Från månadsarkivet:

januari 2012

Jag missionerar om motion

av Lotten Bergman den 31 januari 2012

Jag har precis kommit hem från basketträningen och är rödrosig om kinderna, trött i hälsporren och lite hungrig. Det nytvättade håret blev till istappar på den lilla stund det tog att gå mellan bilen och ytterdörren eftersom en ordningsam djefla man hade låst mig ute och jag råkade ha lagt nycklarna inne i en basketsko.

Medan håret tinade åt jag min efterträningenknäckemacka med ost (som har små starka jalapeñobitar i) och bläddrade lite på måfå i lokaltidningen.

– Jahaja björnen dog, jahaja politikerna käbblar, jahaja alla hockeytränare sparkas till höger och vänster medan handbollskillarna deppar för att Danmark är så mycket bättre. Tsssssst, Danmark vann fotbolls-EM 1992, sedan kom vi trea i VM 1994, det är luuuugnt, grabbar.

Sa jag i min inre monolog – och kastade mig över en artikel om nyblivna 70-åringen Evy Palm. Hon som är som en Astrid Lindgren fast inom långdistanslöpning: hon började springa jättesent i livet och blev snabbt bäst i Sverige, men trappar nu med ålderns rätt ner lite och springer bara ungefär fem mil i veckan.

Gulp.

Evy Palm springer Tjejmilen häromåret.

Evy Palm springer Tjejmilen häromåret.

Och så läste jag följande passus:

”Dessutom var hon redan som 12-åring en riktig talang inom friidrotten.

Evy Palm berättar att striden på 60 meter under skoltävlingarna alltid stod mellan henne själv och en jämnårig tjej från folkskolan. Och tiden var det inget fel på – 8,8 och 8,9 sekunder, dessutom på kolstybb.

– Jag hade inte funderat över det förrän jag läste resultaten från skoltävlingarna i våras och märkte att 12–13-åringarna sprang på över 11 sekunder. Först trodde jag att det var fel, att det måste handla om 80 meter. Men så träffade jag en idrottstränare som förklarade att barnen är så mycket långsammare i dag.

Vad tänker du om det?

– Det är sådan skillnad jämfört med förr. Vi levde ett helt annat liv än vad barnen gör nu. De barn som har ett idrottsintresse tränar nästan för mycket. Och de som inte har något intresse blir stillasittande.”

(Den enda lokaltidningen som har hela artikeln på nätet är HD.)

Hjälp. ”Barnen är så mycket långsammare idag.” Hjälp. Vaffa… Näe.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Mariaskolan i Alingsås på 1950-talet.

Och så tänkte jag på hur jag till 13–14-årsåldern hatade allt som hade med idrott att göra och att jag förstår hur man faktiskt kan hata allt som har med idrott att göra, men att man kan bli omvänd och frälst och faktiskt älska allt som har med idrott att göra. Och att barnen av idag med sina stötdämpade skor och lämpliga underlag faktiskt borde springa fortare än vad Evy Palm gjorde 1954.

Men hur gör vi? Hur får vi barnen att springa? Eller cykla? Eller i alla fall att klättra i träd? Trots att de hatar bollar, träningsvärk, tävlingar och svett?

Jag har fått mina barn att tycka om och träna basket. De står också ut med att motionscykla framför en film. På sommaren kan de tycka att det är ok att springa orientering. Men annars går det inte att få dem att röra på sig. Gympan (ergo ämnet ”idrott”) i skolan är rörig, stökig och ointressant – att sitta stilla är så mycket skönare.

Hur ska nutidsbarnen kunna springa ifatt barnen på 1950-talet? Eller … är det bra som det är? Ska jag rycka på axlarna och fortsätta spela min basket och strunta i vad andra gör så länge de inte springer omkring och skadar andra människor?

Mjaeh, det är faktiskt inte bara motionen jag vill åt – det handlar också om lagarbetet, ombytena, träning på att passa tider, att ta eget ansvar och ha sådär löjligt roligt i omklädningsrummet. Eller ute i skogen. Eller var man nu vill göra det där som jag vill att man ska vilja göra: motionera.

Fast jag ska kanske bara strunta i det hela och inse att det är nya tider nu och att tolvåringar om 30 år visserligen springer 60 meter på 20 sekunder, men att det är helt ok? För då slipper de i alla fall pennalismen inom ungdomsidrotten …?

Kan vi inte – alla vi som är snälla och rara – invadera alla idrottsklubbarna och sprida glädje och gamman? Dessutom kan vi väl få ungdomarna att som förr duscha efter träningen för att avdramatisera det här med nakenheten?

Förutom att få svara på alla mina frågor ovan, har ni nu ett lysande tillfälle att få skryta om era idrottsliga framgångar i kommentatorsbåset. Jag går i täten och visar en bild från min karriär som medeldistanslöpare i Dallas 1982, där jag kom tvåa i stadens skolmästerskap. (Jähättelångt efter vinnaren, men tvåa icke desto mindre.)

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta.

Stinsin, Stensen och Stinson fick jag heta. Ser ni att min kompis Leslie (tvåa från höger) såg ut som Goldie Hawn?

Fast nu kom jag på en nackdel med att motionera: jag får inte längre på mig vigselringarna på de ständigt stukade fingrarna.

{ 104 kommentarer }

Fantastiska finska fiskare

av Lotten Bergman den 29 januari 2012

Konst är konst, om än i ett sprucket krus. Jag är en sådan konstbetraktare som tycker om skönhet och kompetens – och när man dessutom anar att det ligger ett sjuinihelvetes jobb bakom, då faller jag pladask.

Titta:

Om någon av er av någon konstig anledning inte faller för min uppmaning här ovan, kan jag berätta att det är ett gäng dykande finnar som har filmat sig själva när det går omkring på undersidan av is. Allt är extremt proffsigt gjort. Ja, utom de allra sista filmade sekunderna, när en av dem agerar som en fisk på torra land – vilket bara spär på filmens ljuvlighet ytterligare.

{ 43 kommentarer }

Flugskit och sånt

av Lotten Bergman den 27 januari 2012

Jag undrar bara om det är en sådan bra ide det här med att kalla accenter (som hjälper oss att uttala ord) för ”flugskit”. En hel arme politiska analytiker bedömer (redan) nu om den nya S-ledaren Stefan Löfven är kompetent, lämplig, vältalig eller rent skräp. Själv är jag mer fokuserad på det som han kallar flugskit: den akuta accenten över e:et i efternamnet, som han och hans släkt har raderat. För att det är flugskit.

Den där andra flugskiten som man skulle kunna kalla för f, får däremot vara kvar.

Under några år på 1970-talet – när jag av naturliga skäl var ogift – basunerade en släktforskare ut att vi under alla år hade skrivit vårt efternamn fel. Vi skulle inte heta Stenson utan … (håll i er) … Sténson.

Lotten Sténson hette jag alltså. Alla i släkten ändrade sitt skrivsätt, men fnissade lite generat åt tramset. Efter tre år som Sténsöner, ringde släktforskaren runt och bad om ursäkt – vi skulle alls inte ha någon accent. Han hade tolkat tre av varandra oberoende källor fel – tre källor som alla redovisade namnet Stenson besudlat med … (håll i er) … flugskit.

Nu till det egentliga problemet: var skiter flugorna nuförtiden när kyrkböckerna är digitaliserade?

{ 33 kommentarer }

Vad kommer jag att ångra i dödsögonblicket?

av Lotten Bergman den 26 januari 2012

Jag kan svara på det omedelbart: jag kommer inte att ångra ett endaste dugg när jag dör, för jag kommer att bli senil i 72-årsåldern och då glömma oförrätter, bittra gräl, långsinthet och felval. Jag kommer att flirta med personalen på mitt boende och lägga ut olämpliga nakenbilder på min blogg samt fara ut mot stackars anhöriga som påstår att de är just det.

En sjuksköterska som heter Bronnie Ware har skrivit om vad hennes patienter brukar ångra när de vet att de kommer att dö, och det är om man sammanfattar det i en punkt att de borde ha njutit mer av livet.

Topp fem var:

5. De önskar att de hade vågat vara gladare och lyckligare.

4. De höll tyvärr inte kontakt med sina vänner som de borde ha gjort.

3. De hade velat prata mer om sina känslor – framför allt inte vara så konflikträdda.

2. De borde verkligen inte ha jobbat så mycket som de gjorde.

1. De följde inte sin egen vilja utan gjorde som andra sa.

Slutsatsen är enkel: man väljer faktiskt själv. Konstaterar Bronnie och skriver en bok som blir en bestseller och jag tänker att det var då själva fan att jag inte kom på det själv.

Fast jag är ju bedrövlig på att tala om mina känslor, är mest konflikträdd av alla i hela världen och har förlorat kontakten med flera goda vänner … nej, det hade nog inte blivit en bra bok. Jag hade snurrat in mig i resonemang om hur man slutar vara konflikträdd och då kommer i gräl med allt och alla och om man gör som man själv vill och därmed inte tar hänsyn till andra blir det ju ännu mer bråk och man måste kanske arbeta jättemycket?

När jag sommarjobbade som vårdbiträde, satt jag ofta med de döende. Jag har sett ungefär 25 människor dö, men inte en enda gång sa de något minnesvärt eller ångestfyllt.

Kevin, nydöd.

Kevin, nydöd.

Men det gjorde Kevin Spacey i L.A. Confidential – när han (titta inte om ni har svaga nerver och läs inte vidare om ni inte vill veta) plötsligt blir skjuten, men hinner se till att han säger något som gör att mördaren kommer att avslöja sig själv.

Och nu till en favorit i repris – listor över

Imorrn ska jag prata om mina intressanta känslor och inte vara konflikträdd, inte jobba, bara göra som jag själv vill samt vara jätteglad. I övermorgon ska jag be alla som drabbades om ursäkt.

{ 45 kommentarer }

Kommunikation i en förvirrad familj

av Lotten Bergman den 24 januari 2012

Ni vet hur man i en familj eller i ett äktenskap inte längre behöver kommunicera särskilt tydligt och kan börja fylla i varandras meningar eftersom alla ändå fattar vad man menar eftersom man är en gammal hund som aldrig förnyar sig?

Well. Så är det inte riktigt hos oss.

Sjuttonåringen till sin far, aka min djefla man:

– Kom nu ihåg att du ska ringa till optikern.
– Japp! Vänta, vaddå, varför ska jag det?
– De tog för mycket betalt, bågarna skulle kosta 500.
– Ok! Vilka bågar?

(Att det är han och inte jag eller Sjuttonåringen som ska ringa beror på vem som känner vem mest hos optikern … och på att vissa i familjen älskar att prata i telefon medan andra inte gör det.)

En stund senare plingar det till i min mobil och jag och sjuttonåringen kommunicerar så här:

Vad som hände sedan är typiskt. Den djefla mannen ringer till optikern och pratar en stund, men kommer sedan på att han inte har den blekaste aning om varför han skulle ringa. Han avslutar samtalet. Sedan kommer jag med knäckebröd i munnen:

*svälj* Ringde du optikern?
– Japp! Åh, får jag smaka? *krask*

Både jag och den djefla mannen är nöjda. Mission accomplished. Jag gör te i köket och skriver en halv artikel. Men sedan sms:ar Sjuttonåringen till mig och frågar hur det var med betalningen. Jag frågar min djefla man:

– Vad sa optikern?
– Va? Vem? Kolla, jag har skrivit tre artiklar på tre timmar! Vet du vad amylas är?
– Japp, la det i Word Feud nyss. Optikern?
– Javisst, nej, de visste inte varför jag ringde.
– Nämen alltså. Pengarna … hade vi fått fel räkning?
– Javisstja! Nej, det vet jag inte. Jag ringer igen!

Observera gärna att allt sådant här sker på ett rasande glatt humör utan någon som helst irritation så länge inte SJ:s biljettköpssystem är inblandat. Måtte bara vår förvirring hålla jämna steg resten av livet. (Vi hade faktiskt fått fel räkning och är plötsligt 1 000 kronor rikare än nyss!)

Vänta nu. Var lade jag knäckemackan?

{ 49 kommentarer }

Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?

(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)

Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.

Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:

Den gode de Falco och den onde Schettino, allright?

Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?

Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)

In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:

– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!

Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.

På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.

– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!

Ser ni Leonardo di Caprio?

Ser ni Leonardo DiCaprio?

{ 16 kommentarer }

Vi rör oss försiktigt här hemma. Man får inte hoppa fram bakom hörn och skrämmas, man får inte ställa dammsugaren under kamouflage och man får absolut inte be herrn i huset om hjälp.

*visk* Min djefla man har ont i ryggen igen. *visk*

Så här står han och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Så här står han – och naturligtvis tvingar jag honom att stå naken medan jag ställer in alla lampor så att ljuset blir snyggt när jag sedan målar ryggrad på honom.

Det börjar alltid med en lång utläggning om hur det känns lite obekvämt i ryggslutet och slutar alltid med ambulansfärd. Vi är beordrade att säga till om han står, går, ligger eller gör något konstigt. Men det är precis som att säga att någon borde laga mindre salt mat eller uppdatera körskolekunskaperna: ilska och aversion dominerar plötsligt känsloregistret.

– Oj, nu står du som lutande tornet i Pisa för att kompense…
– Det gör jag inte alls!
– Fast du sa att vi sk…
– Ahhhjhhhj.

– Pappa står på alla fyra inne på toa, ska han det?
– Kräks han?
– Nej.
– Då är det ok.

– Ska du verkligen ligga sådär som en amöba i soffan, den är ju så mjuk, och ett hårt underlag sägs ju vara bättre.
– Jag mår finfint.
– Men har inte du ont i ryggen?
– Nope. Trarajdiraaaa … när som seglarn seglar på tjofaderittan lej …

Aha. Nykteristen och renlevnadsmannen (orienterare, ni vet) har petat i sig en hel värktablett och mår (just nu) toppen.

För att inte vara i vägen (eller annan, valfri anledning) åker jag nu på basketmatch. Om fortsättning inte följer, har allt avlöpt väl.

Uppdatering
Fortsättning följer … inte! Han har somnat på sin värktablett, han har inte stånkat och frustat och vrålat – men lagat mat! Den ljusnande framtid är vår!

{ 26 kommentarer }

Granen står fortfarande så grön, men inte hos grannen

av Lotten Bergman den 21 januari 2012

Jag på julaftonskvällen 2011.

Jag på julaftonskvällen 2011.

En granne plingade på dörren med sina femåriga dotter i handen.

– Förlåt. Hon … min dotter har en fråga.
– Hej …?

Det här är inte en granne som vi umgås med, så jag blev lite orolig. Folk har plingat på förr, och avhandlat t.ex.:

– Ni har barn på taket!
– Skorna som hänger i trädet där borta, blir de inte förstörda?
– Jag konfirmerades härinne 1985 och kräktes i det där hörnet, får jag komma in och kolla lite?

Jag tittade på den lilla flickan, som helt klart var arg. Men inte ett dugg blyg.

– VARFÖR FÅR NI HA KVAR ERAN GRAN?
– Jaha! Visst är den fin? Vi har kvar den för att den inte har börjat barra än. Och det ser ju så mysigt ut.
– VI FICK INTE HA KVAR VÅRAN GRAN!

Vanligtvis slänger vi precis som alla andra granen så fort det är tillåtet eftersom åbäkena behagar dö tre minuter efter ankomst. De huggs i Danmark i slutet av november och för det första är skogen i Danmark av undermålig kvalitet för det säger min djefla orienterande man, och för det andra så kan väl inte ens granar klara sig på vatten och bröd allena i flera veckor.

Men si, i år fick vi hugga vår gran själva – den 23 december. Den var visserligen en meter för lång upptill och två meter för lång nertill och såg därför ut som en toaborste när vi hade ansat den. Men jädrar vad barren sitter där de ska! Dock är grenarna lite magra, varför endast en bråkdel av alla prydnader kunde slängas på. Och eftersom den som en svimmande tennsoldat strävade efter att stå på näsan mot soffbordet, så  förankrade vi den i bokhyllan med presentsnöre inlindat i luciaglitter. (Nej, vi kunde inte vrida på den så att den lutade inåt, mot bokhyllan, eftersom den på baksidan ser ut som en tandborste från Regalskeppet Vasa.)

Julgranen idag. (Faktum är att det INTE är barr på golvet fastän det ser ut så. Det är små skuggor bara.)

Julgranen idag. (Faktum är att det INTE är barr på golvet fastän det ser ut så på bilden. Det är små skuggor bara.)

Nu hör jag av barnen att några av deras klasskompisar också har påpekat att vi har glömt att ta bort granen.

– T-j-u-g-o-n-d-a-k-n-u-t! artikulerar de och räknar ut att vår gran har gått flera dagar över tiden.

Det var då tusan till ordningsamma människor. Jag ska installera en åretruntgran, pilutta er!

{ 33 kommentarer }

Vad SYO-konsulenten sa

av Lotten Bergman den 19 januari 2012

När jag gick ut både nian och gymnasiet, var ett besök hos SYOn obligatoriskt. Så är det tydligen inte längre – man får boka en tid om man vill hos studie- och yrkesvägledaren, som det nu heter om man ska vara korrekt. (Vilket jag faktiskt inte vet om man ska i sammanhanget eftersom de stackarna tydligen inte alls är särskilt korrekta själva.)

Kommer jag nu som en hungrig varg att kasta mig över en hel yrkeskår och slita den i stycken? Nej, jag ska bara berätta lite om de två som jag har stött på.

I nian var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.

Förmodligen hade jag armarna i kors också. SYOn bad mig välja bland de 30 små orangefärgade foldrarna som listade utbildningar som ledde till yrken som svetsare, syslöjdslärare, jurist, läkare, gympalärare, bibliotekarie, OÄ-lärare, agronom och några lärare till (överrepresenterade med flit, väl). Men det var för mig fullständigt otänkbart att bli lärare eftersom både mamma och pappa var det – och de satt ju och rättade prov och tentor hela helgerna. Min plan var förstås att spela basket på helgerna.

Så jag tog foldern om ”journalist”. Och fick höra att det var ett bedrövligt yrke som dessutom var osäkert och illa betalt och att det kunde jag glömma.

– Förresten ska jag flytta från Luleå, sa jag. Till Stockholm.

SYOn blev upprörd å NJAs och Norrbottensteaterns vägnar och sa att hon var övertygad om att Stockholmsbubblan skulle brista vilken dag  som helst. Och att rejäla yrken lönade sig i längden. Utom för läkare och jurister, för de befann sig också i en bubbla som skulle brista endera dagen.

Under sista året på gymnasiet var jag fortfarande fullt och fast övertygad om att jag skulle bli skådespelare. Jag klev in hos SYOn, knyckte på nacken och inväntade alla dumheter.

– Jag ska bli skådespelerska! sa jag.
– Jahadu. Dramatens scenskola? sa SYOn, som borde ha sagt ”Teaterhögskolan”.
– Japp, jag provar in om två månader. En pjäs av Dario F…
– Nä, det där kan jag inte rekommendera. Kvartersteatrar, minimilön, att hanka sig fram på bidrag. Nej.
– Fast jag ska ju alltså bli världsberömd skådespelerska.

Sa jag. Och blev nästan lärare (föreläsande redaktör, liksom).

Jag frågade på Facebook vad mina vänner kommer ihåg. Vissa minns exakta repliker som jag, andra minns ingenting:

”Tror han hade skägg, eller så var det en tant och i så fall hade hon inte skägg.”

Vad minns ni? Skäggen, foldrarna, råden eller oråden? Om ni inte minns något kan nu tala om hur i hela friden man illustrerar ett inlägg om SYO när man inte ens kan hitta bild på foldrarna.

{ 58 kommentarer }

Att vara minimalist

av Lotten Bergman den 18 januari 2012

Se där en rubrik som lurar er ända till majmajmåne. För jag samlar på gamla skor, nya basketbollar, fina t-shirtar och ljuvliga minnen. Och allt annat som kan vara bra att ha. Vilket gör mig till en maxilist.

Fast naturligtvis inser jag som alla andra att det går att göra sig av med rubbet, ställa sängen i något väderstreck, riva väggar, sälja det som säljas kan och sedan resa jorden runt i ett par shorts och en slokhatt.

Men varför? Jo, för att en amerikan vid namn Andrew Hyde ju kan det. Han bor i sin blogg (är alltså hemlös vad gäller själva kroppen), äger 39 ting (svårdefinierat – är necessär en eller fjorton?) och är entreprenör (”person som är drivande och arbetar hårt för att nå framgång”).

Andrew Hyde och hans 15 pryttlar som ibland är 39.

Andrew Hyde och hans 15 pryttlar som ibland är 39.

Jag, som är drivande och jobbar hårt utan att nå framgång, inser att nu måste jag faktiskt ta tag i situationen och fokusera mer på minimalismen. På låtsas i alla fall. Alltså frågar jag mig själv: vilka femton saker – som jag äger – skulle jag kunna klara mig med?

Vän av ordning vill nu veta varför det är just femton, står det inte trettionio där uppe? Och hur definierar man ”ägodelar”? Äsch, vi komprimerar och effektiviserar genom att ludda till begreppen lite bara. Jag måste ha

1. cykel (jag äger ju ingen fungerande cykel i verkligheten, utan skulle bli tvungen att sälja bilarna för att få ihop till kanske 4 000 kr som räcker till en cykel med sju lås)
2. tandborste (tandkräm får man låna kanske?)
3. jeans
4, 5. två T-shirtar
6, 7, 8, 9, 10. fem underklädespersedlar inklusive strumpor (kan inte riktigt bestämma mig för antalet på de olika delarna)
11. skor (inklusive skosnören)
12. hoodie
13. universalladdare som funkar till allt (inte uppfunnen än, dock)
14. dator
15. telefon
16. betalkort.

Oj. Redan 16. Och jag har inte ens tänkt på jacka och ryggsäck utan får frysa och bära allt på huvudet. Entreprenören Hydes lista ser ut så här, när han drar ner de 39 till 15:

  1. ryggsäck
  2. skjorta
  3. regnjacka
  4. t-shirt
  5. joggingshorts
  6. handduk (kan man inte låna det när man lånar sovplats?)
  7. jacka i ylle
  8. necessär (fusk!)
  9. solglasögon (mes!)
  10. plånbok
  11. dator
  12. telefon
  13. finskjorta
  14. jeans
  15. joggingskor

(I kommentatorsbåset kan ni se originallistan – som anger varumärken för varenda pryl. Listigt, grabben, listigt.)

Som entreprenör ser jag framför mig att det där med försörjning ordnar sig eftersom man ju är så driftig när man är minimalist. Jag cyklar nog mellan de olika sovplatserna – men måste nog göra det i en storstad eftersom det annars blir för långt mellan sängarna och synnerligen besvärligt att hela tiden ha koll på datorn som är så svårbalanserad.

Och hur tänker ni? Trolla bort barn och andra komplicerande faktorer i tankeexperimentet och säg mig sedan om ni hade föredragit det minimalistiska framför det maximala levernet, som ju är vårt idag.

{ 65 kommentarer }