Visste ni att rösten blir klar och vacker av äpple? (Jag vet inte om äpplet ska sväljas eller rullas som massage på utsidan eller skalas, mosas och pressas och läggas på ögonlocken, bara att rösten blir klar av äpple.)
Inte jag heller. Men det lärde jag mig när jag för något år sedan hörde en radiointervju med dagens hemlisbloggare. Tydligen ligger det äpplen och dräller överallt på Sveriges Radio, som alltså inte behöver sminköser utan bara äppelleveranser. (Tyvärr var den på SR anställde kommentatorn inte med i båset idag, så jag har ingen att fråga.)
Men nu ska vi se på den totala förvirring som jag skapade när jag helt glömde bort att en av ledtrådarna ledde er till Danmark och Norge, och när ni (precis som jag ju hade tänkt mig) började associera just till Danmark och Norge, så ansåg jag mig tvingad att gå in i båset och ryta till så att ni skulle fokusera på Sverige. Pfffft, så dumt.
Gissa om jag slog mig för pannan och tjutskrek av glädje när jag insåg mitt misstag. Blåsippor och Nollkollklubben kan slänga sig i väggen. Jag gjorde en … vaddå?
DINGDONG!
Och här bryter vi för ett viktigt meddelande. Bloggtjifen Bergman har ställt sig i en skamvrå för att rabbla ”jag kan inte min Alfons” 700 gånger. Härmed meddelas att Linisen var först med rätt ledtråd:
”Jag kan! Vänta lite, ska bara …”
Fru Decibel var bara steget efter med:
”Ska bara googla lite så det inte blir pannkaka.”
Leda kom med samma ledtråd sent på eftermiddagen:
”Ska bara goggla Linisens ålder och utbildning först.”
Bloggtjifen kan stå kvar där hon står och rabblar. Tumskruvarna tar vi efter dumstruten och stupstocken. Skämmes, tammefan!
DINGDONG!
Béatrice har haft ett bra år – hon var tidig med Stavanger, grötfrukostar och jag vet inte allt. Sedan följde många efter och var kloka och smarta, men inte förrän jag hade läst Niklas sena kommentar två gånger sa det klirr:
”Hallå där uppe på läktaren! Nu har jag käkat julbord och behöver hjälp med lite Gammel Dansk: Någon som har lite?”
Cecilia N (och andra) har kommit på vem man tar rygg på:
”Idag struntar jag i luckan utan väljer istället att analysera Beas första kommentar för dagen.”
Jesper:
”Texten kommer från Ohne Unterhosen Im Tirol, av den kände librettisten Herbert von Weihnachtsskinken. I valet mellan en sketen julkalender och kamraten., hade han gärna skippat musiken.”
Kerstin utan blogg:
”Luktar 70-tal. Rökning inomhus, träskor, socialrealism, brun kavaj …”
Dina:
”Träskor, skägg, brun kavaj och rökning – 70-tal
Katt, hatt, och jag tror jag sett en tvättlina på någon bild – Han som är väldigt poppis både hos barn och deras föräldrar.”
Anna:
”Katten, tvätten och konstiga hatten. En av mina bryllingar hade en svår uppväxt, kan det vara han? Mamman var prinsessa om dagarna och tiger om nätterna. Pappan var barnboksförfattare, förklädd till stråtrövare. Arma barn.”
Här kom Niklas in och sa att han naturligtvis också trodde på Annas brylling eftersom Annas släkt på något sätt är inblandad i varenda lucka.
Flygbengan är en av de uppgivna:
”Ikväll har jag gått vilse i bokskogen. Det är så många blad därute, och så lite tid. Jag stammar fram ett svar: Stig Björk.”
Och bara för att än en gång bevisa hur spretiga alla är, tar vi fram Ingela när klockan närmade sig midnatt:
”Aldrig i livet behöver man späcka älgkött! Laga det bara på svag värme till högst 55 grader. Gärna dubbelmarinerat om det ska vara riktigt fint. Kan väl inte tro att vi har fetare älgar här i lappmarken än i Värmland.”
Dagens hemlisbloggare var Gunilla Bergström (f. 1942), som har jobbat på heltid som illustratör och författare sedan 1975 – och gjort det med en sådan bravur att hon har tilldelats ungefär trehundra biljoner priser och stipendier. Hennes böcker – särskilt Alfons Åberg – får alla att tappa andan av förtjusning och glädje. Själv förklarar hon hur hon tänker när hon skriver så här:
– Verkligheten är saga nog! Inga prinsessor, äventyr och rymdmän! Inga läckra bilder och framför allt inga söta lögner! Jag vill berätta sanna historier om verkliga människor, just som vi beter oss till vardags. Minidramer på det psykologiska planet. Det handlar om bus, att sakna en kompis, om spökrädsla, slagsmål, om att julen är förbi … Sådant som varje barn kan känna igen. Men där ska helst också rymmas något overkligt, oväntat!
Hemlisbloggartexten skapades som en fiktiv scen i en låtsasdokumentär, där den vuxne Alfons intervjuas som vore han Gunilla Bergström själv. Naturligtvis kunde jag ha talat om att det var intervjuoffret som var viktigt och inte intervjuaren, men det glömde jag bort i nattyran som var igår.
Gunilla Bergström växte upp i två hem med skilda föräldrar, och med en alkoholiserad pappa samt några småsyskon. Att föräldrarna var skilda fick hon inte berätta i skolan, det var mycket hemligt. På frågan hur mycket hon har tagit skada av detta, svarar hon lika kavat som någonsin Alfons:
– Inte ett dugg! Han var ju alkoholist på ett … stillsamt stadium … när jag bodde med honom. Han var en bohem, men inte så att han slängde kläderna på golvet, han var liksom lekfull. Men han var ju också civilingenjör. Fast teatralisk och … ja, lekfull. Han lade in sig på avgiftning med jämna mellanrum, men med endast ett mål i sikte: att bli så frisk att han skulle orka supa till igen.
Gunilla Bergström har ett eget uttryck: att vara ”vuxlig”. Till skillnad från barnslig. Då är man ”tråkig och sitter snyggt vid bordet och har brutna servetter och niger och bockar artigt, kör liksom på i vanliga banor”.
I den senaste boken – Alfons och styrkesäcken – tänker pappan (som herrejisses RÖKER, en sån skandal det har blivit, och det inomhus, nu måste vi ringa någon och vara kränkta) tillbaka och minns en ”Fru Åberg”. Det är första gången som Alfons mamma ens antyds – annars är hon borta, inte närvarande, helt oförklarat bara väck. Hon kanske finns, men å andra sidan hon kanske inte finns.
Förutom Alfons har Gunilla Bergström skrivit den allra första barnboken om skilsmässor och böcker om hur det är att ha ett mentalt handikappat syskon (Bill och Bolla) – med egna erfarenheter eftersom hon har en dotter som är handikappad sedan födseln. I radioprogrammet som jag hörde, berättade Gunilla att hon träffar sin dotter ungefär en gång i månaden, men att hon inte ens kan svara på frågor om t.ex. hur hon mår. Och så fortsatte hon att glädjestrålande berätta att dottern vid 37 års ålder för allra första gången kramade sin mamma.
Gunilla Bergström äger ett hus i Gambia, kan spela piano och fortsätter att skriva böcker men ser sig själv främst som illustratör. Eftersom jag underligt nog inte kan hitta en enda Alfonsbok i vårt hus, har jag inte kunnat kolla alla ledtrådar som ni har lämnat. (Har jag som tvingar barnen att läsa Det blåser på månen, Biggles och En liten prinsessa samt Sju syskon glömt bort att man ska läsa Alfons?) Jag bestämde mig för att samla mina avkomlingar för att höra om hur de upplever sin Alfonsfria uppväxt.
– Hej alla mina fem barn, jag har några frågor. Vad minns ni av böckerna om Alfons Åberg?
– Han slogs! I skolan!
– Jag undrade alltid över var hans mamma var. Men hon var ju död.
– Trådar! Han fäste trådar överallt, från skåpsdörrar till handtag till kattens ben! Sedan lagade pappan något gott.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Läraren var jätterädd och Alfons gömde sig bakom gardinerna.
– Han hade kusiner som tyckte att han var så liten och inte värd nånting. ”Du är bara så liten och du förstår inte.” En gång när de skulle spela kort så såg han en kakburk och tog en kaka som var så god och en till och en till och så till slut hade han ätit upp alla kakorna.
– Då kom kusinerna och skrek ALFONS HAR ÄTIT UPP ALLA KAKOR! Då sa Alfons bara ”Nämen jag är ju så liten så jag förstår inte.”
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– Alfons lekte med katten Pussel och pappan kunde inte få honom att sluta för han sa bara Näpp! Och medan pappan försökta få honom på andra tankar genom att prata om saker som flög förbi fönstret (fast egentligen var det inget som flög förbi) så hade Pussel ätit upp alla köttbullar.
– SPÖKEN FINNS INTE!
– Det fanns en bok där han bara fantiserade saker — han var kung över ett land med problem och han löste alla problem.
– OM DU SKA VARA HÄR INNE FÅR DU GÅ UT!
– När han skulle sova, så var han jättejobbig för sin pappa. Han sa ”jag har kissat på mig, rummet är mörkt, jag vill ha vatten, var är nallen” och till slut så blev pappan så trött att han somnade på golvet.
– Precis som er pappa, ja. Tack, alla barnen. Men vad tycker ni om Alfons?
– Det är en bra barnbok.
– Barn förstår allt.
– Man känner igen sig.
– Om det där skulle hända i verkliga livet så skulle man skratta åt det. Men det är inte verkligt, för jag har inte haft byxorna i frysen och glass i garderoben.
– AKTAREJ FÖR SÅGEN, ALFONS!
Men håll i er nu. Nu kommer det. Ett erkännande. Jag verkar vara den enda i hela världen som inte gillar Alfonsböckerna. Nuff said – det är ju inte jag som ska gilla dem utan baaaaaarnen. (Och mina barn sitter oftast ordentligt vid matbordet och är rätt vuxliga av sig. Sorry.)
Ledtrådarna i texten var bl.a. rökning, bruna kläder, tvätt (ergo skrämmande lakan), katt (Pussel),ordet listigt, ”Näpp! Hördudu! Stopp! Du säger inget om min mamma!” och så den mest långsökta:
Vidbrättad hatt med fjäder i hattbandet och rödrosa kostym.
Känner ni igen honom? Det är hallicken "Rooster" i den älskade tv-deckaren Baretta från 1970-talet. Och på danska heter hallick "alfons".
(Liten paus här så att alla deckarnostalgiker får nynna på Baretta-introt. Tiddeldo … aaaand keeep you eeeyeeee on the sparrooooow … Såja.)
Har ni idag läst om hur Mikael Wiehe har blivit arg och beordrat sitt skivbolag att tvinga alla att omedelbart sluta sprida en satirtext om Slussenprojektet eftersom det är hans musik som används? (Väldigt kort: Slussen ska byggas om, men de som bestämmer kan inte komma överens och nu finns det en falang som vill ha kvar Slussen, som ju håller på att smulas sönder alldeles totalt. Den roligast repliken jag läste idag var: ”Kan vi inte flytta gamla Slussen till Skansen så att den finns kvar om man måste kissa?”) I alla fall. Moving on.
Gunilla Bergström blev lika arg som Wiehe när Pippirull i P3 häromåret gjorde satir av Alfons – så hon stämde Sveriges Radio på 100.000 kr (skadestånd för att SR hade ändrat för mycket i hennes texter och att hon då drabbades av badwill). Det gick inte så bra, för upphovsrätten gäller inte för humor travesti satir, sa HD.
Och nu till säckens ihopknytning: det var nämligen meningen att jag imorrn skulle hemlisblogga Mikael Wiehe. Med just den där sången. Det skulle finnas en finurlig övergång mellan luckorna och jag var så nöjd så. Men det gick bara inte. Så det blir något annat.
Nu ska här dras tröjvinnare så det står härliga till! Jag ger mig icke förrän det kommer en karl ur stopet! Nummer ett: Niklas! Nämen vaff… Jag som väntade mig en långdragen historia här. Men jag har fler tröjor kvar. Nummer två: Ökenråttan! Nummer 3: Linisen! Nummer fyra: Citronen! Nummer fem: Karlbergs kök!
(Inside information: kommentatorsbåset har vuxit på sig. Alla jättetröjor har gått åt redan.)
Nu stående ovationer till Sanna och alla andra som har bidragit till Julkalenderstatistiken. (KLAPP KLAPP KLAPP) Bengt slängde in noggranna siffror över antalet kommentarer, som var så snyggt gjort att stapeldiagrammet såg ut som ett konstverk:
Detta valde jag att kalla ”Bengts staplar”. Bengt protesterade:
”Det är din stapel Lotten. Utan dig skulle vi hela december laga julmat, köpa klappar och pynta hemmen. Det gör vi inte nu. Ingen gran eller glögg. Sillrecepten är glömda och vi finns inte längre på Tomtens lista.”
Det gav Skogsgurra tusan i (visst, man ger hellre Bengt skulden för all okokt glögg):
”Ja! Nu har vi skickat upp Bengts stapel lite igen.”
Då röt Bengt till, men lugnt och bestämt:
”DET ÄR LOTTENS STAPEL.”
Skogsgurra kontrade:
”Inför vår herre är det allas stapel, Bengt.”
Så. Nu förstår ni alla som inte går in och stökar i kommentatorsbåset att ni missar något?
Lucka 23 kommer kl… vid åttatiden. Då hinner alla som inte har tagit ledigt från jobbet vakna, kissa, gissa och sedan bli hysteriska och jättestressade och köpa de sista förbaskade julklapparna och stjäla sina julgranar resten av dagen.
”
