Inlägg taggade med:

England

Home, at last

av Lotten Bergman den 12 maj 2010

”I have come home at last! This is my real country! I belong here.”

(C.S. Lewis, The Last Battle)

Folk i Storbritannien går omkring extremt lättklädda – som en svensk går klädd i juli med bara ben, sandaler och utan jacka. Den nakna huden knottrar sig, de drar ner koftans ärmar över knogarna, de skjuter upp axlarna och säger ”It’s rather chilly today, isn’t it?”, och gillar läget.

När det är 12 grader varmt! Eller varmt och varmt – det är ju vansinnigt svinkallt.

Detta gör att britterna klarar av det fuktkalla inomhusklimatet, fotbollsmatcher i januari och skoluniformen med shorts eller plisserad kjol mitt i julstöket. För att bevisa att även vi svenskar är ett tufft släkte, gick jag igår ner till Brightons strand och satte mig på de bruna, runda, mjuka stenarna och drack kaffe, åt trekantig macka och knaprade på salt- och vinägerchips.

Känner ni hur kallt det var?

Planet hemåt var försenat såpass mycket att jag nästan missade det sista gula tåget mot Stockholm och planerade att sova i en fåtölj på Arlanda; det har jag ju gjort förr. (Öh, 1979.)

Alla som på Gatwick Airport väntade på att få gå ombord på planet fick order om att sitta ner och de facto vänta eftersom det inte var dags på ett tag. Några ställde sig ändå i startgroparna fem meter från gaten (vad heter nu flygplansgate på svenska – inchecknings … nej, det är dels fel, dels inte särskilt svenskt), några installerade sig långt bort vid eluttagen och jobbade med sina datorer till sista sekunden, medan de flesta satte sig ytterst på stolarna (som var lagom många!), beredda att kasta sig fram så fort det skulle bli dags att gå ombord.

En man satte sig bredvid mig, trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme. Han tog dessutom fram en gigantisk dagstidning som han läste inne på mitt revir. Hans armbåge mot min armbåge – jag på svenskt vis irriterad, han på brittiskt vis fullkomligt obrydd. Och så började han smygläsa på min skärm – och frågade på dalmål vad jag jobbade med. Jag vet inte riktigt varför, men jag svarade leende:

– Jag skriver en erotisk novell.

Det gjorde jag nu inte alls. Jag skrev ju ”En man satte sig bredvid mig trots att jag hade brett ut mig sådär ogästvänligt som man gör när man vill ha armbågsutrymme.” Och mannen blev inte ett dugg imponerad eller chockad, han sa bara ”jaharu”.

När jag väl kom fram till Stockholm, var Centralen igenbommad och låst. (Det har jag faktiskt aldrig varit med om förut, som den lilla lantlolla jag är.) Och som en riktig turist irrade jag runt och ner i underjorden via perrongen för blåa linjen innan jag ställde mig att vänta på tunnelbanan mot Slussen, där jag hade bokat ett billigt rum. Men inte kom det några tunnelbanetåg, inte. De slutar gå! De går inte hela natten! (Lantlolla vareja.)

Som en riktig turist irrade jag därför runt och upp igen för att hitta en taxi. Och som en riktig turist blev jag omedelbart påhoppad av allsköns svarttaxigubbar som såg ut som sina bilar. Det som komplicerade mitt irrande mest var inte klockslaget, mörkret, min trötthet eller hungern. Nej, det var det faktum att jag släpade på två rullväskor, varav den ena haltar och den andra skvimpar som en ostadig båt.

Till slut kom jag fram till det vackra hotellet – "Anno 1647". Endast hotellportieren var vaken.

Se utsikten från mitt fönster! Den var kanske inte så vacker – men i alla fall mitt i smeten.

Just den delen av hotellet som jag fick ett rum i, var faktiskt från 1647. Med trägolv och sneda väggar samt öronproppar sov jag snabbt som en gris. (Grisen var inte snabb, insomnandet var det.)

Här sov jag inatt, och låt mig nu rekommendera detta hotell å det varmaste: rummen utan toa är lika billiga som ett normalrum i Ockelbo!

Nä, nu måste jag städa! Ligger ju efter lite när jag inte har varit hemma på ett par dagar. (Känner ni igen det? Man kommer hem och märker att man tydligen är oumbärlig eftersom det ligger ruttnande frukt i köket, krukväxterna slokar och kylen är tömd …)

{ 40 kommentarer }

Vilse i London

av Lotten Bergman den 11 maj 2010

Det gnager i mig. Det är en irritation som karvar hål i mig. Jag har gjort något klantigt som jag inte vill berätta om, men som jag inte kan hålla inne i hjärnan. Det läcker ut genom fingrarna ner på tangentbordet och ut på skärmen och om en liten stund kommer jag säkert att klicka på ”publicera” utan att jag egentligen vill det.

Min måndag var full av London. Och det ska gudarna veta att i London, där hittar jag inte. I och för sig hittar inte ens britterna i London, men jag är verkligen vilse oavsett var jag hamnar. Särskilt när jag inte har karta, vilket jag inte hade igår eftersom jag hade min fina Iphone med jättefina ”applikationer” som skulle leda mig rätt, men som inte funkade. (Det var min djefla man som av omtanke hade stängt av funktionerna.) Först investerade jag i ett ”Capital Card” som tog mig från Brighton till London och runt på alla tunnelbanor hela dagen och sedan från London till Brighton igen. Eller. Hm. Det var i alla fall tanken.

Nu kommer det. Jag … jag … tappade bort kortet. Och det är det som gnager i mig. För när jag hade tappat bort det träffade jag en massa otrevliga människor som inte var riktigt kloka – och när jag nu tänker efter kanske de var knäppa och otrevliga bara för att jag var konstig mot dem eftersom jag var irriterad över att jag hade kastat en massa capitalkortspengar i Themsen. (Themsen symboliserar ”sjön” – var kortet de facto tog vägen har jag ingen aning om för hade jag haft det, hade jag ju inte tappat bort det.)

När jag en stund senare skulle försöka köpa ett nytt kort, sa killen i kassan att det inte fanns ett ”Capital Card” och så tjafsade vi om det tills jag sa ”don’t be snippy”, (varifrån det ordet kom, vet jag inte riktigt). Då tvingade han mig att köpa en engångresa. Och jag lydde! Så irriterande! Med blixtar i ögonen och rösten dryyyyypande av ironi sa jag när jag gick:

– Well. Have a really nice day, sir.

Naturligtvis letade jag i detta läge upp en av pubarna som Cruella i kommentatorsbåset beordrade mig att besöka: The Red Lion.

Lägg gärna märke till mitt frysande huvud.

Men då visade det sig att det var lunchtid och då var jag ju tvungen att köpa en riktigt läskig portion kyckling. (Fast ölen var den godaste jag någonsin har druckit, tack Cruella!)

Kokt kyckling utan kryddor och halvrå, men brun potatis.

Och när jag åkte till Portobello Road och faktiskt inte hittade till just Portobello Road, så visade alla människor mig åt fel håll! Ungdomar i lila skoluniform fnös åt mig och en karl spottade ut något brunt mitt på trottoaren framför mina fötter. Jag tror helt enkelt att jag spred dåliga vibbar omkring mig.

Najs. Luktade finfint, jorå. (Förmodligen var det mitt fel att sopbilen hade glömt denna gata.)

Dessutom var det skräpigt och sopigt överallt runt Portobello Road, gatan som jag aldrig hittade. Efter drygt en timme gav jag upp Portobelloprojektet, köpte nya tunnelbanekort och gick på en långpromenad längs Themsen istället. (Helt logisk reaktion, ja.)

Efter åtta sekunder filmar jag himlen – där det var ett mystiskt flygplan som omringades av tre helikoptrar. Det syns inte alls på filmen, så ni kan titta på den intressanta karlen i bobby-hatt och balettkjol istället. Och si, vad har jag på huvudet?

Och så köpte jag kaffe med dopp! (Varje gång jag skulle ta en bild, spillde jag kaffe på mig och kameran.)

Dessutom försökte jag tränga mig in på 10 Downing Street, vilket var en upplyftande upplevelse. Not. Inte ens det nyköpta plommonstopet fick poliserna att se på mig som en av seriositet uppfylld människa som vill diskutera det brittiska valsystemet som inte verkar funka så bra.

Det var svårt att ens få en skymt av nummer 10.

Det var poliser och avspärrningar precis överallt – av förklarliga skäl. Man vet ju inte vem som ska bo på 10 Downing Street i dessa röriga valtider med ”hung parliament” och måste hålla extra uppsikt över skumma svenskar på dåligt humör. Men så hittade jag in på Tate Modern! Och plötsligt var alla så fantastiskt trevliga – utom Andy Warhol, som gav mig huvudvärk.

Diskret.

Egentligen tog jag inte bild på Andy Warhols verk utan på killen som tar bild på Andy Warhols verk. Det står nämligen helt glasklart överallt att man inte får ta bilder inne på Tate Modern – men alla gör det ändå. De står nästan med armarna runt konstverken och fotograferar sig och sina kompisar. Jag frågade personalen om detta, och fick svaret att det här med ständig fotografering är ett nytt fenomen som de har blivit tvungna att anpassa sig till. Man får alltså fotografera, men inte med blixt. Wow, liksom.

Men innan jag hann fara omkring och fotografera alla nakenfoton och en konstig film med en kvinna som häller blod över hela sig och sedan rullar sig i fjädrar, stängde museet.

Får man fotografera inne på svenska museer?

{ 27 kommentarer }

I mataffären i Brighton

av Lotten Bergman den 10 maj 2010

Att vandra i Brightons centrum är som att gå lite vilse i Köpenhamn, fast ännu roligare. Det är måsar och vatten och gatuliv och småstånd med kufisk mat och gatumusikanter överallt. Som en storögd turist går jag omkring och pekar och fotograferar dumheter och allt är bara positivt. Alla ber om ursäkt hela tiden, till och med tiggaren som frågar om småpengar ber först om ursäkt och det är så trevligt.

När jag kommer hem igen, ska jag be om ursäkt sådär trevligt och ofta, det ska jag.

Idyll i Brighton.

Men här i krokarna finns även – tadaaa – en supermarket som heter ASDA! (Låster som det gamla hederliga namnet Asta när det uttalas.) Och där inne fanns all den där maten som Jamie Oliver kämpar mot: halv- eller helfärdiga rätter som kostar bra mycket mindre än ofärdig mat. Nästan alla lådor med två portioner kostar ett pund – men vacker är den inte alltid.

Ännu en resa till 1970-talet!

Hemma i Sverige står ju mamma Scan och lagar köttbullar till alla och envar. Sedan jag fick reda på att hennes köttbullar kokas i talg innan de paketeras och att det är talgen som gör att det luktar prutt när man öppnar paketen, har jag blängt ilsket på mamma Scan. Talg! Va? Hur kan de då smaka så gott som de ju gör?

Men se här hur talgfria Storbritanniens köttbullar är:

Tänk ändå. Råa köttbullar ser ju ut som jordgubbar.

Hur ser fiskpinnarna ut på ASDA då? Jo, som fisk!

Själv har jag ätit fiskbullar som inte såg ut som bullar utan som fisk.

Det är särskilt den här maten Jamie Oliver kämpar emot: den ser rolig ut och innehåller nästan bara skräp och är så billig, så billig. Barnen kan inte förmå sig att stoppa ny mat i munnen och tycker att ”smak” är helt fel. På de skolor som har infört det nya tänkandet med grönsaker och nyttig mat som smakar något utan att friteras, vägrar många barn att ens närma sig matsalen. Så då kommer deras mammor till skolan och ger dem hamburgare!

Mjölk, mjölk, mjölk.

Tänk, jag som trodde att Tetra Pak styrde mjölkvärlden. Inte en svensk tetraförpackning så långt ögat når! Lite upprörande är det väl? Och dessa plastdunkar måste man väl återvinna?

Jahadå – i containrar stora som våningar längs Strandvägen i Stockholm.

Återvinningsplatserna i Storbritannien är inte som i Sverige tre–fyra containrar med yttepyttesmå öppningar eller minimala som i Schweiz. Nej, här kliver man uppför trappor och ställer sig på en avsats för att dumpa det man har. Det tar en sekund. Och så påminner det lite om scenen i Stjärnornas krig när Luke Skywalker simmar i sopor och nästan kläms ihjäl. Dessutom tas allt användbart här tillvara och säljs på plats. Det är som en egen liten by!

Att jag inte visar upp fler bilder på hur fantastiskt stor återvinningscentralen var, beror på att jag blev tillsagd på skarpen av en återvinningsstationsbevakare.

– Stop! You have to get a permit to take pictures!
– Ah, good, can you please give me a permit?
– Are you daft? You have to apply for a permit weeks in advance! Off you go!

Om återvinningsstationsbevakaren har ett besvärligt jobb med att tillrättavisa alla idioter som kommer och tar bilder, så har denna tjej i mataffären det lite lugnare:

”Space here” står det på skylten.

Köanvisningsassistenten ställer sig som en ståndaktig soldat vid den kassa som för tillfället har kortast kö. Undrar om hon har en blogg – tänk vad hon har tid att tänka ut inlägg.

Anyway. Idag ska jag gå vilse i London.

{ 13 kommentarer }

Bara lite om kaffe, sovrum och potatismat

av Lotten Bergman den 9 maj 2010

När jag och min kusin igår satt på ett café i Lewes (uttalas precis som ”Lewis”) och pratade om stora, lyckade, fantastiska framtidsprojekt, såg det ut så här:

Heja Sverige?

Som bekant breder vi svenskar ut oss på bredden medan britterna söker sig uppåt. De bor i fyravåningshus där varje plan är på 40 kvadratmeter och åker i tvåvåningsbussar. Som ett litet barn åkte jag idag – oavbrutet fnissande – på ovanvåningen i en dubbeldäckare. En av busshållplatserna var inte som alla andra en liten glasbur, utan en hel friggebod!

Ok, den var lite nedgången. Men ni ser potentialen, va?

På busskylten på stolpen i förgrunden finns ett nummer som man kan sms:a om man undrar hur lång tid det tar innan bussen kommer. Detta system tycker jag att de ska införa på Arlanda.

Se här hur jag bor i ett chambre séparée strax under takåsarna just nu:

Om det inte var så förbaskat kallt ute skulle fönstret ha stått på vid gavel.

Hit upp tar sig ingen för att kolla hur jag sköter städningen eller bäddar sängen. Med andra ord är det ett perfekt gästrum! Det där spjälsängsliknande är stängsel, men finns där av förklarliga skäl. För så här ser trappan upp ut:

Resväskan var förstås lite svår att få upp.

Min brittiske värd påstod när vi lagade mat igår att ingen äter färdigmat som består av halvmosad potatis, kål och lök i en stabbig kleggröra. Möjligtvis åts detta av barn i fattiga familjer på 1950-talet, men bara kanske och om det inte fanns något annat att äta.

Men hur kan man inte tycka om något som heter ”Bubble & Squeak”?

Nu har jag inte rapporterat om mina göranden och upplevelser, men det gör jag säkert vad det lider. Här en bild från dagens teaterföreställning av ”Darwin” med min multibegåvade kusinson John Hinton.

Han skrev pjäsen, agerar ensam i den, sjunger och spelar egna låtar i den och jonglerar och kan prata svenska, engelska och franska flytande. There's no end to it!

Uppdatering
Apropå Lewis där uppe, tittade vi nyss på en tv-deckare – Inspector Lewis. En komplett njutning och underbara miljöer samt nästan obegriplig handling‚ precis som det ska vara. Till skillnad från igår, när jag med både britter och svenskar tittade på Wallander. På svenska. Med engelsk undertextning. Där ”jävla mes” översattes till ”bloody pussy” och min engelske värd satte vinet i halsen. Det var så himla dåligt! Agerandet, replikerna, relationerna – rubbish! Och vad säger hela Storbritannien om Wallander på svenska?

Att det är en komplett njutning och underbara miljöer samt nästan obegriplig handling‚ precis som det ska vara. Och att den brittiska versionen med Kenneth Branagh bara är skräp.

{ 27 kommentarer }

Virgina Woolf hade en syster of her own

av Lotten Bergman den 8 maj 2010

Trots rubriken ska det här inte handla om Virginia Woolf eller hennes mest berömda bok, utan om hennes syster: Vanessa Bell. För i hennes hus – Charleston Farmhouse – var jag igår.

Charleston Farmhouse. Den lilla boden som sitter fast på gaveln där till vänster är en ingång till köket. Coolt sätt att öppna en dörr till ett dörrlöst rum.

Lite grann är det som att vandra i Carl och Karin Larssons Sundborn eller Zorns hus i Mora – man säger ”ooooh” och ”aaaaaah” och tänker att ”så där ska jag göra hemma” (och så åker man bara hem och sätter upp en kastrull på väggen inne på toa, vilket ingen av de stora konstnärerna ju hade). Men jag fastnade mer för livsödena än konsten och försöker (än en gång) begripa hur tidens tecken ju står där hur tydliga som helst i nuet utan att vi ser dem.

En svävande keramikdam i Charlestonträdgården. (Gjord av Quentin Bell.)

Målningarna och konstverken och porslinet och tapeterna och gardinerna i Charleston Farmhouse är otroligt moderna idag, men ansågs som rent vansinne 1913. Gah. Jag vill kunna se framtiden bara för att kontrollera om det som vi idag anser vara totalknäppt kommer att vara naturligt om hundra år. (Kommer inte riktigt på vad som anses helknäppt idag. Plattång? Nä. Bensinbilar? Hm, måste tänka tvärtom. Miljonprogrammet! Nej, tänkte fel igen. Jag umgås nog i fel kretsar.)

Till livsödena nu! Försök att hänga med i svängarna, för så här komplicerat kunde det vara förr i tiden:

Vanessa gifte sig med konstkritikern Clive Bell och de fick två söner (varav en var Quentin som blev keramiker). Sedan separerade de (ingen regelrätt skilsmässa) och Vanessa flyttade ihop med den öppet homosexuelle konstnären (och ex-pojkvän till Vanessas och Virginias bror Adrian Stephen) Duncan Grant i ett stort hus i Charleston, som för att krydda denna anrättning lite extra hade med sig sin pojkvän – författaren David Garnett. Duncan och Vanessa delade säng lika mycket som Duncan och David, och snart var Vanessa gravid. Naturligtvis tog Clive (som ju inte bodde med sin fru) på sig faderskapet för barnet – Angelica. Som inte fick reda på att hennes förmodade pappa (Clive) var hennes fosterfar förrän hon fyllde 18 och hennes bror (ok, halvbror) dog i Spanska inbördeskriget.

Puh. Men det slutar inte där.

När lilla Angelica föddes, skrev hennes biologiska pappas (alltså Duncans) pojkvän (David) i ett brev till en kompis att han minsann funderade på att gifta sig med den lilla nyfödda. Och drygt 20 år senare gjorde han det – och de fick så småningom fyra döttrar. Endast två av dem är i livet, men 82 92-åriga mamma Angelica mår finfint och kommer och besöker sitt barndomshem om bara ett par veckor. Kan man kanske uttrycka det hela i denna vetenskapliga formel?

Vanessa+Clive→Vanessa+Duncan(David)=Angelica→David+Angelica=∞

Virginia och Vanessa.

But now to something completely different. Jag har nämligen idag lärt mig en farlig massa saker som jag måste skriva ner här för att inte glömma dem, eftersom min hjärna svämmar över av massa dumheter som jag kommer att få slänga ut nu när detta ska få plats. Det började med att jag fick äta en flapjack.

Flapjack. Den må se ut som Weetabix, men innehåller enligt alla källor osedvanligt höga halter fett och socker.

När jag då med smör och sirap rinnande ner på hakan hade klämt ner min flapjack, lärde jag mig att den finns nämnd i Shakespeares pjäs som heter Perikles (akt II, scen I):

”Come, thou shant go home, and we’ll have flesh for holidays, fish for fasting-days, and moreo’er puddings and flap-jacks, and thou shalt be welcome.”

(Fast där lär flapjack ha betytt något annat, en slags riktig maträtt med korrekt GI och så.) Och så till det mest överraskande: inte visste jag att Shakespeare hade skrivit en pjäs om Perikles.

"Du Perikles, ska man vara eller inte?” ”Vara, till evigheten vara.”

{ 29 kommentarer }

Resan till England gick via 1973

av Lotten Bergman den 7 maj 2010

Tänk er att ert liv vilar i händerna på er person som med darr i rösten säger så här:

– Vi gör så gott vi kan.
– Det är bara att hoppas på det bästa.
– Det här är en sån dag när allt blir fel.

Det känns ok om man har möjligheten att resa sig upp och fly eller om man i alla fall kan avskeda personen som slår ut med armarna och skyller på tingens beskaffelse. Men dessa ord kom från 1) flygvärdinnan 2) flygkaptenen på mitt plan mot England igår.

Allt gick nämligen fel – det saknades personal för de fastnade på ett flygplan som gick sönder, vårt plan byttes ut och blev jätteförsenat och sittplatserna stämde inte med hur alla passagerare hade bokats in och alla hade så mycket handbagage att hyllorna blev överfulla och så gick en lucka sönder så att en skruvmejselman fick komma och pilla lite och försena planet ytterligare.

Med en skruvmejsel lagade mannen flygplanet på ett väldigt förtroendeingivande sätt.

Men mig gick det ingen nöd på. Jag drack en öl och åt en macka och njöt. Däremot funderade jag mycket över Arlandas inredningsarkitekter. I det gråmålade utrymme där vi väntade på att få gå på planet, fanns det några små pallar och ett par bänkar och eluttag på obegripligt få och oåtkomliga ställen.

En toppmodern flygplats som Arlanda ... utan sittplatser?

Jag minns min barndoms flygresor från Kallax, Bulltofta och Bromma runt 1973. Det var kall betong, platta byggnader och väldigt, väldigt likt det jag upplevde igår. Hoho, har vi någon Arlandaanställd i kommentatorsbåset som kan svara på varför det ser ut så här?

Nä, nu ska jag på studiebesök och träffa min kusins elever – britter som lär sig svenska.Hur skulle ni skriva detta med Hipp-hipp-fonetik?

[Heei. Jahg air en blau-eugd shei frohn sverieh. Jahg hehtehr Lautain.]

Uppdatering!
Niklas fick tag på en kompis som jobbar på Arlanda, och han svarar så här:

”Gäller det bristen på sittplatser? Nja, det ser ut som Terminal 2 på bilden [det stämmer] och vad de har för problem vet jag inte. Rent allmänt kan det alltför ofta vara brist på sittplatser i gaterna på ARN. Dels tror jag att det är för att Luftis vill spara pengar, dels tror jag att Luftis ser det som mer lukrativt om man kan klämma in en liten bar eller kafé alternativt något annat som kan generera hyresintäkter.

Men jag håller med om förstås att det är märkligt att det ska vara så svårt att tillhandahålla sittplatser. Det måste bero på något annat. Klantiga klåpare och bristfällig planering kanske?”

{ 16 kommentarer }