När jag var 6 år sa mina föräldrar att jag borde börja ettan istället för att gå på lekis ett år till. Min mormor sa bestämt NEJ, och mina föräldrar lydde henne. Varför minns ingen. Och jag har inte ”lidit” av det ett enda dugg.
Lida? Varför skulle man lida av att inte börja skolan ett år tidigare? Vad konstigt jag uttrycker mig. Vänta, det kommer mer.
Min djefla man har två äldre bröder. Den äldste började ett år för tidigt, mellanbrodern hoppade över fyran och Den djefla mannen hoppade över tvåan. Vilket gick helt smärtfritt.
Dock var han ju ett år för ung när han gick ut gymnasiet, och då kan man inte göra lumpen. Alltså fick han vänta ett år på det, varför han istället började läsa i Lund. Efter ett år på LTH ryckte han in, och hamnade med världens bästa lumparkompisar. (Naturligtvis hade nästa årskull kunnat vara precis lika perfekt, det förstår han.)
Min djefla mans sammanfattande åsikter om att vara ett år yngre är: allt var toppen! Det var bara det där med hårda och mjuka vokaler som han inte riktigt hängde med på, för det lär man sig tydligen i tvåan.
Nu till våra fem barn, där nr 1, 2 och 4 har börjat ett år för tidigt. (Eller, ptja, nr 1 bytte från lekis till ettan vid jultid.)
Att nr 3 och 5 har börjat med sin egen åldersgrupp beror dels på att de är födda på andra halvan av året, dels på att de helt enkelt var omogna. (Vänta, hm, det kanske är relaterat. Men i alla fall.) Trean satt mest och jollrade i sandlådan när han var 6 år, och Femman har ju epilepsi och är så liten till växten. Det var helt enkelt inte aktuellt och togs inte upp till diskussion av t.ex. rättviseskäl. Ingen av dem har ifrågasatt detta faktum. Men jag måste ju kolla med Trean (nu 11 år):
– Om du hade kunnat trolla och ändra så att du också fick börja ett år tidigare, hade du velat det?
– Va? NÄE! Aldrig i livet! Jag har det jättebra!
Ettan (nu 17 år, går i tvåan på gymnasiet) hade en förfärlig skolgång i fyran, sexan, sjuan och åttan. Men det hade inget att göra med att han var ett år yngre – det var bara extrem otur med dåliga lärare, skolstängningar, kriminella element och diverse annat och allt hade kunnat vara precis lika komplicerat om han hade gått med sin ”rätta” åldersgrupp. Han skriver siffror lite konstigt för att han inte gick hösten i ettan när de pratade om hur man skriver. En fyra gör han t.ex. med lodräta strecket först och vinkeln sedan. Åttor gör han inte i en slinga utan som två bubblor på varandra.
Det enda jag ångrar nu, det är att han ju kommer att flytta hemifrån om bara ett år. Han ska läsa i Lund säger han, och det är inte förhandlingsbart. Dumma onge, tänk på mammas köttfärssås, den finns inte i Lund!
Tvåan (snart 15 år, går i nian) har extremt höga krav på sig själv och pluggar alldeles för mycket, vilket jag finner synnerligen onödigt. Man kan inte få mer än MVG+, dumma onge. Här kan jag känna att det hade varit bättre om hon hade fått gå kvar i grundskolan i ett år till bara för att slippa pressen av att bli ”vuxen” och gå på gymnasiet. Men håller hon med? Näpp, hon är nöjd med allt utom en av lärarna.
Fyran (9 år, går i trean) är lika cool, lugn och disträ som Ettan, men förstod inte förrän förra året att hon var ett år yngre än alla andra. Jag kan såhär i efterhand säga att hon inledningsvis låg lite efter sina kompisar i skolmognad eftersom hon gick direkt från dagis till ettan, medan de andra hade tränat i ett år på lekis.
Nu ska vi höra om allt jag har skrivit stämmer!
Jag frågar Min djefla man vad han tycker om att han var ett år yngre. Han mejlar:
”Det är så många illa underbyggda åsikter som cirkulerar. Klart att barn som ligger före i den intellektuella utvecklingen ska få hoppa framåt – precis lika självklart som att de som inte hinner med ska få ta om ett år i lugn och ro. B-a-r-n ä-r o-l-i-k-a !
Visst har jag fått höra att jag en ’64:a’, men det gjorde bara att mina klasskompisar hade något att hänga upp min eljesthet på; jag är övertygad om att jag hade framstått som precis lika udda bland mina jämnåriga. Det var en slags frizon att vara auktoriserat annorlunda.”
Nu frågar jag Sjuttonåringen om hur han upplever det:
– Vaddå? Skulle det vara negativt att jag är yngre? NÄE! Tänk om jag var tvungen att gå i ettan på gymnasiet nu! När jag gick i lilla ettan till fyran tyckte alla att det var jättecoolt att jag var ett år yngre, men sedan dess är det ingen som har brytt sig. Självklart ska man hoppa över en klass om man kan och får! De som säger att man inte ska det … har inte hoppat över en klass, så är det väl helt enkelt.
Nu frågar jag Fjortonåringen vad hon tycker:
– What? Vad menar du? Vaddå speciell? Hurså? Varför skulle jag vara annorlunda? Va? Vem säger det? Alltså det finns inget som är negativt eller dumt med att vara ett år yngre. Alltså det är ju tur att jag har fått vara med dom som är ett år äldre för alla andra är ju jättebarnsliga. Alltså tänk om jag skulle gå i åttan nu! Eeeew!
Fyran (aka Nioåringen) har ett intressant problem: hon är extremt duktig på matte, snabb på huvudräkning och intresserad … men ligger sist i matteboken i klassen. Bara för att hon inte kan förmå sig att göra repetetiva uppgifter som är lätta. Vi har verkligen försökt få henne att jobba snabbare och mer fokuserat, men hon sitter mest och stirrar ut genom fönstret. Och kan inte få svårare uppgifter förrän hon är ifatt de andra.
Jag frågar Nioåringen om det är konstigt att vara ett år yngre än klasskompisarna
– Jag tänker inte på det. Och ingen annan heller. Varför är jag ett år yngre förresten?
Hoppsan, vi har visst inte varit tillräckligt tydliga i hennes fall.
– Jo, du var liksom mogen, färdig för att börja ettan och då tyckte vi att det var lagom och dags att göra det.
– Vad bra att ni tyckte det. Annars hade jag ju inte haft dom kompisar som jag har nu. Hejdå!
Alla är vi olika. Men varför pratar man så mycket om att ”se till den enskilda individen” samtidigt som man klumpar ihop alla i åsiktsgrupper, åldersgrupper och utseendegrupper?
________
Detta apropå i Bloggvärldsbloggens tema ”ålder”.
