Inlägg taggade med:

barndom

När Åttaåringen ”försvann” idag

av Lotten Bergman den 19 oktober 2010

Okej, vi tar det igen: följ inte med främmande människor om de så lockar med kattungar och femton kilo godis, all right?

(Alla barnen Bergman stönar. Varför i hela friden skulle man följa med främmande människor?)

Okej, vi tar det igen: man ska inte åka hem till en kompis utan att först fråga eller i alla fall ringa direkt när man kommer hem till kompisen.

(Alla barnen Bergman suckar. Varför i hela friden skulle man inte fråga eller glömma att ringa? SJÄLVKLART ringer man!)

Okej, vi tar det igen: om något går fel så stannar du hemma eller går hem till grannen!

(Alla barnen Bergman gäspar. Det här har man ju hört hundra gånger tidigare. Grannen, grannen, grannen. Jajaja.)

Vänta nu. Ett av barnen Bergman stönar inte. Suckar inte. Gäspar inte. Ett av de fem barnen Bergman glittrar med ögonen och tänker lite extra. ”Nämen hallå vad spännande, tänk om man skulle träffa på någon med stor skåpbil. Full med katter och godis. Som kör till … Jonte! Jonte är en cool kille, där kan man nog ha kul. Mamma och pappa märker nog inget. Jag ringer när jag kommer fram. Kanske. Eller inte. Grannen kan jag strunta i. Jonte är cool.”

Grabben som är 8 år gick idag hem och fann en lapp på dörren (vi bor inte i Stockholm, därför sätter vi en lapp på dörren) om att vi inte var hemma utan på kvartssamtal med Trettonåringen men att han skulle ta nyckeln på det hemliga stället och gå in för vi skulle ju komma om en kvart. Åttaåringen hittade inte nyckeln och gick då helt logiskt hem till grannen och pokulerade lite … och hoppade sedan på bussen! Hur det stora steget gick till är en gåta, men tydligen hjälpte några vänliga killar honom genom att säga ”han har tappat busskortet” och plötsligt levde Åttaåringen sitt livs glada dagar långt borta från läxor, föräldrar, syskon och jag vet inte allt på andra sidan sjön.

Tills verkligheten hann ifatt.

– Hallå! Åttaåringen! Tjoho! ropade Jontes mamma. Det är din mamma i telefon!

Förmodligen hoppade Åttaåringen av skateboarden med rejäl ågren. Förmodligen småsprang han de kanske 50 meterna till telefonen. Förmodligen hann han tänka ”nämen jag glömde ju ringa” och ”mamma kommer att vara jätteorolig” samt ”man måste ju ha busskort eller betala när man åker buss”. För det första han sade till mig i telefon var en ylande ursäkt:

– FÖRLÅÅÅÅÅÅT ATT JAG RYMDE HEMIFRÅN!

Sanning att säga så hade jag och min djefla man inte hunnit vara oroliga innan Jontes mamma (tack och lov!) ringde och sa ”Åttaåringen är här”. Vi är inte den curlande kycklingtypen, liksom. Och har heller inte haft anledning att vara det.

– Ha! Rätt åt dem! tänker kanske någon. Där fick de för att de andra fyra bara sköter sig hela tiden och aldrig knarkar, försvinner eller ens svär. Nu får de känna på hur det är att ha barn på riktigt! Ha!

Må så vara. Åttaåringen hittades innan han ens var saknad. Han kommer förhoppningsvis aldrig att tjuvåka buss igen och han kommer aldrig att glömma att ringa hem.

Och förmodligen har han ett ljuvligt minne för livet.

{ 14 kommentarer }

Barndomsböcker och nostalgi

av Lotten Bergman den 5 mars 2010

När jag hittar gamla saker från förr, känns det nästan som att dricka det första glaset vin till matlagningen på fredagskvällen. Pirrande lycka, svindel och underliga associationer samt längtan efter mer.

Igår ställde Stationsvakt en fråga. Han hade hittat något som han inte riktigt kunde placera och vi var många som rusade till hans hjälp och rabblade Le Manège enchanté och The Magic Roundabout. Jag borde ha skottat snö från taket, dammsugit hela huset, packat upp 23 lådor som fortfarande står staplade sedan branden i november istället för att leta efter boken som var lösningen på allt. Men då hade jag ju inte kunnat presentera detta, och så kan man ju inte ha det.

 
Framsidan och baksidan. Karusellböckerna hette de och ”Mimmi och Pollux” är nummer 3, som utkom 1965. 

Men precis som nästan allt annat som var färgglatt och fantastiskt på 1960-talet, är det något som är lite förvirrande här. Kolla förstoringen:

Just denna, som utkom på franska 1965 och trycktes på svenska 1967, ska komma ut i framtiden: 1968. Groovy.

Pollux heter den lurviga hunden, vilket jag kommer ihåg mycket tydligt. Att barnen runt honom heter Mimmi, Rosa, Viktor och Paul har jag däremot inte något som helst minne av. Vad de gör vet jag inte heller, tydligen ska de bygga ett hus för att kunna hålla kalas. Som jag minns det, balanserade Pollux sockerbitar på nosen – men det måste vara i en annan bok.

 
 Men tydligen ville mina syskon vara med och rita i boken. 
Jag minns de färgglada tegelstenarna där barn jag lekt, men tänker inte på några villkor gå med på att det är jag som har ritat det där gröna på texten. Redan som tre–fyraåring var jag en synnerligen sansad människa som talade franska, broderade tavlor och drack kaffe med spretande lillfinger. 

Jag läser andäktigt boken … som är riktigt tråkig. Så här går dialogen:
”Hjälp, jag sitter fast i skorstenen! Hjälp! Viktor, kan du hjälpa mig?”
”Snälla Mimmi, linda om mitt finger. Jag har gjort mig illa” säger Viktor.
”Vänta så ska jag hälla på lite desivon först …”
”Ajjj, ajjj, ajjj! O, vad det svider!”
”Usch, vad du är pjoskig.”
”Viff! Viff! Är ert hus snart färdigt? Det är i alla fall inte min lilla koja.”
Men! Desivon! Desivon! Jag var där! Mamma och pappa skvätte med desivon på allt som gjorde ont (och naturligtvis fick jag hela ansiktet insmörjt i Nivea när det var kallt ute). Tänk att jag har närt fem barn vid min barm utan att en enda gång hälla desivon på ett enda.
På sista sidan dyker några bekantingar upp.

  Pappa Positiv och Simsalabim! Dem minns jag!

När jag nu har skannat in och bloggat om Karusellböckerna, känns det som closure – alltså avslutning. Så är det med all nostalgi som bloggmanglas; plötsligt måste jag inte längre spara på’t. På detta vis har jag – visserligen motvilligt men ändå – kunnat slänga gamla jeans, sparkbyxor, dockor, pärlplattor och teckningar.

Men hu. Vad händer nu? Kommer alla att göra som jag och slänga ovärderlig nostalgi så att vi om 20 år bara har kvar dem i digital form? Usch. Bäst att jag slutar slänga och nogsamt sparar allt nere i min fina källare. Imorrn ska jag kanske sniffa lite på en lukt-T-shirt som jag köpte i London 1979 och sortera chintz-tyger från 1988.

{ 39 kommentarer }