Inte vet jag varför jag längtar till helgerna när arbetsveckorna faktiskt är bra mycket lugnare. Lördagar och söndagar är ett gigantiskt plockepinn där det inte går att flytta ens den där lösa lilla pinnen utanför högen eftersom den är ett viktigt redskap för alla de andra pinnarna.
Mitt i basketmatcher på hemmaplan, nyckelansvar och kioskberedskap, ringde Femtonåringens coach igår och berättade att de satt på akuten i Norrköping. Den brutna Femtonåringen – samma en som fick en liten bula i pannan i januari – hade varit på jakt efter en boll och i en närkontakt fallit så illa att handen och armen vreds och knäcktes lite.
Eftersom väntan på akutmottagningar nuförtiden alltid är av det ovisst, utdragna slaget när man inte blöder ihjäl, fick laget (efter en tvåpoängsvinst, tjolahopp) åka hem medan jag körde de drygt 11 milen till Norrköping för att hämta hem lilla dotran. Jag kände mig som en Thelma eller Louise, lite på krigsstigen och crazy på väg mot något okänt där jag vrålade till radiomusiken som var väldigt melodifestivalfokuserad. Lite spännande var det också eftersom jag inte känner till Norrköping så väl; jag vet liksom inte vad som finns utanför baskethallarna och järnvägsstationen.
Som till exempel telefonväggen som fanns i akutentrén, den kände jag inte alls till.
Det ser liksom … omodernt ut.
När jag kom fram till Femtonåringen satt hon och fnissade, fortfarande klädd i matchstället. Gipset var djupblått med en intressant nätstruktur och hade passat perfekt till min långklänning från 1988. Man skulle kunna sätta på en volang längst ner, tänkte jag.
– Nej, du får inte fotografera här, det är fotograferingsförbud här. Folk har missbrukat fotograferingen här. Här, på hela akuten. Fast … ok då, bara en bild.
Brottet syns nästan inte, vilket påminner om ”The Usual Suspects”. Inte som en annan, som ju får rejäla och tydliga brott.
Under tillbakafärden som tog två timmar – då Femtonåringen deklarerade att sjuksköterskan Laila var underbar och att patienten som bara skrek var galen och att hon vill flytta till Norrköping meddetsamma och att Laila var fantastisk och att om man gör sig illa bör man åka till Norrköping och ingen annanstans för att Laila ska ta hand om alla som har brutit sig utom kanske den där patienten som bara skrek – insåg jag att smärtlindringen fungerade som den skulle.
Nu ska jag sätta mig i bilen för att själv spela match i Flen. Finns det månne någon akutmottagning där?
Hon kom som ett yrväder en januariafton och fick plötsligt en annans haka i sin panna.
Femtonåriga dottern var igår kväll på basketträning – och när man som 15-åring har chansen att få spela i ungdoms-SM med 18-åringar, ger man järnet. Man hoppar högre, springer fortare, passar hårdare … Och när en annan spelare med samma inställning kommer springande, väjer man kanske i vanliga fall. Men inte igår.
Det var inte så här:
Pfjutt.
Utan mer så här:
Pang.
Tjejen med hakan började blöda ur ett djupt jack, medan Femtonåringen odlade ett enhörningshorn. Sedan genomgick hon många faser, bl.a.:
Star Trek, Stjärnornas krig, Avatar.
Jag kom ovetande till baskethallen för att själv träna precis efter att detta hade hänt. Raskt stoppades jag in i en bil med diverse inte oroade, men roade, luttrade föräldrar och den blödande hakan för att forslas till vad vi trodde var en natt i akutens väntrum. Men som de elitidrottare vi är (hrrm), åkte Femtonåringen gräddfil rakt in i undersökningsrum och röntgenapparater.
– Men … men, sa jag när allt verkligen var sanslöst effektivt, hur går det nu med alla som kommer in med lårbensbrott och spräckta skallben? – Nä, det är lugnt, väntrummet är tomt, ruschen kommer nog senare inatt.
Vi lades in och fick sova en hackig natt på barn- och ungdomsavdelningen i samma sal som en stackare med krupp. För varje hostning och för varje andningstuuuhuuut, kände jag precis som när mina egna barn var små treåringar och vi satt med öppna fönster och försökte andas bort krupptutet: ledsen och totalt maktlös. Jag ville gå fram till det lilla kruppbarnet och trolla. Sedan vände jag mig om och brydde mig om min egen lilla alien istället.
Nästan som Långben.
I likadana träningskläder med klubbens märke på, låg vi där i varsin höj- och sänkbar säng med klistrigt plastmadrasskydd och kunde inte annat. Utan dator och med en död mobiltelefon görs inga stordåd eller uppdateringar på Facebook och Twitter. Jag hade ju kunnat vara hur intressant som helst:
”Ligger på sjukhus.” ”Följer med dottern till skallröntgen.” ”Utan internet i tre timmar, försmäktar jag i sjukhussäng.”
”Får jag ta en bild?” sa jag till skallröntgenapparatsskötaren. ”Vaddå, för att lägga ut på nätet som alla andra?” fräste han. ”Näe”, svarade jag.
Om man nu bortser från det trista att Femtonåringen hade ont, var vistelsen spännande och intressant – och en mycket positiv upplevelse vad gäller den ofta så krångliga sjukvården. Och så blev jag ju så nostalgisk. När jag var 18–23 år arbetade jag nämligen som vårdbiträde på bl.a. Danderyds sjukhus. Himla makter så många gånger jag torkade av bajs, kräk, mat, snor och blod från sådana här sängbord:
Fast just denna panel måste väl vara av 1987 års modell eftersom P4 finns med?
Nu är vi hemma igen. Femtonåringen frågade nyss om hon hinner bli bra till helgens basketmatcher, vilket är ett tecken på att hon inte är vid sina sinnens fulla bruk. Eller om det kanske är tvärtom.
