Beatles och allmän dyrkan

– Tänd cigaretterna på tre! Ett två tre!

Jag pratar inte så ofta om min stora kärlek till Beatleskillarna. Jag vill inte kalla det ”dyrkan”, men jag gillar allt som Beatles har gjort. Utom de obegripliga skäggen och allt det där när Yoko Ono var inblandad, det indiska, det allra första rock’n rolliga och det där eviga gnällandet och grälandet.

I detta nu (kl. 20:55 på lördagskvällen) håller filmen ”Magical Mystery Tour” på att ta slut och jag sitter bara med armarna i kors och säger:

– Men vilken skit.

Ibland glimrar det till när John leker med ett litet barn, när George bara sitter helt stilla i en väldigt stor kavaj och när Paul och Ringo agerar trollkarlar med fulständigt nipprig dialog. Samt när Ringo dricker öl. När jag läser att hela manuset kommer från något som Paul drömde på en flygresa undrar jag hur i hela friden någon ville betala för tramset. Det är förfärligt svamligt. (Det var Apples allra första produktion och fan vet om hela Beatlesgrejen var nära att ta slut i och med detta – som kreerades i samma veva som Brian Epstein dog.)

Här kommer det bästa i filmen – men det är bara för att Beatles agerar taffligt pojkband:

Jag tycker såpass mycket om Beatles att jag inte ens kan lyssna på covers av deras låtar eftersom de låter fel i mina Beatlesöron. Såpass att jag tittar på hela Magical Mystery Tour fastän det är bedrövligt. Och såpass att jag förra helgen genomled en urkass dokumentär som inte innehöll en enda låt av dem. Sedan såg jag Scorseses ”George Harrison – Living in the Material World”, som var så bra att jag vill åka till Georges hus och lägga en blomma vid grinden.

Med andra ord är jag inte vid mina sinnens fulla bruk. Jag ser det jag vill se och skönmålar allt. Utom förstås Magical Mystery Tour, de obegripliga skäggen och allt det där när Yoko Ono var inblandad, det indiska, det allra första rock’n rolliga och det där eviga gnällandet och grälandet.

Och det är precis som annan oreflekterande dyrkan. Som när Ulf Lundell förra veckan intervjuades hos Skavlan och publiken skrattade åt allt Ulf Lundell sa – som vore det roligt alltså. Skavlan hade kämpat så länge med att få dit honom att han gick med på minsta lilla krav människan hade.

– Röj studion! Jag vill inte ha några andra gäster där!
– Yes, massa.

Nä, hu. Nu återvänder jag till Beatles. Kolla här vilken stökig period i karriären som Get Back gjordes.

Alla ser höga och låga ut om vartannat. Ofräscha, smutsiga, sura och ovänliga. Det finns mycket mer information och bilder i en pdf som ligger ute på nätet och som beskriver alla gräl och diskussioner och som visar hur John måste … medla. Jag vältrar mig i smutskastningen och det skitiga håret och liiiider eftersom jag är konflikträdd och bara vill ha love, peace and understanding.

– Kommer strax, killar, allt är okej, måste bara prata lite med Yoko här bakom prylarna!

John: We spend a month doing this, get to a good peak of playing and then we split.
Paul: We should organize our career now. Like the idea is to get us so we quite enjoy this . . . then what would you like to do next? Would you like to do a live show, lads.
George: It’s like hard work really to do it. It’s a drag ‘cos I don’t wanna work really .. . have to get up at eight and get into my guitar . . . ‘You’ve got to play your guitar now’ and you’re not ready for it. But we’ve got to do that in order to get the goods in . . . we’ ve got to go through that bit of crap at the meetings until we get together again.
Paul: I see it as just us working.
George: There’s so much to get out, and there’s no one better to get it out with than us.
Paul: Yeah.
George: It’s like when you write a song I get into it completely, I feel as if I wrote it. That was what was so good about the last album, it’s the only album so far I’ve tried to really get involved in.
John: What time shall we get together tomorrow?
Paul: At ten?
Ringo: Thinks eleven, thinks twelve.

Nu är jag där igen. Det här ovan är en helt normal dialog, men eftersom det handlar om de fyra Beatlarna läser jag in allehanda budskap och undermeningar som förmodligen inte finns där. Och om Paul eller Ringo kräver tom studio när de ska intervjuas av Skavlan kommer jag förmodligen att säga ”jamen självklart”. Så länge vi inte måste vältra oss i de obegripliga skäggen och allt det där när Yoko Ono var inblandad, det indiska, det allra första rock’n rolliga och det där eviga gnällandet och grälandet, förstås.

Tagged as: dyrkan, idol