Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:
Petite!
Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:
Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.
Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?
Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.
Som ni ser här ovan ska jag prata i 40 minuter om kommatecken, semikolon, snedstreck och divis kontra pratminus. Problemet är bara att jag kan prata i en vecka. (Och ja, det finns faktiskt platser kvar – kolla, en anmälningsblankett.)
Det här med att tala inför folk är lätt som en plätt för mig. Att mingla på cocktailpartyn är däremot jättesvårt. Att gå fram till en främmande person och säga ”och bilen går bra?” eller ”jag ser att du kommer från ett företag som jag gärna skulle föreläsa inför” är megasvårt. Att gå fram till en lång karl och säga ”men guuuu va du är låååååååång” är däremot galet lätt men inte särskilt trevligt eller konstruktivt.
Igår var jag speaker på tusen och en basketmatcher. Det finns tyvärr ingen speakerskola – alltså en sajt som ger tips om hur man är som speaker eller ens ett svenskt ord för företeelsen. Men det kanske beror på att det är så individuellt? Man ska naturligtvis säga namnen på dem som gör poäng och vilka som byter in och ut och får foul, men det är lika viktigt att förklara sådant som en publik kanske inte ser. ”Japp, det var stortån över linjen där.” Sedan måste jag ju hålla med om att det är rätt viktigt att inte säga fel.
Den här ska man låta vila mot hakan på ett synnerligen ohygieniskt sätt.
Efter den sjuttifjurtonde basketfinalen igår var jag törstig som en av Dupontarna i öknen och hade inte ätit på jag vet inte hur länge. Men jag höll koll på allt – tills det var dags för prisutdelning. Ett spanskt lag (Unamuno SBT) hade slagit ett lag från Borås i födda 95-klassen. Å ja ba:
– Vi börjar med att dela ut silvermedaljerna till det spanska laget!
Prisutdelarna skakade på huvudet, spelarna som förstod svenska skrattade och spanjorerna såg förvirrade ut. Å ja ba:
– Va? Sa jag fel?
För att fastän jag hade suttit och berättat om matchen i 45 minuter och blivit storligen imponerad av de unga, spanska killarnas färdigheter, gjorde min hjärna och mitt förstånd en baklängeskullerbytta. Och det värsta var att jag inte riktigt gick med på att jag hade sagt fel. Jag vände mig om, stirrade ner i mina papper och förstod inte hur det kunde stå att spanjorerna hade vunnit ”när det ju var Borås som hade det”. Jag vände mig till protokollföraren och sa ”vann spanjorerna, sa jag fel, är det Borås som ska ha silvermedaljerna, hur kunde jag säga fel?” och fortsatte in i micken utan att vänta på svar:
– Vi börjar förstås med att dela ut silvermedaljerna till svenskarna! Förlåt, de heter ju … eeeh … (lite för lång tvekan där) öh … Borås!
Men hela tiden hade jag en känsla av att jag var lurad. Någon måste ha gjort något för att skoja med mig, tänkte jag. Jag fick helt enkelt en försmak av min egen ålderdom när jag kommer att titta på mina barnbarnsbarn och påstå att de är mina kompisar från 1970-talet. Förmodligen kommer jag att försöka släta av läkarna om de är tillräckligt bredaxlade och fråga efter basketbollar på lördagar och blodiga biffar till frukost.
Men än så länge funkar jag rätt bra så länge jag får äta med jämna mellanrum, så kom gärna till gratisföreläsningen!
Basketkillarna av årgång 1997 var lite olika stora.
Ja, är det inte irriterande så säg? Är jag verkligen nöjd, glad och positiv i denna värld som bara hyser krig, bråk, svält, förlustmatcher mot Norge och tjafs om trams och oginheter samt lättja och ilsken frustration? Japp.
Det kan i och för sig gå över på två sekunder om jag tvingas på en ersättningsbuss för försvunna tåg – men just nu är jag så himla nöjd. I dagarna tre ska jag nämligen delta i en basketcup som hålls i Eskilstuna och som sägs ha flest deltagande lag av alla cuper i Sverige: EEM Basketball Cup. (Vi är mycket för engelska inom basketen.) Det är ett ämrans pussel att få alla att spela och bo och få mat och dessutom ha kul. Men det funkar. Ett år fick übertjifen ett paniksamtal klockan halv sex på morgonen. Då hade han sovit i ett par, tre timmar och förväntade sig när han svarade att en baskethall hade brunnit upp, att ett lag hade rymt eller att domarna gjorde myteri. Istället skrek en hysterisk matansvarig dam i luren:
– Vad ska vi göra? Ketchupen är slut!
Igår skrev jag poängprotokoll på tre matcher där två ryssar och en finne turades om att döma. I periodpauserna tuggade de på långa, vita trådar som såg ut som trasiga tubsockor:
Det visade sig vara torkad fisk som heter ”Kalmar”. Alldeles utmärkt smakade trådarna.
Sedan skulle jag vidare till en annan baskethall, så jag packade ihop mina prylar och började fundera på kvällsmat. Lagen som skulle spela värmde upp och allt var i sin ordning – men de nya domarna dök inte upp. Vid en snabbkontroll visade det sig att någon hade gjort fel: var femte match saknades helt i matchschemat! (Märk väl stavningen ”chtsch” i det ordet. Kan vara bra att lägga på minnet.) Då kom en 2,5 meter lång f.d. storspelare gående mot oss där vi stod och skrek med telefonerna klistrade vid öronen, slitande varandras hår.
– Ni behöjver ejn dummare?
(Han heter Chris Grundberg och är amerikan samt f.d. megajättespelare i Elitserien.)
Strax därefter kom en kille som egentligen skulle skriva protokoll – Robin Aziz – och sa att han också kunde döma. Inga problem, sa han bara med ett brett leende. Därefter kom en ung liten tjej och sa att hon hade hört att det saknades folk som kunde skriva protokoll och att det kunde ju hon göra för hon hade minsann inget bättre för sig.
Eftersom det inom basketen är strängt reglerat hur domare ska klä sig, fick jag be de två lagen att godkänna jeansdomarna. Vilket de gjorde. Men vi tyckte alla att det ju såg helt vansinnigt ut. (Robin signalerar att ett trepoängsförsök har avlossats.)
Väl hemma kollade jag på Sverige–Frankrike i hockey-VM (4–0) (och konstaterade att kommentatorerna uttalade Henri och Gras [hanri] och [grass]) och hann precis börja fundera på hur morgondagens synnerligen besvärliga körschema med barnmatcher, protokoll och allmän närvaro på fem platser samtidigt såg ut, när det ringde. En för mig helt okänd människa sa:
– Hej, du ska ju vara hallvärd imorrn klockan åtta till tolv, men om du vill kan jag ta det passet åt dig – det var så himla roligt idag!
Så ni förstår: det finns fortfarande ideella krafter som glatt rycker in när det kniper. Jag ser med tillförsikt fram mot resten av livet. Jag är glad.
Idag, när Patrik Sjöberg ger ut sin bok och berättar om sina förfärliga år med övergrepp, vill jag ta honom i famn.
Kramas? Jag? Som inte ens är särskilt förtjust i kramar?
Men jag sa ju det. Andra bara fnyste:
– Pah, han röker ju.
– Hur tror han att han kan hoppa som dricker öl hela dagarna?
– Pffft, vad ska han med det där långa håret till?
Å ja ba:
– Tyst med er, Patrik Sjöberg är ok.
Han och Frank Andersson var kanske bråkigare, svårare, struligare och mer uppkäftiga än Ingemar Stenmark och J-O Waldner – men jag har alltid haft ett gott öga till truliga killar med idrottsambitioner.
Frank Andersson innan han började dansa.
Jag började ju inte träna basket på allvar förrän i 14–15-årsåldern, så jag hann inte ha så många konstiga coacher innan jag började coacha mig själv. (Ni förstår kanske nu att jag inte har lärt mig något nytt på bollfronten på 20 år? ”Finta höger, gå vänst… nej, det kan jag ju. Men skruva vänster från höger sida, så … ja, det har jag lärt mig, ja.”)
Jag i mitt nuvarande basketlag.
Det ska kanske tilläggas att ingen av mina tränare (som kallas coach på basketsvenska) någonsin har gått över gränsen på samma sätt som Patrik Sjöbergs Viljo Nousiainen gjorde. Mina coacher var knäppa på helt andra sätt:
En var alltid bakfull. Dessutom var han dålig på allt som hade med basket att göra.
En kom inte till träningarna för han sov. Alltid. Vi sprang hem till honom och kastade stenar på hans fönster och i bästa fall vaknade han och stapplade iväg till hallen och höll utmärkta träningar.
En kom alltid i tid och var perfekt på alla sätt och vis. Och slutade efter två månader eftersom en annan klubb värvade honom. (Hej Kurt Hansen.)
En var en komplett idiot som kunde kräva av en spelare att springa och köpa snus till honom efter en halv träning. Mig beordrade han en gång ut på planen som guard i en jämn match när det var två minuter kvar – fastän jag alltid har spelat center. Jag gjorde nästan självmål, foulade, orsakade bakåtspel och dubbeldribblade – och så var den matchen slut.
Ni ser att mina klagomål är petitesser i sammanhanget. (Jag har blandat kronologin och städerna huller om buller och inte nämnt alla tränare; det handlar om 1977–81 i Luleå, 1982–1984 i Täby, 1985–1990 i Lund. Sedan dess har jag tyvärr själv coachat de lag som jag har spelat i – och jag är alltså inte särskilt bra på att coacha.)
Men jag kan faktiskt hänga med halvvägs när det kommer till hur pedofilerna tänker. (Lugn nu, läs vidare så ska jag förklara.) Om jag ser en basketlirare med läcker basketrumpa som ler mot mig med enmetersaxlar (ja, rumpan liksom ler med sina breda axlar) och som sedan ta några snabba dribblingssteg ifrån mig mot korgen och dunkar bollen i korgen, ja då pirrar det till i magen.
För det är ju så läckert.
Men det handlar ju inte om jisses-jag-måste-göra-barn-med-den-där och jag vill verkligen inte se honom naken. Nej, jag njuter fullt av det jag ser och drar sedan ner rullgardinen eller järnridån, för jag har faktiskt annat att tänka på – t.ex. vad tusan gjorde jag av det där paketet med köttfärs som jag höll i nyss?
En gång såg jag en coach som under en träning hade bett några av sina 14-åriga adepter att göra en finurlig övning med school moves mot korgen. Men tre stycken hade han tydligen bett om något annat som såg ut som … massage ..? På honom? De knådade nämligen coachen där han halvlåg i hallen och sprang inte omkring som de andra i laget. Jag tog ett djupt andetag och gick fram till honom och sa att det såg väldigt, väldigt illa ut och att han som coach inte skulle vara sysslolös under träningarna. Inte vet jag om jag uppfattade situationen rätt, inte vet jag om jag påverkade någon, men jag vet att han inte längre coachar något lag.
Jag vill förstås tjoa ”sluta kladda, era dumma jävlar”, men det är ju lika effektivt som när Barnjournalens Bengt Fahlström med stirrande blick i tv-rutan sa till alla föräldrar att sluta slå sina barn. Alla de barn (som är som Patrik Sjöberg en gång var) ska få idrotta för att de vill idrotta, men normalt funtade coacher ska faktiskt också kunna krama och klappa om sina ”barn” utan att misstänkas för snusk. Än en gång säger jag som en tjatig papegoja att alla vuxna ska sluta fega och istället kommunicera, kommunicera och kommunicera. Med varandra, med barnen och med allt däremellan.
Apropå kommunikation. ”Hur brett har du hoppat?” kommer efter tre minuter. ”Är du med i facket?” kommer efter sex minuter.
Mitt hjärta galopperar som efter en … ptja … 200-metersrush? Händerna skakar som fladdriga lönnlöv i Montreal. Jag har ganska röda kinder också – det känns på hettan. Man skulle kunna tro att det har att göra med att jag hejar på Åttaåringen som spelar basketmatch på ett synnerligen försvarsfokuserat sätt: väderkvarnsstilen. Han är gubevars huvudet kortare än sina jämnåriga och kan inte annat än veva.
Åttaåringen är den hoppande nr 13.
– Hejaheja, braaaaaaa! skriker jag och hjärtat håller på att slå hål på bröstkorgen.
Men det är inte matchen som får blodet och hjärtat att rusa. När Elvaåringen en liten stund senare ska spela match – hon som är huvudet längre än alla sina jämnåriga – är jag kolugn (eller cool-lugn som jag såg i skrift häromdagen). Det är inte ett dugg spännande och ändå är jag nästan andfådd av det där dumma hjärtat.
Elvaåringen är den ljusblåa som strax kommer att välta omkull motståndaren framför.
Jag sätter de darriga fingrarna på min egen puls – där på handleden, ni vet.
– Hur är det, Lotten? Mår du bra? Är du nervös? Hör du mig, Lotten? säger en orolig basketkollega och lägger så gulligt handen på min panna.
Frågan kanske är befogad; jag ska strax vara speaker inför hela klubben på årets avslutning. Men det är bara det att jag är komplett ickenervös när jag ska tala i mick eller inför folk och ha alla blickar på mig.
– Nej, tack för omtanken, det är lugnt – jag tar bara pulsen för att kolla om jag lever. Hjärtat slår så fort att jag inte hinner med. Känn här!
– Iiiiih! skriker min vän och rycker åt sig handen som av en brännskada. Håller du på att få en hjärtattack?
Men nej, så här är det alltid när jag har tagit för mycket astmamedicin. Någonstans i livsfladdret i lördags måste jag ha stött på ett pälsdjursmonster till allergenmolekyl. Schnuuuurfff sa det i andningsapparaten och väääääääääääs-host, huffade jag tills jag fick tag på Bricanylen, som medicinen heter. Och så drog jag i mig för mycket. I ett par timmar.
Nu kan jag i och för sig andas, men måste lyssna på hjärtklappret. Det känns lite som om Frank Andersson dansar en quickstep i mina tinningar. Är det då synd om mig? Inte alls, se här hur jag kokade en bloggsoppa på ett par hjärtdunk!
Det är en himla tur att inte te räknas med i kategorin knark. För då hade jag betett mig ungefär som … som … eh … jag de facto beter mig.
Vi var nio basketbrudar som tog in på Hamnhotellet i Visby sent igår. Redan när vi ramlade ur minibussen och grävde bland alla väskor och nästan föll över varandra i hotellfarstun, började jag tehallucinera. Jag såg framför mig hur jag om bara en liten, liten stund skulle komma att sitta i sängen med en stor potta rykande te och så trampade jag fram till receptionen och sa med bara lite för kraftig och krävande röst:
– Hej, nu är baskettjejerna här, VAR KAN MAN GÖRA EN KOPP TE?
Men jag busvisslade i alla fall inte.
Teet dracks, vi sov som drottningar och gick upp och åt bacon, bacon och bacon och så fick jag lite mer te. Sedan krossades vi till småsmulor på detta golv:
Inte blankslitet, snarare strävslitet.
När vi i Eskilstuna Baskets damer B-lag kommer till en dålig hall eller till en tråkig stad eller till en illa skött förening brukar vi som översittare på högstadiet höhöa och säga ”hemma i vår klubb, så …” eller ”kolla hääääär, hahahahaaa”. Sedan vinner vi över våra motståndare och så blir vi lite mer ödmjuka eftersom vi trots allt inte är översittare på högstadiet utan mogna damer med idrottstejp runt alla värkande leder.
Men här i Visby är det lite annorlunda. För när vi kliver ut på planen vet vi att vi ska förlora. Förlora stort. Förlora förnedrande stort mot monster till basketspelare som hugger tänderna i oss som lejon gör i små ökenmöss. Vi ser att golvet är slitet och känner att hallen är så kall att vi efter 20 minuters uppvärmning inte svettas utan drabbas av frossbrytningar medelst kallsvett. Men vi säger bara:
– Men det är ju inte halt i alla fall. Och om 90 minuter är det över.
Innan matchen satte igång gjorde vi misstaget att påpeka att korgens nät hade sett bättre dagar. Det kan tyckas vara en petitess, men faktum är att det är jättebra med bra nät, men mindre bra med nät som har två enorma revor och som inte fungerar sådär bromsande som nätet ju ska. Vips, plockades en 2,5-metersman och en coach i röda byxor fram för att fixa.
Det finns så mycket att analysera i denna bild. Alla på Gotland är jättestora och har skrämmande, svarta tröjor eller skräckinjagande brallor. Vi är pyttesmå och har bajsgula tröjor från 1998 på oss. Med mera, med mera.
Vårt misstag? Jo vi fick ju inte värma upp och testa plankan och känna på att skjuta eftersom det tog en halv evighet att byta nät! Och det var förmodligen därför vi förlorade matchen.
Vi drog efter andan och ställde oss blundande i vägen för basketmonstren som för det första är längre, bredare och snabbare än vi och som är synska och kan se på bollen vart den är på väg. För så här är det:
om någon skjuter, placerar jag mig på måfå under eller bredvid korgen i fåfäng förhoppning om att bollen ska hamna åt mitt håll så att jag kan ställa mig på tå och kanske fånga den
om någon motståndare passar bollen kan den flyga förbi min näsa på tre centimeters avstånd utan att jag hinner tänka ”fäll ut armarna och sno bollen”
om bollen far omkring och rullar på golvet utan mål eller mening kan jag slänga mig handlöst efter den och missa med tre meter.
Men så är det inte med basketmonstren från Gotland. De har satt upp en ytterst hemlig, matematisk formel som beräknar bollens båge i luften delat med densiteten och skruvens friktion mot plankan, och därför ställer de sig alltid på rätt ställe och väntar på returen. Dessutom har de studsfjädrar i skorna som gör att de hoppar minst en meter rakt upp från stillastående och specialdesignade linser i ögonen som avståndsbedömer allt på en tusendels sekund.
Vi förlorade med 94–32 och lyckades peta i hela 3 poäng i andra quarten. Det är jättekul att spela basket.
– Men troooosorna, undrar alla sporthatare, hur var det med trosorna?
– Jädra basketbloggare till att luras och få oss att läsa massa strunt när vi bara vill veta hur det är med trosorna! vrålar de läsande massorna.
Jo, några av oss är inte så bra på att packa. Som vanligt. Några av oss gick omkring på Visbys gator och torg utan benkläder för att man efter duschen inte kan förmå sig att trä på sig de svettiga och begagnade för att de nya och fräscha ligger kvar på hotellrummet. Så nästa gång ni ser ett idrottsgäng på väg från en match kan ni tänka: några av de där har nog inte underkläder på sig.
Kolla! Precis vid ringmuren finns en liggande staty av prinsessan Leia!
Titta så fint! Visby AIK Basket 1985/86! Långa strumpor och korta shorts!
Jag har aldrig varit i New York, Madrid eller Åmål. Men vad värre är: jag har aldrig varit på Gotland. Fast i gengäld är det väl inte så att alla gotlänningar har varit i Eskilstuna?
Om sanningen ska fram, har jag heller aldrig varit på Öland eller åkt båt på Vättern eller Vänern. (Tror fan att jag aldrig kommer att komma till New York så mycket som jag måste hinna med här i Sverige.) Däremot har jag varit i både Simrishamn och Kiruna och kan prata både skånska och lulmål. Vilket inte alls hör hit.
Helgen 21–23 januari kommer jag och nio av mina närmaste basketspelare att spela två matcher mot det förfärligt hemska laget som heter Visby Basket och alltså vara hela två dygn i Visby. Vi ska sova på liggunderlag i en gympasal och hänga upp svettiga matchdräkter på ribbstolarna och tänka på forna tider när vi i tonåren gjorde samma sak men i alla fall kunde drömma om att få hångla med någon i killaget på tjocka madrassen. Och så ska vi plåstra om våra blessyrer … och smeta liniment på hälarna … och … och …
STOPP OCH BELÄGG. (Om detta hade varit en långfilm hade det nu sagt ssscccrrrrrrreeeetsch och så hade filmen stannat medan berättarjaget från ingenstans hade talat förnuft med sig själv och illusionen om tio ömtåliga baskettanter i 25- till 50-årsåldern på liggunderlag i två dygn.) Så kan vi ju inte ha det! Titta så välartade och trevliga vi ser ut:
Därför ber jag nu läsekretsen om råd: var tycker ni att vi ska sova och äta frukost och ha vår sambandscentral under denna helg? Har ni några maffiakontakter eller kusiner som äger hotell? En faster med B&B? Jag har läst mig till att det finns tio hotell i Visby och dem ska jag mejla – men vi måste alltså betala allt ur egen ficka eftersom vi är lika mycket amatörer som Gunder Hägg var i början av sin karriär. (Och hotell som har mögel i duschen ska inte banga. Det blir ju ännu roligare då!)
Vi säljer oss gärna och gör precis hur mycket reklam som helst för sängplejset som ger oss mest rabatt. Vi kan byta namn på laget och spela topless med hotellnamnet skrivet i pannan om det så krävs: allt för konsten. (Eller basketen.) Blyga välgörare och mecenater kan mejla mig – lotten@bergman.com. Och alla som vill se oss spela rekommenderas att inte alls göra det eftersom vi kommer att få stryk med 70–80 poäng och knappt komma över halvplan.
Snöbasket? Basketsnö? (Och nej, tyvärr når jag inte till 3,05 m.)
Basket är bra – det har ni väl förstått. Men, förstår ni, även snö är bra. Jättebra!
Inte för SJ och tågresenärerna och kanske inte heller för cyklisterna. Kanske inte heller för dem med hål i skorna och en alltför glest stickad halsduk. Men alla som i vanliga fall saknar samtalsämnen eller Facebookstatus eller något vettigt att skriva på Twitter – de måste ju jubla.
(Klicka för förstoring.)
Facebook funkar så här – man skriver något, t.ex.:
Och vips har man kommentarer som handlar om förståndskalsonger, långpromenadskalsonger, snökalsonger och tappade kalsonger och alls inte om den yrande snön.
Ärligt nu: visst har ni snöat in på snö ni också? (Ber om ursäkt till er uppåt landet som inte har fått någon snö idag och som inte alls tycker att det är något att prata om.)
Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.
Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:
– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!
(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)
Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.
Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)
Susanne Rosengren.
De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.
Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.
Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!
Vi förlorade med 53–100.
Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!
Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.
Uppdatering:
Ack. Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)
Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.
Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.
– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!
*klick*
Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.
– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…
*klick*
Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.
Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:
Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.
Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!
Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.
Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.
Typisk basketglädje.
Typisk löpartävlingssorg
Allmänbildningsfotnot:
Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.
Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.
