Nu har vi spelat basket i Spanien såpass många dagar att vi finner det helt naturligt att inleda dagen med ett glas utspätt bubbel.
Skål!
Men det mest dramatiska idag var faktiskt att en stor båt på stranden plötsligt slet sig som en dinosaurie i en Hollywoodfilm. Den drog med sig avspärrningar och vilsekomna bollar och närmade sig badande människor i en farlig fart. Badvakterna visslade i sina pipor så att vi satte oss käpprätt upp som vore det en utdömd foul. En polis kom joggande och mammor kallade på sina barn.
Badvakter med en motsträvig båt i andra änden av snöret. (Tampen? Vajern? Tjocka repet?)Den blåa katamaranen for som en vante på havet och den glasspinnefärgade försökte dra den rätt.
Plötsligt sa det PFJOIIIIINGK!!! och så gick hela avspärringsvajern tvärt av samtidigt som en stor varningsskylt gick i bitar och kom flygande som en projektil mot oss. Den landade en halvmeter från mig och sprätte upp massa sand.
”Där kom en skylt flygande” sa vi och jag tog en bild. Bakom oss började en dam gallskrika av förskräckelse. Vi kände oss som coola vikingar och fortsatte att prata strunt om väder och vind, bara.
Sedan gick vi hem och åt mat.
Kittlar dödsskönt i kistan!Och sedan spelade vi match. (Jag har blått matchlinne för att känna mig som en spelare fastän jag inte är på planen.)
Men nu ska ni få höra vad som hände sedan …
Det var så få som kunde spela mot ett gäng fransyskor att jag och mitt knäskydd faktiskt blev tvungna att kliva in på planen … och spela en hel match!
Jag och de halva knäna samt knäskyddet gick bara upp till halvplan i anfall och gick sedan ner till en zon i försvaret – och det gick så bra så!
(Hej alla nytillkomna läsare: 2012 föll jag på en scen och skadade menisken i vänsterknät. Sedan dess har jag opererats två gånger och gått på smärtstillande och skrivit så mycket om knät att det nog räcker till något motsvarande Satansverserna.)
Föreläsarens meniskkollaps 2012.
När jag numera spelar basket, går det inte fort. Men då hinner jag å andra sidan tänka ut snillrika passningar och dyka upp som gubben i lådan på oväntade ställen när jag äntligen har haltat mig upp i anfall. Och så är jag en jävel på vänsterlayup (lay up = forntidens tvåtaktare), eftersom man då tar avstamp med högerbenet.
Men ack. I torsdags såg jag i ena sekunden ut så här när vi spelade EBA-turneringen:
Första matchen. Lugnt och fint anfall.Andra matchen. Jag hjälps av Artonåringen ut från planen med lindat högerknä. (Observera våra snygga, nya New York-basketskor.)
Jag sprang ju bara lite med bollen, stannade för ett hoppskott och …
KNÄPP!
… sa det i högerknäet. Höger! Va? Det är ju inte där jag har ont! Högerknät är ju mitt stöd i lifvet, mitt hjärtas kärlek, kraften och trösten samt det som jag ska luta mig mot under de resterande åren jag har på denna jord!
Men precis som när man numera vrickar foten i idrottssammanhang, fick jag snabb hjälp, linda och stöd samt blev hemkörd av mina vuxna, basketspelande barn på plats.
En av de unga pojkarna i turneringen tar min skada och min hand mycket allvarligt. (Förklaring: jag har svarta knäskydd som är gröna på insidan. Det nyskadade knät är hårt lindat, och knäskyddet sitter nu nere vid fotknölen, utåinvänt.)
Dagen efter ringde jag till alla instanser som ringas skulle, och fick rådet att sätta mig på akuten eftersom jag inte på några villkor kunde stödja på högerbenet – och därför fick ta mig fram med hjälp av kryckor och hoppa på det ju dåliga vänsterknät. Tvärtemot alla ordningsregler tog vi där bilder på haltandet och väntandet.
Till höger ses min akutkompis Pelle och hans mystiska knäskada.
Undersökningen och röntgenbilderna gav inget som helst resultat, annat än att jag som vanligt fick veta att mina knän är jättejättestarka och att alla ledband och benbitar sitter där de ska. Läkaren gav instruktioner:
– Ta inflammationsdämpande Diklofenak på maxdos och linda knät.
– Men drabbades jag alltså mitt i steget av en inflammation klockan halv åtta igår?
– Vi kan inte se något fel. Remiss till magnetröntgen, du får tid inom sex veckor.
– Men jag kan verkligen inte stödja på benet.
– Vi kan inte göra mer än så här.
När jag beklagade mig hos alla jag känner (och faktiskt inte känner) under fredagseftermiddagen, fick jag allehanda råd om egenremisser och dropin-MR, men för att kunna göra detta, måste jag ha min remiss. Så här sa alla:
– Ring till akuten och be dem skicka remissen till dig.
Så det gjorde jag. Men på akuten fattade de absolut ingenting.
– Skicka remiss, jag har då aldrig …? Vi kan inte skicka din remiss till dig. Vi har inte remissen, den är ju på ortopeden. Du borde ringa till ortopeden, men där finns det ju ingen kvar så här klockan 14 en fredag. Vänta ska jag höra med läkaren som undersökte dig.
Under väntpausen längtade jag intensivt efter papper och penna för att skriva ner allt som sades, men eftersom jag inte kan ta mig fram med saker i händerna och ryggsäcken inte fanns i närheten, är alla repliker tagna ur minnet.
– Nej, han är inte kvar. Men jag pratade med en kollega som sa att remissen ju har gått iväg till röntgen, och att det ju är dem du ska prata med. Jag kopplar dig dit.
Klick.
– Växeln.
– Jag skulle bli kopplad till röntgen.
– Ringer du i tjänsten?
– Tjänsten?
– Eller är du patient?
– Jag är patient.
– Ett ögonblick.
Klick.
– Radiologen. Våra telefontider är nu stängda. Tryck 1 om du vill komma till våra drop-in-tider och 2 och du vill komma till våra telefontider.
Jag tryckte på ettan.
– Drop-in på radiologen kommer att stängas från och med den 1 november 2017. Detta gäller inte dig som redan har fått en tid för drop in-besök. Återkom nästföljande vardag.
Okej.
Eftersom det enligt läkarvetenskapen inte är något fel på varken det ena eller det andra knät, lutade jag mig mot min djefla man och de två kryckorna och – som planerat – åkte iväg till Carl Larsson-gården, där jag nu sitter parkerad i det här underbara köket.
Titta t.ex. på den gröna byrån till vänster och krokfästet under fläkten.Fly mig en sådan här för att nipper och skräp som jag måste sortera!Precis som på Carl Larssons målning, är spiskåpan alldeles knögglig.
Fortsättning följer med all säkerhet; inget av knäna vet ju att jag är anmäld till en basketturnering i Spanien i juli. Jag funderar på att endera dagen prata med dem om detta faktum och be dem att ta sig i meniskerna samt skärpa sig.
Pappa fyllde 80 år förra veckan och behövde ett kalas med både filmtema och 70-talsmat, så jag och mina syskon ordnade maskerad, rostbiff, bakad potatis och rulltårta.
Vi kunde förstås ha fyllt på med halva avokador, päron med mintchoklad, glace au four, Harry Kuvert, morotstärningar, storsnibbade skjortor och lite ostfondue, men nån måtta får det ju vara på excesserna.
”Klär ut mig gör jag icke”, sa den envise Broder Jakob som vanligt (sedan 1973 ungefär) medan vi andra först hade storslagna planer och sedan liksom inte fick ändan ur. Vi klädde därför ut oss i vad som helst som fanns i huset, men upptäckte till vår förskräckelse att jag inte längre äger
pipa
rullskridskor
käpp
trenchcoat.
Alltså blev ingen Kapten Haddock, Papphammar eller Chaplin. Å andra sidan kunde vi medelst svarta kläder, blomgirlanger, pilbåge, hattar och morgonrock samt en tweedhatt klä ut oss till bl.a. Soldat Bom, Barbamamma, Hunger Gamesfigurer, Sven-Bertil Taube, Marilyn Monroe, Idas sommarvisa och Monsieur Hulot.
Orangeluvan som Barbamamma och hennes dotter som Katniss.
Vi berättade alla runt bordet om vårt allra första minne, som inbegrep bl.a.
en rödhårig tjej i ett fönster
rutiga galonbrallor
Obla-di Obla-da
ett drunkningstillbud
leksakskassaapparat som föll nerför en trappa i ett suteränghus
husmorsgymnastik på en slänt
en rullbandspelare som hette herr Tandberg
Pokemonkort på en kulle på dagis
pang på en legogubbe och en dagisfröken som påstod att legogubben fick ont
barnmorskan hade en fin väska när hon kom och levererade en lillasyster.
Sedan bad pappa allra ödmjukast om att få åka hem för att ladda batterierna inför söndagens pingismatcher i 60-årsklassen.
Pappa lirar i gult där borta i fjärran.
Men ack. Han lirade inte alls skjortan av 60-åringarna och föll på eget grepp när han hade matchboll och då beslutade sig för att serva extra svårt. Så här:
(Servarna for bortitok och matchbollarna likaså.)
Sjuttonåringen spelade också söndagsmatch och sedan satt vi i sekretariat (man skriver protokoll och tar tid och håller koll på 24-sekundersklockan) på en annan match och höll på att döden dö för att det var så rysligt spännande när grabbarna på planen for som små flipperkulor stora bowlingbollar över den halkiga basketplanen.
Så här gör man när man ”sitter sek”.Pilarna går till tre starka karlar som 2003 hade mig som sitt livs första coach. (Jag är stolt som en tupp.)Sjuttonåringen (i vitt) postar upp för att få bollen. Sedan fintar hon höger och går på korgen åt vänster. Ploff, två poäng. (Jag är stolt som en tupp.)
Sedan kom vi på att det ju var Fars dag. Men si det lärde jag mig redan som liten palt i Luleå att det är ett kapitalistiskt påfund som man ska ignorera. Så det gjorde jag, om än lite motvilligt.
Nu ska det inte handla om mig och min logga eller mina försök till loggor eller ens hur kass jag är på att rita. Nu ska det handla om hur jag lyckades hitta världens bästa loggamakare.
Min basketförening Eskilstuna Basket hade en logga som gick på bredden – den var så bred att när den hamnade i numera fyrkantiga format på nätet, syntes bara Basket, inte Eskilstuna.
Gamla loggan. Kul om man har ett brevhuvud och är mer stolt över sin sport än sin stad, kanske. Eller vill vara en av 56:orna.
Så här såg den ut i de fyrkantiga sammanhang som nu finns i den digitala världen.
Två loggor står ut på ett negativt sätt – de är i ett omodernt format.
Dessutom har vi ju en egen basketcup som saknar logga helt – trots att den är världsberömd i hela Sverige.
Så kan man ju inte ha det. Tänkte jag och började rådda utan att fråga nån om lov. (Så får man inte göra, Lotten. Lämna in en ansökan i tre exemplar till berörda instanser och vänta på att en utredning ska tillsättas. Skäms på sig.)
Eskilstuna BasketCup (jag skippar ibland mellanslaget före ”Cup” som en liten och inte särskilt effektiv protest) har genomförts i 31 år och haft massa olika sponsorer (Dumle, Billys Pizza, Eskilstuna Energi & Miljö), men heter alltså numera blott Eskilstuna Basket Cup (med mellanslag) eftersom miljonsponsorerna uteblir. Ungefär så här (var beredd på att bli sjösjuk) har cup-t-shirtarna sett ut under åren:
Cuploggan 2015.
Cuploggan 2016.
Eftersom vi är en ideell förening utan några som helst extraresurser, satte jag mig ner och försökte hitta på något på egen hand. Det gick inte någe vidare, men jag kom på att vi måste göra något. Och ha en fyrkantig logga som passar som app-bild lika väl som tröjtryck.
– Steam punk! sa jag till mig själv och tänkte på den stolta industristadens glansdagar med smide och lokomotiv samt bestick.
Och så hittade jag den här vacka skapelsen!
Som ju inte alls är kvadratisk. Så jag frågade Pip-Petter som är reklamare i Lund, och han föreslog den här fulingen som utgångsidé och förlaga:
Perfekt! Man har samma logga till klubben och cupen med blott ”cup” som tillägg på den senare. Och så har man förstås en orange basketboll. Och Eskilstunas skyline!
I den mån Eskilstuna har en skyline. De här husen på en boll? (CC BY-SA 3.0)Vår nya (ganska kassa) arena på en boll?De här stackars barnen på en boll?
Hmmmm. Tänkte jag och kände att min logotypkompetens inte räckte till.
Pip-Petter hittade då Formarte AB när han googlade runt. Och så sa han ”den där killen ska ni fråga”. På grund av detta, som han höjde till skyarna:
Jag skickade mittinatten ett toklångt mejl till Formarte och Joakim Andersson-Berg och föreslog massa dumheter och fula färger och bluddrade på så att vem som helst hade känt att det nog är bättre att ta till flykten än med pennan fäkta. Men inte vår loggaman, inte. Han svarade:
– Ja! Vad kul!
Redan efter nån vecka hade han kommit fram till att staden på bollen var en kass idé, men att smideshammaren på något sätt skulle med. Och så kom han med detta förslag:
Cupen fick även den en logga, som är fyrkantig och fin och går i orange. Bollen ser ut att vara på väg ner i ett nät, som även får tankarna att gå till en cuppokal:
Nu ser Eskilstuna Basket inte längre ut som ett avlångt eller brett får bland hermelinerna.
Om man tar och kikar med lupp, kan man nog se att det står Eskilstuna där nånstans.Så fint! Finns det andra lag som kanske borde byta logga?
Med andra ord: det är jättelätt att skaffa en ny logga. Man kontaktar bara rätt loggaman – Joakim Andersson-Berg.
– Bort, fula slemklump! sa Cornwall till Gloucester i King Lear.
– Ja: bort, fula slemklump! sa jag till min satans menisk.
Igår hade jag tydligen 100 % menisk i knäna. Detta trots att kirurgen den 10 januari 2013 sades ha karvat bort de skadade delarna som jag fick när jag trillade omkull på scenen i Umeå 2012. Den mystiska skada som jag utan att känna till det lyckades orsaka nu i somras, var tydligen även den meniskrelaterad. Säg ”menisk” och jag får något mörkt i blicken. (Men kanske säger jag det inte längre.)
Alla meniskslamsor fick under onsdagen gå på basketlandskamp och se Sveriges tvåmetersmän vinna – och se här så fint jag (trots menisken) ler i tv-sändningen:
Sverige ledde här med 35-12, vilket var helt sanslöst fantastiskt! (Bilden togs av en tv-tittande basketspelarmamma hemma i Eskilstuna.)
Idag har jag däremot kanske bara 95 % menisk kvar eftersom en superhjälte gick in i knät och såg hur jävla trasig menisken var och därför tog han … zzzzz och zzzzz samt zzzzz. (Han förklarade vad han hade gjort, men jag måste ha slumrat till, för jag minns bara att han var glad, att sjuksköterskan på uppvaket var glad, att gardinerna var så blåa och fina samt att solen lyste både ute och inne.)
Nu följer här en oerhört utförlig rapport. Med en nästan-nakenbild. (Känsliga tittare varnas.) Det kan bero på att jag är påverkad av morfin, men också på att de där bortplockade meniskslamsorna och smärtan har tyngt mig så att jag just nu flyger på små lyckliga endorfinmoln.
I morse vaknade jag med svinto-frisyr hos min mamma på S:t Eriksplan. Man måste tvätta sig noggrant med ett desinfektionsmedel både dan före dan och på operationsdagens morgon – och detta medel funkar lika bra på håret som någonsin sandpapper och ullkarda. Dessutom är det vansinnigt trist att tvätta varenda liten cm² av kroppen.
Jag gick de 31 minuternas gångväg till Sophiahemmet eftersom
det kanske var sista gången jag gick en promenad
jag kanske skulle komma att vakna med ett amputerat ben
narkosen kanske skulle hamna fel så att jag aldrig mer skulle vakna eftersom narkosläkaren kanske var full
huvudstaden i solljus klockan 06:45 är alldeles förtjusande!
Gjorde det ont i knät? Ja, som satan. Men, förstår ni, jag var precis som Gunde Svan med sin axel ur led, som Björn Borg med muskelsträckningen i magen och som Anja Pärson med ett störtloppsfall i hela kroppen – bara lite ”äsch, pffft, tssst”.
Jag var även som Butcher 1988.
Under promenaden mötte jag nästan bara morgonjoggare med ryggsäck, en och annan onsdagspubseftersläntrare och hundägare. Cykelställena stod tomma och bilarna var få. ”De överlevande” var som vanligt min första association.
Framme på Sophiahemmet fick jag byta om till JÄTTESTORA, grova trosor med gällivarehäng. I mina ögon var de så fantastiskt roliga och absurda, att jag snabbt konstaterade att jag var ensam i omklädningsrummet och därför borde ta en bild. För att inte bli anklagad för att göra utvik à la Fib Akutellt 1975, har jag kapat bilden upptill och gjort den svart-vit.
Se alltså på bilden som ett semidokumentärt konstverk eller som reklam för lumpenkalsonger 1944.
Iklädd dessa – samt knähöga strumpor och en djupblå pappersmorgonrock – fick jag sedan i en stor sjuksal träffa en himla massa människor som presenterade sig med namn och titel. Alla var så rasande trevliga.
– Hej, det är jag som är narkosläkaren, sa narkosläkaren.
– Hej, är du nykter? svarade jag.
– Det var då en jävla fråga! hörde jag en uppbragt patient säga på andra sidan förhänget.
Narkosläkaren sa att det nog är värre med flygplanspiloter, som gärna slår runt på kvällarna före en flygning. Operationsläkaren, operationssköterskan, operationsundersköterskan och narkossköterskan blev alla mina bästa vänner och jag fick berätta allt jag visste om särskrivningar och sociolekter, som inte räknas som dialekter.
– Sociolekten ”svenska med arabisk brytning” som talas av ungdomar som har svenska som modersmål ger nämligen hög status. Keff och guss och … bla bla bla sa jag.
Dessutom berättade jag för säkerhets skull att jag en gång vaknade efter narkosen och hade tio sjukvårdare som skrattande hängde över mig eftersom jag under narkosens inflytande hade berättat om min dröm – en lång och ingående samt av detaljer fylld fantasi där jag kysste Johnny Depp.
Istället för att räkna ner från tio strax innan narkosen tog mig till drömlandet med Hollywoodskådespelare, sa jag:
– Särskrivningar som är roliga, är t.ex. ”färsk kyckling lever” och ”drages i vått till stånd” och det påminner mig om … sju öl. Sex öl. Nej, åtta öl och nzzzzzzzzzz …
Sedan drömde jag om landskampen.
Drömmen såg ut precis så här. (Basketspanjoren och svärsonen Julian, basketspelarna Ramon och Emma samt baskettanten Lotten.)
Klockan 09:45 blev jag väckt av uppvakets sjuksköterska, som hette precis som min Broder Jakob. Han frågade om jag hade ont, och ville veta på en skala till 10 hur ont jag i så fall hade. ”Sju eller åtta, satan vad ont det gör!” tänkte jag och svarade käckt:
– Ptja, fem … sex kanske.
Då fick jag en rosa-brun morfindos och kände strax att jag skulle kunna gå upp och dunka med herrboll uppe på 3,05 meters korghöjd.
– Har du väckt mig före 09:45? sa jag nyfiket till uppvakets anfader: Syster Jakob.
– Javisst, klockan halv tio pratade du en himla massa om särskrivningar och att du inte hade kysst Johnny Depp samt att du var besviken över det.
– Oj, förlåt, sa jag, för Syster Jakob kunde ju inte veta vad det var jag hade babblat om i operationsrummet.
Sedan fortsatte jag glatt att babbla och gav massa boktips – och drog det där om sociolekter igen. Varefter jag helt utan smärta trippade in på toa, träffade kirurgen (fast inte inne på toa) och försökte att låta bli att kyssa honom i brist på Johnny Depp.
Det är så hälsosamt och stärkande på sjukhus!
– Berätta om operationen! sa jag.
– Jag skulle precis säga att jag nu tänkte berätta om operationen, sa kirurgen.
– Sorry.
– Det här kommer att bli bra. Vi gick in här på insidan av knät och såg precis vad det var som har gjort så ont. Då reagerade du kraftigt med höjd puls och blodtryck – du kände alltså ingenting under narkos, men då hade du ont. Rejält ont.
Aha, tänkte jag och kom ihåg den överraskande stora mängden salt som jag nyss hade gnuggat bort ur ögonvrårna.
– Vi kollade också på utsidan av knät, men kunde inte se att någon del av menisken saknades. Detta är underligt med tanke på din tidigare operation, där en del av menisken ju skulle ha tagits bort.
– Men vaff…?
– Ja, men nu är det fixat. Du har lite flikar i brosket och du är lite skrovlig bakom knäskålen, men någon grav artros såg vi inte. Mild artros, javisst. Men sannerligen inte ”grav” som det stod i en av dina tidigare journaler.
Än en gång fick jag motstå impulsen att kasta mig om halsen på Johnny Depp. Eh, kirurgen.
Och så fick jag svar på varför man inte sätter in menisk-implantat när man ju fyller all världens byster med hur mycket som helst.
Oerhört läckert meniskimplantat om ni frågar mig.
Man pluttar ofta in meniskimplantat i Belgien, men 6–7 % av patienterna drabbas sedan av infektioner. Detta är inte tillräckligt låga procent för Sverige, vilket jag måste hålla med om … nu när jag är fixad.
Här ligger jag horisontell och hög hemma hos mamma.
Det här är Glenn Berry – Sveriges absolut i särklass coolaste basketspelare. (På 1970-talet.)
I morse fick jag ett upprört med från Orangeluvan, som just hade upptäckt att det tydligen spelades hockey-VM:
”Men! Hur kommer det sig att du inte har hållit mig informerad om utvecklingarna i hockey-VM? Jag är helt tagen på sängen, det är ju du som är min sportkommentator! På lotten.se pratar du bara om gator! Jag känner mig snuvad! Du måste skapa en sportblogg för oss som vill hålla koll på viktiga händelser när vi kommer till jobbet men som inte vill se själva sporthändelserna!”
Helt korrekt! Jag borde ha simultanbloggat från VM-guldsmatchen och tagit bilder på tv:n (som bara är på när det är landskamper numera), men si jag har varit så rysligt upptagen med min EBA-turnering: Eskilstuna Basketball Association – turneringen där alla kan vara med. Och som jag inte kan sluta prata om eftersom den är helt underbar.
Sjuttonåringen beordrade store Einar ner på knä eftersom han var orättvist lång för detta uppkast.
Hårda fakta!
• Vi lirar under fem kvällar – åtta matcher 2×12 rinnande utan domare under två timmar.
• Äldst är född 1955 (han hookar och säger ”tvåtaktare”) och yngst är egentligen de som är födda 2004, men en tjej som är född 2006 har fått dispens.
• Längst är 210 cm, kortast är 142 cm.
• Oavgjorda matcher (som egentligen inte finns i basket) är de roligaste – inga förlängningar, då spricker tidsschemat.
Jag försöker här rädda en boll som är på väg över linjen. (Jag måste alltså humpa den bakåt över mitt eget huvud innan jag landar utanför planen.)
Jag är helt ensam om att arrangera detta ideellt, så man behöver inte en stor organisation: alltså skulle alla idrottsklubbar kunna arrangera liknande turneringar. Go-go-gooo!
Han som är född 1955 har förresten spelat mot Glenn Berry … Det är som om någon om 50 år skryter med att man har spelat mot Zlatan.
Här har en två meter lång herrlagsspelare hamnat i trångmål: han måste ju vara snäll mot den lille pojken som bara är 12 år. Armar uppåt sträck och så backade han så att korgen kunde ses utan problem.
De där ynglingarna i 16-årsåldern har så rysligt mycket energi.
Fast det har ju den här 62-åringen också …Och så häääär ser en foul ut. (Jag kunde inte annat göra. Han är ju 34 år yngre än jag, drygt 190 cm lång och så han han dessutom bollsinne.)
Så, det här var bara en oerhört lycklig rapport. Och nämenmenhörruduuuu, säger ni alla nu eftersom ni undrar hur jag kan spela basket med mitt knastriga knä. Ja, det är ju så konstigt: numera har jag bara knäont när jag inte rör på mig.
(Förmodligen sitter det en elak, motionsdyrkande alien i vänsterknäet.)
Tissel och tassel samt smussel och harkel, har det låtit om mig de senaste veckorna. Detta för att jag via ett jättehalkigt bananskal råkade få ett nytt jobb.
Hejdå!
Basketkansliet behöver mig inte längre, så april är min sista månad där. När jag fick det klart för mig, KASTADE jag mig på en plötsligt uppdykande jobbansökan jobbutlysning. Ungefär fem minuter efter att ansökan var inlämnad, blev jag kallad på anställningsintervju – den 27 mars – och den 3 april började jag jobba halvtid som vikarierande universitetsadjunkt i Textdesign vid Mälardalens högskola.
adjunkt(latin adiuʹnctus ’medhjälpare’, egentligen ’tillfogad’, av adjuʹngo ’tillfoga’), lärare i teoretiska ämnen […]
Så nu har jag gått från att köpa hänglås, flytta plåtskåp, inventera bollar, skriva sponsringsansökningar och sortera basketdräkter till att vara handledare för blivande skribenter. Men den största skillnaden är nog att jag inte längre kan gå till jobbet i basketshorts och gå ner och skjuta straffar när jag blir frustrerad.
Som jag har tjatat om knävlarna och operationen och mediciner och bandage och ortoser och sjukgymnastik, skulle man ju kunna tro att jag faktiskt inte har ont nån annanstans.
Inget kunde vara mer fel.
Men när andra lider av migrän, svamp, ischias, diarréer och tarmvred, har jag bara coola idrottsskador. Jag far fram som ett jehu *host* på basketplanen och faller stundom omkull – men inte av smärta eller yrsel utan bara av knuffar från mina lagkamrater. Här syns från måndagsträningen ett litet sammandrag, där ni inte behöver titta på mer än 19 sekunder egentligen.
(Ja, jag har alldeles för stora kläder på mig. För det är coolt.)
Sådär springer vi omkring i en dryg timme. Om jag föreslår att vi istället ska köra en skottövning eller dribbla med dribblingsglasögon (som skymmer sikten) vrålar alla nääääääääääää. För de vill bara spela match. Utan avbrott. Vi sträcker muskler, stukar fingrar, spräcker ögonbryn och får hjärnskakning och har kul.
Idag satt jag på kansliet (mitt tillfälliga hoppainjobb) och blev frustrerad. Aversionen kokade över – och då gjorde jag som jag brukar vid slika tillfällen: jag gick ner till baskethallen och sköt lite. Dribblade lite. Funderade på att ta fram dribblingsglasögonen. Sköt och missade, tog min egen retur. Snubblade på en linje och höll på att falla omkull. Fann balansen och… fick ont i hälsenan.
– BAH! fick jag lite pomperiposskt ur mig.
Ajajaj. Inget syns, inget hörs, inget sticker ut – men det gör så ont!
Nu är frågan bara: är det här en yrkesskada?
Uppdatering
Juristråttan i kommentatorsbåset konstaterade krasst att det ju alls inte är en yrkesrelaterad skada.
Men … sicken tur att den inte är allvarlig, då! Jag sprang ju till de privata medicinmännen som kostar skjortan och fick ultraljudsundersökning och sedan laserbehandling! Och blev tejpad!
Det är inte tvillingar. Utan en underlig, djup skada i muskulaturen under hälsenan – alltså är inte hälsenan av. Inte ett dugg!”Ytterst intressant”, fick jag höra här. Det är en blödning. Blodkärlen långt ner i vaden har gått sönder pga. någonting, förmodligen anledningar och orsaker. ”Det brinner!” konstaterade jag.Tejpningen är så snygg att man nästan helt avklädd ju vill gå ut på stadens gator och torg bara för att sprätta runt lite.
Nu ska jag inte spela match i Örebro på söndag och heller inte träna basket nästa vecka. Däremot får jag göra massa annat som inte gör ont. Som t.ex. cykla, gå, göra sit ups och dricka vin.
Efter helgens två Visbynätter, två hotellfrukostar och två basketmatcher duschade vi och ställde in oss på att vi skulle ta oss hemåt igen.
– Kollar nån vädret på mobilen?
– Okej! Det ska bli snö i Sörmland.
– Och här i Visby?
– Klass 1-varning. Storm. Uppåt 20 sekundmeter.
– Okej. Tur att vi inte ska vara kvar här. Har nån sett min vänstra strumpa?
Efter bara en liten stund, kom vi på att de där sekundmeterna nog skulle kunna påverka vattnet som ju ligger mellan Gotland och fastlandet. För att:
Vattnet är ett farligt gift, vilket omger Visby stift.
Envar sin egen medicinman, sa vi och plockade fram det som behövdes.
Postafen – eller helt ologiskt ”må-illa-piller” – portionerades ut till alla i laget.
Den där Postafenen satt som en smäck och gjorde oss fullständigt lugna och kanske till och med lite lulliga. När vi väl kom på båten, slog vi oss ner vid ett bord där det redan satt en ensam gotlänning. Han skulle komma att bli vårt sällskap de närmaste fyra timmarna.
– Gin rummy!
– Nej, Chicago!
– Är inte det samma sak?
– Jag mår illa.
Vågorna slog oerhört högt och den där flygresan med Iberia i somras dök upp i minnet. Men trots att Gotlandsbåten for som en liten ärta på en berg-och-dalbana, var jag aldrig det minsta lilla orolig.
Jag kan ju simma, liksom.
Kräkpåsarna lade vi på bordet och där fick de ligga oanvända medan Postafenet jobbade febrilt i våra kroppar, bland balansnerverna och på kräkreflexerna.
En av tjejerna i laget gick iväg och kräktes sedan i fyra timmar tillsammans med den av oss som inte ville spela kort. Båtpersonalen delade ut kräkpåsar till alla passagerare och i fjärran hördes små barns hjärtskärande gråt. Kräkdoften låg tung och passagerarna antog i allt högre utsträckning en blågrön ton i ansiktet.
Och vi bara skrattade åt eländet. Den gotländske mannen vid vårt bord, han skrattade han också. Vi var helt enkelt hysteriskt lättroade … eller väldigt roliga. Eller bara lite höga på piller.
När jag gick på toa, slog vågorna till såpass brutalt att jag tappade balansen och for rakt i famnen på en mager dam i 60-årsåldern. Sedan snubblade jag på en liten rund man som plötsligt låg framför mina fötter. Inne på toa låg ett innebandylag från Uppsala utspritt på golvet. Jag kunde inte riktigt känna deras oro/smärta/illamående, så jag frågade väluppfostrat:
– Är det vågrät kö?
Sssschhh. Tyst, min mun.
På väg tillbaka till bordet, blev jag filmad. Tyvärr ser man inte hur jag nyss trampade en grönskimrande man på foten eller hur alla irriterat blängde på mitt glada leende eller ens hur mycket det gungar eftersom jag går relativt normalt med mina fantastiska benmuskler – men ni får tänka er känslan:
Måste vägen till Visby gynga så? Kapten ursäkta jag sjynga så! Puts väck min sömn till sista uns bland utspilld genever och tummelduns.
(Povel Ramel 1959)
Skivan har hakat upp sig. Jag verkar bara fokusera på 1) basketspel 2) mina värkande knän. Och inte har jag ens förmågan att se ett samband mellan dessa två faktorer; istället fortsätter jag som en envis gris att berätta om hur kul jag har och hur ont det gör.
Därför ska vi idag blott och enbart fokusera på det roliga med en liten bildsafari.
Först ska ni veta att jag spelar i ett lag med tjejer födda 1964 till 1994. Vi heter ”damer B” (till skillnad då från ”damer A”) och alla har spelat basket sedan tonåren. I vanliga fall ser vi på träningarna ut så här:
Ibland hittar vi på nya anfallssystem:
Men oftast lirar vi bara hullerombuller. Idag var jag först på en match i USM, där Eskilstuna Baskets fantastiska killar födda 98–01 lirade sådan här basket:
Bara en liten, liten stund efter att jag hade tagit bilden ovan, for bollen som skjuten ur en basketkanon rakt in i ansiktet på mig så att jag slog huvudet i väggen bakom. (Bilden blev jag tvungen att göra svart-vit för överläppen gick ju i en läskig lila-svullen nyans som ingen mår bra av att se.)
Fläskläpp fram, bula bak.
Denna bedrift skröt jag förstås våldsamt om, varför Sjuttonåringen skrev till hela familjen:
Japp, två timmar senare var det uppkast för damer B i Örebro (en timme hemifrån). Vi var på grund av skador, jobb, brist på barnvakter och jätteförkylningar bara sex spelare, vilket brukar betyda att man gör sitt bästa samt försöker att inte skada sig och framför allt inte bli utfoulad. (Vi har spelat matcher där vi har fått avsluta med tre man på plan, och det är inte alls roligt.)
Här står jag och funderar på om jag ska finta och gå förbi eller skjuta … eller passa till en medspelare som är snabb som en iller.
Våra motståndare var pilsnabba 19-åringar med faslig massa spring i benen. Men vi hade liksom mer muskler och rutin, så vi hängde med bra. I halvtid ledde till och med lite grann, så vi var rätt nöjda. Men ganska trötta.
Och här spelar jag försvar – kolla, jag böjer till och med på benen!Här har alla fullt fokus på att vi ska skjuta straffar … utan jag, som verkar vara ute på en promenad utan den blekaste aning om vad jag egentligen borde göra.
När det var en halvminut kvar, fanns det massa taktiska genidrag att ta till. Jag hade bytt ut mig själv för att begära time-out vid rätt tillfälle och avgöra huruvida vi skulle foula med flit, ta skott eller gå på korgen eller något annat. (Det här är jag inte speciellt bra på, men jag har ju varit med så länge att jag faktiskt tänker bättre än jag springer.) Att det var så viktigt att göra rätt just nuuu, berodde på att vi bara låg under med ett enda poäng.
”Men det var ju klart att vi kommer att förlora – man kan inte vara sex spelare och vinna mot ungtuppar!” Tänkte jag, men försökte ändå vara så listig som möjligt i min coachning. Då skedde detta:
Med 7 sekunder kvar snodde vi bollen. Ett långpass gick mot den spelare som var närmast korgen. Hon tog bollen, dribblade mot korgen, sköt och … missade.
Med 2 sekunder kvar tog vår bäste hoppare returen under korgen.
Med 1 sekund kvar, lyckades hon skjuta.
Precis när slutsignalen ljöd, gick bollen i korgen.
Sex hjätar gjorde sammanlagt 66 poäng!
Vi vann alltså med ett enda poäng!
Nu skulle man ju kunna göra mer nytta genom att fokusera mer på världsfreden, Trumpamerikat, svältande barn, ledsna människor, miljöförstöringen eller kanske till och med vädret – men det ska jag göra en annan dag.
Avslutningsvis (nu ska ni slippa mitt baskettjat ett tag) får ni se vår lilla video som vi gjorde efter förra vinsten, när vi var hela nio spelare.
