november 2011

Nu ska jag utan att raljera eller vara otacksam försöka berätta om mina tankar när det gäller gårdagens reklamjippo.

Som jag berättade, åkte jag iväg på ett event, som det heter på svenska. Jag blir inte så ofta bjuden på dylika tillställningar, så det gäller att passa på. En gång var jag själv del i ett sådant arrangemang – där jag inte fattade hur det hela skulle gå till eller vad som var avsikten.

1.
Först trodde jag att jag och Fredrik Lindström skulle diskutera språk. (Och var överlycklig.)
2.
Sedan fattade jag att jag var en bricka i ett reklamspel. (Och rodnar fortfarande åt misstaget.)

Så här hade jag tänkt mig det hela.

Eventet som jag var på igår, var riktat till bloggande föräldrar (ergo mammor, om man tittar på vilka som kom) och ”ammande” spädisar. (Mina citattecken.) Detta skedde i tur och ordning på Café Opera:

1. Alla gäster fotograferades av en urcharmig amerikan.
2. En stjärnbloggspanel talade om hur man skapar blogg-business, hur man får sin blogg att växa, hur man bildar opinion och hanterar näthatet.
3. Man fick 37-gradigt te och kakor.
4. En leksaksaffär presenterade att de ”äntligen är tillbaka efter tio års frånvaro” och att alla är överlyckliga för det.
5. En bostadskooperation berättade hur man hjälper sina barn till en bostad genom att bospara för sina spädisar.
6. En seriefigursassocierad firma som turnerar med skridskor talade om att den finns och kommer till oss i år igen.
7. Dörrarna öppnades till ett nyss stängt rum där alla fick ”mingla”.

Men så ypperligt tråkigt det var! Jag ville minsann rusa upp på scenen, dra av en jenka, strippa lite, nypa panelen i örsnibbarna och fråga vilka ord som är mest svårstavade eller om de brukar fotografera mögel när de bor på hotell.

– Brukar du svara på kommentarer? sa intervjuaren till en av stjärnbloggarna.
– Näe … näe. Asså de brukar fråga var jag har köpt mina kläder. Asså, jag är inte nån service åt dom.

Så nu vet ni det, alla i kommentatorsbåset – här ska inte svaras på frågor om pussel och kommatecken eller busslinjer, basta!

– Vad läser ni helst: Alex eller hans ex – Katrin?

(Ungefär 90 % i lokalen svarade ”Alex”.)

– Men nej! Man ska välja tjejen! Om man har ett val ska man generellt sett välja tjejen! Jag väljer alltid tjejen! utbrast en annan i panelen då.

(Spridda fnitter. Från mitt hörn hördes endast en pennas rasp mot papper.)

– Hur ska man bli framgångsrik som bloggare?
– Det viktigaste är att man är en bra människa. Sikta högt och vara listig. Hooka upp sig med rätt människor. Lägga ner mycket tid och kärlek på att blogga. Men det viktigaste är att man är en bra människa om man vill bli framgångsrik.

Stackars, stackars tefirman, som sponsrade eventet, men som råkade få vatten som var hett senast i förrgår. Men så bra att leksaksbutiken som ”alla” har saknat i tio år har fått slå upp portarna igen och att kunderna mejlar företaget varje daaag för att det har varit så saknat. (Eh? Va? Råder det brist på leksaksaffärer?)

Halleluja?

Och nu till min poäng. Jag var där frivilligt. Jag fick gratisprylar och gratiste. Jag tvingades inte prestera ett enda dugg – utom att jag ju fick se till att uppföra mig och faktiskt inte rusa upp på scenen.

But this was not my cup of tea.

Tänk om arrangörerna hade spelat med öppna kort istället för att låtsas att de gör oss bloggare någon slags mystisk tjänst med freebies när de bjuder in till en mysig bloggträff (liksom). Så här hade man kunnat inleda:

– Hej. Ni som är här bloggar allihop. Några av er tjänar pengar på bloggandet, andra inte. Man kan se er som ett slags egna företagare med läsare som kunder. Och vi vill använda er som en marknadsföringskanal. Det vi kallar ”mingel” när företagen här har fått göra reklam för sig, är en stund när de stora företagen kan visa för er vad de har att komma med. Passa på att skaffa er kontakter!

Men så lät det inte.

Det bästa under hela eftermiddagen var när det pratades skridskoshow. Kvinnan som talade sig varm för den, hade tagit med sig sina två döttrar upp på scenen.

– Ska du ta och tala om vad du tyckte om showen när vi såg den? sa hon och höll fram micken.
– Eeeeh … Näe, sa den tilltalade dottern.
– Nähej. Då tar vi fram glittret och sprutar över publ… inte det? Oj. Nähe, där ser man, sa kvinnan, ryckte sunt på axlarna och gick av scenen.

Där kan man snacka om integritet.

Dagens toabild från Café Opera:

Toalettpappersullen satt där inne och skrattade åt mig, lade armarna i kors och sa: "Nähedu, jag talar inte om hur du kommer åt mig!" (Observera namnet på produkten: SmartOne.)

{ 72 kommentarer }

Jag sitter på tåget mot Stockholm, där jag ska gå på en tillställning och serveras Hannah Graaf, Linda Skugge, te, godsaker, mingel, shopping och goodiebag. Förlåt, ”stans maffigaste goodiebag”.

Förmodligen ligger det en bil i godispåsen. Eller ett diamanthalsband. Kanske en päls. (Jag rapporterar senare.)

Det sägs att den förste som använde godispåsesystemet i organiserad form för att göra reklam, var en man som vid mitten av 1800-talet lyckades övertala en skobutik att ge bort skopåsar, med butikens namn påtryckt, till eleverna på en skola. Det funkade så bra att man fortsatte att trycka företagsnamn på kulpåsar, hästpiskor, kalendrar, förkläden – och hästhattar.

Hästhattar? Plötsligt är mitt intresse för goodiebagsarna puts väck.

Tänk vad mycket man kan lära sig.

Uppdatering på kvällskvisten
Den maffigaste goodiebagen i stan innehöll ett nyckelband, fyra plastskedar, två godisprover, barnsalva, mascara, två tidningar, en bok, tre olika teer, vitaminvatten, vällingprover, gojibär, tio plåster, två ätpinnar, disktrasa, energidryck, halsduk, mall till pepparkakshus, omega-3-piller, en reflex och ett hål att mäta för små leksaker i.

Mascaran (som ser ut som en silverpenna) och en svart halsduk (som jag glömde fotografera) hade faktiskt räckt.

{ 26 kommentarer }