Jag är svag för Johan Rheborg. Jag har alltid varit det. Han har något över sig som skriker
– JAG BORDE VARA KOMPIS MED LOTTEN!
Men nej. Våra vägar kommer inte att korsas på en scen, via en dator, mellan två tåg eller ens i Täby. (Han är från Täby, där jag ju bodde 1982–84.)
Jag önskar honom all framgång och lycka – mest eftersom det i förlängningen ger mig goda skratt.
Ni som kan: se Stjärnorna på slottet med Johan Rheborg oavsett era åsikter om stjärnor, slott, fin mat som ni bara får titta på och vin- och kvällsblanka anleten samt av tv-producenterna skapade pinsamma tystnader.
Här lämnar Johan Rheborg middagsbordet och de andra fyra stjärnorna sitter till synes förstenade av skräck ity de aldrig någonsin förut sett en rörd människa i den konstnärliga branschen.
Och gissa om producenten i det upprörda ögonblicket filmar tysssstnad. Jahadå.
(Hade jag varit där, hade jag i detta ögonblick slängt vinglaset i marken, ropat HAALT, ställt mig upp så att stolen for i backen och kastat mig fram för att hockeytackla omkull den ledsne Johan som ju inte ska hulka ensam. Förmodligen hade jag i det läget slagit i knäna i stenplattorna och gett upp ett avgrundsvrål och sedan fått allt ljus på mig. Hm.)
{ 19 kommentarer… läs dem här under eller lägg till en }
Johan Rabaeus har jag däremot träffat en gång. Han cyklade omkring inne på Kulturhusets bibliotek, där annars väldigt få cyklar omkring.
Ha! Du tänker läsa högt ur det här blogginlägget när du träffar Johan Rheborg om fem år i nåt TV-sänt sammanhang?
Exakt och precis så samt på pricken över i, Raggoparden. Och alla i församlingen kommer att klia sig i ögonen lite diskret.
Sedan ger jag förstås alla varsin Julkalendertröja.
Mina idoler är (var) av tekniskt slag. En hette Jim Williams och en hette Bob Pease. Jag hade hyfsad kontakt med båda. Och i höstas dog Jim. Och Bob körde av vägen när han hade varit på Jims begravning. Båda bodde förstås i Silicon Valley. Så fort kan man bli av med idoler och bekantingkompisar.
Men idoler som inte är alltför publika är det absolut inte svårt att bli kompis med. Bara skriv eller ring. Att de är idoler beror ju nästan alltid på att de har samma åsikter och värderingar som du själv – bara på ett ”bättre” sätt. Och då är ju en fortsättning både naturlig och givande.
Jag har alltid varit skeptisk mot honom. Hans figurer är genialiska, fulländade, skarpa – och hysteriskt roliga. När jag sedan har sett honom i intervjuer har han alltid varit saklig, analyserande, redovisande. Inte ett skämt. Knappt ett leende. Och jag har tänkt: det är ett manér. He’s pulling my leg. Det är en ironisk roll: Den slätstrukne komikern. Men så verkar inte vara fallet. Han verkar helt enkelt vara en rätt allvarsam typ. (Och jag är orättvis som tror att alla komiker ska vara som Robin WIlliams.)
Vilket gör Louise Hoffstens fråga så underlig: Alla komiker har en svärta, vad är din? När hon just tillbringat flera timmar med en karl som är uppbyggd av svärta. En man som inte riktigt visste om han hade någon särskild begåvning. Som bär med sig avtryck från mötet med obegripligt många oförstående och okänsliga chefer, som sårat eller ignorerat honom. Som jobbat dubbla heltider av rädsla för att framgången ska ta slut. Var är hans svärta? Den sitter ju rakt framför dig och gråter!
Two minds think alike, Orangeluvan.
Om jag skulle göra som Skogsgurra och ta kontakt med alla mina idoler skulle jag vara bra mycket vågligare än jag ju är. En gång skrev jag till Allan Edwall. Och fick inte svar. Sedan var det inte mycket mer med det.
Men det KAN funka. Jag skrev till Jolo (fast det berodde kanske på att jag var mycket ung och oförvägen) och hade lite synpunkter på något han skrivit. Fick världens gulligast brev tillbaka, samt ett, som han påstod ”nytaget kort av mig själv”. Sig själv alltså, men det föreställde en tvålfager spansk matador, vill jag minnas. Undrar om det finns kvar någonstans i arkivgömmorna?
Fast nä, vi blev ju inte kompisar precis, Jolo och jag. Det jag egentligen skulle berätta när datorn fick för sig att skicka iväg förra inlägget var att Sven Delblanc också svarade på brev och troget skickade alla sina böcker med trevliga hälsningar i alla år. Bara för att jag skrivit några rader.
Jag tror, Karin, att du hade kunnat skriva en roman som hette ”Jolo och jag”. Pressen skulle jaga dig med brandfackla och kräfva en förklaring och massa snaskiga detaljer medan du bara skulle skaka på huvudet och säga ”nä, vi var inte ens kompisar”.
Känner att jag måste se Rheborg på Slottet-avsnittet en gång till; jag blev distraherad av nattning av barn både i början, mitten och slutet.
Jag tror att det förmodligen var någon utanför bild som fångade upp honom, annars hade de inte suttit kvar. (Det gör bara stenstoder, och det kan väl ingen av dem sägas vara.) Och så filmades inte bara tystnaden ur en vinkel, utan ur flera. Varför man också kan dra ut den riiiiktigt länge.
Idoler är inte för mej, men vissa människor är fascinerande och skulle vara kul att få lära känna! Jag antar att det är därför jag gillar memoarer/biografier. Tänk så många böcker jag läst av/om för mig okända människor, som sedan slagit mig med häpnad! Richard Feynman och Richard Branson tex.
Jag föredrar Rehborg framför Rabeus, tror det har med Sommarpratarna att göra. Ser fram emot deras memoarer!
(Förresten fanns Gladiatorns kamp, av Ricky Bruch, på bokportalen.se i några dagar i julas, men jag missade den till mitt förtret! Den var i nyskick.)
Äh, Bokbörsen.se menar jag.
Om någon i båset lyckas köpa Gladiatorns kamp kan vi väl låta den gå varvet runt!
Vad bra att någon fångade upp Rheborg så att han inte stod ensam i buskarna, Malinka. (Jag tror fullt och fast på att du har rätt.)
Ska vi lista alla urfåniga och extremt utdragna pinsamma tystnader som producenterna tror att vi tror på?
Jag är född på ett klippbord, eller i alla fall nästan. Min pappa var filmklippare och hade sitt klippbord hemma i källaren. En hyfsat stor del av 60- och 70-talens svenska långfilmer passerade alltså vårt hus. Ett av de allra vanligaste knepen för att rädda uselt skådespeleri i en scen är att bara använda motbilderna, de där den som är i närbild lyssnar på den andres replik. Ett enkelt sätt att göra en pajjig dialog spännande och laddad med undertext.
Nu missade jag just den biten av Stjärnorna men jag antar att det var en eller annan plattityd vi slapp och att längden på tystnaden noga avvägdes för att ge rätt effekt.
Åh, du om någon borde ju ha känsla för de här pauserna, Niklas! (Det finns värre exempel, jag ska hålla ögonen öppna.)
Jag tyckte det såg obehagligt ut när Lindarw bet tag i sin egen kind, förmodligen för att hindra tårarna från att strömma okontrollerat över hans ganska slitna yttre. Jag var lite rädd att han skulle tugga igenom.
Hans? Nu blev det förvirrat. Jag menade Lindarws slitna yttre, inte någon annans.
Men, i alla fall, jag tycker liksom inte Rheborg är så himla intressant, Lotten? I sin fulla rätt! All respekt! Ingen kritik mot Rheborg! Men vad är det som intresserar dig? Är han din motsats? Eller tvillingsjäl?
Jag är hans tvillingsjäl, ju. Men vi är tvåäggstvillingar.
När det gäller Lindarws kindtuggande, så är det ju så vi behärskar oss i Eskilstuna. Jag, Lindarw, Yvonne Ryding och Fredrik Lindström tuggar oss genom kunder, nej förlåt, kinder på löpande band.