Facit till Julkalendern 23 december 2012

Vad skönt att luckan var enklare idag! (Eller nej. Egentligen vill jag ju att ni i panik bortåt midnatt ska slita ert hår, springa över till grannar, ringa moster Berta som lever i dåtiden och på det hela taget vara förtvivlade.)

Efter lucka 22:s debacle (där jag som en dum en lämnade en felaktig ledtråd), förlorade jag självförtroendet och kände att det ju var synd om alla lurade gissare. Sedan tog jag mig själv i kragen och njöt av förvirringen istället.

Jag tror (och som vanligt får ni gärna protestera) att Citronen var först med en korrekt ledtråd: Brukar ni lägga värdesäker i Safetyboxen på hotellrummet?

Ardy klampade in och skrek: Harryvemdå?

Wickmanskan läste på ordentligt: Ett telegram är orsaken till att dessa attiraljer blev kvar. (Förklaring kommer längre ner.)

Linisen: Eftersom drottning Silvia fyller år idag utbrister jag på tyska:Ich Weiss! (HB hette Erich Weisz som outbrytarkung.)

Ökenråttan: Spöken var ju aktuella  då 1922.

Skogsgurra: Men hon [Hyttfogden som skickades upp på vinden för att leta efter gamla årgångar] säger att jag brukar kallas för avbrytarkungen på grund av min förmåga att alltid styra diskussioner i nya riktningar.

I detta mörker kan han ju gömma nycklar överallt.

Hemlisbloggaren var ungraren Harry Houdini (1874–1926), som ju inte är en av de mer litterära figurerna i Julkalendern. (Alltså: 2005 var det bara litterära personer i kalendern. Det är det verkligen inte längre.) Men Harry finns ju fortfarande i allas medvetande – jag har kollat med barnen här hemma som till och med har koll på att han alls inte dog av ett oväntat slag i magen utan en förmodad blindtarmsinflammation (som visserligen inte blev bättre av upprepade, magsugare).

Harry och hans pappa flyttade 1887 till N.Y. – mamman och de fem syskonen kom efter lite senare. Där jobbade han (ingen skola!) och fick sig ett namn som någon som var sjusärdeles bra på att ta sig loss från handklovar (handbojor, handfängsel, kärt barn). Redan som 19-åring gifte han sig med sin assistent, och de tu skrev kontrakt med varandra angående eventuellt frånfälle. Det handlade inte om vem som skulle ärva hunden, utan om ett lösenord som de skulle använda om de någonsin efter döden fick kontakt med varandra. De var nämligen båda två irriterade på lurendrejare som Malin Berghagen som pratar med spöken eftersom de ideligen kom på spökpratarna med att fuska. FÖR SPÖKEN FINNS INTE! sa Harry Houdini och … tänkte ut ett lösenord utifallatt han skulle ha fel.

Unge Harry hade åderbråck.

Han tjänade ohemult stora mängder pengar under sin drygt 25 år långa karriär. För sin förmögenhet köpte han som första privatperson ett flygplan, men jag tror inte att han spakade som John Travolta, Clintan, Tom Cruise, Angelina Jolie och Harrison Ford samt Hilary Swank. Men när Ökenråttan började knattra fram information om den 23 april, ansåg jag mig tvungen att leta fram vad Harry gjorde denna dag år 1910.

— Leta, leta, leta. —

Han flög flygplan! Som Clintan och Angelina! En dryg kilometer på 30 meters höjd! Och ett av hjulen gick sönder när flygplanet kraschade!

N.Y. Times i april 1910.

Men, det gjorde inget för ”The mishap is only a minor one, and as duplicate parts of the machine are always kept on hand repairs will be effected in time to allow the aviator to make another attempt at flying this morning.”

Harry Houdini var väldigt bestämd när det gällde det här med seanser och medier som sa att de kunde tala med de döda. Såpass att han till och med tog med brandtal i ämnet i sina föreställningar, klädde ut sig i lösskägg och bara väntade på att avslöja seanser som larv och trams. Han gjorde sig till och med ovän med Sir Arthur Conan Doyle, som gillade mediet Margery som Harry dock avslöjade som en bluff. Man tror att hans antispökfrenesi grundade sig i chocken när mamman dog 1913 – när telegrammet med nyheten nådde honom, släppte han allt han hade för händer och kastade sig på tåget hemåt. (Och glömde förstås att ta med sig böcker, tidningsårgångar och handklovar.)

Om vi nu tar ledtrådarna (som om jag nu inte har gått vilse bland ekbladen igen, är korrekta), så handlade det i tur och ordning om:

• Scientific American, 1922 – tidningen lanserade en pristävling: 2 500 dollar till den person som först kan bevisa att paranormal aktivitet verkligen kan äga rum.
• Det slutna rummet (1972) – Sjöwall & Wahlöö-bok där huvudpersonen har samma namn som Harrys manager: Martin Beck (även titeln ju är extremt passande)
• Grisen som kunde lära sig – The Learned Pig Project samlar texter om eller av trollkarlar och utbrytarkungar
• Some Like it Hot – en av världens bästa filmer med Tony Curtis i en av rollerna, Tony som spelade Harry Houdini i en film 1953
• Jennie, Jennie (1975) – Jennie var en cirkuselefant som Houdini nästan lyckades trolla bort (med hjälp av speglar).
• fotbojor, handfängsel  (ej nycklar) – ja, just det

Det fanns ett Houdinimuseum i Wisconsin, men ägaren auktionerade bort alla prylar 2004. fast de hamnade hos rätt person: illusionisten David Copperfield, som köpte närapå rubbet.

Nu måste vi kolla på Tony Curtis, som lyckas stirra ihjäl en discokula under det att han i svettfloder tar sig ur en tvångströja medan vuxna män runt omkring honom krälar omkring som döende maskar. Musiken är så förfärlig och de rullande ögonen och frågande blickarna så övertydliga att man kommer på sig själv med att hoppas att Marilyn Monroe ska kliva in och förgylla tillställningen.

Nu ska vi dra en t-shirtvinnare ur Plommonstopet! Åååååh, äsch, det blev två på en gång. Jamen då får det bli två: Vovamomo och Åsa HL!

Lucka 24 kommer i ottan på en kalenderplats nära dig.

Uppdatering!
Annika skriver i kommentarerna om hur H.P Lovecraft … ah, läs själva. Men då kom jag på en sak som jag glömde att stoppa in här i facit.

Buster Keaton hette som liten grabb Joseph Frank (det var som fan!) Keaton. Men en gång när han var ungefär ett halvår gammal, ramlade han nerför en trappa nästan sådär som han skulle kunna göra senare i 20-årsåldern: rullandes, liksom. När han väl landade längst ner, var det vid Harry Houdinis fötter. Det var inte så konstigt; lille Franks föräldrar var i samma vaudeville-bransch. Men när Harry såg fallet, sa han lugnt:

– That was a real buster!

Buster betydde alltså ”ett trill som hade kunnat skada dig”. Och sedan den dagen kallades kullerbyttegrabben Buster.

Tagged as: Facit, Julkalendern 2012