Inlägg taggade med:

basket

Pffft, vad är väl lite snö?

av Lotten Bergman den 9 november 2010

Man bara gör det bästa av situationen.

Snöbasket? Basketsnö? (Och nej, tyvärr når jag inte till 3,05 m.)

Snöbasket? Basketsnö? (Och nej, tyvärr når jag inte till 3,05 m.)

Basket är bra – det har ni väl förstått. Men, förstår ni, även snö är bra. Jättebra!

Inte för SJ och tågresenärerna och kanske inte heller för cyklisterna. Kanske inte heller för dem med hål i skorna och en alltför glest stickad halsduk. Men alla som i vanliga fall saknar samtalsämnen eller Facebookstatus eller något vettigt att skriva på Twitter – de måste ju jubla.

(Klicka för förstoring.)

(Klicka för förstoring.)

Facebook funkar så här – man skriver något, t.ex.:

Och vips har man kommentarer som handlar om förståndskalsonger, långpromenadskalsonger, snökalsonger och tappade kalsonger och alls inte om den yrande snön.

Ärligt nu: visst  har ni snöat in på snö ni också? (Ber om ursäkt till er uppåt landet som inte har fått någon snö idag och som inte alls tycker att det är något att prata om.)

{ 25 kommentarer }

Mitt självförtroende har fått sig en knäck

av Lotten Bergman den 17 oktober 2010

Oftast är mitt självförtroende helt okej. Till och med riktigt gott. Ibland är det lite för bra – jag kan få för mig att jag kommer att vinna hoppa-säck-tävlingen med en potatis på en sked i munnen när jag istället borde tänka ”ingen människa kan klara av att blanda ihop två lekar på det där sättet”.

Tävlingsinstinkten och den livslånga kärleken till basket hjälper förstås till. Även sådant som inte alls är tävlingar kan få mig på vinnarhumör trots att jag inte ens berättar vad som är på gång utan bara tänker:

– Jag kommer att vinna potatisskalartävlingen!
– Jag kommer att komma först till bilen!
– Nu ska jag vinna vakenhetsmästerskapen och vara pigg till efter midnatt!
– I am the winner!

(Nejdå. Lugn. Jag är faktiskt helt normal.)

Igår spelade vi basketmatch. Det handlar division III och lagen som vi spelar mot är vanligtvis fulla av motionslirare i 25-årsåldern eller blivande, 17-åriga storstjärnor som tränar sex gånger i veckan. Vi brukar vinna serien och tacka nej till avancemang eftersom vi är gamla och relativt sett lata. Vårt lag består av 23 spelare födda 1960–89 och vi har faktiskt en massa rutin i våra breda höfter.

Igår mötte vi ett nytt lag i vår serie: Visby. I förväg har vi aldrig någon aning om vilka som dyker upp – från en säsong till en annan kan ett lag bytas ut från att vara ett ungdomslag till att bli ett veteranlag och tvärtom. Det lag som dök upp igår, skrämde livet ur mig. Man kan nästan säga att självförtroendet och livslusten rann ur mig som vattnet ur en fjärilshåv. Tävlingsinstinkten kändes endast som en irriterande fluga i ena hjärnhalvan. (Kan inte riktigt bestämma mig för vilken halva.)

Susanne Rosengren.

Susanne Rosengren.

De kom med sju spelare medan vi ställde upp mangrant med maximala tolv. De hade sammanlagt sjutton triljoner landskamper och femtioelva säsonger i högsta serien i bagaget. Vi har noll. Jag spelade, för att ta ett närliggande exempel, i division I under en säsong för 26 år sedan.

Jag spelade försvar på tjejen på bilden ovan: Susanne Rosengren som har spelat 151 A-landskamper. Etthundrafemtioen. I ena sekunden hade jag koll på henne – placerad som jag var på korrekt sätt mellan henne och korgen – med en armbåge lite lätt i hennes ryggslut. I nästa sekund stod hon tio meter bort och satte ett långskott. Förmodligen handlar det om teleportering.

Om jag hängde i hennes armar och samtidigt trampade henne på båda fötterna, sa hon möjligtvis ”huff” innan hon gjorde poäng. (Nu blir det lite basketspråk.) När jag satte en screen, trollade den som jag screenade så att jag inte på något sätt i världen kunde rulla för att få bollen och gå på korgen – den som jag screenade låste liksom fast mig utan att för den skull foula!

Vi förlorade med 53–100.

Idag spelar vi returmatch. Deras spelare har vunnit SM, de har rest jorden runt med landslaget, de kan sätta trepoängare i sömnen och de är helt hopplösa att stoppa utan knuffar, tjuvnyp, fälleben och dop(n)ing. Men jag lovar att vi inte förlorar med mer än 47 poäng!

Och så kan de ju bara försöka slå mig i potatisskalning.

Uppdatering:
Ack.  Vår målsättning att göra fler poäng klarade vi av att uppfylla. Dock gjorde de också lite mer: 55-103 … satans hakar! Dessutom blev de irriterade på oss. (Eh. Mig.)

Nu ska jag skala morötter! Nån som hänger på?

{ 30 kommentarer }

Basket kontra terränglöpning (och ännu en flåsfilm)

av Lotten Bergman den 13 september 2010

Igår var det söndag morgon. Söndagsmorgnar brukar vara fyllda av ”jag hittar inte andra skon!” och ”behöver du matsäck?” samt ”kör du henne så kör jag honom, ses ikväll”. Men igår var det bara min djefla man som i ottan åkte till en terrängloppstävling för att vara funktionär.

Alldeles nyvaken satt jag mycket senare och läste en inredningstidning som betonade hur bordets skarpa hörn kontrasterade mot soffans rundade former och hur kylens svärta bröt av mot gardinens skira ljushet, när telefonen ringde.

– Jag har efteranmält dig! Kom och spring!

*klick*

Alltså. Djefla man. Antingen bröts samtalet för att han lade på och inte ville höra mig skrika av ilska som ju kontrasterar mot hans glädje, eller så bröts samtalet för att han de facto satt mitt ute i en skog. Så ringde det igen.

– Fem kilometer! Bara fem kilometer Jätteku…

*klick*

Och sedan ringde han igen och igen – tills jag gav med mig. Till saken hör att jag inte tycker om att springa utan boll. Jag kan säga att jag till och med hatar att jogga, att springa intervaller, att ge mig ut på millopp och skriva träningsdagbok. Men att jag ändå gör det eftersom jag förmodligen har en svag själ och dåliga argument för mig själv att inte göra det – vilket står i bjärt kontrast till min annars extremt starka vilja.

Med blott ljust bröd och marmelad samt en liter te i magen, stod jag 27 minuter senare beredd att ge mig iväg. Startskottet small:

Lägg gärna märke till de andras pip och skrik av förtjusning när de äntligen får ge sig iväg. Hurra. Och att jag ser ut som min pappa när han är nyuppstigen. Samt att jag prioriterar filmandet istället för att komma iväg först.

Jag sprang och sprang och det ska gudarna veta att en liter te inte är det lämpligaste att ladda upp med strax före ett lopp. Efter 4,2 km stukade jag ena foten och stannade för att knyta åt skon som ett förband – och då blev jag omsprungen av de fem som jag så mödosamt nyss hade sprungit förbi! Sopprötter!

Loppet avslutades med en sprint uppför en slalombacke. Sådant har vi inte på basketplanen.

Ok, jag är nöjd med att ha gjort det och med att jag fick en banan efter målgången – och jag kommer säkert att luras till fler lopp i mitt liv eftersom min tid (31 minuter) kan slås utan vrickningar och slalombackar och jag ju är tävlingsmänniska. Men mitt terrängloppslidande är verkligen den totala motsatsen till basketspelandets totala glädje.

Typisk basketglädje.

Typisk basketglädje.

Typisk löpartävlingssorg

Typisk löpartävlingssorg

Allmänbildningsfotnot:

Bara lite om den ledsna tjejen på bilden. Det är Mary Decker, som i OS 1984 skulle vinna 3 000 m – om hon bara inte hade sprungit ihop med en sydafrikansk barfotalöpare (Zola Budd) och fallit. Till yttermera visso missade hon OS 1972 för att hon var för ung (14) trots att hon var snabbast i landet, hon missade OS 1976 för att hon var skadad och hon missade OS 1980 för att USA bojkottade spelen. Om hon här ovan hade vetat att hon inte skulle ta medalj 1988 heller, inte ens tas ut i truppen 1992 och till 1996 faktiskt uteslutas pga. dop(n)ing, hade hon kanske varit ännu ledsnare på bilden.

Zola Budd, däremot, har fått ge sitt namn till Sydafrikas snabbaste taxibilar.

{ 33 kommentarer }

Nya Zeelands haka

av Lotten Bergman den 7 september 2010

Nya Zeeland stavas New Zealand på engelska. Det tycker jag är förvirrande eftersom namnet kommer från en nederländsk provins med just det namnet och just den här korrekta stavningen: Zeeland. Dessutom tycker jag att allt blir ännu mer förvirrande eftersom Själland (Danmarks största ö som egentligen skrivs Sjælland) på engelska heter Zealand. Alltså är det så här:

  1. den nederländska provinsen Zeeland gav namn åt den nederländska kolonin Nieuw-Zeeland, som på engelska heter New Zealand
  2. Copenhagen ligger på Zealand (men København på Sjælland).

Det här skrev jag bara för att lura in er i texten.

– Komplicerade namnförhållanden och geografisk historia, nämen så intressant! tänkte ni och läste ända hit.

Och inte kan ni sluta då? Fastän jag har lurat in er på …

SPORT!

Just nu pågår basket-VM i Turkiet. USA är som vanligt bäst eftersom de är stora som Belgian Blue-tjurar och spelar så att man ibland tänker ”nämen det där måste vara datorgenererat”. Men nu hoppar vi tillbaka till Nya Zeeland, där nationalsporten är rugby. Rugbylandslaget spelar i svarta matchdräkter och är nästan lika överlägset som USA är i basket. De kallar sig ”All Blacks”. (Ja alltså pga. tröjorna och shortsen dårå.) Kom nu ihåg att det heter All Blacks och fundera ett tag på var Nya Zealands basketlandslag kan tänkas ha fått för namn.

(Tänka, tänka. Humdidum. Har ni kommit på något?)

Självklart! De heter Tall Blacks!

(Jag måste ta en fnisspaus. Tall Blacks! Hihihi!)

Rugbylandslaget (All Blacks) har inspirerat basketlandslaget (Tall Blacks, hihihihihi) att värma upp med en haka – en maorisk dans som skulle skrämma mig halvt ihjäl om jag var oförberedd.

Tänk er att ni står på varsin planhalva och värmer upp med lite lay ups och passningar. På min nivå (div III) kollar man in spelarna för att se om någon ser extra duktig ut och sneglar på deras skor (duktiga spelare spelar sällan i skruttskor). Plötsligt ser du att motståndarlaget lägger bort bollarna och vänder sig mot dig och dina lagkamrater. De hukar och börjar skrika. Så här:

Coolt, va?

{ 39 kommentarer }

Hurra, spansk frukost!

av Lotten Bergman den 29 juni 2010

När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:

Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!

Men nu är vi i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko.

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?

Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.

Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.

Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.

Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.

Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?

Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?

Äppeljuice!

Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller ...?)

Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:

– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.

Mums till filen?

Mums till filen?

När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.

Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)

Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.

Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)

{ 15 kommentarer }

Liten Spanienrapport med handklovar

av Lotten Bergman den 27 juni 2010

Idag har jag blivit åthutad, skriken åt, flyttad på och hotad med fängelse.

1.
Klockan halv sex gick jag genom säkerhetskontrollen på flygplatsen och tänkte att det var ju faaaaasligt vad alla trågen som man ska lägga alla sina saker i var smutsiga. Så jag tog en bild på dem. Eller, dem och dem, jag tog en bild på ett trågs synnerligen skitiga hörn.

– Stopp! Radera bilden! Fotograferingsförbud! skrek en nitisk kontrollant.
– Oj, förlåååt, sa jag, jag tog bara en bild p…
– Radera. Nu.
– Men kolla bara så att du förstår att jag inte menade il…
– R-a-d-e-r-a  b-i-l-d-e-n. Nu.

Så då gjorde jag det. Tänk er ett guld gult tråg  med motorolja här och där. Såja.

Några av de 25 basketnördarna.

Några av de 25 basketnördarna.

2.
När vi klev av planet i Barcelona, var vallades vi av fårhundspersonal som sa skynda skynda, gå mot utgången, planet ska upp i luften igen om 25 minuter, häpp häpp. Jag vände mig om och tog en bild på oss – 25 personer i basketshorts och Sverige-tröjor.

– Phuiiiiiiiiiiit! Viiiiiiiiiiiissel! Piiiiiiiiiiiiiiiip! blåste en man i orange väst med en visselpipa på mig.

Nu är jag ju drillad att reagera pronto på domarnas visslande, så det gjorde jag. Men eftersom jag inte visste hur jag hade foulat, gick jag med ett leende mot honom för att fråga. Då höll han upp en stopp-hand och visade därefter hur han skulle sätta handklovar (som egentligen heter handfängsel) på mig om jag kom närmare. Och så sa han häpp häpp ett par gånger till.

En liten stund vid datorn, bara.

En liten stund vid datorn, bara.

3.
När jag alldeles nyss gick på en varm kvällsgata, ville en man prompt sälja en hatt till mig. Eller om det var en nattklubb som jag (fortfarande i basketshorts) borde besöka. Hur som helst sa jag nejtack och log mitt allra bredaste. Då skrek spanjoren på lite bruten svenska:

– JAJAJA! HEJ DÅ SURPUPPA!

4.
När jag bara skulle ta en bild på en väldigt död fågel i vattnet, kom en man och pekade på mig och slog sig själv i bakhuvudet. Jag förnekade att jag hade något med fågelns död att göra och så stod vi där och viftade mot varandra tills han tog tag i mig och flyttade mig tre meter åt vänster.

Det visade sig att han också ville ta en bild på fågeln och att jag om jag stod där jag stod skulle skymma fågeln med mitt bakhuvud. Klapp, klapp i nacken.

Alla som nu tycker att jag (eller din fru eller make eller sambo eller på annat sätt en person i din närhet) fokuserar för mycket på fotbolls-VM och sitter för mycket framför tv:n och deltar i det verkliga lifvet för lite, kanske kan få lite ont i magen nu. För jag ska berätta att jag var på en tysk- och engelsmansfull bar och såg Tyskland–England. Och det var absolut det mest hejdlösa och roligaste jag har varit med om. Absolut rökförbud och alla rökte. Absolut förbjudet att ta ut öl på gatan och alla tog naturligtvis ut öl på gatan. En av tyskarna hade ovanligt vackra ögon, så jag bad om att få ta en bild:

Okänd tysk med vackra ögon.

Okänd tysk med vackra ögon. (Jag gjorde likadant med en grek förra sommaren.)

Och så citerar jag Gary Lineker på ett ungefär:

”Fotboll är ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.”

{ 36 kommentarer }

Det här med lycka …

av Lotten Bergman den 15 juni 2010

SvD har en intressant serie om lycka just nu. Jag har bubblat om det tidigare – och nästan bett om ursäkt för att jag kan se stor lycka i en klafsig hamburgare bara för att jag i och med den blir 1) mätt och 2) kan blogga om skiten.

Ni vet hur man under förberedelser till något kan känna stor förväntan och enorm anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor? Inför stora fester, stundande födelsedagar eller prisutdelningar som eventuellt skulle kunna kaaaanske resultera i utdelning? Och hur besvikelsen i sådana fall blir så mycket mer kännbar. Jag spelar på Lotto två eller tre gånger per år, t.ex. Ungefär 37 kronor betalar jag och precis som alla andra är jag i betalningsögonblicket fullständigt bombsäker på att det ”är min tur”.

Anna Toss och de andra galningarna i kommentatorsbåset har skapat en Facebookgrupp för mitt deltagande som Sommarpratare. I och för sig tror jag att det är en väldigt ineffektiv mutningsväg att gå på, men jisses vad kul man kan ha ändå. Det är inte alls ”min tur” att vara Sommarpratare, jag är verkligen en nobody och jag kan absolut inte berätta om traumatiska upplevelser som får lyssnarna att gråta. Men ändå känner jag stor förväntan och lite anspänning kombinerat med pirrande lyckokänslor. Jag har en grupp på Facebook! Jag har vänner som jag inte känner!

Två av besvikelserna i lifvet – när jag tidigare trott att det var ”min tur”:

1.
Jag var en trogen slav i Täby Basket. Jag coachade små barn, jag skrev protokoll på så många matcher jag kunde, jag hade 100-procentig närvaro på alla mina egna träningar och jag snittade 28 poäng per match i div II. På avslutningsmiddagen skulle ett pris delas ut till ”den som med stort hjärta bidragit till Täby Baskets klubbkänsla”. Ordföranden höll i en stor blombukett och läst upp motiveringen som passade perfekt för mig, och avslutade med:

– … och priset går till … Pierres mamma!

(Pierre var en av spelarna i herrlaget och vad hans mamma hade gjort har jag än idag inte en aning om. Jag var 20 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

2.
Jag var en effektiv coach i Eos Basket. Visserligen skrev jag inte alla protokoll och visserligen var jag ny i klubben (tvångsförflyttad när Lugi lade ner sitt damlag), men de 13-åriga killarna – som jag tränade med min assisterande, unge coach som hette Magnus – gjorde enorma framsteg. Jag gav mitt allt, och tänkte på avslutningen att jag nog i alla fall skulle kunna ha en liten chans att bli Årets coach. När motiveringen lästes upp, insåg jag att det ju var jag – ordföranden läste upp mitt lags vinster och berömde laget som jag ju kände utan och innan. Han avslutade med:

– … och priset som Årets coach går till … Magnus!

(Magnus: min assisterande coach som egentligen bara gjorde som jag sade och som var flera år yngre än jag och som inte alls hade haft samma engagemang! Va? Jag var 26 år och stora tårar föll ner i dagboken när jag på kvällen deklarerade med svart penna att jag var besvi-hiii-ke-hen.)

Nu är jag äldre och klokare – och väldigt sällan besvi-hiii-ke-hen. Tårarna kommer mest när jag stukar fötterna. Jag inser att det gäller njuta medan man kan, och älskar min Facebookgrupp som den är. Jag är lycklig.

{ 38 kommentarer }

Vem var John Wooden?

av Lotten Bergman den 5 juni 2010

Jo, han var en amerikansk basketcoach som skulle ha fyllt 100 år i höst, men som dog igår.

John Wooden. (Men så här står man faktiskt väldigt sällan med sin basketboll.)

Spring nu inte iväg bara för att ni blir rädda och ointresserade när jag skriver ordet ”basket”. Det här är intressant. John Wooden var en spännande person. Snabbt nu:

  • född 1910 i en fattig familj
  • fantastiskt duktig basketspelare på 20- och 30-talen
  • fantastiskt framgångsrik coach på 40–70-talen
  • fantastiskt inspirerande talare nästan fram till sin död.

John Wooden sitter tvåa från höger i mittenraden. Observera gärna de symmetriska armhåleplaceringarna av dem som sitter med benen i kors.

Det roliga med John Wooden är att han var så väldigt noga med hur man var som människa – hans coachframgångar kom till stor del för att han fick sina spelare att sköta sig vid sidan av basketplanen. Han fick dem att tänka rätt, komma i tid och att fokusera på sig själva och sitt agerande istället för hur andra är och beter sig.

Och han är en citatmaskin; han drällde citat omkring sig som folk faktiskt inte gör i lika hög utsträckning idag. (Eller så är det bara jag som tycker att nästan allt redan har sagts av honom eller Oscar Wilde.) Här är min favorit – som inte är särskilt fyndig eller rolig, men som jag tror så innerligt på:

”Young people need models, not critics.”

(Jag tycker alltså inte att man ska skrika och skälla utan att man ska vara ett gott föredöme. Som förälder, som medmänniska eller som idrottstränare. Hm. Den här parentesen är ett tydligt bevis på att jag sedan i onsdags har snöat in på övertydliga förklaringar.)

John Wooden pratade väldigt mycket om att man måste ha tååålamooood och att unga människor vill ändra allt omedelbart, men att de glömmer att allt tar tid och att man måste ha tååålamooood. Jomen, jamen, jovisst, säger jag, fast vill ändå protestera lite mot den gode Wooden: för så är ju vi vuxna också! Allt ska ske utan ansträngning, helst utan ett enda nederlag, gå snabbt och ge stor tillfredsställelse!

Men jag och John Wooden är däremot helt överens om att:

”Failure is not fatal but failure to change might be.”

Idag hittade jag ett trösterikt Wooden-citat för mig som far land och rike runt för att berätta om skrivregler och som behagar kalla mig språkpolis (fast jättesnäll) och som för att inte irritera medmänniskorna biter mig i tungan istället för att vråla ”du sa fel!” eller ”det heter faktiskt ..!” eller ens ”så intressant, dubbel supinum, varifrån fick du det?”. Tadaaa:

”A coach is someone who can give correction without causing resentment.”

Fast vid närmare eftertanke stämmer det ju inte alls. Jag har tyckt innerligt illa om några av mina coacher. Äsch, aldrig får man vara riktigt nöjd.

Men nu vet ni i alla fall vem John Wooden var!

Ja, John Wooden stod 1969 på golvet precis som sina två spelare: Lew Alcindor och Sidney Wicks. (Lew Alcindor är mer känd som Kareem Abdul-Jabbar.)

Bill Walton, lille John och Kareem Abdul-Jabbar 1980. (Observera handväskan.)

Och år 2007 – ännu en gång med Bill Walton och Kareem Abdul-Jabbar (som håller handen).

Och nu till alla slitvargar som hamnar i skuggan av fixstjärnan och till alla ungdomstränare som har fattat fel:

”A player who makes a team great is more valuable than a great player. Losing yourself in the group, for the good of the group, that’s teamwork.”

{ 30 kommentarer }

Att planera en fest med sjukhustema

av Lotten Bergman den 16 maj 2010

Någon som planerar fest och som behöver lite råd?

Basketspelare som hade spelat fotboll och "brutit foten".

Jorå, jag vet. Alla tycker inte om temafester utan vill gå bort endast i den gamla vanliga jeans-och-hoodiekostymen. Andra vill blott gå på fest i den lilla svarta och ett par fantastiska glitterskor. Och jorå, jag vet – alla tycker inte om sällskapslekar och vill alls inte hoppa säck med ett ägg balanserande på en yxa som hålls i munnen.

Receptionen i väntrummet: läkarlexikon från anno dazumal och "mattallrikarna".

Men i mitt basketlag har vi nio år i rad avslutat matchsäsongen med en hejdundrande temafest. Vi har liksom vant oss och går glatt med på att läggas i framstupa sidoläge och dricka välkomstdrink som ser ut som – och serveras i något som vanligtvis innehåller – urinprov. Igår sprang vi lydigt ut ur huset när ett kuvert med mjältbrandspulver levererades av en mystisk karl. Vi klädde oss utan knot i hårnät och plasttossor på fötterna och förstod att all väntan på det som komma skulle berodde på landstingets neddragningar.

Gästerna flyr pga. mjältbrandslarm.

Alla fick diplom som var utformade som ett gult recept av den gamla sorten, alla fick ett litet pris, alla fick pussa pokalen (vi vann div III) och alla fick varsin medalj.  Men framför allt fick alla en diagnos, som stockholmssyndrom, plattfot, psykbryt, knälokation, lårbenshalsbrott, gravid, carnivor-fobi, bananfobi, , agorafobi, agrofobi, hypokondri, kleptomani, mytomani, hybris, Münchhausens syndrom, melankoli, mjältsjuka, narkolepsi, koprolali, halgus hallux valgus, dyspepsi, megalomani, erektil dysfunktion, faryngotonsillit, förmaksflimmer, impetigo, migrän, malaria, tinnitus, urininkontinens. Av någon anledning blev det hysteriskt roligt att till exempel titta på en kärnfrisk poängmaskin som sades vara plattfot.

Vi åt maten ur kräkbäcken i papp och serverade jello till efterrätt och skorpa med marmelad till kaffet och drack handsprit till allt. Tipsrundan var på latin, som ju är ett intressant men ologiskt språk för oss oinvigda. Se här till exempel:

1. os = mun (borde ju betyda rolig sommartävling)
2. umbiblicus = navel (borde ju betyda ett runt bibliotek) FEL! Det heter umbilicus och borde betyda bilcirkus.)
3. coxa = höft (borde ju betyda knuffas)
4. supercilium = ögonbryn (borde ju betyda dödstyst)
5. mentum = haka (borde ju betyda tandkrämssmak)
6. genu = knä (borde ju betyda kön)
7. hallux = stortå (borde ju betyda hallampa)
8. caput = huvud (borde ju betyda trasig)
9. digiti manus = fingrar (borde ju betyda nån slags wannabe-pokemon-digimon)
10. nucha = nacke (borde ju betyda hångla)

Attiraljer från psykiatriavd., ortopeden och andra avdelningar. (Proverna från öron-näsa-hals var gjorda av russin och smågrus.)

Så, nu kan även ni anordna en fullständigt perfekt fest!

{ 21 kommentarer }

På väg hem från Umeå …

av Lotten Bergman den 25 april 2010

… reflekterar jag över aprilsnöns gnistrande skönhet.

Eller kanske inte.

Det är förresten inte lätt – det här med internet på sovtåg i obebyggda delar av Sverige. I dessa vulkanmolnstider när vi inte kan flyga och tydligt minns fimbulvintern som stoppade alla tåg, vill jag bara meddela detta:

När världen väl går under, är det de som bor i Åväbbla som kommer att klara sig bäst. För de har till vardags varken tåg, flyg eller internet. (Det fiktiva ”Åväbbla” ligger alltså bortom all redlighet någonstans där man inte har varit.) Här ligger jag på sovtåg och har inget att göra eftersom jag inte ens har med mig en bok, tidning eller Clas Ohlson-katalog. Tåget har inget internet och Iphonen hittar inga vågor. Och mina kupékamrater snarkar. (Så om ni de facto kan läsa detta har jag hittat ut ur Åväbbla.)

Sovkupé år 2010. Bilden kan utan att orsaka tidsskildringskaos även illustrera 1978 eller 1985. (Den ljusa fyrkanten där i nedre vänstra hörnet är datorn. Mästerfotograf Bergman tänkte inte på den.)

Eller 1929?

Eller, förresten, det finns två moderniteter i dagens sovkupéer: man sover på inte vita, men lila lakan och handfatsskåpet är numera utan potta.

Tomt skåp.

Där, förstår ni, fanns det en potta förr i tiden. Den var i vitt porslin och hade handtag och såg liksom ut som en gigantisk, fyrkantig kåsa med pip. (Som jag minns det, var det bara mamma som kissade i pottan.) Eller som de där glasbehållarna som hängde i rad under köksskåpen i 30- och 40-talskök. Efter förrättat värv placerades pottan med pipen framåt och nedåt i skåpet, som hade hål så att allt innehåll rann ner på rälsen.

Det var tågrapporten. Men jag har ju ”jobbat” också. (Tänk att man kan få betalt för att ha så här kul.) Förutom att äta hotellfrukost och bara prata basket, höll jag alltså en föreläsning om effektivare styrelsearbete och en om hur man skulle kunna förbättra ungdomsbasketen i Sverige. Sedan pratade vi lite mer basket och så spelades en semifinal i div 2 och eftersom sekretariatet inte kom, hoppade jag in och skrev protokoll och lärde känna halva Umeå på kuppen. Och nästan hela Skellefteå.

Nästan alla i Skellefteå heter Aasa. Coachen spelade i Plannja när jag var liten.

Så fort jag kommer hem, ska jag sömnmosig, outsövd och oduschad springa ner till EEM-cupens slutskede där Femtonåringen spelar final och så ska jag vara speaker på några andra finaler. Det är bra. (Jag tror att om jag inte hade varit basketengagerad hade jag suttit hemma och rullat tummarna och varit arg på mopedister eller skällande hundar eller rent av varit modebloggare. Basket är bra.)

Det här är en utrullbar 800-kilosbasketkorg som en lokal fixare har konstruerat och som han skulle kunna tjäna en förmögenhet på att serietillverka. Men näe. Han vill inte. De räcker med två till Gammliahallen i Umeå. Jå.

{ 50 kommentarer }

← Äldre inlägg

Nyare inlägg →