Inlägg taggade med:

1970-tal

De överlevande

av Lotten Bergman den 3 juni 2011

Med det senaste ehec-utbrottet med 1 500 sjuka i Tyskland och flera tragiska dödsfall borde jag inte tänka på geléhallon så fort jag ser tidningsrubrikerna. Men alla visar ju upp fantastiska vackra bilder på just geléhallon – som sägs vara bakterien.

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

Ehec-bakterien, fotograferad med elektronmikroskop. (Bilden är från Helmholtz Centre for Infection Research och jag har inte kunnat fråga Reuters om jag fick ta den, så nu är jag kriminell igen.)

I detta sammanhang måste jag innan vi alla döden dör rekommendera er att på något sätt få tag i första säsongen av ”De överlevande” (Survivors) som gick på tv i mitten av 1970-talet. För det är så bra. Och det är så dåligt. Jättedåligt och jättebra. Jag har faktiskt aldrig sett något så bra som är så dåligt.

Jag nämnde denna serie tidigare i ett nostalgiskt sammanhang och förärades därför de tre säsongerna på dvd i julklapp. Men inte förrän nu har jag börjat titta.

Och det är så bra! Och så dåligt! (Fast det kanske ni har förstått nu?)

Pling plong! Allmänbildningsakuten!

  • I mitten av 1750-talet var medellivslängden runt 35 i Sverige.
  • Det allra sista nödåret i Sverige var 1867.
  • År 1901 var medellivslängden runt 55 i Sverige.
  • Den sista … förlåt … senaste riktigt stora dödliga epidemin i Sverige var spanska sjukan 1918.
  • År 2011 är medellivslängden runt 80 i Sverige.

Självklart står vi här i vår nutid och klagar på kass uppkoppling och onyttiga chips eftersom det ju är vår verklighet – precis som att man strax före spanska sjukans utbrott säkerligen klagade över besvärliga knäppkängor och marmelad som fastnade i mustaschen.

Tv-serien ”De överlevande” (där jag av någon mystisk anledning säger de och inte dom) inleds med att folk klagar på att tåget är försenat, att det är långa köer på sjukhuset och att telefonen inte funkar. I realtid steker huvudpersonen Abby Grant bacon till sin hungrige make så att fettet sprätter upp på kameralinsen och vi nästan inte hör dialogen:

Baconstekningen inleds efter 6 minuter och är inte klar nästan tre minuter senare när klippet tar slut.

Ett par dagar senare är nästan alla människor döda av ett virus – och det roliga börjar.

För allt sker ju 1975. Kläderna och frisyrerna är från 1975 och tv-tekniken är från 1975. Alla vandrar omkring i fluffiga afghanpälsar och midjehöga jeans som är så utsvängda nertill att de överlevande har svårt att gå normalt. Klafs, klafs, klafs låter brallorna i varje avsnitt.

Och INGEN har ryggsäck!

Och INGEN har ryggsäck! (Skådespelerskan här heter Lucy Fleming och hon är brorsdotter till Bond-författaren Ian Fleming samt gift med karln som spelade James Bellamy i ”Herrskap och tjänstefolk”.)

Om jag idag fick skapa en apokalyptisk tv-serie skulle jag ägna ett helt avsnitt åt funderingar på hur man kläd- och persedelmässigt bäst rustar sig för ett liv utan moderna bekvämligheter. Först skulle jag förstås söka upp en Fjällrävenfabrik och kanske en Gore-Tex-fabrik samt en Victorinoxfabrik och därmed garantera produktplaceringarna så att finansieringen var fixad. Sedan skulle jag sätta igång på riktigt.

Det gjorde nämligen inte tv-teamet som producerade ”De överlevande”. Och det är därför serien är så dålig fastän den är så bra.

  • Alla vandrar omkring i stadskläder med klackar och stora skjortsnibbar.
  • Förnödenheter packas i otympliga axelväskor.
  • Trots att nästan alla människor dör, får vi inte se mer än en handfull lik eftersom statister inte fanns med i budgeten.
  • Vissa utomhusscener är till hälften filmade utomhus med filmkamera, till hälften med videokamera i studio.
  • Obegripligt långa, händelselösa scener utan dialog illustrerar något – men vi tittare vet inte riktigt vad.

Och det är så bra! För att inte knarka film hela dagarna och inte få något annat gjort, har jag bestämt att jag måste motionscykla när jag tittar, så mer än ett avsnitt per dag pallar jag inte. Jag cyklar och svettas och biter på naglarna och skrattar och lider och älskar och gapar. De agerande är mina bästa vänner och Löjliga familjen på en gång.

Rollkaraktären som heter Greg ska vara ”den snygge”, men jag tycker mig ana att han har våldsamma problem med frisyren. När det största hotet mot de överlevande är annalkande svält, elaka bovar med gevär, komplicerade förlossningar, störtregn och blodsprutande sår, dyker han plötsligt upp så här välkammad:

Hårspray, anyone?

Hårspray, anyone?

Rollkaraktären som ska vara ”den läbbiga och opålitliga” heter Tom Price och är mitt starkaste minne från när jag såg serien som 11–12-åring. Skådespelaren Talfryn Thomas var tydligen läbbig på riktigt och kom alls inte överens med de andra skådespelarna.

 

Tom Price dyker upp efter 5:38 i detta klipp. (Men allt är värt att se.)

Mitt i alltihop blir jag en domedagsprofet som talar om för barnen här hemma hur man gör upp eld utan tändstickor och att man faktiskt måste kunna skriva för hand och att man inte kan ta allt för givet och tänk, barn, att er morfars far nästan dog 1918 och vad skulle ni göra om ni var tvungna att stycka en kyckling och rensa en fisk? Hjälp vilken värdelös uppfostran ni har fått! Ta genast på er säck och aska och gå barfota ut i skogen för att förstå hur medelåldern medellivslängden kunde vara 35 för några hundra år sedan!

Nu blir det ju lite dyrt om ni måste köpa dels dvd-filmen, dels en motionscykel för att leva ett lika roligt liv som jag. Men jag kan väl låna ut första säsongen? (Det är bara den jag har sett hittills.) Om inte annat har jag ju lärt mig en viktig sak bland alla håriga bringor som skymtas bakom till naveln uppknäppta skjortor, friktionssprakande gabardinbyxor, raspande manchester, långa promenader med av blåsten mumliga dialoger och svettiga pannor som baddas med kalla handdukar: man ska hjälpa sina vänner i nöd.

OBS! Rör inte nyinspelningen av ”De överevande” från 2008 ens med tång. Proffsiga klipp och trovärdiga lik samt moderna miljöer kan inte dölja det faktum att det är en bedrövlig kalkon.

{ 46 kommentarer }

Paul Young och brödrostarna

av Lotten Bergman den 27 mars 2010

Idag leker jag att jag liksom är en helt annan blogg (som jag rekommenderar): Älskade Dumburk!

Under en underlig men kort period i livet var jag intresserad av Paul Young. Hans ”Wherever I Lay My Hat” stämmer visserligen in på mitt liv idag, men på den tiden gick jag mycket sällan i plommonstop. (Det borttappade plommonstopet är förresten återfunnet — det skickades till mig av upphittaren, så jag är så nöjd så.)

Alla ni som inte minns Paul Young — eller inte ens har möjlighet att minnas pga. ung ålder eller förlorat minne – här är han och hans frisyr med ”Everytime You Go Away” (1985):


Vafalls? Ni orkar inte lyssna på hela? Ok, men kolla ändå vid 1,34 minuter: vad i hela friden hände med balettdansösen?

De förbaskade 80-talssyntarna är jag lika lite kompis med som Elvis Presleys alla herrkörer som oooooar sönder låtarna. Det känns som om allt behöver spelas in på nytt med lite censur.
Men precis som alla andra, har ju Paul Young ett förflutet. Fast inte ett skämsförflutet med dåliga dikter utan ett coolt förflutet! Här är ”Toast” (1978):


Bandet hette Streetband och programmet var förstås Top of the Pops. Och den blivande redaktionen för Hemma värst (The Young Ones) måååste ha sett köksscenerna.

Och vad händer? Nu går barnen här hemma och trummar på möblerna och nynnar på en helt annan sång om rostat bröd:


Heywood Banks kallar han sig, komikern. Tänk så enkelt det kan vara att göra succé.

Jag försöker jag också! Min lycka är strax gjord.

Ring, ring, bara du rostade bröd
Ring, ring, rosten den står där så kall
Ring, ring, skingra den oro som mal
Om jag fick en signal från smörgåsen …

Äsch.

{ 38 kommentarer }

Branden och en skolös mjuklåda

av Lotten Bergman den 9 mars 2010

Sammanfattning:
I november började det brinna i vårt hus. Det var en installation på vinden som orsakade en glödbrand och som var så svår att hitta att brandmännen faktiskt stökade till det alldeles förfärligt med massa vatten. För att inte tala om allt sågspån som drösslade ner som när Pippi Långstrump med en gammal pistol skjuter hål i taket. Halva huset blev vattenskadat och vi sju flyttade raskt hem till Bästisgrannen som bor i ett normalstort hus med man och barn.

Varning:
Ni som har samma installation som vi hade, bör avinstallera den eftersom den började brinna trots att den enligt företaget inte kan börja brinna. Den heter ”Trygghetsvakten”. Oh, the irony.

Trevligt problem:
Vårt hus är från 1932 och fuskrenoverades 1984 när man lade in blommigt plastgolv och satte upp knottriga vävtapeter överallt. Ett rum hade kritade väggar, ett rum hade ett kritmålat tak. Allt detta var ju fantastiskt att bli av med, men det kostade förstås pengar. Hur får man bort kritfärg tror ni? (Man kämpar. I en evighet.)

Ville vi kanske ha en ny, blommig plastmatta i vardagsrummet? Näe. Eller kanske få ett nytt trägolv inlagt som vi betalade själva? Ja tack. Alltså blev vi av med sådant som vi ville renovera bort men aldrig på tusen år hade kommit oss för att göra … men försäkringsbolaget står ju bara för ”återställare”, inte ”förbättrare”. Kr, kr, kr, som det ju står i Kalle Anka.

Vår ersättning från försäkringsbolaget när taken nu är lagade, väggarna tapetserade och golvet nylagt och vi verkligen är glada över det men ändå hoppades att det skulle bli en slant över för sveda och värk och annat:
0,00 kr.

Överraskande upptäckt:
Någon har fyllt på med möbler och böcker. När allt kom tillbaka från magasineringen var det mycket mer skrymmande och får numera inte plats.

Inget blommigt plastgolv så långt ögat ser. Men en och annan kartong.

Smal passage som har gjorts än smalare.

Stort barnrum som har fyllts med lådor och sängar som staplats ovanpå varandra. Men man kan bygga finfina kojor.

Tillbaka till mina rötter och myshörnorna där barn jag lekt:
Jag ville bara ha lite inspiration och bläddrade håglöst i ”Gör det själv i hemmet” från 1974. Bygg staket av slipers, gör dina egna vardagsrumsmöbler i furu, snickra ett skidställ och …

… installera en mjuklåda!

 För där kan vuxna och barn umgås ”skolöst” – och med citattecken dessutom!

Hurra! Låtom oss alla över alla gränser tillsammans i en enda stor ormhög umgås mera ”skolöst”. Låt mig nu se, man kan ställa temuggen på bordet … dra in elsladdar där på baksidan och sätta upp en extraskärm där på sidan och … och … och …

{ 28 kommentarer }

Med 30 års intervall händer det

av Lotten Bergman den 23 oktober 2009

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

{ 19 kommentarer }

The Goodies är lördagsgodis

av Lotten Bergman den 7 mars 2009

Det känns som om vi skulle behöva lite mer av The Goodies. Eller lite mer som är som The Goodies. Eller en miljö som välkomnar sådant som The Goodies. (Ni ungdomar som inte vet vad jag yrar om, borde veta hut, men ska få veta allt.)

Det var en gång tre unga män som pluggade och tänkte satsa på riktiga, respektabla yrken. Men Tim Brooke-Taylor (advokat), Graeme Garden (läkare) Bill Oddie (lärare) råkade hamna på samma universitet som John Cleese, Graham Chapman och Eric Idle, vilket ju måste ha varit ganska distraherande. När Monty Python-gänget några år senare gjorde sina tv-program, gjorde Tim, Graeme och Bill ”The Goodies” (1970–82). (Här i Sverige skrattade vi samtidigt åt Albert & Herbert eller Pappas pojkar. Inget ont i det.)

Goodies-handlingen är lika komplicerad som Seinfelds: tre unga män startar en egen firma som ”gör vad som helst, när som helst”. (Det är förstås en bra idé när man har fått sig ett tv-program och inte vet riktigt vad man ska göra.) Man skulle kunna tro att Godisarna är ett barnprogram eftersom de tre faller, sjunger, snubblar, tramsar sig och trillar av sin tresitsiga tandemcykel (trandemcykel) – men det är fel. Eller så är jag bara barnslig.

Se i alla fall inledningen (och nu avslöjar jag ett skämt här) när den av Godisarna som ska göra en gammal svart-vit film förstår att man har gått över till färgfilm eftersom det är ett himla sjå med att måla allt antingen svart eller vitt. Men det bästa kommer i slutet …

Ni som minns, kanske längtar efter den gigantiska katten som förstör London: Kitten Kong. Det är oskuldsfull humor utan cynism, arrogans och ironi. And I really like it. (Just den meningen låter så hemskt mycket trevligare på engelska än på t.ex. tyska, franska eller finska. Und ich mag es. Et je l’aime. Ja olen todella sitä.)

Det allra första programmet. Kolla in datorn efter 1,30!

The Goodies presenteras här av barbröstade Bay City Rollers.

Så. Försök nu att vara på dåligt humör om ni kan.

{ 17 kommentarer }