Jag tänkte mig en liten bloggutställning här – men materialet är defekt, ofullständigt och borde inte redovisas! Det saknas en bild! (Men den kommer, jag tror att jag har förlagt den i fel dator.) – varsågoda!
2005 - en bloggartikel om en bloggtröja
2006 - en NE-artikel om hemlisbloggarn
2007 – en summering med slamkrypare
Wanted! Dead or alive! 2008! Tröjbilden är borta! Jag har den förstås någonstans eftersom jag inte slänger ett endast dugg. Béatrice använde sina magiska fingrar och fann den! Heureka och tack! (Jag kunde också ha använt en bild på hakke i t-shirten, som han så snällt skickade till mig.) Här är det bortsprungna lilla lammet:
Jag fuskade med facit igår. När många av båsets invånare hade gett upp och gått och lagt sig, gjorde jag inte alls som jag hade sagt utan lade ut facit mitt i natten. Men ni ska tacka mig: ni fick mer sömn än annars! Vinnarna blev två: Huskorset och Anna.
Lucka 20 kommer här! (Om någon till äventyrs inte kommer ihåg det efter gårdagens virrvarr och ledtrådar som endast ledde till små blåsippor: man ska gissa, men göra det med gåtfulla ledtrådar. Och gärna fel.)
_________________________
… och nu de lokala nyheterna.
– En oidentifierad man har hittats död under en ett av de äldsta kastanjeträden i Stadsparken. En flaska som förmodligen innehållit brännvin låg bredvid honom. I ena fickan hade mannen en röd anteckningsbok med orden ”djur” och ”natur” samt ”det luktar som”, följt av något oläsligt. Flickan som fann honom trodde att han sov och blev svårt chockad. Hon har förts till centralsjukhuset och mår efter omständigheterna väl. Polisen tar gärna emot tips från allmänheten på 114 14.
– Vi fortsätter med vädret och kan berätta att det blir fortsatt soligt och varmt, temperaturen kommer att ligga ru…
_________________________
Facit kommer runt midnatt och lucka 21 i arla morgonstund!
– Vad har jag skapat för monster? sa jag och vred mina händer, tog mig åt huvudet och vaggade lite fram och tillbaka samtidigt som jag suckade glatt.
(Förlåt. Jag har läst en svensk deckare.)
För idag talade ni liksom i tungor. Två ny(börjar)kommenterare dök upp och svarade rätt och det på ett så inlindat men tydligt sätt att till och med jag begrep:
Minerva:
”Nihil facilius est! Jag tänker på en sommarmånad då jag äter kycklingsallad.”
Ktikk:
”Jag hittade hit, jag läste. Jag fick ett tröstpris?”
Solklart rätt. Men alla andra? Jag hade tänkt att det skulle dyka upp ledtrådar och associationsbanor som behandlade caesarsallad (Minervas), månaden juli, Marlon Brando som spelade HB 1953, den italiensk-franske filologen Scaliger som hade samma namn, Shakespeares drama med samma namn (där han säger et tu, Brute), förvanskade citat (Ktikk), kejsarsnitt, julianska kalendern och förstås Kleopatra, Elizabeth Taylor och Richard Burton. För att inte tala om kastade tärningar.
Men istället började båset sjunga, räkna takter och blommor och utelämna bokstäver och tala om sexuella eskapader, kynologer, polletter och kynografer! Fast Niklas i Göteborg nämnde ju ”jullunch och julklappsdelande” … Kan det ha varit en ledtråd?
Johan Hamberg rimmade som vanligt och jag som så förtvivlat (och handvridande) letade efter HB-halmstrån fann några egna blåsippor kanske:
Jag tror dagens *HB* var
Eros’ kanske främste son.
Re’n som nyfödd var han karl
– femti’ fylld blev han ett fån
som i svettigt gammalt linne
klafsa’ runt med sex i sinne.
– Aaaaaah, sa jag och registrerade asteriskerna, att HB som 52-åring träffade Kleopatra och att han ju gick klädd i … eh … linne?
Hyttfogden rimmade också:
Jag ser, jag fått alldeles gratis
en idé som är cum quantum satis.
Och jag tror att jag vet
fast ännu hemlighet
men alls ingen heter potatis.
Ja! Latin! Och inte var han en potatis, HB! Sa jag och konstaterade att Jesper också hade talat latin: Magnum Bonum.
Ni som gissade rätt och gjorde det på ett så fantastiskt välgjort sätt att jag inte fattade: ta tillfället i akt och berätta om det i kommentatorsbåset!
Om åklagaren, prästen, retorikern, fältherren och hemlisbloggaren Julius Caesar (100 f.Kr–44 f.Kr) vet man så mycket att det är rent löjligt. Hur han kände sig inför giftermål, vilka han gillade och ogillade, vad han åt, vilka krigsstrategier han hade och att hans faster hette Julia. Han var så duktig på att kriga att han på förhållandevis kort tid erövrade i tur och ordning det fria Gallien, nordvästra Frankrike och Belgien samt Akvitanien.
– Gallien? säger ni och lyfter blicken snett uppåt till vänster. Men då borde det ju ha varit fullt av galliska ledtrådar i texten?
– Ja! svarar jag och får något lystet i blicken
(Jag ber verkligen om ursäkt. Man blir onekligen påverkad av sådant där språk.)
Orden obelevade, idéer, mirakulöst, majestätiska och en asterisk (*) var ju med som en blinkning åt:
Obelix
Idefix
Miraculix
Majestix
Asterix.
Caesars liv som 40–50-åring bestod av kväsande av uppror, erövrande, fälttåg hit och dit över stora landområden (jättebesvärligt, det fanns ju inga helikoptrar) och politiskt rackarspel. Han utnämndes i omgångar till envåldshärskare – först på ett år, sedan på tio och slutligen på livstid. Vad han inte visste då var att livstiden skulle bli kort eftersom livet skulle få ett abrupt slut blott tre månader senare, när han på initiativ av 60 senatorer mördades genom 23 (ja, allt är dokumenterat) knivhugg.
Kleopatra VII tog kontakt med Caesar när hon var i politiskt trångmål och han fortfarande levde år 48 f.Kr (hon fördrevs och fick inte vara regent i Egypten), och fick omedelbart hjälp. Såpass att hon ett år efter deras första möte födde deras gemensamma barn. (Utom äktenskapet, så det räknades inte.)
Hur såg han ut, denne kvinnokarl som hade ett rykte om sig att vara homosexuell? Ja, ungefär som statyerna tydligen, eftersom han beskrivs som ”blek”. (Fast ja, vi vet ju numera att statyerna målades i allsköns färger.) Men att ögonen var mörka och livliga. (Är livliga ögon kanske en tecken på intelligens? Vill man ha livliga ögon? Är det svårt att fästa blicken om ögonen är livliga hela tiden?)
Tydligen var Caesar sin tids Di Leva, för han klädde sig enligt Wikpedia lite som han ville och alls inte som andra i: ”en okonventionell tunika med långa ärmar och fransar runt handlederna och gördeln löst hängande runt midjan”.
– Coolt! utbast Lotten med sina livligt flackande ögon. Jag gillar fransar som på t.ex. Roger Daltrey!
Det jag använde som förlaga är första stycket i Caesars egenhändigt skrivna bok ”Kriget i Gallien” (De Bello Gallico).
I boken nämns två centurioner vid namn: Titus Pullo och Lucius Vorenius. Som ju är de två huvudpersonerna i tv-serien Rome!
Så … vad har jag försökt ge för ledtrådar i båset? PK nämnde Julius Caesar den 7 dec och Luna nämnde Julia Caesar (eg. Cæsar) den 17 dec. Men ni envisades med helt andra siffror.
När jag åkte på basketträning, bad jag min djefla man (aka DDM) att fylla på med ledtrådar om ni skulle fortsatta att vara så envist förvirrade. Han skrev i kommentatorsbåset:
”I sin ungdom råkade HB ut för samma obehaglighet som den berömde författaren till en roman om en högst kompromisslös person.”
Caesar blev alltså tillfångatagen av sjörövare som ville ha pengar för honom, men han ansåg att de begärde för lite och bad dem höja lösensumman. Sedan släpptes han fri, jagade ikapp rövarna, buntade ihop dem och slog ihjäl dem. (Cervantes blev också tillfångatagen av sjörövare.)
”För oss som växte upp på 1970-talet associerades han mest med plötsligt uppkommen smärta i en perifer kroppsdel.”
För i Asterix fick han ju ont i fötterna när den galliske hövdingen Vercingetorix kastade sina vapen framför honom och vissa hamnade fel.
DDM fortsatte:
”När han var drygt femtio år gammal presenterades han för en bedårande kvinna som låg inrullad i en matta. Tillsammans idkade de sedan älskog samt stormaktspolitik.”
Kleopatra låg alltså i en matta för att deras möte var hemligt. Tänk, när jag vill vara hemlig och inkognito har det aldrig slagit mig att en matta skulle kunna göra susen.
Nu ska ni få se ett klipp ur ”Rome” som med all önskvärd tydlighet h visar ur man besegrar barbarer: romarna slåss i strikt formation medan gallerna drivs av machoheder och ska prompt utmärka sig som krigare för att uppnå individuell krigarära.
Det här med fältslag och formationer och strategier brukar jag inte fatta ett jota av – jag tycker att alla ser likadana ut och slår ihjäl varandra lite på måfå. Om man inte tydligt ser att Mel Gibson är på ena laget och Matthew Broderick är på andra, förstås. Men i klippet här ovan ser man faktiskt jättetydligt hur det främre ledet på kommando drar sig bakåt mellan sina vapenbröder för att släppa fram ett utvilat led. (Militär historia har en intressant artikel om detta som jag ska läsa en annan dag.)
Plommonstopet är kompletterat med nya namnlappar och jag har redan nu bestämt mig för att dels dra en lapp, dels dela ut ett extrapris till den som är släkt med flest hemlisbloggare. Jag drar … Huskorset! Och så har jag kontrollerat noga och dragit upp riktlinjer, slagit upp i kalendrar och encyklopedier och kommit fram till att extrapristagarinnan är Anna.
Jag var borta nästan hela dagen igår, men i båset var det lugnt och skötsamt. Nästan alla räknade ut svaret på två röda sekunder – till exempel vinnaren Niklas i Göteborg. (Som har en idé om att man ska kunna föra statistik över sina insatser i båset med hjälp av kryss som inom ornitologin – kryss för att lista ut svaret utan ledtråd, halvt kryss för att ha kunnat efter ledtrådar, bonus om man ger ledtrådar.)
Nu hastar ni in i lucka 19! (Kom ihåg: det gäller att gissa, men att göra det med gåtfulla ledtrådar. Och gärna fel.)
____________________
Sverige är uppdelat i tre landsändar, varav norrlänningar bebor den norra delen, skåningar den södra och stockholmare (som vi gärna kallar nollåttor) på ett nästan mirakulöst sätt breder ut sig över hela mittendelen. Språket, sederna och matlagningen skiljer sig lite åt i de olika landsändarna – man äter mer fisk i norr och dricker i större utsträckning mjölk i söder.
Man skulle kunna säga att norrlänningarna i allmänhet är kraftigare, mer majestätiskt byggda – och dessutom modigare – eftersom de bor långt från civilisationen; naturen och klimatet komplicerar ofta livet för dem. I norr har man heller inte alltid tillgång till de allra senaste nyheterna inom branschen. Vidare är ju norrlänningarnas närmaste grannar norrmännen, i vars sällskap de verkar söka ideliga gräl.
Av samma anledning (dvs. natur och klimat) är skåningarna överlägsna människorna i alla andra delar av Sverige vad gäller allmän retorik och diskussionsförmåga; de har danskarna att utbyta idéer med – antingen på skånsk eller dansk mark.
Den del av Sverige som har ögonen på sig i störst utsträckning – som man kan säga bebos av de egentliga svenskarna* – tar sin början i söder från Nyköpingsån och begränsas i norr av Dalälvens nedre lopp. De beskrivs av nästan alla andra invånare i landet som obelevade och allmänt stroppiga.
*) beroende på hur man definierar en svensk
____________________
Både facit och lucka 20 kommer i gryningen! (Om man med gryning menar kl 05:30 respektive 07:12.)
Tävlingsmänniskan med det stukade revbenet Béatrice, sprang igår in i kommentatorsbåset redan fem minuter efter publicering, säker på sin sak. Sedan följde ett pärlband av skit- eller fågelreaterade ledtrådar:
Ardy: Den här pippin var inte så svår att skåda. Christer: Ho hoo i hatten! Johan Hamberg: Hätila ragulpr Miastick: Jag skiter i allt.
(Av Miasticks kommentar fick jag hjärtat i halsgropen eftersom jag trodde att alla skulle förstå omedelbart.)
Och soooooom ni kämpade för att alla skulle förstå: ni ville sjunga en stump, fjädrade er, gjorde saker i fyra sekunder, yrade om Från A till Ö, nämnde i förbifarten titlar på skivalbum, råkade tänka på en och tusen olika fåglar, några allseende nattdjur och en hermelin samt någons IQ.
Pysseliten rimmade:
Lottens HB ständigt ung
Varje månad är han kung
Blodet är dock alltid blått
överheten han ej förstått
Medan vi till 24:e längtar
är det 25:e HB trängtar.
Vi måste förstås välkomna begreppet ”Nollkollklubben”, som har extremt flyktiga medlemmar som hoppar ut och in efter dagsformen. Skogsgurra är så rysligt deppig av sina gissningsmotgängar att han bjuder in likasinande till ”Mollmollklubben”. De återkommande figurerna har fått tillökning av en gammal goding: herr Brun. (Ergo Dan Brown.) Hockeyfantasten har däremot förmodligen varit bortrest under helgen, misstänker jag.
Hemlisbloggaren var alltså Magnus Uggla (f. 1954), som antingen retar gallfeber på människor eller får folk att tralla och sjunga som vore de små berusade barn. Eller förhåller sig ganska neutrala till honom.
Hans karriär började faktiskt på ett annat sätt än de flesta känner till: han gav 1975 ut en skiva som inte många brydde sig om Bobbo Viking, som var glamrocksinfluerad. (Tänk Mott the Hoople, David Bowie, och Slade.) Sedan gav han 1976 ut Livets teater, som var symfonirock (tänk Yes och Genesis), där sidan två var en enda mystisk 29 minuter lång … happening. Med repliker, sång och lite lik musikalstilen. (Allt kan hittas på Spotify om ni är intresserade.) Om denna platta sa Magnus Uggla i en intervju:
”Det föll mig aldrig in att Genesis kanske jobbade lite längre än en eftermiddag på sina låtar.”
Jag har även ett minne som är glasklart för mig, men inte för några andra och tyvärr har jag inte hittat några som helst belägg för det: jag har länge gått omkring och påstått att Magnus Uggla kom till fritidsgården på Björkskataskolan för att spela, men att jag valde att inte gå dit och att jag sedan ångrade mig. Att han – the rising star – skulle ha spelat på en fritidsgård låter idag helt absurt.
Om Va ska man ta livet av sig … står det i Wikipedia att den ”av många anses som det första svenska punkalbumet”. Jahaja. Svensk mespunk i så fall. Men succé gjorde den, även om Magnus Uggla fick en farlig massa dålig kritik. (Men nu har vi ju lärt oss att om man inte växer upp i misär, inte har ont om pengar och inte lider alla helvetes kval av hemska galopperande sjukdomar, så kan drivkraften faktiskt vara dåliga recensioner.)
Magnus Uggla inför en konsert 2009 – och jag har tyvärr inte hittat fotografens namn.
Magnus pappa var jurist, mamman en otroligt driftig sångpedagog som bl.a. har gett ut sångteknikböcker, grundat Svenska Röstpedagogers Förbund och Stockholms musikpedagogiska institut och propagerat för körsång. (Pappan var säkert driftig han med, men om honom finns det inte mycket dokumenterat.)
Magnus Uggla har sedan han slog igenom gett ut plattor hela tiden, spelat i revyer, åkt på turné, framträtt i tv som både det ena och det andra och så pratar han i radio parallellt med att han på ett synnerligen roande sätt bloggar – men bara då och då och på olika ställen hela tiden. (Just nu ingenstans, vad jag kan se. Men han finns på Twitter, som en annan fågel.) Så här ser det ut när han skriver om hur både Ulf Lundell och Tomas Ledin går ut och säger i medierna att de minsann ska sluta turnera:
”Jag vet hur det funkar. Har själv gjort det: 1978 åkte jag runt med Vittring. En turné som inte funkade. Det kom inte så mycket folk. Så vad gjorde jag? Jag gick ut med krigsrubriker i pressen och hävdade att det här var min sista turné. Det var stora ord. Men inte fan kom det mer folk för det.”
Jag hörde honom intervjua ett barn i radio för kanske två–tre månader sedan och slogs av det faktum att han pratade med ungen på ett otroligt respektfullt sätt. Han lyssnade på svaren, vågade sig på att skämta och ironisera (vilket barnet förstod) och dessutom vara vuxet rolig. (Solglasögonen är förresten hans egen variant av botoxbehandling.)
Hemlisbloggartexten byggde på ”Jag skiter”, som skapade i ett himla rabalder eftersom en textrad är ”Ja, jag skiter i hela den vuxna världen”, vilket ansågs uppvigla ungdomarna till olämpligt beteende. (Va, 1977!) Den börjar så här:
Och jag skiter i majen,
och jag skiter i rektorn,
och jag skiter i allt som dom fyller mig med.
Och jag skiter i fysik,
och jag skiter i matematik,
och jag skiter i all annan satans teknik.
och jag skiter i morsan,
och jag skiter i farsan,
dom säger jag skiter i allt, men det skiter jag i.
Men nu måste vi ju dra en vinnare – den sjunde från slutet. Men var inte oroliga: jag har fler än sju tröjor att ge bort. Jag krafsar och rör om i plommonstopet och kontrollerar så att notarius publicus är vaken och drar … Niklas i Göteborg!
Jaha hörni, nu är det bara nerförsbacke mot julafton. Gårdagsluckan var som vanligt enkel och svår. Och så ska det fortsätta. Till vinnare utsåg bloomonstopet mitt i natten både hakke och Aequinoxia, som alltså ska meddela mig adress och storlek som vanligt. (Gäller alla vinnare. Utom en som har hittat på hyss, som vi återkommer till senare.)
Jag har upptäckt att en av gissarna utan att slå på trumman över huvud taget har löst Den Röda Tråden. I all tysthet, utan att ens nämna DRT står det där mellan bokstävlarna.
Lucka 18! (Kom ihåg: det gäller att gissa, men att gissa extremt inlindat. Och gärna fel.)
______________________
Jag har en sådan dålig relation till min mamma att jag har valt att bortse från det hon säger. Vad anbelangar min fader så är jag rädd att situationen är densamma. Båda två har påpekat att jag agerar på ett för dem oacceptabelt sätt, men jag måste nog säga att jag blir tvungen att nonchalera dem båda, trots att de är mina dagars upphov.
Min lärare – och det han försöker lära ut – bryr jag mig såpass lite om att jag (på ett kanske provokativt sätt) rycker på axlarna åt hela konceptet. Alla försöker påverka mig genom att säga vilken väg jag bör följa för att komma fram till ett (för dem) lämpligt mål. Är det då någon som bryr sig om att jag har egna tankar, och att jag kanske inte är kvar här i all framtid?
Det värsta är kanske ändå att jag inte heller tar fasta på det som sägs inom samhällsdiskursen, kulturjournalistiken och marknaden – förmodligen beroende på att jag vet att jag inte kommer att kunna göra mig någon större förmögenhet i just dessa branscher.
Adjö. Jag menar det verkligen. Adjö.
______________________
Facit kommer vid midnatt och lucka 20 vid femsnåret på morgonen! Vad svår den här var att pryda med en oviktig bild då. Hm. Ah.
Uppdatering: Jag måste be Béatrice om ursäkt – hennes kommentarer hamnade på fel sida om uppvaknandet och försvann. Hon var så först man någonsin kan vara, vilket hon med rynkade ögonbryn berättar i kommentatorsbåset:
”00:31 Terry Pratchetts Mort handlar om en kille som går som lärljunge till döden = Döden som läromästare.
4 minuter senare nämnde jag Lotten på ferie.
01:20 fortsatte jag med att nämna den röda fåtöljen som går att se på bild på hans wikipediasida.”
(Slut på uppdatering.)
Sedan kom Ökenråttan (som sedan hintade hela dagen):
”Mor och dotter – knappast!”
Karin rimmade:
Ett oblitt öde för en fader
Naturligtvis så får han spader
För tio dagar före blo(o)m
Kommer denna kännedom
Som han gärna sluppit få
Men kanske kunnat förutspå
Lina fick mig att ropa heureka:
”Aristoteles tre enheter är en omskrivning för kons fyra magar.”
För att inte tala om Rosman, som med önskad tydlighet visar vad interpunktionen har för roll i det skrivna språket:
”Expressiv interpunktion. Det. Gillar vi. Det skulle inte förvåna om gårdagens stilekvilibristik genererade dagens hb if you see what i mean Claude var ju definitivt expressiv. I. Sin interpunktion annars kan man ju fundera över enannan. Riddare. Än. Den som nämnts i dessa spalter; nämligen han av den sorgliga. Skepnaden menar jag och tänker på om han hade nån fru eller dotter med garnhår. Huga.”
Men nu är det så arrangerat att man faktiskt inte måste lägga ner timmar på att rimma eller skapa stor konst eller vara hysteriskt rolig när man kommenterar och gissar. (Att man inte måste ha rätt är ju självklart nu.) Så här kan man också skriva:
PK: Hm…..
Goblin: Eeeh?
Zkop: Denna dagen – ett liv.
Béatrice: C17H19NO3 och C2H5OH.
Babs: Vilken cirkus!
Där ska jag kanske klargöra att PK och Goblin förmodligen inte lämnar ledtrådar, medan Zkop, Béatrice och Babs gör det. När vi ändå är inne på ämnet, ska jag bara upprepa att jag inte har en hemlig agenda eller är uttänkt rättvis eller håller koll på vilka jag nämner i facit. Det är helt baserat på hugskott och infall. Lycka till med Bach imorrn, Miastick!
Hjalmar Bergman (1883–1931) föddes i en alls inte fattig, galen eller ens sjuklig familj utan en helt normal. Men han var inte mycket gladare för det. I skolan var han den tjocka blygisen som blev retad, i ungdomen var han som de skriver ”sexuellt förvirrad” – ergo kär i män – varför han gifte sig med en Stina som kom från teatersläkten Lindberg (sorgerligen bortglömd idag) för att ha ett alibi och inte slängas i fängelse för sina känslors skull.
Hjalmar Bergman i 25-årsåldern. ("Jag har en idé!" sa fotografen. ”Lägg huvudet i handen på ett naturligt sätt, det har ingen annan gjort!")
Italien spelade en stor roll i hans liv; i perioder bodde han i Rom och satt och skrev och svettades. (Han mådde inte bra i värmen. Och i Sverige mådde han inte bra i kylen kylan.) Han hade värk i än ansiktet, än i ryggen, än lite här och där. I sina brev beskriver han sin ämlighet ingående, men talar också om att kloroform och andra droger som stod till buds hjälpte honom att leva ett drägligt liv.
Och fattig var han – inte förrän med Markurells i Wadköping (som HB-texten byggde på) 1919 fick Hjalmar Bergman sitt genombrott och kunde börja försörja sig på riktigt. Till dess var det hans pappa som stod för de flesta fiolerna. När pappan dog med skulder upp över öronen 1915 och första världskriget präglade livet både i Sverige och Italien, skrev Hjalmar Bergman för allt han var värd. Och det är (som vi har berört tidigare) mycket lönsamt för konstnärer att vara under isen, frysa, ha ont, vara fattig och ledsen. Då skapas den stora konsten.
En lite mer sliten Hjalmar Bergman visar förmodligen upp sin bästa sida.
Under 1920-talet var Hjalmar engagerad inom filmen – han lärde känna Gösta Ekman (vår nuvarande Göstas farfar) och bodde till och med i Hollywood under fyra månader. Han levde i sus och dus, med sena nätter och vansinniga mängder alkohol. Grönsaker, motion och vitaminer stod liksom inte högt på prioritetslistan. Förmodligen sa han detta under en blöt kväll på Berns salonger:
”Man må säga vad ont man vill om ett syndigt leverne – men det är allmänbildande.”
År 1928 tror jag minsann att han reste framåt i tiden och träffade mig under ett sommarlov (vilket jag underligt nog har glömt), för att sedan åka tillbaka och skriva Lotten Brenners ferier. Dock misslyckades jag tydligen med att tala om för honom att han skulle skärpa sig och inte gå ner sig ännu mer, för på nyårsafton 1930 drack han sig full och spädde på med morfin tills han dog på nyårsdagen 1931.
Sist och främst ska jag tacka Sjuttonåringen, som hjälpte mig med skapandet av luckan eftersom hon just nu (under tredje året i gymnasiet) textanalyserar varenda litet ord i alla klassiker och till råga på allt måste göra det precis sådär fånigt som Markurells manglades i luckan idag. Någon (som förmodligen har gått på samma skola) har skrivit en rolig anvisning som väl illustrerar hur eleverna måste bli överanalytiska för att få bra betyg häääääär.
Ni ser att det är Ulf Brunnberg i mitten, va?
Bara småförklaringar till två av ledtrådarna nu. Hjalmar Bergmans mamma kom från en släkt som hette Elgérus, och färgeridirektören som var Hjalmars morfar lanserade ett färgäkta ”mörkblått yllegarn”, samtidigt som Johan (sonen i Markurells i Wadköping) har blåsvart hår medan hans pappa har hår som är rött som en rävsvans.
Att jag placerade texten i Arboga beror förstås på kungen, som sa ”Kära Örebroare” i Arboga 1985.
Ni som vill fördjupa er och kanske till och med gå med i diverse fanklubbar kan provläsa nyutgivna ”Brev ll. 1909–1915” med Hjalmars på sajten Provläs, gå med i Facebookgruppen eller till och med engagera er i hans samfund och läsa hela verk i Litteraturbanken (LB!)
Jag har hittat en text som kallas kåseri (men som är långt som ett ösregn), som heter Örebrobekanta och bekanta Örebroare, som ni kan läsa om ni är intresserade. Själv fastnade jag för beskrivningen av hur en kvinna klädde sig:
”På huvudet har hon en tämligen stor hatt av kapottfason med nackaband, knutna under hakan. Hatten var klädd med svarta tyllblommor, den rundskurna kappan var svart, så ock den släpande kjorteln och livstycket med vitt fräs.”
Jag vill faktiskt också klä mig i vitt fräs. (Av franskans fraise, och enligt SAOBveckad eller krusad halskrage, halskrås; numera om rynkad, plisserad eller goffrerad remsa av tyll med eller utan spetskant, emrendels använd som isättning vid hals och ärmar.)
Leopardia meddelar att hon har en gåva till någon i båset. Hojta till i kommentarerna om ni vill ha detta:
”Jo, jag råkade hitta dubblett av ’Man kan aldrig veta’ av George Bernard Shaw, med turnéperimär i Karlskoga 1964. Och eftersom jag nämnde Gösta Ekman så är poängen att i denna uppsättning spelar Stefan Ekman, Phil. Hur som helst, om någon är intresserad av detta program så skickar jag det med värme.”
Om ni läser detta utan bilder och utan plommonstop, så beror det på att jag har fastnat där jag är, ute på dåligheter som gränsar till Hjalmars. (Allt för konsten.) Återkommer så fort jag kommer åter!
På plats! Och jag har hunnit sortera in alla förlorade men återkomna små stackare. Och ur hatten drar jaaaaaaaaaag … hakke! Nämen. Och jag som hade planerat att han för lång och trogen tjänst skulle få ett extrapris. Hm. Då måste jag ju dra en till lapp eftersom det faktiskt ska vara två vinnare ibland. Och så drar jag … Aequinoxia! (Det fanns en tid, 2005, tror jag, när jag inte kunde stava till Aequinoxia utan istället bara skrev ”X” på hennes lapp.)
Gårdagens lucka innehöll ett geni. Det hade Leopardia inte den blekaste aning om, men hon vann ändå! Ännu ett pris delades ut till Agneta, varför kan ni läsa i facit.
Lucka 17!
____________________
Verket ifråga har ett katt-och råttamotiv, och ödet tillsammans med slumpen för handlingen framåt. Författaren var känt deterministisk, vilket man kan skönja i rollkaraktärernas personbeskrivning – de lever alla en livslögn. De hyperboliska beskrivningarna av staden Arboga intensifierar platsens betydelse (jfr Aristoteles tre enheter).
Huvudpersonens färgstarka utseende slår an en komisk ton. Läsaren känner medlidande för mannen som förts bakom ljuset och aversion mot samhällets andra aktörer. Det synekdokiska bruket av ”ögon” torde av läsaren uppfattas som ”staden”. Samhällets konventionella och ibland omoraliska spel ifrågasätts genom människornas repliker och handlingar.
Den expressiva interpunktionen som löper genom hela verket förtätar de känslor som verket i dess helhet förmedlar till läsaren. Moderns och dotterns kontrasterande utseende (”den rävröda frisyren” och ”hårslingan föll ner framför ögat som ett mörkblått yllegarn”) förstärker den tragiska ironi som romanen är uppbyggd på.
____________________
Facit kommer nog vid midnatt medan lucka 18 öppnas på söndag förmiddag. (Hjälp vad snabbt tiden går – snart är det ju julafton.)
Idag fick jag skämmas. Ajajajaj vad både luckan och facit var besudlade med korrfel som ställde till det för gissarna. Och facitet hamnade kamouflerat bakom bloggridåer och syntes endast om man bröt sig in med kofot bakom länkar. Detta virr berodde på att jag prioriterade Julkalendern framför sömn i Orangeluvans lilla soffa igår natt. Sanna höll på att storkna:
”Urk, vad svårt att läsa. Stavfel, särskrivningar och långa meningar. Jag står inte ut.”
Nu var det inte någon särskrivning utan bara en felläsning, vilket hon klargjorde senare – varpå en lättad Luslina pustade ut, eftersom hon hade ”grubblat sig skrynklig”:
”Särskrivningar? Hjälp! Ska man skriva ‘kungligafamiljen’, ‘storabarnet’ eller kanske ‘spillerochdräller’?”
PK anade varför jag hade slarvat så:
”Jag trodde att Lotten hade låtit sig inspirerats av miljön kring henne inatt och vaskat facit. Dvs. skrivit en lucka och ett facit och sedan kastat facitet bara för att visa att hon har råd. Det lär gå till så på Stureplanen.”
Fru Decibel deppade:
”Det här var ju tråkigt. Det måste vara en av de två böcker jag inte läst, Ulysses eller Bajsboken.”
Leda tröstade raskt:
”Om jag inte är ute och blåsippar igen så är detta nog mer som en kombination av Ulysses och Bajsboken.”
Jesper var i högform och säker redan i arla morgonstund, när han i en kommentar skrev ”pirrigt” och fortsatte:
”Omvänt blir HB BH. Lägger man till A och C så blir det BHAC, eller BACH. I Der kunst der Fuge, närmade sig kompositören det uttryck som går att hitta i ovanstående text. Djupt, tungt, tätt; och ändå med breda penseldrag målande en känsla av strävan mot ljus.”
Senare på kvällen fick han mig att skratta rakt ut:
Mikael googlade på löksaft och hittade noll recept, men ett tips om att det hjälper mot bronkit. Skogsgurra – som är i branschen – förstod att ” ihålig formvara med i stort sett konstant tvärsnitt, vilket i regel är begränsat av två parallella, slutna konturer, oftast runda” är ett järnrör. För att nämna några som löste gåtan, drar jag till med HeMo, Dammråttan och Christer. Och lycka till med uppsatsen, Inaw!
Uppdatering:Dammråttan trodde att svaret var Loranga, Masarin och Dartanjang, och ledde mig med sina ledtrådar att tro att hon hade rätt. Jag känner mig som en av er! Slut på uppdatering.
Plastfarfar var förresten först med en klockren analys:
”Groteskt långa meningar, på min ära.”
Den extrema texten var nämligen skriven på Claude Simon-vis. Det är ett tankeflöde, en bokstavsgegga, ett relativt svårläst sammelsurium av tankar och händelser. Wikipedia skriver om stilen:
”Berättarteknikens komplexitet gör lätt att läsaren virrar bort sig men detta förvirrande medför en alldeles speciell känsla; ibland klaustrofobiskt intensiv och andra gånger en flytande reflektion.”
(Inte korrekt användning av semikolon där, ehrrrm.)
Dels valde jag Claude Simon för att det ligger så långt bort från hemlisbloggarens stil som det är möjligt, dels för att han fick Nobelpriset 1985. För att …
(Plats för fanfarer, serpentiner och tomtebloss.)
Joakim Pirinen (f. 1961) gjorde enorm pangsuccé med seriealbumet Socker-Conny just det året –1985. Jag och min blifvande djefla man köpte albumet då, och en av oss skrattade mer än den andra. Och det var inte jag. Så här kunde det låta när vi som 21-åringar satt och pluggade mittemot varandra vid korridorkökets bord:
– … urindoeuropeiskan … indoeuropeiskan … urgermanskan … urnordiskan … finsk-ugriska språk … gah.
– Lotten, Lotten, Lotten! MED ETT RÖR KAN MAN SLÅ VÄRLDEN MED HÄPNAD!
– Ssschh. Nu citerade du ju fel.
– Va, vänta, jag hämtar den.
– Men tyst nu, jag måste … finsk-ugriska språk … urgermanskan …
– Här, kolla! Hahahahaaaaaa! HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! Får jag …?
– Ok, läs lite högt.
– ”Skit i ackorden, det är känslan som räknas!” HAHAHAHA! Jag dör!
– Och hur var det med röret?
– Ah, vänta, här står det: ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad.” HAHAHAHA!
– Hur stavar han schyst? Med j, sj eller sch? Får jag kolla?
– Den här då: Det blir surt i röven av rönnbär. HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO!
– Oj, med sch och två s. Det var som tusan.
(Han skrattar faktiskt sådär.)
På något sätt måste jag ha mognat, för nu när jag läser Socker-Conny begriper jag inte varför jag inte skrattade mig halvt fördärvad åt honom 1985. Jag minns att jag tyckte att allt var så oresonligt och gåpåigt och att bilderna borde ha färglagts. Det tycker jag verkligen inte idag. (Vilken tur att jag inte är 21 år fortfarande.)
För er som inte känner till denne Socker-Conny: det är i korthet alltså en seriefigur som inte kan uppföra sig. Idag hade han fått en bokstavskombination stämplad på sig. Den djefla mannen stötte faktiskt på pre-Socker-Conny i ”Välkommen till sandlådan” som kom ut ett par år tidigare, och det var kärlek vid första ögonkastet.
Joakim Pirinen. (Fotot kan vara taget av David Nessle, men jag vet inte. Det är ett helsicke att hitta gratisbilder på nu levande storheter.)
Joakim Pirinen har rättmätigt höjts till skyarna och kallas inte geni enbart av gissarna i kommentatorsbåset – han är högt respekterad. Dessutom har han förnyat sig och trampar inte på i gamla hjulspår utan sätter upp dramatik, ställer ut konst, skriver skönlitteratur och läser egna texter på ett slags enmansteater som kallas Spoken Word. Den 29/12 ska han faktiskt vara DJ på Bar Brooklyn (som dock ligger i Stockholm).
Här finns en trevlig intervju med honom, där han berättar att det tar låååång tid att rita (teckna heter det visst):
”Man kan skissa en sida ungefär en dag och då blir man ganska trött. Jag måste få till första rutan, första figuren i första rutan, vad han gör. Det måste bara hända, att få till det, då brukar det sen bara rinna på. Men sen tar det ju minst en dag att tuscha en sida också. Det tar jättelång tid. Man kan ju tänka, en serie på sex sidor är ju lika mycket bilder som en barnbok. Ibland är det skönt också, meditativt, när man väl kommit igång är det jättehärligt. Men när det nästan är klart är det ett helvete, då är det inte kul. Sista procenten tar säkert 30 procent av tiden.”
Avslutningsvis ett citat ur Socker-Connys mun:
”Strindberg, det är han som jobbar på TeVe.”
(HAHAHHIIIHHIIHOOOOOO! HAHAHAHA! skrattar den djefla mannen som nu läser över min axel.)
Hej, kära plommonstop, long time no drag. Igår fick jag använda en mössa som egentligen är en tehuva. Jag tar ut, sorterar alfabetiskt, stoppar i, kollar på klockan, ser efter nytillkomna kommentatorer som ska ha fram till midnatt på sig och så tar jag fram … Ah! Leopardia. (Som om man slår ut antalet bokstäver per kommentatorsbås når upp till ungefär 467,32.)
Nä, nu ska jag köra till stationen och plocka upp en hemvändande Nittonåring, sedan kommer jag hem och lägger ut lucka 17.
PS. Jag går emot en massa principer och bestämmelser när jag nu ska dela ut ett extrapris till Dagens Blåsippa – Agneta.
Luslina satte fingret på pudeln igår genom att skriva ”Hm. Är det så löjans lätt som det ser ut eller ska det se så lätt ut för att lura en att tro att det är svårt, eller tvärtom? Hm, är allt jag säger.” Och så hade hon (förmodligen) rätt. Men vann gjorde Bengt!
Kom ihåg: det gäller att gissa, men att gissa extremt inlindat. Och gärna fel.
Lucka 16!
__________
Blicken drar över svartvita konturer från höger till vänster, figurerna far och hoppar än ner än upp och spiller och dräller och drar och skriker. Stora stirrande ögon tittar upp från papperet och det stora barnet kan inte förmås att lyda. Tuschavtrycken får flytta med in i nästa liv precis som tunnelbanan flyter med till slutstationen. Det lilla barnet säger att nu ska hon skjuta honom med löksaft och det stora barnet med mössa svarar med en sjukdomsdiagnos som kan sägas vara en smula överdriven och den lilla flickan får strax gå. Den bistre mannen säger att man inte får stjäla men det stora barnet säger bara att han är bekant med både rikspolischefen och den kungliga familjen och då blir den bistre mannen vänlig. Det stora barnet gör som han vill och kastar sig ner i en med vatten fylld behållare för att sedan dyka upp hos sin familj, som inte på några villkor utstrålar vänlighet men som på samma sätt som i många historier drabbas av plötsliga dödfall som underlättar livet för jaget i kontexten. Det stora barnet beger sig på irrfärder i ett okänt hus med okänt kök och okänd trappa och hittar en barnbok som han läser högt ur för den lilla flickan och den bistre mannen och de resterande delarna av familjen och han säger att en långsträckt, ihålig formvara med i stort sett konstant tvärsnitt, vilket i regel är begränsat av två parallella, slutna konturer, oftast runda, kan i flertalet länder anses lösa månget problem för alla med sådan inställning till livet. Det gör han.
