Vad var det jag sa? Man ska inte ha lätta luckor! (Eller förlåt, många av er har naturligtvis hoppat av glädje och firat med tårta för att luckan var enkel.)
Idag börjar jag inte med någon som har svarat rätt, utan med Aequinoxia:
”Nu gör jag säkert bort mig, men var inte det här ganska uselt …?”
Ja. Nu ska vi se vad ni trodde.
Orangeluvan (söstra mi) hade den goda smaken att helt enkelt tacka för texten. Andra löste luckan på ett mer konkret sätt, t.ex. Den Blyga, som först sprang in i båset och talade om svaret och sedan bad mig ta bort kommentaren eftersom man om man klickar i rutan för ”mejla om det kommer en ny kommentar” får mejl en gång i minuten. (Som, vet ni väl, is a good thing. Kommentatorsbåset i da shit.)
HeMo trodde att jag lurades eftersom hon kände lösningen så starkt:
”Jag kan inte tänka mig att det är så enkelt som att det är en svensk deckarförfattare. Det luktar ju Lassgård på tre mils avstånd.”
Rosman höll med:
”Haha, detta är ju ett lustmord som Hemo är inne på. Stilen är styltig, intrigen hoppar fram. Replikerna är klyschor. Klantiga metaforer står som spön i backen. Huvudpersonerna har problem. Poliserna är påläggskalvar. Någon lyssnar på opera i ett vanligt bostadsområde. Svenska Deckaren i sin prydno.”
Flygbengans ledtråd var korrekt:
”Släktskapet till Bergmans dramer är ju tydligt.”
De galnaste gissningarna voro:
Annas:
”Hallå. Nu har jag kastat in mina hemstickade bokstäver i en krokanslunga och låtit en berusad hamster bära ut dem helt slumpmässigt och lägga dem på en väldigt liten ryamatta, och jag kan meddela att namnet ”Kennet Tomasson” blir ”tantens ekonoms”. HB är alltså Margaret Thatchers revisor.”
Niklas i Göteborgs:
Allt börjar så klart med Kenneth och slutar med Ö. Precis som många är inne på.
- Kennethdagen är den 22/3.
- Den totala motsatsen till den här språkliga stilen är välskriven poesi.
- Tomas Tranströmer vann just nobelpriset.
- På sidan 223 i Tranströmersamlingen från i våras hittar jag titelbladet till diktsamlingen ”Östersjöar”.
- Ö.
- HB är Tomas Tranströmer.
Linisens:
”Fast när jag fick syn på mönstret: påläggskalv + tjurigt humör + kooperation/konspiration + spenande intrig klövs min gissning hastigt. Mamma Mu. Det måste vara Mamma Mu idag.”
(Bach och Bloom har fått sällskap.) Rätt hade däremot Fru Decibel:
”Är det författaren som inte kan skilja på innan och före?”
Ja. Och nu till dagens favvo:
”Jag tror Lotten låtit två favoriter samarbeta. *lf L*nd*ll redigerar C*m*ll* L*ckb*rgs manus.”
(Tack, Niklas, för asteriskerna.)
Och tack, Dieva, för följande information:
”Jag har arbetat i ett hus där det en gång i tiden bodde en bankman som eldat upp en kund i kakelugnen.”
En av ledtrådarna såg Leopardia rakt igenom:
”Förresten tror jag att Kennet Tomasson är en ihopslagning och omskrivning av två som varit gifta och att gifteR med det visst var en ledtråd.”
Japp: han som spelar hemlisbloggardeckaren i den brittiska versionen heter Kenneth Branagh och han har varit gift med Emma Thompson.
Var luckan med Henning Mankell (f. 1948) enkel för att det skulle rimma på just enkel? undrar ni nu. Nej, för det rimmar ju inte. Hans namn är dessutom felstavat tycker jag – det borde vara Mankel och inget annat. Man ska uttala det med samma betoning som ”enkel”, inte som ”Jankell”. Mankl, liksom.
Begick jag ett lustmord på stackarn? Var jag elak? Tyckte ni liksom jag att språket var kasst, dåligt, bedrövligt och banalt? Tänkte ni ”vilken smörja” som Aequinoxia? Ja … jag tycker ju att det är så där dåligt.
Om ni nu anser att jag kan slänga mig i en slammad vägg eftersom han, och inte jag, har sålt 30 miljoner böcker de senaste 20 åren, så har ni förstås rätt. Må så vara, men 90 % av hemlisbloggartexten är tagen direkt ur ”Mördare utan ansikte” (1991), och så här ser det ut med niande och allt:
Om jag ska skriva en deckare ska huvudpersonen heta Kalander (i analogi med Wallander och Salander), vara lite grubblande och dricka mycket ljummet kaffe och sova på konstiga tider. Allt ska ske hastigt och plötsligt och eftersom läsarna nog inte läser allt, så ska jag upprepa viktiga fakta på ungefär var tredje sida.
Replikskiftena ska förstås inte vara verklighetstrogna, för då kan man ju förledas att tro att det som händer i boken är på riktigt.
Ledtråden som var repliken allra först (Fan ska vara svärfar!), är en blinkning åt Mankells egen svärfar, som ju var teaterchef och sa fan hela tiden och Mankell själv som ju är teaterchef i Afrika. Och precis detta såg Ökenråttan: ”Det finns ju svärfäder och svärfäder … Somliga svär mer än andra, om man säjer.” Förresten måste jag visa ett stycke till, kom jag på:
Ojsan. Där ser man. Jag kommer förmodligen att ha våldsamma svårigheter med sådana passusar i min kommande bok.
Henning Mankell debuterade som 25-åring med Bergsprängaren och sägs enligt NE alltid ha ”skildrat folkhemsfenomenet och individens roll i samhällssystemet”. Han har vidare (fortfarande NE) ”med precision i språket och förmåga att skapa stark närvarokänsla ofta skildrat en röta som är större ju längre upp i samhällspyramiden man kommer”. Precision i språket? Well, I beg to differ, käraste NE. (Till saken hör att jag faktiskt var redaktör för litteraturämnet i NE. Men inte förrän på bokstaven N.)
Henning Mankell är en gåta — en god människa som ger bort massa pengar och som tar hand om folket i Afrika, särskilt om de saknar teater, men som ockuperar båtar med sitt manus i datorform utan backup och som skriver sådär stolpigt. Nej, vi måste lägga pannorna i djupa veck och fundera lite på detta, känns det som.
Men. Här ser jag där jag sitter från mina höga hästar att det är dags att dra en lapp ur … eh. Mössan. (Jag har sprungit hemifrån utan det riktiga Plommonstopet för att sova en törnrosasömn i Orangeluvans lilla soffa, och måste därför göra detta utan hatt. Men med lappar!) Och jag drar … Bengt! (Vänta nu, han tipsade ju om bloggen som handlar om snutnamn. Oh, så passande!)
{ 1 trackback }
{ 31 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Det var svårare att hitta till facit idag än att lista ut HB igår. Ja, han är klart speciell med sitt engagemang och deckarproducerande!
meh! Här satt jag och tänkte Mankell på en gång (på allvar) och sade inte ett pip…
Ha, hittade hit till slut. Och tänka sig, bara vi kom till min genre så läste jag det direkt på första försöket. Jippie!
Jaha, fel igen. Eller fel o fel. Angav faktiskt HM runt niosnåret
(nio snåret; ska särskrivas enligt datorn. Bryr jag mig inte om. Rebell!) på kvällen. Visserligen tillsammans med alla bokstavskombinationer som går att uppbringa med ett svenskt alfabet men ändå … fast S*g*rd hade varit ett (en?) roligare rätt …
Nya tag idag. Beroendeframkallande är det minsta man kan säga.
Och jag fastnade såklart helt på det där första uttrycket och lyckades (nästan) få in August Blanche i allt. Inte i det där med kvinnan som brann iofs, för det lät ju helt klart Mankell. Uppenbarligen var det längesedan jag läste hans böcker, har bara sett TV versionerna.
Oj, jisses, jag hade ju klickat fel i en ruta så att facit gick vilse. Men nu!
Min faster bor i Strängnäs, för övrigt.
Ett tag trodde jag att det var en blandning av flera svenska deckarskribenter. Men så tänkte jag att det var SÅ uselt att det nog var D*ni*e R*dberg. H*ns sista (ja, jag menar och hoppas ”sista”!) deckare ingår i min bokhandels bokcirkel och jag läser den just nu. Men vilket dravel. Ingen intrig, ingen personskildring, miljön ska föreställa ”elegant” och så låter hon personerna dricka Gula Skumpan!! Absoluta botten-nappet i sin genre.
Men först och sist trodde jag att det var IB:s svärson HM.
Usch vad jag skrev illa inatt — facit är ju fullt av korrfel! (Ska fixa.)
Henning Mankell finns med i min skolkatalog över elever som gick i Högre Allmänna Läroverket i Borås 1962. En pytteliten, spenslig gosse med svårmodiga ögon tittar fram från det bakre ledet i LII (och här ska det vara en liten upphöjd fyra, som betyder att det var en fyraårig linje). Vem kunde ana …
Har inte läst, men kan se honom om jag lutar mig livsfarligt långt ut från balkongen.
Jag har läst en bok och lyckats undvika alla filmer. Ändå tog jag det direkt. Man liksom bara vet allt om Wallander ändå.
Kjell Swanberg skrev en mördande parodi på Mankells prosa någongång för tjugotalet år sedan.
Varje (!) mening började med ”Han hade …”.
Mr Pluskvamperfekt, liksom. Jag vill minnas att allt möjligt skedde ”häftigt” även i Swanbergs lustmord.
Men (det autentiska, visade det sig) dialogformatet
”– Xxxxxxxxxxx, sa han SKARPT.
– Yyyyyyyyyyyyy, svarade ZZ LAMT.” liksom fjanteriet om den döda telefonluren var så underbart urbota fånigt, att jag trodde att det bara måste vara Läckberg (eller Dan Brown) trots de uppenbara ledtrådarna till Wallander. (De till Bergman gick mig förbi.)
Tack Bengt för snutnamnsbloggen! Underbar! Dessutom har jag jobbat med Jarnebring.
Men men men … Den Smorde var ju den förste jag kom att tänka på och därför avfärdade jag honom på en gång. Jag har försökt läsa honom men det går inte.
Jag har en teori om varför alla svenska deckare säljer så bra utomlands; översättarna inte bara översätter, de språkredigerar också. Om de gjorde en ordentlig översättning skulle de förlora jobbet och ingen skulle ta böckerna på något som helst alvar.
Jag känner mig hedrad att bli lite dragen.
Jag som inte ens hinner gissa varje dag.
Jaja, ni får ju tro på Mankell om ni vill. Men om ni vill ha rätt svar så är det bröderna Grimm, och de morbida detaljerna är tagna ur olika sagor. Sådeså!
Jag står med rak rygg i en fulllkomlig armada av blåsippor.
Så det VAR Mankell.
(Jag gillar smileysar, för övrigt. Håna mig bäst ni vill!)
Då kunde jag ju, fast jag inte trodde det. Har inte läst böckerna (och kommer, efter det här, sannolikt aldrig få lust att göra det heller) men sett ett flertal av filmatiseringarna.
Längtar till våren, är inte blåsipporna tidiga i år?
Från Annas balkong ser man ända till Afrika. Wow.
Ha, ”fulllkomlig armada av blåsippor” gav dagens första storskratt, tack Luna!
Babs: Man får gilla smileysar; det är bara jag och Ökenråttan som är gamla stelbenta getter som inte begriper hur de ska användas.
Ja hakke men jag sa ju att man måste luta sig väääldigt långt ut. Man kan också vrida huvudet lite åt vänster och titta på huset där Leopard förlag har sitt kontor.
”Fan, Enkelt när man kan.
Mamma Mu är ju inte vår man.
Ej heller den man först lätt kan tro
ty HB har lånat en man utan ro.”
Tänkte jag överklurigt. Nu vill jag förklara, så att ni inte tror att jag är så galen som jag är. Trodde att ”Fan ska vara svärfar!” syftade på Wallanders dotters svärfar, von Enke. Von kan man ju med lite god vilja och uttalsslirande få till fan.
Om jag nu hade haft vett att stanna där hade jag ju gissat rätt. Men så fick jag för mig att den där diplomaten höjd över varje misstanke var ”En medborgare höjd över varje misstanke” av Jan Guillou som faktiskt lånat in Kurt Wallander för just den boken. ”En man utan ro” var en hint till boktiteln ”Den orolige mannen”.
Och angående mitt tidigare inlägg så: nej, ni behöver inte bekymra er! Jag har inga sådana känslor för vare sig HB eller JG. Kunde bara inte släppa chansen att skriva ”gullig, jo” när den nu uppenbarade sig. Så kallade vi honom när jag pluggade. Förmodligen för att åtminstone i våra huvuden ta ned honom på jorden. Vilket kanske säger mer om oss än om honom.
Jag kanske ska tillägga att dessa verktitlar av Mankell fanns med i luckan:
Blodsband
Hårbandet
Afrikanen
Kuriren
Påläggskalven
Kakelugnen på myren
När det gäller ”medborgare höjd över alla misstankar” så är det så att det finns en film som heter ”Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar”, men som även brukar heta ”Mördare utan ansikte”. Se här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%B6rdare_utan_ansikte_(olika_betydelser)
Hårbandet, Påläggskalven och Kakelugnen är pjäser och jag använde två pjäsnamn i mitt svar på Jespers kommentar om att ????? hopar sig;
”Frågetecken hopar sig i mörkertid Svaren infinner sig innan gryningen.”
Jag log åt slutet på Lottens text, ”Då blev han glad.” = Mannen som log.
Stelbenta getter, hihi.
Men, vad lätt! Trodde verkligen att det var Villospår. Vilket det ju till viss del var också…
Men vilken tur att jag höll fast vid morgongissningen. Det vara Ystad som gjorde’t.
Elisabet som numera bor i ett gult hus i landet Halland bodde tidigare i hörnet av Regementsgatan och … var det Mariagatan? … i Ystad. Och hon har berättat så många gånger i sin blogg om hur tyskarna fotograferar sig runt där hon bodde.
Kolonistugan klurade min mamma ut hade att göra med att HM bor i Afrika ibland.
De var faktiskt en tehuva, inte en mössa. Muhaha.
Åh, Mankell har jag ju faktiskt läst en hel bok av. Något om ett huvud som var spetsat på en påle, eller grisar, eller nåt. Helt förskräckligt dålig.
Ett rätt! Man får vara glad för det lilla, för han lär bli tröjlös även i år.