Jag är svag för Johan Rheborg. Jag har alltid varit det. Han har något över sig som skriker
– JAG BORDE VARA KOMPIS MED LOTTEN!
Men nej. Våra vägar kommer inte att korsas på en scen, via en dator, mellan två tåg eller ens i Täby. (Han är från Täby, där jag ju bodde 1982–84.)
Jag önskar honom all framgång och lycka – mest eftersom det i förlängningen ger mig goda skratt.
Ni som kan: se Stjärnorna på slottet med Johan Rheborg oavsett era åsikter om stjärnor, slott, fin mat som ni bara får titta på och vin- och kvällsblanka anleten samt av tv-producenterna skapade pinsamma tystnader.
Här lämnar Johan Rheborg middagsbordet och de andra fyra stjärnorna sitter till synes förstenade av skräck ity de aldrig någonsin förut sett en rörd människa i den konstnärliga branschen.
Och gissa om producenten i det upprörda ögonblicket filmar tysssstnad. Jahadå.
(Hade jag varit där, hade jag i detta ögonblick slängt vinglaset i marken, ropat HAALT, ställt mig upp så att stolen for i backen och kastat mig fram för att hockeytackla omkull den ledsne Johan som ju inte ska hulka ensam. Förmodligen hade jag i det läget slagit i knäna i stenplattorna och gett upp ett avgrundsvrål och sedan fått allt ljus på mig. Hm.)
{ 19 comments }
