Från månadsarkivet:

februari 2012

Fopoll! Sverige–Kroatien!

av Lotten Bergman den 29 februari 2012

Man kan ju realtidskommentera Melodifestivalen, så vi kör väl en omgång under kvällens träningslandskamp i ett kylslaget Zagreb också?

Så här ser det ut när jag måste fotografera tv:n istället för att stjäla bilder som man kan bli stämd för.

Så här ser det ut när jag måste fotografera tv:n istället för att stjäla bilder som man kan bli stämd för.

Inför matchen har det intressanta hänt att kroaterna har kommit på att Zlatan är halvkroat på mammas sida, varför de både gillar honom och tycker att han väl kunde ha valt ett annat land än Sverige att bo i.

Men igår hände också något som jag med mina värkande knän lider av, ända in i  slemsäckarna, bakercystorna och de avrivna korsbanden: vår näst äldste spelare som kallas Maestro (Daniel Majstorović), fick Rasmus Elm Anders Svensson på benet (ditknuffad av Zlatan) så att det ska knirrrrrrk och nästan allt gick sönder. Så idag har vi bara ca 8 % -ić på planen, medan Kroatiens lag har 87 % -ić-spelare.

Det här var när Maestro fortfarande hade knän:

Lite lik Lothar i Mandrake, va?

Lite lik Lothar i Mandrake, va?

Nyss manglade den kroatiske målvakten ner unge Elm i straffområdet, varefter Zlatan satte 0–1 på straff. Oj, nu är det gruff! Återkommer!

Uppdatering i 37:e minuten
Zlatan blev lite, lite sparkad på och lade sig ner som en hel man och höll sig om benet. Då blev duracellkaninen Elmander helt galen av ilska  och såg ut som om han skulle ge alla kroater varsin dansk skalle. Källström fick rusa fram och krama om honom. Länge. Det hela slutade med att två kroater fick varsitt gult kort. Som neutral svensk måste jag säga att det ju var väldigt rättvist.

Uppdatering i 44:e minuten
En mycket, mycket olycklig Jonas Olsson gjorde självmål för att han inte hörde hur vår målvakt skrek

– JAG HAAAAR DEN!!!

(Jag tror målvakter skriker så.) Och 1–1 till Sverige, skulle man kunna säga att det står nu.

Pausmusik:

Ack, Olof Mellberg.

Ack, Olof Mellberg.

Uppdatering efter paus
Unge Elm, skäggige Elmander, Kim Källström och någon till som jag inte kommer på Anders Svensson byts ut mot Pontus Wernbloom (som har bytt klubb och gjort jättesuccé i Ryssland i förra veckan och som nästan alltid får skäll för att han är en toffelhjälte som bara tänker på sin flickvän hela tiden), Sebastian Larsson från Eskilstuna och Samuel Holmén samt nystjärnan som alla talar om – John Guidetti – kommer in och oooooooooooj!

VÅRAN SEBASTIAN gör mål! (Hela Eskilstuna reser sig som en nyss omkullsprungen man och vrålar.)

Uppdatering i 52:a minuten
Martin Olsson far omkull och vrider knät och måste linka av planen. Då får vi spela med tio man tills han har känt efter färdigt.

Under tiden värmer någon eller några upp lite halvlamt på långsidan, vilket alltid gör mig nervös; de har ju stelnat till och blivit kalla och borde värma upp och stretcha i minst en halvtimme för att inte riskera ytterligare skador. På den tiden som Allbäck spelade och slapp stå i kostym och peka i en tråkig pärm med anfallssystem (pilar och streck och siffror som man måste vara Einstein för att förstå, vilket säger något om dagens fotbollsspelare som alls inte bara läser Buster), kom han alltid in när det var ungefär tre minuter kvar. Helt ouppvärmd. Och så gjorde han några mål, varefter han tog emot publikens jubel – knappt ens svettig. Lite grann som Tobias Hysén spelar idag.

Så här såg Allbäck ut på den tiden.

Så här såg Allbäck ut på den tiden.

Så här ser Allbäck ut nuförtiden.

Så här ser Allbäck ut nuförtiden.

Marcus Allbäck är alltså assistent till Hamrén (fotbollsspelare har till skillnad från partiledare kvar flugskiten på sina é:n) och fortfarande i en sådan toppform att han är med på landslagsträningarna. Och gör flest mål.

Uppdatering i 68:e minuten
Jahaja, nu står vi i Eskilstuna upp och skriker igen: SEBASTIAN LARSSON! MÅÅÅL! IGEEEN! Det står 1-3 och vi har gjort alla målen!

Vad jag har glömt att rapportera här är att Zlatan har spelat lysande i sin nya position som är lite längre ner i planen – det är han som passar fram till målen idag. Dessutom springer han. Och kastar sig. Och är en meter längre än alla andra på planen.

Nu byttes Ola Toivonen ut – Emir Bajrami kommer in. (De är sådana spelare som sticker i djupled och som är jättebra på att flyga och landa snyggt när det vankas frispark.)

Uppdatering i 77:e minuten
När  Kroatien är i anfall säger kommentatorerna så här:

– Bollen till …fgić, vidare till …hjić, sedan till …pkić, fram till …vfić som nästan når …rtić.

Nu gjorde Kroatien ett mål som blev underkänt pga. offside. (Det är när man som anfallare än närmare målvakten än alla försvarare. Liksom.)

Uppdatering i 84:e minuten
Zlatan blir utbytt och passar på att släppa ut sitt långa, böljande hår som en sensuell bibliotekarie. In kommer Tobias Hysén, som strax kommer att göra ett Albäckigt mål. (Hysén junior är alltså en målspottare medan hans pappa Glenn var en glidtacklande back som blev gråhårig över en natt när han spelade i ett lag som han inte trivdes i. Ungefär.)

Uppdatering i 90:e minuten
Kommentatorn Glenn Strömberg skriker efter slutsignalen eftersom han är hur nöjd som helst:

– SVERIGE KLÄR AV KROATIEN!

Och exakt i detta ögonblick ser vi på tv:n hur en halvnaken Mellberg byter tröja med en kroat som heter …klmnić.

{ 51 kommentarer }

Arsenik och gamla hästar

av Lotten Bergman den 28 februari 2012

Den ack så nyttiga arseniken.

Den ack så nyttiga arseniken.

En gång i veckan går jag in i en radiostudio för att där berätta om ordspråk och talesätt. Förra veckan berättade jag om den nya användningen av ordet ”episk”, som numera inte bara betyder berättande eller storslagen utan rätt och slätt väldigt bra.

En lyssnare ringde in och frågade vad i hela friden ”inte gå över ån efter vatten” kunde betyda. Jag kliade mig i huvudet och funderade på vad som var så svårt att förstå. Om man står vid en å, är det onödigt att gå över ån och hämta vatten – krångla inte till det. Vad menade männschan? Men så kom jag på att det var ordet ”efter” som hade stökat till det. Lyssnaren hade i alla år tolkat det som en helt vanlig preposition och inte alls begripit vad man hade att göra bakom vattnet — och hade det kanske något med ”bakom flötet” (som ligger i vattnet) att göra?

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

A till barograf & armatoler till Bergsund. Så vackert.

Idag pratade jag om kor på isen, latmaskar, korpgluggar och lejonparten samt att man ju inte ska skåda given häst i munnen. Apropå hästars munnar, ansåg jag mig då tvungen att läsa högt ur Nordisk familjeboks första upplaga om ”arsenikätare”.

(Naturligtvis kunde jag ha läst i den närapå identiska artikeln i andra upplagan [”Ugglan”], men att jag i min ägo har min morfars förstaupplaga är bara så häftigt.)

På bilden här ses alltså förstaupplagan till vänster och andraupplagan till höger. De kostar nästan ingenting att köpa idag, men å andra sidan finns de på nätet (Projekt Runeberg), så det är ju egentligen ingen idé. Om man inte som jag njuter av att vända på de gulnade bladen för att få läsa om lapparnas ovanligt långa armar och annat olämpligt. Som att man kan må rätt bra av att strö lite arsenik på jordgubbarna.

”Hästar blifva muntra och lifliga …”

”Hästar blifva muntra och lifliga …”

Artikeln ovan fortsätter med att förtälja att man i vissa alptrakter rekommenderas att äta arsenik, även om det stundom kan göra att man dukar under:

”I Steiermark anses ”arsenik-ätningeri” gifva godt hull, blomstrande utseende och ökade krafter, hvarigenom bergvandringarna kännas mindre mödosamma. Man börjar der vid 20 års ålder intaga ett litet korn arsenik af ett knappnålshufvuds storlek, och dosen stegras sedan småningom upp till 40 centigram, ja, enligt uppgift, ända till öfver l gram (100 centigram). Arsenikätandet kan, sedan det en gång blifvit en vana, endast med största svårighet bortläggas och måste sålunda fortsättas hela lifvet igenom. Det lär emellanåt inträffa, att arsenikätare duka under för akut arsenikförgiftning på grund af dosens allt för hastiga stegring.”

Så. Var köper man lite lagom mycket arsenik? Jag skulle nämligen vilja vara både liflig, munter och blomstrande.

Som Cary Grant.

Som Cary Grant.

{ 45 kommentarer }

Pyttipannablogg om Gävle, Trollhättan, Uddevalla och en översättning

av Lotten Bergman den 27 februari 2012

(För några år sedan utnämnde jag mig och liknande själar till Pyttipannabloggare. Det var på den tiden alla länkade till varandra, alla utmanade varandra och bloggar kände att de behövde fler läsare fastän de inte hade reklam.)

Jag sitter och planerar en liten föreläsningsturné som tar mig till

  • Gävle på fredag
  • Trollhättan på måndag
  • Uddevalla på tisdag.

Eller planerar och planerar, egentligen försöker jag bara beställa tågbiljetter – men ettorna och nollorna arbetar emot mig. Det blir bara fel.

Jag vill ha billig förstaklassbiljett, men klickar okoncentrerat i en dyr andraklassbiljett. Jag vill ha frukost, men klickar i rullstolsplats. Jag vill åka med så få byten som möjligt, men väljer plötsligt en rutt som ger mig halva resan per buss. Och hur jag än gör, kan köpet inte avslutas eftersom sammanlagt 1 fel har inträffat och detaljerna ju är extremt odetaljerade.

Men nu till väsentligheterna!

  1. Jag har 45 minuter över i Gävle! Vad ska jag göra?
  2. Jag har en timme över i Trollhättan! Vad ska jag göra?
  3. Jag ska sova på Hotell Gyllene Knorren Gyldenlöwe i Uddevalla! Tänk om de inte har bacon!

And now for something completely different.

Det är en undertextsöversättning som jag inte kan glömma. I en av alla dessa amerikanska mordserier (Criminal Minds den 3/2) står en av våra hjältar och talar i telefon med en annan av hjältarna, förmodligen för att handlingen ska föras framåt eller förklaras på ett mindre krystat sätt. Man kan ana det på antalet ”ju”.

– Den mördade hade ju blod på vänster sida, men var högerhänt.
– Den bedragna hustrun hade ju varit gift tre gånger tidigare.
– Den här ficklampan som jag har funkar ju inte.

Nåväl.Brottsplatsundersökningshjälten står i ett blodbestänkt rum och pratar med datornörden som alltid jobbar på distans. Plötsligt ser telefonhjälten något mystiskt på väggarna. Tavlorna hänger konstigt. Någon har hängt  upp tavlorna i fel ordning. Det är oordning på tavelupphängningsfronten! Han säger i telefonen nu inte alls något om att tavlorna ju hänger skumt (vilket hade varit logiskt) utan bara:

– I’ll call you back.

Detta översätts till:

– Jag hänger upp.

Det tycker jag var jätteroligt på jag vet inte hur många sätt. (Tre?)

Nu återvänder jag till mitt whiskyöversättningsjobb, som jag rusar fram genom som en sirapslimpa rusar genom tarmarna. Det vill säga: inte särskilt snabbt. Big bodied and rich, old leather and oranges on the palate!

{ 50 kommentarer }

En finklädd fjant, det är jag det

av Lotten Bergman den 25 februari 2012

Finklädd hastade  jag mot tågstationen för att åka till Stockholm och gå på hejdundrande fest. På väg till finkläddheten hade jag rivit sönder tre par (billiga) strumpbyxor och rivit mig själv på en oäkta ring som hade spärrat ut hullingar och tappat sitt glitter. Detta sinkade mig. Med andra ord var jag svettig, lite sen, lite sur och lite hungrig eftersom den där skålen med fil och flingor som man alltid ska äta innan man går på fest stod kvar i köket och gojsade till sig.

På stationen visade det sig att tåget var lite sent. Och lite mera sent och ännu lite mera sent. ”Det är ett jädra oskick att bara öka förseningen med fem minuter i taget” tänkte jag och viftade lite på tårna i mina jättestora kängor som är så sköna i alla bemärkelser. På stationen visade det sig också att jag hade glömt alla laddare, alla hörlurar, all läslektyr som inte kräver teknik och dessutom var telefonbatteriet på upphällningen. Och alla runtomkring mig pratade för högt och spelade plippande datorspel.

Jag ilsknade till. På Facebook konstaterade jag detta:

Grrrrr, morrade jag och funderade på hur man går från ilsken till glad och festglittrig när precis allt ju går fel. Men som man ropar på fejjan, får man svar: en basketkompis satt på just mitt tåg, som stod stilla i Strängnäs sedan en timme. Hon skrev att det var en knarkare som hade lappat till lokföraren. Snabbt tog jag fram Datorn Med Bara Lite Batteri kvar för att kolla:

Ajajaj. Plötsligt var jag inte arg. Jädra i-landsproblem med nylonstrumpor och knorrande mage. Vad är väl en timme hit eller dit? Men vänta hjälp, det här måste jag ju berätta om för omvärlden, man kan ju idag inte vara med om något utan att berätta om det – då kanske det inte ens har hänt?

Med alla program avstängda, tangentbordet släckt och skärmljuset så skumt att jag kände mig som en spion i en källargarderob, skrev jag detta på väg till Stockholm. Bara så att ni vet.

(Pssst. På hemvägen vid midnatt kan jag väl kolla i kommentatorsbåset om hur det gick i kvällens Melodifestival?)

{ 22 kommentarer }

Några råd till min kära prinsessa, ifall jag hade någon

av Lotten Bergman den 24 februari 2012

(Rubriken är egentligen Anna Maria Lenngrens och kommer härifrån.)

Ibland – när man till exempel måste sitta och fundera över hur man i en och samma whiskyrelaterad mening på engelska ska översätta dels virgin, dels 12 years old och det bara låter fel hur man än gör – kan man gå till en bokhylla och slå upp något komplett ickerelaterat. Som hur man tar hand om små barn om man är nybliven mor 1954. (Den nyblivna fadern ska sitta i en fåtölj och röka pipa.) På försättsbladet i Husmorslexikon möts vi av denna i dagarna väldigt aktuella bild:

Råden de fick 1954 handlar inte handfast om det som jag hade behövt veta efter vår första förlossning för snart 20 år sedan. Någon hade då behövt berätta för mig om

  • becksvart bajs
  • blod i floder
  • illaluktande navelstump
  • basketbollar till amningsbröst
  • tredjedagsbluesen.

Jag hoppar omkring bland sidorna och läser:

Död (så var vi där igen)
”Varannan dödad fotgängare är ett barn. Om man, som rimligt är, till fotgängare även räknar kälkåkare och skidåkare, stiger procentsiffran.”

Alltså, Estelle (fast jag trodde att hon skulle heta Estrella Sibylla) – var icke fotgängare! Åk inte kälke! Åk endast skidor i Vasaloppet!

Jag kan inte se mig mätt. Jumpning på isflak är så absurt farligt – även när man inte har skridskor och hund.

Jag kan inte se mig mätt. Jumpning på isflak är så absurt farligt – även när man inte har skridskor och hund.

Sömn
”Barnmadrassen ska helst vara gjord i fackmodell, med den ena långsidan knäppt med knappar. Madrassen ska också vara stoppad med ett lämpligt material. Tagel är bäst, krollsplint är bra och billigare. Träull eller väl torkat hö kan användas, dock ej fjäder eller flock.”

Estelle – det här handlar om prinsessan på ärten. Lugn. Du kommer att sova på polyester.

Tillväxt
”Man ska inte begära att barnet till ett par spensliga, småväxta föräldrar skall öka i samma takt som stora, kraftiga föräldrars barn. Anmärkningsvärt är. att kroppslängden under de sista generationerna har ökat betydligt. Anledningen är delvis av ärftlig natur, sammanhängande med att folk numera i större utsträckning gifter sig ,ed kontrahenter från andra trakter med andra arvsanlag.”

Estelle – här hade du tur! Kontrahenter från Ockelbo har väldigt fräscha gener!

Bildtexten lyder: ”Generationsskillnaden har blivit mindre – förhållandet mellan barn präglas av öppenhet och kamratlighet.” Har pappan gympaskor på sig? Inomhus?

Bildtexten lyder: ”Generationsskillnaden har blivit mindre – förhållandet mellan barn präglas av öppenhet och kamratlighet.” Men … har pappan gympaskor på sig? Inomhus?

Sedan fastnade jag på bilder från ”barnträdgårdar” – föregångaren till dagis. Förlåt, förskola.

Bildtext: "Hushållslekarna omfattas av barnen med djupaste allvar och hör ofta till de mest uppskattade sysselsättningarna."

Bildtext: "Hushållslekarna omfattas av barnen med djupaste allvar och hör ofta till de mest uppskattade sysselsättningarna." (Vilken underlig användning av ordet "omfattas".)

Och så till dagens lärdom: förr fanns det knäppövningar! Man kanske skulle införa skosnöreknytningsövningar i lågstadiet? Tvättmedelskunskap i mellanstadiet? Dammsugningsövningar i högstadiet? Väckarklocksfunktioner i gymnasiet?

Såja. Nu ska jag återvända till min whisky. Förlåt, whiskyöversättning menar jag ju. A sweet nose of clotted cream önskar jag er alla denna fredag!

(Märk väl hur jag här i ett och samma blogginlägg varken retar upp republikaner, rojalister, nykterister eller genusvetare.)

{ 28 kommentarer }

Dööööööden

av Lotten Bergman den 23 februari 2012

Jag är uppe mitt i natten (vid halv två-snåret) och läser tidningarna. Förr satte jag mig vid köksbordet, prasslade med jättestora tidningssidor och frös om fötterna, tofflade omkring lite här och där, kokade lite mjölk och tittade i taket. Numera slår jag bara upp datorn och ligger kvar i sängen och fryser inte någonstans – och eftersom jag inte kokar någon mjölk, behöver jag heller inte borsta tänderna igen. Men taket kan jag välan titta på. Jaha, där har jag smällt en mygga med mitt blod i för några år sedan. Kanske ska man titta i taket oftare? ”Se på ditt tak, andra gör det” kanske kan bli en fiffig reklamfilm för takrengöringsborstar.

Tillbaka till tidningarna.

Jag jämför förstasidorna. När SvD på temat ”döden” bara rapporterar om dödshot mot semmelbagare som inte har räknat rätt, kommer DN dragandes med bl.a. detta:

___

__

__

__

__

Dööööden, döööööden, dööööden. Jag läser och läser som den hyena jag är. Nu börjar jag bli lite trött på döden. (Ni förstår väl att jag skriver det här i realtid?) Eller vänta, jag kanske inte är trött på döden utan bara sömnig i största allmänhet? Då måste jag ju skynda mig att hoppa på sovtåget. Men först ska jag rekommendera Wikipedias artikel om konstiga dödsfall – det finns folk som har satt Bibeln i halsen, kvävts av presentpaket, krossats av flygande kor … och så har vi ju Isadora Duncan.

Isadora Duncan med halsen.

Isadora Duncan med halsen.

Brasklapp: ja, även jag tycker att döden är tragisk och sorglig samt förfärlig. Men av naturen naturlig. Och är det någon gång vi ska läsa om döden, så är det väl när vi fortfarande lever?

Oj, nu blev jag visst pigg igen.

Uppdatering
Hade jag bara läst tidningarna tre timmar senare, hade de inte varit så nattsvarta.

{ 41 kommentarer }

En vacker artros!

av Lotten Bergman den 21 februari 2012

Jag har ju förut gnölat och gnällt över mina basketknän som har gjort ont sedan hösten 1982. I min ungdom sprang jag hos den ena läkaren efter den andra och fick sjukgymnastik, klippkort på simhallen, akupunktur, ultraljud, antiinflammatorisk medicin som gjorde mig galen av ödem i hjärnan, artroskopi (titthålskirurgi) och slutligen en diagnos som spiken i kistan:

– Du har inte ont i knäna.

Det var 1989. Tiddelipom, sa jag och fortsatte att gå på i ullstrumporna. Knäna, schmäna liksom. Vart jag mig i världen vänder, kommer jag dock in på ämnet ”knäsmärtor”.

– Hej, goddag, jaså är du tandläkare? Jag har lite ont i knäna hääääääär …
– Jag skulle vilja köpa tulpaner. För att fira att jag har haft ont i knäna i 18 år. (Eller 22. Eller 25. Eller 30.)
– Ursäkta, kan jag få sitta här med den fina utsikten – eftersom jag har så ont i knäna.
– Ska jag? Kan inte ni? Nu? Nämen jag haaaaaar ju så ont i kn…

Någon sa i höstas att jag för knänas skull, skulle äta ditten och inte datten, men det blev bara värre. Så nu har jag skaffat en knädoktor som tycker om basket. Han har klämt och känt och berömt mina muskler och skickat mig på röntgen och gett mig en diagnos samt träningsdirektiv – och se så vacker jag är på insidan!

Artros!

Artros!

Men vad säger karln till mig under vårt förtjusande samtal? Jo:

– Jag tror att åldern har hunnit ikapp dig.
– Så här blir det ju när man når en viss ålder.
– Alla får artros förr eller senare – bara de hinner bli tillräckligt gamla.
– Operationer tar ju på krafterna i din ålder.
– Man har ju sämre läkkött ju äldre man blir.
– Kommer du ihåg att träna? Man glömmer ju så lätt när man är lite till åldern  kommen.

Bah. Pah. Fnys. Det är bara att förtränga hela alltet och fortsätta att träna upp de fina musklerna samt enbart fokusera på att jag har ett tjockt, välfungerande brosk mellan benknotorna – ”trots allt”.

Uppdatering
Humorn och tipsen flödar i kommentatorsbåset. Jag tänkte på Garfunkel och Axl, men det finns ju andra tankebanor. Det är nämligen så att Skogsgurra har hittat en Art Rose, sheriff i Lincoln 1922–26 (den bistre mannen i mitten på den jättecoola bilden nedan).

Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.

Beslaget består av spirituella drycker och eventuellt även själva mekanismen som tillagar dem.

{ 34 kommentarer }

Vilken bank är bäst?

av Lotten Bergman den 20 februari 2012

Fakta-, idé- och kunskapsbanken förstås. Och minnesbanken. Samt kanske sandbanken.

Men om vi talar om den pekuniära – vilken himla bank är bäst? Jag och den djefla mannen har (som förr i tiden) haft en och samma (skånska) bank sedan 1986, och däri lagt både lön och lån. Det viktiga är inte procentsatser hit och dit utan faktiskt numera hur enkelt det är att hantera olika konton, bank-id, telefonbankskoder och att betala räkningar. Inte heller måste vi ha en personlig bankslav som står till vårt förfogande i en lokal full med möbler av böjd björk, för det har vi inte haft sedan vi flyttade från Lund 1999. Vilken bank har bäst sajt med färst särskrivningar och gör inbetalningar till en rolig lek?

Jag är alltså nyfiken på era erfarenheter, kära läsare. Ni som fortfarande skickar in kuvert med betalningsorder kan få komma ut i kommentarerna. Ni som aldrig någonsin har betalat en räkning på nätet för att någon annan gör det åt er, kanske kan komma igång nu?

(Eventuella banktjänstemän i läsekretsen har fritt fram att göra ohöljd reklam.)

Den lämpligaste av illustrationer.

Den lämpligaste av illustrationer.

{ 66 kommentarer }

Faktakontroll dagen efter de många chockernas kväll – och en whisky på det

av Lotten Bergman den 19 februari 2012

De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.

Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.

Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag

  • varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
  • varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
  • spelat basket i Plannja
  • strippat inför 800 personer på teatern här i stan
  • fött tio barn.

För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.

Busse.

Busse.

– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?

Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.

Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:

{ 36 kommentarer }

Fredagen den 17:e på italienska

av Lotten Bergman den 18 februari 2012

Jag pratar just nu (sent på fredagskvällen, oj strax efter midnatt är det) engelska med italiensk brytning som vore jag Chico Marx. För så blir det – vi är alla språkkameleonter. Och när man har italienska gäster, ja då pratar man lite mer med händerna och stoppar in lite extra e:n här och där.

Italienaren är han till vänster.

Italienaren är han till vänster. Svensken till höger. Bellman sitter i gitarrerna.

Ni ska förresten vara glada att ni har överlevt — fredagen den 17:e är nämligen den värsta olycksdagen av alla hemska dagar. Fredagen den 13:e kan slänga sig i väggen och de fåntrattar i Spanien, Grekland och Sydamerika som anser att tisdagen den 13:e är dagen att sky som pesten, har förstås fel. Enligt alla i Italien.

Ordföranden i Allmänbildningsakuten satt och gapade när detta förkunnades. Jag hade ingen aning! Att fredagen är en otursdag beror på att det är veckodagen när Jesus dog, vilket man ju får hålla med om var oturligt. Bedrövliga siffran talet 17 är kasst för att det ligger mittemellan det underbara 16 och det fantastiska 18, som ju var Pythagoras favoritsiffror. Dessutom skrev man på de medeltida romerska gravarna VIXI (”jag har levt”), vilket lätt kunde förväxlas med 17 (som ju  är XVII).

Själv tycker jag att det låter lika långsökt som att grundämnet klor som ett tecken har atomnumret 17 för att det ju inte är så … nyttigt.

Nå. Eftersom ni överlevde denna hemska dag, ska ni få ta del av annat som jag har lärt mig:

  • Barillas pasta är överlägsen alla andra (ok, det visste vi kanske) – vilket beror på att den har en inbyggd uppfinning som gör att den inte blir överkokt efter tio minuter. (De Cecco är näst bäst.)
  • Överkokt pasta heter ”scotta” på italienska. (”In Sweden that is to move snow”, sa min djefla man.)
  • Man ska hälla rikligt med parmesan i såsen innan den serveras! (Å ja ba gaaapade. Really?)
  • I Italien tar det tre år att få skilsmässa.
  • Mitt absoluta favoritvin (Brown Brothers) är jättegott även när det gurglas i en italienares gom.

(Och nej, här finns varken pasta- eller vinsponsorer som säger åt mig vad jag ska skriva. Tyvärr.)


– One dollar and you’ll remember me all your life.
– That’s the most nauseating proposition I ever had!

{ 50 kommentarer }

← Äldre inlägg