen ner i källaren. Vi fick åka tre och tre med hjälp av en specialnyckel, men lyckades bara ta oss ner, inte ut ur hissen.
– Man måste vänta i ett par sekunder innan dörren öppnas, förklarade Sture och hann knappt vända sig mot dörren innan hissen for upp till andra våningen igen.
Så hade vi till slut vårt möte och sållade bland ett 30-tal olika nyord (som från början var 700). Tyvärr och naturligtvis är resultatet och resonemanget hemligt till prisutdelningen den 11 maj. Men jag berättade förstås för alla om fissla – alltså ”ta-leken” med snöre som Översättarhelena namngav.
– Snörlek? Ni vet? sa jag. Fissla ska det ju heta! Snöre … på franska … ni vet väl vad jag menar ..?
– Och dom som håller på med det är förstås snördar, sa Lennart Hellsing stillsamt.
Efter mötet klättrade jag omkring i branta trappor i kulvertliknande gångar med Lennart Hellsing och Språkrådets Ola Karlsson. Endast i Gamla Stans underjordiska gångar stöter man på dubbla dörrlås från olika sekel:
Och endast i Svenska Akademiens källargångar trillar man över en sådan här låda:
Ni kommer väl ihåg mina raggningsrepliker häromdagen? Jag får lägga ännu en till samlingarna, tror jag. För det första jag hasplade ur mig till Sture Allén var:
– Ja, vi träffades ju för 23 år sedan. Eh, Nationalencyklopedin. Men jag ser på din blick att jag inte gjorde något vidare intryck, nähej.
Tack, Sture, för att du bara skrattade åt mig och min stora fot i munnen.
Där har jag också varit!
Kul att Magda ville bevara Börshaset. Även om det är ett skrivfel frammanade det hos mig en vision av hasande börsmäklare som istället för att ständigt utbrista ”Köp!” eller ”Sälj för bövelen!” värdigt skred eller släpade sig fram. Lite grand som Eddie Izzard menar att Church of England fungerar: ”Death or Cake?” ”Cake, very well…”
Strömming är inte mat, det är ett straff.
*försöker föreställa mej hur Lotten ser ut med en (sin egen eller Stures?) fot i munnen, men blir så full i skratt varje gång att övningen måste avbrytas innan bilden klarnar*
Tack för korrläsningen, Rosman. (Det var en inskannad text som jag kopierade och sedan rättade på en massa ställen — men haaaset missade jag ändå.)
Och du PK — jag hade förstås fötterna och strömmingen i munnen samtidigt.
Oooh! Blir också imponerad.
Men? Var det en annan Ola?
Språkrådets Ola Karlsson var där, men det är inte samma Ola som den Olan som inte var där. Han hade en vikarie (eftersom han ju är otherwise occupied) – Katarina Schück som också jobbar på KP.
Du kunde ha hälsat till Sture från en som han träffade ganska många gånger för sisådär 21-25 år sedan men som han alldeles säkert också har glömt.
Underbart inlägg, påminner om när jag själv fick en liten tur genom Akademiens lokaler (tack vare en väldigt ambitiös kollega till mina päron med möjliga och omöjliga kontakter). Lyckades dock undvika att verka alltför intresserad av tomma bläckhorn.
Jamen kommer du inte ihåg? Nähä, du var för ung du med.
Jo men det var lookaliketävling på Börshuset. Fast precis så hette det ju inte då, men jag har tappat ordet.
Alla deltagare skulle se ut som Branting.
Eller om det var mustaschtävling bara, rätt och slätt …
Hm.
Gillar den blå färgen på sammeten.
Asså. Börshuset hette det jue. Men inte lookalike.
Jag har suttit i ständige sekreterarens stol, jag. På den tiden den var Sture Alléns (1997 måhända). Det var ett möte om korrekturläsningen av SAOL, och vi blev inmotade i sammanträdessalen. Det låg dock inga papper på bordet … Däremot satte jag min fot i munnen genom att påpeka bristen på lingvister i akademien. Vilken fortfarande kvarstår.
Hissen har jag åkt uppåt i, vid något annat korrekturläsningsmötestillfälle, och det var lika läskigt som att åka uppåt.
Låset har fyrkantiga … eh, vad heter det nu? ordet är helt borta … mutterbakplattor, vilket torde betyda 1700-tal. *fabulerar utifrån många säsongers Antikrundetittande* När är huset byggt? Jo, sent 1700-tal, se där.
– Mutterbakplattor, muttrade hon tyst medan hon granskade låset med lupp och bekymrad min.
(=Nu vet jag hur min skandal- och generationsroman ska börja.)
Jag tappade fokus en bit ner i texten när jag började fundera på om du är en anteckningsbok (med ditt fantastiska detaljminne alltså; Lotten M Bergman) eller om du har en dito.
Tala inte om börshuset och akademien! Lille M och jag har vårt värsta pisamhetsminne från den gång vi båda bevistade akademiens högtidssammankomst i december för ett antal år se. Nån gång ska vi skriva ned vad det handlar om och deponera i nåt valv, att öppnas tretusen år efter vår död.
Annars, innan, hade jag ett problemfritt förhållande till börshuset. När jag skrev om Stockholms medeltida Stortorg var jag där nere och rotade efter medeltida murrester i källaren. Svårt att komma fram, för källaren var fylld av kakelugnar (! Dom tillhörde Stadsmuseum.). Det var före charmantiseringen av Börshusets källare, förstår sej. Undrar var dom gjort av kakelugnarna.
Du och dina halvberättelser, Gerbilen! Ut med det! Se kommentatorsbåset som en terapistund bara.
Hehe!
Tänk jag trodde att mötesbordet skulle ha fulla antalet stolar, men ett reducerat bord har ju praktiska fördelar.
I börssalen finns alla 18, men varför ojämnt på långsidorna 7 resp 9?
http://akademiblogg.wordpress.com/2010/12/21/hogtidssammankomsten/
De kanske ville se till att antalet människor var lika på sidorna, inte antalet stolar?
Så häftigt!! Lennart Hellsings böcker borde vara obligatorisk läsning. Vilka böcker är det som man ska läsa just nu?
Hela havet stormar os akademien? Annan bild tagen från samma plats. Annan fördelning av stolarna.
Därav mitt nuvarande antagande.
Direktör och sekreterare har sina stolar på samma sida. Vid flyttning till gavelplats har ojämnheten uppstått.
Åh, jag trodde aldrig någon skulle fråga, Jessika! Här är några av titlarna som låg på bordet med recensioner instoppade:
Städernas svall, Carl-Henning Wijkmark & Ulf Peter Hallberg
Mot noll, Lars Gustafsson
De hemlösa (’The vagrants’), Yiyun Li
Organica Fläktrum, Emma Lundenmark
Att skjuta en dront (om Harriet Löwenhjelm), Boel Hackman
Men behövs böcker numera när man har Poddar och Paddor och allt vad det heter?
Talande tystnad från fru Moleskine? Det är fortfarande oklarheter i texten!
Förlåt, jag är inte en talande tystnad och inte en anteckningsbok även om jag äger en Moleskine eftersom mitt närminne är fullt av trams och trivialiteter istället för massa livsviktig fakta!
Ergo: Lotten M Bergman är inte Lotten Minnet Bergman eller Lotten Moleskine Bergman utan som mest Lotten Mäh Bergman.
Är det brickor som Malinka far efter?
Vi kan ju inte lämna ett borttappat ord hängande i luften så där!
Själv har jag aldrig haft nöjet att vandra runt i dessa vackra lokaler. Den blå färgen är tjusig, kungsblå? Ibland saknar jag Bengt Grive.
Jag tror att jag ska sikta på att resten av lifvet vandra runt i vackra lokaler. Och leta efter borttappade ord och högar med anteckningsböcker förstås.
Jag kan aldrig motstå en fin anteckningsbok. Så jag har mängder med oanvända, inbundna anteckningsböcker. Men ingen Moleskin måste jag erkänna.
I börssalen, fram till mars 1922, sammanträdde stadsfullmäktige och även en del ordenssällskap: Innocencen, Amaranten och Par Bricole. De mustaschprydda herrarna hörde säkert till stadsfullmäktige.
Innocenceorden (Orden L’Innocence) är ett alternativt namn på ordenssällskapet Ändovänkaner Orden, som används av utomstående. Denna orden som sysslar med välgörenhet flyttade dock tidigare över till Grand Hôtel Royal.
Amaranten (Amarantorden) hade sällskapsglädje som ändamål och finns numera endast i Malmö.
Par Bricole som tillkom på sjuttonhundratalet har som mål att vårda och bevara det svenska kulturarvet, särskilt vad rör sång, musik, teater och talekonst. Finns än i dag på ett flertal orter. Bland annat i min uppväxtstad Jönköping.
Taubekören Skåne och och Par Bricoles Malmökör sjunger Taube och Bellman i Malmö nu på söndag.
Yay, Agneta, stadsfullmäktige! Rejäl utredning!
Räkna nu dom mustaschprydda sötnosarna. Om dom är 100 till antalet är det stadsfullmäktige. – Ser dom inte lömska ut med dessa hästskojarmustascher? Som terrorister eller nåt? För 100 år sen var den sortens dekoration helt neutral, tänk på det. Ansågs väl tjusig, rentav. ”Att kyssa en man utan mustasch är som att äta ägg utan salt.” Va?
Hästskojare får man säja, det är inte politiskt inkorrekt, eftersom hästskojarna som yrke är lika utdöda som kåsörer, bödlar och sumprunkare.
Nån Moleskine har jag inte heller. Min älskling (jag är väldigt affectionate i kväll) Bruce Chatwin använde såna, det vet jag. Själv nöter jag ner mitt berg av gamla anteckningsböcker inköpta på museishoppar runtom i vår vackra värld. Plötsligt dyker det upp nån som jag köpte för 100 år sen och jag förlorar mej i gamla minnen om var jag köpte den och vad vi åt till lunch den dan och vilket hotell vi bodde på.
Jag hinner inte läsa alla kommentarer…
(Skall till Torpet och hämta ved)
MEN
kan inte låta bli att komma med en reflexion från en 75-åring med rötter i den småländska mon:
OM
jag hade varit med om det här,
hade jag delat upp det på MINST sju bloginlägg…
Ja, tänk om jag kunde lära mig att skriva lagom långt! Jag är som … som ett par lårhöga regnstövlar i öknen … eller … eller en kvarnhjulshatt i Tokyos tunnelbana. Eller som en gerbilsk hästskojarmustasch på ett nyfött barn kanske?
Jag tror inte alls att hästskojarförekomsten är helt eliminerad, dessvärre. Somliga hästar jag sett är anledning till detta påstående.
Kåsörer finns visst i tidningar. I vår skriver t ex Sofia Mirjamsdotter, Jacke Sjödin och Sara Parkman. (Även om Jackes far Nicke tyvärr är utdöd och avliden.)
Bödel verkar dock ha dött ut som yrke i vårt land.
Jag har spelat i Börssalen ett antal gånger och då haft Akademiens mötesrum som loge. Vi är nog en begränsad skara som har stått där inne i kallingarna.
Tänk att jag aldrig någonsin har stått någonstans i bara kallingarna. Ska försöka råda bot på detta faktum innan jag dör.
Jag behöver också anteckna allt mellan himmel och jord. Jag är mycket specifik när det gäller papper, känsla, vikten, allt är viktigt. Det får inte vara för blankt men inte heller för poröst så att bläck blöder igenom. Papperet får inte heller vara för tunt. Jag tar mig sådana friheter sedan jag donar med konstnärsvarianter av papper hela tiden.
Jag skulle komma till att jag inte är sams med Moleskine trots flera olika varianter.
[…] några år sedan ingick jag i en grupp med språkråds-, språktidnings- och akademimänniskor som skulle välja ut en ”vinnare” bland […]
[…] förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart […]
[…] gång var jag där och jobbade med salig Lennart Hellsing, en annan gång var jag där på seminarium. Jag uppför mig då som amerikaner som plötsligt får […]