Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:
”Som en poll …”
Och här gör Lars Ohly bokfynd:
Lars Ohly köper böcker. Jag tar bild.
Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!
Här går folk in för att stå i toalettkö:
Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.
Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.
Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)
Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.
– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.
Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.
Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?
Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?
Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i ”Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:
– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.
(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)
Ser ni de ohemult stora mängderna te?
Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga ”jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:
"Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö."
– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.
Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.
Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.
Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.
Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.
Alfapet?
Scrabble?
Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis
i färgglada kläder
med en hand på ryggen
med en hand som håller i ett fyllt vinglas
nyfiket tittande på alla människor
stundom stillastående för att motta folkets jubel.
Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.
Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.
Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:
– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …
Jag har fått bannor av vänner och kompisar och bekanta (hej Gunnar!) som inte nämns i mina blogginlägg (som ju bara innehåller trivialiteter om berömdheter och kristallkronor).
Äh. Bit ihop nu och traggla er igenom ännu en sådan text. Vi börjar väl med ett idolporträtt?
Gösta Ekman på Bokmässan, talandes om att det är konstigt att någon är intresserad av hans liv.
Jag tänker nu servera livskunskap i sju punkter.
1. När du ser någon som du vill hälsa på och denne någon befinner sig 6–10 meter bort, ska du som alla i den berömda svängen höja en hand och ropa namnet på denne någon och lägga till något som antyder er djupa relation eller kärlek till varandra. Så här:
– ALEXANDRA DAAARLING!
Observera nu att jag inte sätter mig på mina höga hästar och påstår att mina hälsningsfraser skulle vara diskretare eller på något sätt bättre. Jag drullar ju bara rakt in i folks kroppar och säger ”förlåt, var det din fot?” och minns inte att jag har träffat dem för bara fem minuter sedan.
2. Vält helst inte omkull ställningar med böcker och flygblad där det finns människor som kan se dig, för du kanske stör dem. (Lång historia – men jag kravlade omkring på golvet och plockade och plockade inför en publik som stod fastnaglad som vore den på teater.)
3. Åk inte bil med Anna Toss. Eller åk inte bil i Göteborg. Eller lita aldrig på gps:en. Eller åk bara bil i Göteborg om du har en göteborgare i densamma.
Kolla, va, verkligheten stämmer inte med gps:en!
Vi skulle ju bara från Bokmässan till Översättarhelena i Majorna. Det gick bra. Men. Väl där kom vi på att vi ju inte alls skulle till Översättarhelena utan försökte ta oss till järnvägsstationen igen. Och körde fel, fel och lite fel.
Det var faktiskt jättesvårt. (Men va? Satte jag på Runkeeper? För att ha totalkoll? Ja!)
Väl på stationen parkerade vi och gick som tiggare omkring och växlade till oss pengar eftersom Göteborgs parkeringsautomater bara tar kort som ingen har.
Ser ni att det inte är gratis på nätterna och söndagarna? Det gjorde inte jag.
Sedan tog vi taxi till den absolut trevligaste, mysigaste, finaste releaseboksläppsfesten som jag har varit på – för ”365 saker” av Navid Modiri i kombination med ”Handbok för subkulturer” (av Emil Sergel).
Robert Onedin.
4. Njut av den glada ungdomen även om den inte är din egen. På boksläppsfesten höjde vi medelåldern med sisådär 300 % och blev förälskade i alla som var där. Stället heter House of Win-win och grundades av en karl som ser ut som på bilden här till vänster.
Vi hamnade bredvid tre killar som plötsligt, mitt i ett sprutande ordflöde om livet, framtiden, svetsning och lego stack iväg med orden:
– Kom! Vi drar hem till mig och hämtar ljustrådar! Vi sätter oss här och SKAPAR något!
Anna och jag satt kvar, paxade deras platser intill oss och längtade efter dem. Så fort de med sina sladdar och tejpbitar kom tillbaka och klättrade upp på scenen för att försöka skapa, blev de bortkörda av trubadurer eller poeter.
– Såhär? Eller så? Håll där! Nej så!
En kille som hette Josef Pollack (inte släkt med Kay) höll ett fantastiskt, dadaistiskt, absurt, patafysiskt tal (med reservation för transkriptionsfel):
”Mina samer och lärare.
Det är en stor börda att sätta två hål här i skagenröra. Jag kartlade optimala infaltioner som en blott trivial klogge till 563 lager. Då jag inte lade ett underbett med hod och svulstränna fick jag fäderligen bila av i de roaks ark lava.
Alla saxar i haren, David Houdini. En fläskkrämssmakande kamm och med löje att jag stod tupp till Smöreborg för att utföra hobbit samt sängar.
Macka och ättika, 563 lager, macka och ättika.”
Sedan satte han sig ner och åt chips.
Ljustrådskillarna lyckades till slut med sin installation och möttes av folkets jubel.
Det enda smolket i ljusbägaren var att min signerade 365 saker-bok är defekt. ”Jag heter LottEN”, sa jag. Sedan pekade jag på min namnskylt och artikulerade ”LottEN”.
Och så skriver (den på bilden inringade) karln ”Lotta”.
5. Lyd inte alla regler och förordningar alltid, utan våga vara rebell. I alla fall lite. Och ibland. Fast kanske inte så ofta?
För det första: Anna och jag hittade en perfekt parkeringsplats som var belamrad med staket och bökiga stålburar på hjul. Då flyttade vi resolut på dem och parkerade. Bara så där! (Ni hör? I’m really living on the edge.)
Sakerna som var i vägen till vänster, bilen till höger.
För det andra: Anna och jag behövde småpengar till den dumma parkeringsautomaten som nämns ovan. På järnvägsstationen möttes vi dock av detta deppiga besked:
Box = förvaringsskåp.
Men vet ni, det struntade vi i! Anna växlade medan jag vaktade så att ingen skulle se oss! Sedan tog vi alla pengarna och sprang ut ur stationen utan att fråga om lov! Ha!
6. Kliv inte in i okända hissar. Då kan ni som Anna och jag gjorde åka vilse och hamna på Akuttandvården som ligger i porten intill hotell Odin. Vem hade väl hört talas om horisontellt gående hisstrummor? (När filmen om detta görs, vill jag att min roll spelas av John Cusack.)
7. Flirta med hotellpersonalen. Då får ni sova så här fint!
(Filmat av Anna Toss vid midnatt 25/9 2010.)
Betänk nu detta faktum: mitt föredrag på Bokmässan hette ”Kort och gott” och handlade om nyttan och nödvändigheten av att lära sig att skriva kortfattat.
Igår var det bloggmiddag med större uppslutning än på länge. Jag kom direkt från ett finkalas på Börsen, som tvingade mig att ha högklackat, urringat och uppslitsat. Jag såg därmed ut som svanen bland de fula ankungarna när jag väl sällade mig till bloggpöbeln. Som var:
(Säg gärna till om jag har missat någon, för det gör jag alltid.)
Och för en gångs skull kom vi ihåg att tillverka en bloggservett. Men eftersom alla restauranger numera har svarta servetter, tänkte jag att vi skulle övergå till en ny tradition: att skriva på restaurangens meny. Det tyckte restaurangen inte alls var en bra idé eftersom de hade ”ont om menyer”. Motvilligt och muttrande tog vi istället fram ett gammalt kuvert.
Man kan klicka på bilden om man känner sig skumögd.
Två meter under oss satt Christer Fuglesang och blev beundrad eftersom han är en dyrkad människa. MikuMaria pratade med honom och blev fotograferad med honom medan Johan Lange köpte ett stort fint glas vin till honom som tack för mattelektionerna på KTH för snart 30 år sedan. Jag hade kunnat sätta mig i hans knä och klia honom i polisongerna och påminna karln om när jag intervjuade honom, men istället var jag diskret och höll mig i bakgrunden. (Förmodligen håller jag på att bli vuxen.)
Börsen i bakgrunden, skitigt vatten med blombukett i förgrunden.
Finfesten ägde rum på Börsen, som har röda mattor och kristallkronor, hala, knarrande parkettgolv – och där stod jag som en stork på styltor i mina fina klackar. Och kände ingen.
Finklädd, blyg och ensam skulle jag snart få hälsa på värdarna.
Att jag över huvud taget var bjuden berodde på att jag har jobbat som moderator på Bokmässan – men nu måste jag ha som mål att få jobba även på nästa års Bokmässa eftersom jag på festen fick en ny bästis: Peter Örn. Han kom in i lokalen, satte full fart mot maten och såg sig sedan om för att hitta någon att prata med. Och där stod jag och vinglade. En halvtimme senare var vi åtta personer som stod och åt med Peter Örn, som bara pratade och skrattade och konverserade. Alla var vi Peter Örns bästa kompisar. Förmodligen träffar jag honom aldrig igen, men vet ni vaaaaad? Han är lång han också! (Uppdatering efter faktakontroll: 1,96 m.)
Inne på Börsen. Nästan mitt i bilden står Fantomen. (Ulf Granberg.)
Efter bloggmiddagen (ser ni, bruten kronologi!) gav vi oss som vanligt iväg till Park för att gnida oss mot kändisar och förhoppningsvis komma in i en och annan svit för att … för att … för att … Oj. Hm. Jag har glömt varför detta var så viktigt. Misslyckades gjorde vi också: inget gnid, ingen svit.
Närmare än så här kom vi inte sviterna.
Idag har jag stått och beundrat minnesmästarna som deltar i SM – eller Swedish Memory Open, där även ytlänningar med väl fungerande hjärnor får deltaga. Det är så fantastiskt fascinerande och imponerande att jag inte kunde slita mig och missade alla seminarier och föredrag som jag hade tänkt gå på.
Längst bort sitter mästaren Mattias Ribbing med händerna i tinningarna.
I just det här momentet får deltagarna memorera en sifferserie och sedan skriva ner så många de minns. Några har öronproppar, några har hörselskydd, några både och och några ingenting. Några memorerar och repeterar så länge att de inte har börjat skriva förrän de snabbaste är klara. Och Mattias Ribbing där borta vid väggen vinner oftast.
Killen i mitten med blont hår och hörselskydd heter Simon Gustafsson och han är 21 år. För en vecka sedan fick han höra talas om detta, och efter att ha övat lite kastades han brutalt in i hetluften. I grenen ”ansiktsigenkänning” kom han tvåa efter Ribbing.
– En gubbe kände jag inte alls igen så då skojade jag till det och skrev ett politikernamn och då drog de av poäng! Man får inte skoja. Jag ska aldrig mer skoja, sa Simon.
Sandra, Svedd och Maskrosungen.
I en liten minnesmästarpaus sprang jag till Sandra och såg när hon intervjuades på så sätt att intervjuaren berättade vad hon hade skrivit och sedan inte ställde någon fråga.
Intervjuaren:
– Boken handlar ju om … bla bla bla där man får veta mycket om … bla bla bla och då känner man som läsare att … bla bla bla.
Sandra:
– Jaaaa, så är det.
Sedan sa hon massa mer och kanske är jag bara ogin för att jag vill sitta där på scenen också – men visst blir väl intervjuer med författare lite intressantare om författaren får prata mest?
I en monter, har de en illgrön matta. Som har drabbats av hypertrikos.
Veet, anyone? (Personalen i montern berättade att den gröna hade smittats av den svarta i montern intill.)
Nämen kolla, Jane Austen har gett ut en bok!
Eller ... nej.
Just nu sitter jag och päser i VIP-rummet med bl.a. Gösta Ekman, Peter Englund och Alexandra Pascalidou. En av dem går på Bokmässa i sådana här skor:
Jag säger då det – mig kan man inte lita på. Jag släpper allt för långa karlar eller kontrollmätning av okänd sträcka.
Där gick jag med mina kära gamla Nationalencyklopedi-kolleger och irrade på Bokmässans golv. Vi fnittrade och mindes forna tider. Plötsligt kom jag på att jag ju måste kolla hur lång tid det tar att verkligen gå i varenda korridor på hela mässan, helst så snabbt som möjligt. Alltså satte jag på Runkeeper i telefonen – den som mäter hur långt man springer när man som jag tränar för att springa maraton. Eller den som man mäter hur långt man egentligen går när man klipper gräs. Och plötsligt lämnade jag mina kompisar och gick som en OS-gångare med gungande höfter och uppdragna, svängande armar. Om jag kom till en gång (korridor liksom) där det var fullt med folk, vände jag och tog en annan väg eller sneddade genom inte så välbesökta montrar. Och nu kan resultatet meddelas: det tar 29 minuter och 48 sekunder att gå förbi varenda liten monter på mässan.
Nej, satelliterna pallar inte att mäta bättre än så här.
En stund senare gick jag åter med mina kompisar, när jag såg Jonas Hallberg (2 m) och blev tvungen att dryfta några ord om definitionen på ”sanning”. Sedan var jag tvungen att prata med Sulo (1,93 m), som sjöng med Idde Schultz. Och så försökte jag att hålla mig i skinnet och inte hoppa på Fredrik Lindström (1,97 m) och blev ruskigt distraherad av att Hans Rosenfeldt (2,06 m) gick omkring i bakgrunden. Men så dök två normallånga upp: Mulle Meck-illustratören Jens Ahlbom med författaren Bengt-Erik Engholm, och då kunde jag äntligen slita blicken från LeBron James (2,03 m) och dryfta barnlitteratur som handlar om olyckliga flickor.
Verklighetskontroll: nej. Det var inte LeBron James på riktigt. Men karln såg ut som LeBron James, vilket författare och förlagsfolk sällan gör.
LeBron James på Bokmässan?
Minst lika färgglad – om än inte särskilt lång – är denne man, som vandrar runt, runt, runt och tar emot folkets jubel och kärlek:
Lennart Hellsing.
Och så till dagens gåta: en av NE-medarbetarna hade på sig denna slips:
Hur gammal är den och vad föreställer den?
Typiskt bokmässebord klockan 18:25.
Vi bor på ett hotell som ligger endast 20 minuter från Bokmässan, vilket är ett perfekt avstånd när det som nu är ljummet och glatt och alla är på bra humör och inga busar gömmer sig i buskarna eftersom det är så ont om buskar. Men på varje promenad stannar jag till och letar efter en fortsättning:
Kolon vaddå? Hallå, var läser man resten?
När jag kom hem mittinatten, radade jag upp dagens skörd och livets nödtorft på nattduksbordet medan min djefla man sov som en högljudd gris.
Bok om en skådespelare (signerad av två musiker), bok om mobbing i skolan, bok om sanningen (signerad av Hallberg själv), två böcker vars författare jag intervjuade på stor scen, presentanteckningsbok, temugg och anteckningsklämma att ha runt halsen.
Nu inleds snart jakten på de långa karlarna igen medan den lille plutten till djefla man (1,86 m) sträcker på sig allt vad han kan. Snart ska jag kortföreläsa i ämnet ”Underbart är kort” och funderar på att korta föreläsningen med fem minuter bafatt.
Uppdatering: Dagens fynd!
Hans Rosenfeldt. (Jag höll mig i skinnet och kastade mig inte över honom.)
Det finns förmodligen en statistisk undersökning som säger att 82 % av alla som vandrar eller står på Bokmässan har ont i huvudet. Och att 12 % hade haft ont i huvudet om de inte hade varit så berusade. Och att återstående procent har tagit droger för att stå ut. (Har så ont i huvudet nu att jag inte kan räkna ut hur många procent det är.)
Men nu lite rapport:
Först jobbade jag lite som moderator. Debutanten Katarina Genar och den gamla barnboksräven Carin Wirsén pratade om språk, läsning, gamla tiders böcker och skrivprocessen.
Kort kjol på scen? Dumma, dumma Lotten! (Katarina Genar till vänster, Carin Wirsén till höger.)
Jag visade exempel på hur Astrid Lindgrens första maskinskrivna manus kunde se ut.
Alldeles färdigt, liksom.
Sedan rusade jag upp till räkmackorna, där vi bloggare nu har blivit så driftiga att vi inte längre sätter oss på hörnet av en pall eller ber om ursäkt för att vi är så många.
Vi bara tar ett bord och hugger in!
Ullah, hon blev alldeles hårig på brösten.
Och för den som inte vet det: så här ser bloggskor ut:
Kolla, Miss Gillette är ju nästan barfota!
(För er som undrar hur man vet om det sker räkmackor eller annat i bloggvärlden, rekommenderar jag Bloggträffbloggen.)
Nu ska jag jobba igen – återkommer om det händer något kul som att jag välter omkull Lennart Hellsing eller spiller öl på en skåning med rullande r.
Som jag har berättat fler gånger tidigare, tycker mina barn om att sova på olika ställen. De flyter runt i huset och byter plats med varandra – och vi tycker alla att det är jättekul. Visserligen sover de oftast i sina egna sängar, men ibland i källarens våningssäng, ibland i en eller annan gästsäng, ibland på en madrass i vardagsrummet och somliga tider bredvid mig när jag har slängt ut den snarkande djefla mannen från den äktenskapliga sängen som heter ”Storasängenlandet” och är ett sovhav på 200 x 240 cm.
Så kom jag att tänka på att alla ju någon gång måste ha hamnat på ett eller flera konstiga ställen och där varit tvungen att sova. Lillasyster Orangeluvan sov t.ex. en natt – höggravid – på marken utanför en flygplatsen i Paris. Så nu kommer mina tre underligaste nätter:
1.
Den allra konstigaste natten spenderades i Alassio på italienska rivieran – osovandes. Jag var 19 år och blev uppraggad av en underbart vacker italienare som bjöd in mig till sitt rum för att där raskt meddela att nej, här kan vi inte stanna, nu ska vi upp i bergen på den däääääääääär. Jag tittade först på honom för att leta efter ”nä ja ba skoja-blicken” och följde sedan besviket hans pekfingerpek bort, ut genom fönstret, ner på en innergård och ja … där stod en jättestor motorcykel. Hopp upp!
Natten spenderades alltså på motorcykelns bönpall. Bönan blev jättekissnödig och ville inte vara med och leka längre, men kunde inte komma på hur hon skulle komma hem eftersom motorcykeln ju hade körts långt upp i bergen. Nåväl, det ordnade sig till slut och nästan hemkörd blev jag till och med. För italienaren – som ju hade stulit motorcykeln – blev tvungen att gömma sitt byte i en buske strax utanför byn.
Än en gång visar jag upp en bild från detta tillfälle:
Italienaren valde den blondaste, blåögdaste dummern.
2.
Den obekvämaste natten var en fågelskådningsnatt i gymnasiet. Som den ovana campare jag då var (och, får jag säga, fortfarande är), hade jag lindat in termosen med varm choklad i min sovsäck. För att den inte skulle gå sönder.
På den här tiden, förstår ni alla barn, fanns det nämligen inte ståltermosar. Alla hade termosar med handtag och pip och själva behållaren var av glas med lättkrackelerad plast runtenom.
En sådan här tror jag visst att det var.
När termosen gick sönder (det gjorde den alltid), rann innehållet ut i sovsäcken och vidare ut i min packning så att alla kläder – som de blåa, noppiga Hellyhansensockorna och den tjocka, egenstickade tröjan – blev kalla, blöta och mjölksura. Sov gjorde jag sedan mellan klasskompisarna Erik Söderberg och Per Norén, som inte alls höll om mig eller bjöd mig att krypa ner i deras värme som normala tonårskillar väl plägar göra. Nej. De vände rumpan mot mig och sov tungt medan jag hackade tänder så högt jag kunde för att de skulle vakna och tycka synd om mig.
3.
Här har vi ett uppsamlingsheat: alla nätter på obegripligt hårda liggunderlag i gymnastikhallar, på dagis, i klassrum och den där natten när jag sov i en bil och väntade på att min djefla man skulle springa 25-mannaorientering. Jag har även ”sovit” på golv utan liggunderlag och med två basketskor som huvudkudde. Där har vi kanske den främsta anledningen till att man ska idrotta: man tar ut sig fullständigt genom att ickesova och sedan lägga eventuellt resterande krafter i tävlandet så att en vanlig natt i en vanlig säng ju ter sig som himmelriket.
Och nu på lördag ska jag som vanligt sova i Översättarhelenas hall och i ottan vakna till den ljuva dunsen av morgontidningen! (Natten mellan fredag och lördag kommer att bli något att blogga om: jag har upptäckt att jag alls inte har hotellrum i Göteborg då – som jag har trott i två månader. Vad tror ni om att man råkar glömma att gå ut ur Bokmässans lokaler och lägger sig i en monter?)
Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.
Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.
I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december. _______ Nu är det ”i morgon”.
Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?
Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…
Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.
Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)
Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.
Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.
– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla. – Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson. – Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing. – Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.
Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.
Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
PGW frågade igår i kommentatorsbåset: ”Ursäkta en oinvigd, men vad GÖR man egentligen på bokmässan? Förutom får ont i fötterna och träffar bloggare?”
1. Man hittar en tvestjärt i dojan.
Vi kan kalla honom Nisse. Rest in peace, dear.
Jag såg häromdagen en snutt av en dokumentär om uteliggare, där en av de mer slitna männen tar av sig stöveln och i den hittar en död mus. Inte särskilt bekymrad konstaterade han bara att det var ju konstigt att han inte kände något när musen levde.
En död tvestjärt ser faktiskt lite mänsklig ut. Eller har jag sett för många zombiefilmer och tappat omdömet?
2. Man bor på hotell.
Ja, inte om man har sådan otur att man bor i Göteborg redan. Mot alla odds, bor jag och Den djefla mannen dessutom på ett och samma hotell. (Framförhållning är inte vår ledstjärna.) Lyxpyx! Hotellfrukost! Heltäckningsmatta!
Fast när jag igår checkade in, höll jag nästan inte på att hitta golvyta att lägga väskorna (fyra kolli – trots att jag inte har extraskor och finkläder med mig) på och sängen var … inte vad jag hade förväntat mig. Hemma sover vi i varsin 1,20-säng. Här skulle vi samsas på en 1,40-säng. Jätteintimt, jättegulligt och jätteromantiskt förstås.
Så här är det tänkt på ett ungefär.
Hemma har vi breda sängar dels för att få plats med nattvandrande barn, men också för att faktiskt kunna sova. För i vår familj sover man inte som döda tvestjärtar på rygg med händerna knäppta på bröstet, inte. Utan mer så här:
Så här sover vi i verkligheten.
Jag ringde ner till receptionen och sa hej och tack men förlåt och ursäkta men min man snarkar och vi är jättestora och sprattliga och skulle det kunna gå för sig att … Och det gick. Ett annat rum trollades fram, så nu sover vi i två 90-sängar istället. I-landsproblem, någon?
3. Man äter köpemat.
Igår hade jag tänkt köpa en sushi och sitta på rummet och äta samt dricka en kall öl. Jag brukar göra det när jag bor på hotell och inte har föreläsning dagen efter. Vilket är aldrig.
Misosoppan vaktades av ett monster.
Men hur gör man med detta Moment 22?
Man får inte ta med en foajé-öl upp (”vi har inte utskänkningstillstånd på rummen”).
Man får inte äta medhavd mat i foajén.
Svar: man smusslar och fuskar och låtsas som om det regnar.
Nu ska jag med en död mobiltelefon (har glömt laddaren hemma bredvid skor och tandkräm) försöka hitta bloggare, räkmackor, djefla män och gamla kolleger. Om tekniken vill, uppdaterar jag här senare.
Den här bilden är fruktansvärt tråkig och mes
ig. Den djefla mannens rygg och ett tomt glas och Sandra som tar bild samtidigt. MEN: den bild som Sandra tog samtidigt är fantastisk!
7. Man åker hissar och rulltrappor som vore man på en flygplats, man stirrar på Lennart Helllsing, hejar på Jonas Hallberg, man blir oavsiktligt spottad på av chipssmaskande författare, man snubblar, trillar, kramar gamla vänner och klämmer på en och annan bok.
8. Man går till Nya Ullevi (vilket var fel) och sedan till Gamla Ullevi (vilket var rätt, men den är ju ny) och så leker man studioman. Mer om det senare.
Jag förstår att det är tjatigt om man inte har möjlighet att åka till Bokmässan och är grönlila av avund eller om man helt enkelt av princip ”inte läser böcker” och ger tusan i mässan. Åååh, apropå det, får jag (än en gång) berätta om fotbollsgeniet Tomas Brolin?
När Brolin på hösten 1994 bröt foten och låg på sjukhus, kom en sportjournalist frågade vad han nu skulle göra när han fick en massa tid över, skulle han läsa böcker kanske?
– Nej, SÅ sjuk blir jag aldrig, svarade Brolin snabbt.
Då skrattade jag ett stort frustskratt med snor hängande ur ena näsborren.
Förra året intervjuade jag Alexandra Zazzi på Bokmässan. (Och nej, egentligen är jag inte vindögd, men hon var så himla lång att jag blev alldeles till mig och liksom inte kunde kontrollera hela min kropp och hjärnan på en gång.) Foto: Översättarhelena.
Jag ska bara tala om att jag sitter på tåget mot Göteborg och denna Bokmässa som alla pratar om. Jag är fullpackad med roliga t-shirtar och böcker som ingen vill köpa och en miljard olika sladdar samt dator och ser så vansinnigt mycket fram emot att få följa med Studiomannen när han ska studiomanna sig på en fotbollsmatch imorrn. Men jag har glömt en sak. Jag har glömt en viktig sak. Jag hade nästan hellre glömt datorn.
Jag har nämligen helt glömt bort vad jag tog på mig för skor när jag följde med Sexåringen till skolan i morse och som jag sedan aldrig tog av mig när jag irrade runt i huset och försökte packa och städa på en gång. Det är ett par joggingskor som jag har sprungit nattorientering i. De är leriga, smutsiga, fula och alls inte representativa och när jag nu känner efter inte ens särskilt bekväma. Och inte har jag packat ner några andra.
Om ni ser en fladderpajas i rolig t-shirt och extremt fula skor på Bokmässan, så kom fram och trösta henne.
Några av de andra som jag intervjuade 2008. (I år har jag inte ett enda uppdrag – annat än att mingla, äta räkmacka och prata strunt.)
___ Pssst. Kom på att jag de facto brukar glömma sådant som är olämpligt att glömma. Shorts till basketmatcher, pass till utlandsresor, mobilen … Vad är det dummaste man kan glömma? Strumpor när man ska fjällvandra?
