Igår trodde jag i min enfald att jag skulle vara vakt på niornas avslutningsbal. Jag såg mig själv – den engagerade föräldern – med armarna i kors och rynkad panna, sägandes:
– NEJ.
Det blev inte riktigt så. Och det är nu jag tackar min lyckliga stjärna för en felhörning 1982, när jag skulle gå på kadettbal med min dåvarande pojkvän. När han skulle bjuda in mig, satt jag dock vid ett furubord i Luleå och drack te och diskuterade basket på brett lulmål. Jag bodde visserligen i Stockholm sedan ett par veckor, men åkte ”hem” så ofta det gick.
Så här såg jag ut.
Det ringde i den gulvita dialogtelefonen som stod på hallbordet. På knastrig telefonledning (ja, ungefär som nuförtiden på tåget mellan Flemingsberg och Södertälje) sa pojkvännen:
– … knastr … XXXXrrrfffffZZZXXkkr
– Jå, svarade jag.
– … bjuda XXXrrtttXX kadettbal …?
– Va? sa jag. Kräftvaddå?
– Kadettbal. Vill du gå med mig på kadettbal?
– Jå. Jå, det går bra.
Jag återvände till furubordet (jag tror mig minnas att vi åt hembakat tunnbröd) och kompisarna frågade förstås vem det var som hade ringt. Jag förklarade och sa att jag var imponerad över att han hade luskat reda på telefonnumret till huset där jag var. Jo, mina föräldrar måste ju ha hjälpt honom. Jo.
– Tihiii. Han vill bjuda mig på kräftbal, sa jag.
– Cooooolt! sa kompisarna.
Och så fortsatte vi att diskutera Glenn Jacobssons hook och Leffe Nyströms spänst.
Några dagar senare åkte jag hem till Stockholm och förberedde mig för ”kräftbalen”, som jag då hade gjort om till ”kräftfest” i min fantastiska hjärna. Av lokalen att döma (något slags militäriskt område, jättekonstigt tyckte jag), skulle det vara en relativt formell kräftfest – så jag tog på mig det finaste jag hade.
Som inte alls var en balklänning.
Som den lilla lantlolla jag var, märkte jag inte förrän vid valsen att jag inte riktigt smälte in bland de andra tjejerns frasande siden, håruppsättningar, långa handskar och vackra pumps.
Med andra ord är den allra största militära bedriften för mig att denne pojkvän faktiskt inte sa något, utan lät mig gå på bal i amerikansk, vit, spetssyntet. Sju år senare gick jag på Nationalencyklopediredaktionens bal, iklädd en specialbeställd sidenkreation som jag hade designat själv … och som kostade 2 800 kr att sy upp.
Med kadettbalsdebaclet i bakhuvudet, klädde jag mig alltså igår inte i full vaktmundering (graningekängor, snickarbyxor och rutig skjorta?) utan i en finklänning, en urringning och två höga klackar. Och tur var väl det.
För min vaktinsats bestod blott i att sitta med vid slottsmiddagen, äta maten, konversera elever och lärare samt bara ha jättekul.
Balerfarenheter på Sundbyholms slott, dragna 2013
Svepande pastell, glitterdetaljer och en kuvertväska respektive svart kostym är det som gäller.
De finaste leveransbilarna var finare än finast: de var helt underbara.
Nästan alla tjejer hade vaaaaaaansinnigt höga klackar. (Och nästan alla tjejer bytte om till gympadojor när det blev dags för dans.)
En annan gång ska jag berätta om när jag i mammas balklänning fick en berusad karl i manchesterkostym som bordsherre. Och vad det var för ruskigheter han sa.
{ 107 comments }
