Inlägg taggade med:

barn

Lär barnen att hålla tal

av Lotten Bergman den 8 januari 2011

När jag gick på high school i Dallas (lugn nu, andas alla som inte gjorde detsamma eller har ångest för att ni inte låter era barn göra det eftersom va fan man vill ju ha barnen hemma och inte utomlands) kunde man välja ett ämne som hette ”Speech”. De som ville, kunde tävla med ”The Debate Team” och de som inte hade talets eller fantasins gåva kunde välja ämnet ”Drama” istället för då behövde man ju bara följa manus.

Jag valde Drama och var sedan avundsjuk på Speecharna i ett helt år eftersom den roliga dramatiklärarinnan blev avskedad och ersatt av en tråkprutt till lärartant. (Orsaken till avskedandet blev aldrig officiellt. Men vi tror att hon lappade till en elev. Rejält.)

Sedan tio år håller jag och min djefla man middagstal i tid och otid – ibland förberedda, ibland spontana. Och alltid inbjuder vi barnen till deltagande. På modernt föräldravis där endast grönsaker och snögubbebyggande är ett måste, tvingar vi dem inte. Men uppmuntrar. Åttaåringen håller tal varje kväll, medan den inte lika pratsamme Trettonåringen hade laddat i ett par år innan han häromdagen klingade i sitt glas och tog till orda:

– Kära vänner. Jag hör att ni alla andra bara talar fritt utan manus eller röd tråd. Så gör inte jag. Jag har nämligen något att fira: det här är mitt livs första tal! Skål!

Applådåskor och hurrarop! Och eftersom ingen hade något kvar att skåla i, höjdes tomma glas, några skedar, en plastburk med smält glass och en vas med blommor mot taldebutanten. Men om man inte har något att säga, kan man göra som den amerikanske advokaten-politikern Chauncey M. Depew.

Chauncey Depew. (Det är fotot – inte båten – som är trasigt.)

Chauncey Depew. (Det är fotot – inte båten – som är trasigt.)

Han hamnade nämligen på en längre kryssning där även Mark Twain fanns med bland passagerarna, och båda männen blev en kväll inbjudna till finmiddag med kaptenen. Och då håller man förstås tal – fantastiska tacktal så att man bli inbjuden fler gånger. Twain reste sig upp och vältalade i 20 minuter så att alla i sällskapet skrattade, slog sig på knäna och grät om vartannat. När det blev Depews tur, hummade han först lite, sedan sa han:

– Hrrrm. Mr. Clemens [som ju Mark Twain hette egentligen] och jag kom redan igår överens om att byta tal med varandra. Tyvärr har jag tappat det manus han skrev och inte ett ord minns jag heller. Skål!

Här kommer en liten filmsnutt som Thomas Edison tog av Mark Twain och de kaffedrickande döttrarna Jean och Clara 1909 – varav en tar på sig en plötsligt uppdykande hatt, skymd av en blomvas. Jag tycker att det är fantastiskt.

Dottern Jean drunknade i badkaret ett par månader senare och Mark Twain dog ett knappt år efter att filmen togs. Sedan brann huset de sitter i ner till grunden 1923. (Se där: ett utmärkt ämne till ett både tragiskt och roligt tal: Mark Twains liv och leverne.)

{ 37 kommentarer }

När Åttaåringen ”försvann” idag

av Lotten Bergman den 19 oktober 2010

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. ”Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pokulerade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga ”han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka ”nämen jag glömde ju ringa” och ”mamma kommer att vara jätteorolig” samt ”man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa ”Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

{ 14 kommentarer }

Dagens dialoger

av Lotten Bergman den 2 juni 2010

Jag har flängt mellan himmel och jord samt berg och dalar idag. Då finns det inte så mycket att berätta, varför jag bara vill tala om för er alla vad kommentatorn till Sverige–Vitryssland (fotbollslandskamp) sa nyss:

– Det här är en av de underligaste kommentatorssituationerna vi har varit med om. Vi sitter i ett trångt litet kontor och spanar ut över spelarna.

Va? Give me more! Vad är det som är konstigt? Vinkeln till planen? Ljudet? Avståndet? Att det är trångt? Att det är kontorsliknande? Var som en normal bloggare, människa, och berätta så att man fattar! Gah!

Men de spelar dåligt, Sveriges killar. Så jag kan istället för att yra om hur mittfältet kommer i kläm och hur Vitrysslands tv-teknik ligger på 1978 års nivå berätta om några dialoger som jag har fört de senaste 24 timmarna.

1.
Tioåringen sitter vid köksbordet och ser ut som en säck besviken vinterpotatis.

– *suck*
– Oj, hur är det med dig?
– Det var blodpudding i skolan idag.
– Mhm. Men blodpudding som är så gott ..?
– Precis. Men vi hade ju utflykt med matsäck. Jag ville inte missa blodpuddingen!

Övertydlig förklaring: jag har barn som älskar blodpudding.

2.
Jag ger Tolvåringen en chans att hänga med på en spännande happening.

– Om du vill så kan vi fixa ledigt till dig så att du kan vara med när Artonåringen ”tar studenten”.
– Nej tack. Jag går hellre i skolan.
– Säkert?
– Om jag får välja, ja. Jag vill inte missa naturkunskapen förstår du. Men tack ändå.

Övertydlig förklaring: jag har ett barn som älskar skolan.

Jag går till ”Posten” på vårt någorlunda närliggande Ica med ett gäng t-shirtar i ett otympligt och riktigt fult, ihoptejpat paket.

– Jag vill skicka det här paketet.
– Som brev?
– Well. You tell me – är det ett brev?
– Ja, men om det försvinner så kan vi inte spåra det.
– Försvinna? Varför skulle det här jättestora och bökiga paketet försvinna?
– Inte vet jag. Men om det försvinner kan vi inte spåra det.
– Men paket kan spåras?
– Ja. Som brev kostar det 83 kronor, som paket 150.
– Men varför skulle mitt så kallade brev försvinna? Och varför misstänker du att det kommer att försvinna? Är det numera vanligt att brev försvinner?
– Jag vet inte. Näe. Det händer ju väldigt sällan. Men det kan ju hända. Och då kan vi inte spåra det om det är ett brev.

Övertydlig förklaring: jag förstår mig fortfarande inte på ”Posten”.

____
Det är här och nu jag skriver något som ska göra att ni, alla läsare, vill kasta sig er in i kommentatorsbåset och berätta om era erfarenheter i ovanstående ämne. Så nu gör jag det: berätta om en dialog ni har fört som ni minns och kan sätta på pränt! (Gärna med övertydlig förklaring.)

{ 39 kommentarer }

Tröst till alla som väntar barn …

av Lotten Bergman den 1 juni 2010

… och går och går men aldrig kommer fram till dörren för att det är fel på klockan eller någons beräkningar.

Jag 2002, under the influence of my darling lustgas.

Jag läser Innan du fanns, där Linda vaggar fram och tillbaka och väntar på att klämma ut en jättebebis som just nu heter Bosse. (Eller, det kanske bara är magen som är stor, inte bebisen. Anyway.)

Utan att klägga ner bloggen med för mycket blod och svordomar, ska jag här snabbt gå igenom mina egna elefantgraviditeter. För det första (apropå sådant som man säger när man inte vet bättre), försökte jag planera in den första graviditeten så att jag inte skulle missa så mycket av basketsäsongen. Jag sa:

– Ok. Om jag är i fjärde månaden när säsongen tar slut i mars, så föds barnet precis när säsongen börjar – senast i början av september. Då kan jag vara igång med matchspel igen i oktober. Ja. Det blir bra. Oj, är det redan december. Seså, sätt igång nu, min djefla man.

Tji fick jag då när vårt första barn inte lydde utan föddes i början av mars så att jag missade hela säsongen 91/92.

1.
Son, planerad till 3 mars, född 11 mars. (+8)

– Jag ska ha linning och skärp den 4 mars! sa jag redan i sjätte månaden.

Under de åtta övertidsdagarna putsade jag fönster och gick promenader i snöoväder på skånska åkrar och tyckte vansinnigt synd om mig. Skärp satte jag inte på mig förrän runt 1998.

2.
Dotter, planerad till 27 maj, född 7 juni. (+ 11)

– Kom, kära unge, kom när du vill, kanske till och med den 6 juni eftersom det är då Björn Borg fyller år. Men kom gärna nu så att vi får ta del av vårdnadsbidraget, sa jag till magen.

För detta var 1994. Under de tre månader som vi hann få vårdnadsbidraget, badade vi i pengar.

Jag, gravid runt sekelskiftet. Midja? Nej, ekvator.

3.
Son, planerad till 14 juli, skjuten som ur en kanon den 30 juli. (+16)

– Hjälp! Jag kommer inte upp!

Detta var ungefär allt jag sade under hela juli. Min mage var nämligen gigantisk. Jag kunde inte ligga på sidan, för då fick jag ont i höfterna. Jag kunde heller inte ligga på rygg, för då domnade benen och så svimmade jag. Om jag ens hade försökt ligga på mage hade jag väl sett ut som en gungstol.

Jag 1997. (Denna gif tillverkade vi alltså i väntan på barn nr 3.)

Sommaren 1997 var så varm, så varm och jag var iklädd ett tält för att det var det enda jag ville ha på mig eftersom allt annat klibbade fast någonstans och man av någon mystisk anledning står ut med fastklibbande saker endast när man känner sig snygg i det klibbiga. (Ni som inte fattar: hur bekväma är t.ex. nylonstrumpbyxor, högklackade skor, push up-bh och tajta toppar?)

4.
Dotter, planerad till 30 december, synnerligen motvilligt utklämd den 10 januari. (+12)

– Kom här nu, min djefla man, ta ut barnet!

Med fjärde barnet försökte vi med alla kända färdknäppar i världen, och lyckades till slut att få igång värkarna.

Jag, i nionde månaden 2000.

Men ungen ville inte ut, utan lade sig på tvären och spjärnade emot för allt vad mina ligament höll. Till slut fick jag lägga mig så att barnmorskorna (plural, ja) kunde trycka ut en bebis.

Så det där med att man liksom har banat vägen genom att föda barn tidigare, det stämmer inte på mig. När fjärde barnet väl kom ut, visade det sig att hon var 57 cm lång. (De flesta nyfödingar är 50 cm.) Då glömde jag allt besvär och såg framför mig den gigantiska basketspelare hon ju skulle komma att bli.

5.
Son, planerad till 27 september, född lätt som en plätt redan 30 september. (+3)

– Va? Värkar? Redan? Det måste vara fel.

Men det var det inte. Det var bara dags.

Jag, gravid 2002.

Nu till sammanfattande slutledning: man vet fortfarande inte vad det är som sätter igång förlossningar och man vet fortfarande inte varför en och samma mamma med ungefär likadana barn med samma djefla man får så olika graviditeter. Barn nr ett, två och fem vägde 3,5 kg, barn nr tre och fyra drygt 4 kg. Kan jag se något mönster i det? Nope.

När femman var nyfödd, samlades de tre första barnen intresserade runt honom på BB. Fjärde barnet var inte riktigt lika fascinerat.

{ 52 kommentarer }

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

av Lotten Bergman den 15 maj 2010

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

  1. Inget av barnen skriver dagbok.
  2. Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste  trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara  C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

Tugg och Han Solo.

{ 27 kommentarer }

Skolångest på flera plan

av Lotten Bergman den 21 april 2010

Man är runt 15 år och sitter på ett prov i skolan och inser att man inte har den blekaste susning om svaret på en fråga om hur industrialismen påverkade kapitalismen eller så har man glömt om det är subjekt eller predikat som gör något i en mening eller så är det fullständigt obegripligt hur bananflugornas genetik kan påverka ögonfärgen hos ens blivande barn.

Så då hittar man på.

Otaliga gånger satt jag i skolan och bara skrev och skrev och tänkte att jag genom att komma någorlunda nära det rätta svaret skulle kunna få läraren att tro att jag hade pluggat till provet. Jo, för så dumma är ju lärare, eller hur? Eller så svarade jag något roligt och listigt så att jag genom att få läraren att le skulle bli förlåten. Hur dum får man vara?

Men så här rolig var jag nog aldrig:

(Källa.)

På sajten med lustige Peters matteprov hittade jag även en barnteckning som fick en mamma att skriva ett långt och förklarande brev till läraren:

”I wish to clarify that I am not now, nor have I ever been, an exotic dancer.”

(Klicka så blir bilden större.) Och där har även jag befunnit mig. Inte vid skampålen som den amerikanska mamman, men nästan.

I höstas gjorde jag mig fredagskväll en rom & cola. Drinkar gör jag i vanliga fall aldrig – men det är en väl fungerande madelainekaka för mig. En liten klunk av drinken och vips, är jag 21 år och befinner mig på stora scenen på Akademiska Föreningen i Lund. En mycket trevlig känsla.

Sjuåringen såg denna kväll inte mitt drinkglas när han kom in i köket. Han såg ett glas med utsökt läsk och tog sig som den naturligaste sak i världen en liten smaksmutt. Det hade varit typiskt för sådana här historier om jag i ögonvrån hade sett hur han närmade sig glaset i slow motion och att jag då med ett avgrundsvrål hade försökt stoppa honom … bara lite, lite för sent. Men så var det inte. Jag vaknade upp ur lagamatdimmorna av hur Sjuåringen med mitt glas i handen sa:

– Men blä, det här smakade inte gott!
– Va? Drack du? Smakade du? Svalde du?
– Bara lite. Det var inte gott.
– Hjälp! Det är sprit i! Rabarber, är det rabarber man ska äta när man har fått i sig alkohol? Mjölk? Havregrynsgröt? Hjälp!

Sjuåringen blev överförtjust över uppmärksamheten och lydde roat när vi bad honom dricka en massa utspädande vatten, läsk och mjölk. Han låtsades senare på kvällen vara en ”fyllegubbe” och det blev väldigt tydligt att han nog egentligen aldrig hade sett en berusad människa. (Om inte alla berusade beter sig som Griseknoen, grymtande.)

Tiden gick, det blev vinter och vår och häromdagen var det dags att ta hem några gamla skolböcker och pärmar från i höstas. I den där man får rita och skriva om gångna lov och helger, fanns denna teckning:

Ser ni – grabben har gjort ett tankstreck!

{ 50 kommentarer }

Richard Scarry och den mystiska brandposten

av Lotten Bergman den 1 april 2010

Vissa saker kan jag inte sluta skriva om. Det här är förmodligen inte sista gången jag yrar om Richard Scarry (1919–94). (Ex. nr 1. Ex. nr 2. Ex. nr 3.)

I förra veckan skrev Vi läser (som nog vill att jag skriver ViLäser) om mesredigerade barnböcker där ingen får röka, svära och dricka starköl. För då kan barnen tro att … att … att … det finns folk som röker, svär och dricker starköl! Usch!

Vi tar det lugnt och metodiskt nu. År 1966 kom Scarrys Allting runt omkring ut i Sverige (”Best Word Book Ever”, 1963). Den var översatt av Astrid Lindgrens dotter Karin och utkom i reviderad upplaga 1993 – och den har jag satt mig att granska lite grann. Den stora gåtan är:

Vem gjorde revideringen?

Gamla upplagan från 1977 (tyvärr inte 1966) till vänster, den nya från 1993 till höger. (Klicka på bilderna så blir de lite större.)


Jag har försökt utreda vem som har gjort vad och varför, men kommit till förvånansvärt få svar.

  • Är brandposten borttagen för att vi inte har sådana i Sverige? Nej, den är borta i den nya, brittiska versionen också.
  • Är pappan instoppad i köket för att barn inte ska få för sig att pappor inte hör hemma i köket? Ja.
  • Är den nya polisen en transvestit? Nej, alla poliskvinnor har ju kjol.
  • Är gamla fågelskrämmor skrämmande eller använder man blott kemisk bekämpning numera? Nej, men bondflickan är också ute på fälten och då fick fågelskrämman inte plats.
  • Är gamla tak rangliga och sneda och vinda, medan nya tak tillverkas med linjal? Ja, tydligen.

Men nu ska ni få höra. Det som är mest förvånande är att Richard Scarry himself tydligen var med och gjorde revideringarna. Med så himla taffliga teckningar, trubbig penna och pruttiga färger! Och tydligen skedde det redan 1980:

”In 1980, 17 years after he first published his Best Word Book Ever, Richard Scarry re-drew the cover to respond to claims of sexism. ’He became a target for social critics who were aware that children are influenced by the images they see,’ said children’s book historian and critic Leonard S. Marcus.”

I den reviderade, svenska upplagan är texten skriven av Stella Bonow-Hathorn. Hur ska man analysera dessa ändringar egentligen?

Pojkbjörn i gamla. En slarver.



Pojkbjörn i nya. Ofta en slarver, men inte idag.



Flickbjörn i gamla. Inte slarvig.



Flickbjörn i nya – med säng. Ordentlig för det mesta.


Ser ni att de nya teckningarna är plattare, sämre och tristare? Kanske beror det på att Scarry drabbades av en ögonsjukdom i slutet av 1970-talet. (Japp, oooh the irony, precis som att Goya blev blind, Dalí fick Parkinson, Tranströmer har afasi och Beethoven blev döv.) Kanske beror det också på Scarrys motvilja till projektet – han ville inte alls sätta rosett i håret på vältförarnallar.

”He maintained that because his characters were animals, and because most wore trousers, it was difficult to discern whether or not a worker was a man or a woman. Besides, most of the women characters dressed just like men anyway.”

Gammal upplaga utan rosett och ny upplaga med rosett.



På uppslaget med olika yrken har en underbar cowboyelefant ersatts av en synnerligen blek forskare.



Men hur tänkte de nu? ”Bettan” måste väl vara en svensk revidering? När Scarry på andra ställen har pyntat med kjolar och knypplade spetskanter, görs den befintliga flickbjörnen här om till ... en björn som klär sig som Lotten Bergman!

Jag hade gärna lagt ut varenda uppslag här för att vi skulle kunna diskutera vad som är vettigt och kanske till och med viktigt och det som verkar vara något helt annat. Som att en skolelev i gamla boken klipper pappersgubbar, men i nya upplagan istället klipper stjärnor och trianglar (helt utan Y-kromosomer). Men då tar blogginlägget som vanligt aldrig slut.

Därför avslutar jag nu med en konstig bild – fast tvärtom på alla sätt …

I den gamla upplagan är brevlådan puts väck! Och i den nya har förutom brevlådan även den raderade brandposten från framsidan stoppats in.

Ja, jag kollade flera gånger så att jag inte hade förväxlat bilderna – det måste ju ha funnits en brevlåda från början. Vad som krävs här och nu är att någon hittar en originalupplaga från 1966. (Enligt Libris finns det biblioteksexemplar i Lund, Karlskrona och Stockholm.)

Men. Min lycka är gjord. Jag ska bara rita och skriva en barnbok som handlar om lagom farliga flickdjur och lite gulliga pojkdjur samt krydda med lättöl och svordomar som ”sjuttsiken” och ”attans”. Alla ska prata om rökavvänjning och heta Bettan. Eller så tar jag istället Scarry på orden och gör något roligt till barnen:

”Be funny without being stupid. Don’t do it in a way they’ve seen a million times before. And whatever the cost, don’t be boring.”

Tur att jag är så himla bra på att rita streckgubbarfigurer med kjol och spetskrage samt rosett.

_____________________
Här kan man läsa mer om Scarry.

Förresten. Om man pga. datumet letar efter aprilskämt här idag, får man gå bakåt i tiden och lära sig allt om ”Det allra, allra bästa aprilskämtet”. (Däremot kan jag så här i en väldigt intressant parentes berätta att jag nyss gick upp ottan och bytte ut tidningarna i brevlådan mot gamla tidningar.)

_____________________
Uppdatering
ZKOP delade med sig av en förtjusande länk till en jämförelse av den brittiska originalutgåvan med den reviderade. Ni måste kolla!

{ 51 kommentarer }

Sickna rebellfasoner

av Lotten Bergman den 13 mars 2010

Jag funderar fortfarande på om jag någonsin rebellerade mot mina föräldrar. Visst, jag slutade att ta pianolektioner, men annars? (Nu rynkar jag pannan, känner efter och tänker än en gång. Uppror, uppror?)

Näe, jag åt mina grönsaker, gjorde de få läxor jag hade och accepterade storleken på min månadspeng samt lyssnade på den musik som mamma och pappa lyssnade på: Beatles och Vivaldi.

När vi nu är inne på musik, så är jag idag en allätare med stark aversion mot ett fåtal artister; spelas  Eric Gadd, Ulf Lundell eller Håkan Hellström på radion så byter jag kanal. (Bli nu inte uppretade av detta faktum, det är precis som att jag inte gillar stekt lever och handbollsskor.)

Barnen här hemma är heller inge vidare på att vara rebeller. Grönsaker, läxor, månadspeng, musik … check. (Fast än så länge påstår både 18- och 15-åringen att de är nykterister, vilket ju är upprörande. Eh.) Men nu mullrar det lite i leden – vi är inte riktigt överens om vilken musik som ska spelas när man lagar mat och städar köket. Det är lugnt när jag byter till Coldplay, en annan byter till Kent, någon byter till The Killers … men så plötsligt kommer örk-musik så att  kökspysslet avslutas för att alla vill diskutera musikvalet.

Och nu går skam på torra land. Man kommer intet ont anande hem och se här, trallala, vad fint och välstädat det är i köket!

Men så intressant, där ligger en liten lapp.

Nämen va i helv…

{ 26 kommentarer }