Med tanke på förra inlägget med alla tuberkuloshostande och pestsnörvlande människor, ska jag bara meddela att jag underligt nog fortfarande inte är förkyld.
Underligt är det däremot inte att jag som vanligt gick vilse när jag kom fram till Vimmerby. I dessa smarta telefoners tidevarv, litar jag fullständigt till dem och går med huvudet under armen som mobilen pekar. Först sökte jag reda på ”Vimmerby Folkhögskola”, där ett rum med manglade lakan väntade på mig.
När jag sedan nuddpekade dääääär (där fingret pekar), visades inte den raden upp, utan den under: Vimmerbyallén 21.
Detta lade jag alltså inte märke till. Jag bara nuddpekade på ”Hitta” och gick och gick.
Lyssna på min röst i detta klipp … visst hör man att det inte är odelat positivt att vandra omkring på ett industriliknande område i Vimmerby?
Men sedan blev jag väldigt glad av en rolig bil.
Och var jag månne så förutseende att jag satte på ännu en fiffig funktion som faktiskt mäter exakt hur man går? Ja.
Väl framme sov jag i ett folkhögskolerum som tydligen är som folkhögskolerum brukar vara – och plötsligt ville jag bo på internat.
Men det bästa återstod: föreläsningslokalen var en aula-gympasal!
– Lotten, vad behöver du under föredraget?
– Blädderblock eller whiteboard med fungerande pennor, röda M&M i en skål, datorkanon och förstås basketkorg.
{ 36 comments… read them below or add one }
Klarar du att kasta såååå långt? Eller är det perspektivet som luras?
Det måste ge minst fem poäng om man sätter den från scenen.
Nåja. I fortsättningen(?) kommer Lotten (och hennes bås) titta noga så att rätt adress blivit förklickad.
Om man har en sån där fån alltså. Min klarar inga såna finesser.
Scenen är för all del bortom baslinjen, men med lite övning går det säkert, åtminstone ibland med lite tur. Kolla här bara, på några vackra och jättelånga ”buzzer beaters”.
OT: Äntligen en svensk pristagare!
Jag har en liten hobby som ingen annan har. Vilken barnvisa börjar
så ? Min hobby är att läsa kartan när tryckarmannen rattar. Nyligen skulle vi återse Dresden. Autobahn har tydliga skyltar och
det är bara att läsa vilka nummer vägarna och avfarterna har. T- mannen får i god tid reda på när och var vi ska avvika. Ofta talar jag om och visar med armen riktningen. Men så hände sig att jag böjde huvudet för att titta närmare på Dresdenkartan, vi var ju snart framme och behövde en övernattnig. Förvirring! Inget stämde när jag tittade upp från kartan. Insåg snart att vi var på väg mot Cottbus. Snabbt beslut!
Gör en tjofes! Dagens etapp på resan slutade i vitsarnas stad Calauer.
Nej Barkborren, den börjar ”Jag är en liten mygga och Hubert heter jag” och heter, lite fantasilöst kanske, Myggan Hubert.
Äntligen! IgNobelpriset till en svensk. Tack Niklas för den glada nyheten, som troligen firas extra i Anderslöv där alla grönhåriga äntligen får den uppmärksamhet de förtjänar (kolla länken hos Niklas 10.46).
Christer och Barkborren: är den möjligen rad tre som handlar om en liten hobby?
Lotten, läskigt med mörkerpromenaden i Vimmerby, vilseledd av ditt eget handikapphjälpmedel! Borde finnas någon säkerhetsgrej där, som frågar ”Är du alldeles säker…” Eller nåt.
En svensk — som vi har längtat! Tjohoo!
Det finns kartor, och elektroniska kartor, och så finns det … tja … kartor. Navigera efter någon av dem, så kommer du antagligen någonstans. Eller annanstans.
Tack Annika!
Visst är det så! Hubert heter myggan och hans hobby är att sticka skolelever på den rara kinden. Tredje raden stämmer, Karin. Eira Jönsson har skrivit texten.
Jag som trodde ”Jag har mitt eget blåbärsställe…”
Cirka 100 räknestickssamlare nu på plats i Bletchley Park. Från nio nationer. Rekord. Yngste deltagaren är 15 år.
Jag har använt räknesnurra, saknar den ibland när jag ska räkna procent. Ingen knappräknare är lika snabb.
Jag hade en grönhårig klasskompis som inte bodde i Anderslöv. Hon skyllde på kopparrör och vattnet. (På sommaren tvättade hon håret i sjön istället för att i någon mån låta bli att spä på kopparjonerna.)
O(n)T: Men det är trots allt kansle bätre med de elektroniska manickerna än att använda en för gammal karta.
Även jag har haft en grönhårig klasskompis. Men han var så vansinnigt cool att andra i klassen försökte skapa något liknande genom karamellfärg. And the rest is history.
Nämen, snälla nån! … kanske bättre … ska det naturligtvis stå. Dags fö nya ögon tror jag bestämt.
…r
Suck!
För oss dysdirektiker (lokalsinneshandikappade och andra som lider av mildare former av vilsesyndrom) är det trösterikt att följa Annikas länk och se att kartor kan se ut på lite olika sätt. Men på den där kartsajten hade man missat en epokgörande karta, nämligen Rudbecks. Och där må ni tro är det inte alls självklart att norr är uppåt! Det är bara en nutida fördom.
Åh, Karin, det är så fin!
I vatikanmuseet är nästan alla kartor ritade med norr neråt – eller i godtycklig riktning. Svårare än man anar att orientera sig på en sån. Taskigt ihopkomna är dom också.
Det vanligaste förr — verkligen förr — var väl att Jerusalem låg i mitten och allt annat var perifert.
Kartor säger ni?
Här har ni ett par att glutta på:
Europakarta 1
Världskarta 1
Världskarta 2
Världskarta 3
Europakarta 2
Ja, LL99, särskilt världskarta 2 (dubya) var ju rätt så fnissvärdig …
Tack för alla fina kartor.
Lite musiktips så här på kvällskvisten.
Raglan Road med Luke Kelly
Dirty Old Town med The Pogues.
If I Should Fall from Grace with God med The Pogues
LupusLupus99 — hur kan du helt spontant länka till musik som jag tycker så mycket om?
Sedan blir jag ju entusiastisk när jag plötsligt blir påmind om att the Pogues har en kille som spelar femsträngad banjo. Min andra hälft kan nämligen spela det instrumentet (och tro mig, five string banjo kräver i vissa avseenden betydligt mer finessrik fingerteknik än vanlig gitarr), och då kommer jag att tänka på en strålande otäck film med ett strålande begåvat musikinslag, som man kan se här.
Det var ett vådligt elegant skrivbord dom höll dej med på folkhögskolan. Imponerad.
Ser du med dina kännarögon, Ökenråttan, att skrivbordet är designat av the one and only eller är det bara elegant i största allmänhet?
Ingick det inte i Folkhögskolans program att ge eleverna lite estetisk grundkänsla? I så fall är ju ett malmstenbord en del av fostran.
Could be … Han inredde faktiskt en del folkhögskolor på sin tid.
Lanthushållsskolor, i varje fall, på ett flertal platser.
Lotten, hur går det med din Tyfon?
Apropos gamla kartor erinrar jag mig när vi, på hemväg från systra mis 50-årsdag som utspelade sig på en alptopp i Schweitz, övernattade i byn Ebstorf. På morgonen blev vi väckta i ottan av hornblåsmusik – de firade den årliga byfesten.
Guiden i klostret med kartan kämpade tappert mot oljudet
”Dies ist ein Wettkampf” upplyste hon.
Det får bli en blogg vad det lider…
Besök min blogg pronto!