Inlägg taggade med:

fest

På fest med Timbuktu

av Lotten Bergman den 13 november 2011

Ni ser framför er hur jag sitter och skålar med Timbuktu, va? Han kisar lite med ögonen som på bilden här intill och så minns vi tillsammans lukten i omklädningsrummen på Tunaskolan i Lund, där han har gått och jag har spelat basket.

Eller så ser ni framför er hur jag av någon underlig anledning har lyckat samla alla invånarna i Timbuktu och skålar med dem eftersom ni inte gillar rapp (som egentligen stavas rap, men det är ju så dumt) och därför inte har stött på lundapågen Jason, som han ju faktiskt heter.

Vi tar en annan rubrik:

Lotten på AF!

Nu ser ni framför er hur jag har gett upp språkpolisyrket och istället söker jobb via Arbetsförmedlingen – jobb som basketproffs, programledare i Sportspegeln eller inspicient på Dramaten, eller hur?

Vi tar en tredje rubrik:

Konsten att konversera världens främste forskare på neutroner

Ni skrattar förstås till och undrar hur man konverserar någon när man går på neutroner och tänker att det kanske är en ny drog? Sedan tänker ni till och kommer på att neutroner är ju vahettere såna där partiklar som inte syns i atomkärnan och sådant som inte syns finns ju inte och dom kan man välan inte forska på. Men Colin Carlile, han kan, han.

Jag ska förklara. Jag och mitt bloody eye tog igår tåget ner till Lund i blott och enbart ett syfte: att få gå på fest på Akademiska Föreningen. Festarrangör var Johan Wester, som ibland ser ut så här:

Itzhak Skenström i Hipp Hipp.

Itzhak Skenström i Hipp Hipp! – ett programnamn med ett inbakat utropstecken.

Det intressanta i sammanhanget är hur festen kom till: Johan bjöd in sina 100 närmaste vänner (jag har i runda slängar tre nära vänner) och bad dem bjuda in sina närmaste vänner (förmodligen i förhoppningen att de inte var 100 till antalet) och så hyrde han Akademiska Föreningen i Lund (som kallas AF), såg till att alla fick mat och dryck och så bad han en polare – den alldeles fantastiska Timbuktu – att sjunga och spela lite för alla 597 som kom.

Jag pratade, dansade och skrattade tills jag blev alldeles trött på mig själv och tog en paus, sittande alldeles ensam på det ölimpregnerade stengolvet. Och så mindes jag de ljuva stunderna på AF när jag inte konverserade neutronforskare, tv-producenter och journalister som en gång spelade i Beagle, utan mest stod på scenen iklädd endast en korsett. Där satt jag alltså precis som jag satt för 25 år sedan och så tänkte jag på hur det såg ut när Timbuktu och Johan Wester stod på scenen tillsammans. För det såg ut precis så här:

Sammy Davis Jr. och Dean Martin.

Sammy Davis Jr. och Dean Martin.

Äh, vi tar en fjärde rubrik:

Att trivas trots finskor

Yksi kaksi! Nu tror ni att jag hoppar på vårt broderland i öst – tills ni kommer på att det förstås handlar om höglackade saker som klämmer ihop fötterna till klenäter.

Ja, jag hade pumps på mig — ett par antika skönheter i mocka från 1940-talet. De har inte gummisulor utan läderdito och fäster därför inte som man skulle kunna önska. Som Bambi på slak lina gick jag mellan trygghetsöar som t.ex. stora karlar och ledstänger, tills jag gav upp och snörde på mig gympadojorna igen. Och vips, blev det en ännu roligare fest! Visserligen hade jag inte längre en anledning att klänga på de stora, starka karlarna – men å andra sidan kunde jag ta trappan upp till Stora salen i tre steg.

Festen pågick tills tåget norrut gick, och alldeles strax är jag hemma igen: ett festligt minne rikare. När jag vid tvåtiden på natten satt där på stengolvet och filosoferade, kom Timbuktu-Jason med bandet Damn! (ett bandnamn med inbakat utropstecken) förbi på väg hemåt. Sträckan på åtta meter som jag har mätt upp här på bilden nedan, tog storstjärnan ungefär 20 minuter att avverka; alla ville posera med honom, ha hans autograf, berätta om sina egna musikprojekt och bara njuta.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Pilen pekar på den civilklädde Timbuktu. De åtta meterna kan behöva kontrollmätas.

Ni utbrister i detta nu:

– Men männscha, satt du på det kalla stengolvet i 20 minuter?

Ja, men äsch, min fina tyllkjol värmde så bra så.

{ 45 kommentarer }

Världens kortaste fest äger rum imorrn

av Lotten Bergman den 10 november 2011

Den 6/6-66 satt jag förmodligen i någons knä och åt banan medan mina föräldrar diskuterade huruvida det egentligen var en bra idé att flytta till Lund eller att det ju var tragiskt att Roy Orbisons fru hade dött. Av naturliga orsaker minns jag inget av detta.

Jag minns däremot den 7/7-77 klart och tydligt. Jag och en kompis skickade brev som skulle poststämplas med just det datumet, men misslyckades på något konstigt sätt så att det istället stod 6/7 eller om det var 8/7. Min misstänksamhet mot Posten grundlades förmodligen redan då.

Jag minns även den 8/8-88, eftersom jag då hade jobbat på Nationalencyklopedin i blott sex dagar och var totalförvirrad och fylld av dubier när det gällde min egen kompetens.

Den 9/9-99 har jag absolut inget som helst minne av, men förmodligen var jag gravid.

Den 1/1-01 var bara en helt vanlig nyårsdag med allt vad det innebär eftersom det inte var ett renodlat rolighetsdatum, besudlat med en nolla som det ju var.

Men hörni, nu smäller det. Ni är härmed inbjudna till Världens kortaste fest! (Länken går till Facebook och min kompanjon hakkes initiativ, öppet för alla!) Den 11/11-11 klockan 11 minuter över 11 reser vi oss upp eller kliver ur sängen eller går ut ur bilen eller öppnar ytterdörren och gör något. Man kan

  • skrika ”Elva gastar!”
  • sjunga ”När trollmor har lagt sina elva små …”
  • citera dialogen om ”it goes to eleven” i Spinal Tap
  • rabbla Sveriges älvar
  • berätta allt man kan om Elva, åtta mil sydväst om Turin
  • lova sig själv att inte göra smajlisar med kolonögon utan med likhetsteckensögon.

Om man inte kan den riktiga Trollmor kan man få dispens och sjunga en nyskriven:

När hakke har sjungit så vackert om elva
och lagt det på youtube till fansen
och bett oss så rart att försöka själva
så kan jag ej avstå från chansen
Om klockan sen går rätt
och bara visar ett, ett, ett,
då gör jag inför tiden
en högtidspiruett

© Marianne Bokblad

Jag kommer att elva över elva imorrn sitta i kön till Bilbesiktningen. Förmodligen kliver jag ut och skriker något bara för att kunna minnas det den 2/2-22, när faktiskt både hakke och jag fyller år. Men vad gör ni?

{ 36 kommentarer }

Har ni utklädningslåda?

av Lotten Bergman den 30 oktober 2011

Denna kjol hörde inte till utklädningen utan var av normallängd 1969.

Denna kjol hörde inte till utklädningen utan var av normallängd 1969.

När jag var liten fick jag utan vidare klä ut mig i mammas bröllopsklänning. Jag spillde en gång spaghetti och köttfärssås på den. (Hur vi än funderar, vet ingen i släkten idag var klänningen och fläcken har tagit vägen.)

Någon gång där i de unga åren, beslutade jag mig för att alltid ha tillgång till en maskeradavdelning, vilket ju är svårt när man bor i andra hand i studentrum. I 22-årsåldern skulle jag och min blifvande djefla man på fest klädda som popstjärnor, varför vi (utan utklädningslåda som vi ju var) gick ut på stan och handlade upp hela studielånet för att kunna se ut som Madonna respektive Sid Vicious. Folket på festen trodde att Madonna var Nancy Spungen och att Sid Vicious var Johnny Rotten – men vad gjorde väl det?

En punkare som hette Ulf (numera professor i teoretisk kemi) och Madonna-Lotten 1986.

En punkare som hette Ulf (numera professor i teoretisk kemi) och Madonna-Lotten 1986.

Numera har jag en hel maskeradavdelning i källaren. Varje gång jag rotar bland troll (jutesäck med svans) och nätstrumpor (som trasslar in sig i nätbrynjor) samt häxhattar med inbyggt hår, lösgörs källarlukt och sminkdamm tills man utan att ha klätt ut sig det minsta lilla ser ut och luktar som en döing. Allt är lite trasigt, väldigt syntetiskt och ganska fult.

Jag som Lopp-Loella 1976.

Jag som Lopp-Loella 1976.

Men i utklädningslådan finns även nylonstrumpshållare, myggjagare, 70-talsskjortor med flygplansvingar till krage, mormors gamla skiddräkt, underkjolar och en pullover — äkta ting från en svunnen tid. Jag har cowboyboots, ballerinakjol, lackpumps och en till höften slitsad sammetskjol samt en gardin som kan funka som en turnyr.

När andra människor suckar näääääääääe när de bjuds in till maskerad, tjoar jag JAAAAAAAAA! på ett oerhört enerverande sätt. Och till festen kommer jag i de underligaste kreationer som luktar ganska starkt av unken källare. Och aldrig någonsin begriper någon vad jag föreställer. Jag förklarar:

– Trasig servitris förstås!
– Guldfisk!
– Silverfisk!
– Död häxa!
– Bok!
– Närsynt fjäril!
– Plugghäst!

Alla skakar på huvudet och sniffar lite förvirrat efter en bekant lukt som de inte riktigt kan placera.

Nu laddar jag inför nästa maskerad. Jag tror att jag ska vara Nancy Spungen. Eller fotsvamp.

{ 34 kommentarer }

Helgrapport med skratt, korvlåda och böcker

av Lotten Bergman den 22 maj 2011

När jag började på Nationalencyklopedin 1988 var jag 24 år medan gamlingarna på redaktionen var runt 45. De var garvade redaktörer och visste vad de gjorde, medan vi var nyutexaminerade ungdomar som jobbade 80 timmar per vecka i nyfiket oförstånd – men med stor glädje.

Nu börjar gamlingarna pensioneras. Några har dött. Andra fyller både 70 och 75 men jobbar vidare. Och i helgen träffades vi på storkalas — men även de som inte var närvarande, var det. Liksom.

Det var som att bli förälskad på nytt, som att känna sig 23 år yngre, som att bäddas in i bomull och gungas till sömns i en välkänd vagga. Jag skrattade så att jag fick ont i nacken och torkade mascara från hakan. Jag trevade i minnet efter namn på tillfälliga vikarier och jag rabblade än en gång våra sexveckorssjok – ett känt partytrick. (A–ale, alf–ano, anp–ass, ast–bau, bav–bog, boh–bru, brv–car … osv.)

När det var dags att gå hem, tog jag en professor emeritus i historia under ena armen och en professor emeritus i språksociologi under andra armen och så fnittrade vi oss framåt på slingriga vägar genom mörka gränder och smutsiga perronger.

Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?

Ser ni den spännande gåtan? Varför är en papperskorg proppfull och de andra tre tomma?

Det man inte kan se på bilden ovan – men som ni kanske kan se framför er – är hur den ena professorn skrattar halvt ihjäl sig medan den andra på ett synnerligen illustrativt sätt visar hur man gliiiiider av de lutande bänkarna.

Vi råkade sätta oss i tyst avdelning på tåget och blev tipsade av konduktören om att vi kanske skulle passa bättre i en pratavdelning. Och jag kom på att det här med att åldras ”med behag”, måste betyda att man inte slutar skratta på vägen mot det oundvikliga slutet.

I Lund har man förresten korvgubbar nästan som förr i tiden – med låda inte bara på magen utan även parasoll och rygga:

Han påminner ju om Mary Poppins.

Han påminner ju om Mary Poppins.

Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.

Och på många bensinmackar har de installerat nya, tekniska underverk: handtorkar som låter som flygplansmotorer.

Helgen avslutades med en bokfrunch på Långbro Värdshus – vars mat jag varmt kan rekommendera. Dock ska ni vara misstänksamma mot flanörerna i det omgivande parkområdet. Se här hur värdshuset ser ut från den oansenliga baksidan och tänk er att det inte finns några gäster där och att allt ser obebott ut. Som det faktiskt såg ut när jag anlände. Okej?

En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.

En förvirrad Lotten stod här och tänkte ”var är jag?”.

Jag frågade en man som satt på en bänk:

– Hej, ursäkta, vet du var Långbro Värdshus är?
– Ja, ungefär 250 meter ditåt! sa mannen och pekade bort från det gula huset.

Varför skulle jag inte tro på honom? Han såg ju högst tillförlitlig ut. Jag klampade iväg och tänkte att det var värst vilka långa 250 meter det var, fast man vet förstås inte hur det står till med folks avståndsuppfattning. Så jag frågade en kvinna som precis som mannen satt på en bänk och njöt av livet.

– Ja, där borta vid stora vägen, sa hon. Men du kommer ju därifrån …?

Petra Jankov Pischas praktiska bokväska.

Petra Jankov Pichas praktiska bokväska.

Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)

Lite mat. (Men hörni, champagnen kostar 125 kronor decilitern, så tänk er för.)

Nu vet jag vad jag alltså ska göra när jag blir stor: bli fnittrig professor som äter frunch varje dag. Och emellanåt ska jag sitta på parkbänkar och peka folk åt rätt håll.

{ 44 kommentarer }

Hej kära dagbok

av Lotten Bergman den 15 maj 2011

Förklaring kommer nedan.

Förklaring kommer nedan.

Deeped tänker idag tillbaka och funderar över om de som bloggade för fem–sex år sedan fortfarande håller på. Jag torrbloggade utan kommentartorsbås i åtta år innan jag körde igång på riktigt med Julkalendern i december 2005 och har hållit på sedan dess.

Men varför, oooh varför?

Vad vinner jag på att skriva gratis och lägga ner massa tid på att dokumentera eller leta efter fakta som ingen egentligen bryr sig om? Om jag inte hade bloggat kanske jag hade hunnit med att städa källaren eller i alla fall lära mig att gå i högklackat?

Äh, svaret är självklart: det är för att ni läser som jag skriver.

De tre senaste dagarna har jag varit upptagen med diverse aktiviteter som inte inbegriper dator – och då blir det ju inget bloggat. Men nu är några i kommentatorsbåset så vana vid vad som händer vid olika tider på året, att Cecilia N. till och med frågar:

”Månne det är basketdamerna som har terminsavslutning? Vad var det för tema i år?”

Det betyder att hon har bättre koll på mitt liv än t.ex. mina syskon och föräldrar. Och vips, känns det som om jag faktiskt måste rapportera lite för att inte förvanska verkligheten: dokumentationen över lifvet. Det är ju när det inte händer saker som det är svårt att skriva, inte tvärt om. Den senaste tiden har jag underlåtit att berätta att jag har:

  • ätit tre smørrebrød som inköptes på Centralen, men åts i Nyköping
  • med tre kompisar initierat en basketturnering för alla i klubben – gammal som ung, rund som tunn, halvproffs som komplett nybörjare
  • haft säsongsavslutning med basketlaget
  • städat efter nyss nämnda fest.
Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Smørrebrød med massa klegg skulle jag kunna leva på.

Några sekunders bollstudsande från basketturneringen:

Länk till snutten eftersom den tydligen inte syns på alla datorer.
(Jag förstår om alla sporthatare är trötta på mitt ältande om denna ljuva idrott. Men fatta lyckan när Willie Cherry [drygt 60 år] spelar försvar på Lasse Andersson [drygt 50 år] – som båda två spelade i Plannja i slutet av 1980-talet! Och när en liten tjej född 1997 dribblar mellan benen på en tvåmeterskille! Eller när en förälder som aldrig någonsin har spelat basket får bollen av motståndarna för att hon ska få göra sitt livs första poäng.)

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” -- och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Megasuperdunderfesten hade tema ”Zoo” – och toaletten stajlades till något djungelliknande.

Den där festen är jobbig. Jättejobbig. Vi har nämligen tema varje år och det betyder utklädning (som elefanten i inledningen), frågesporter och tipspromenader, personligt utformade diplom och prisutdelning till alla. Men efter tio års övning är vi nu blasé och vet precis hur det ska gå till – att jag skulle klä ut mig kom jag på 25 minuter innan alla kom.Vad blir man med silverpumps och fem meter silvertyg?

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.

Det är jag som är den extremt suddiga silverfisken där. Det färgglada intill är en rugguggla.

Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Tyvärr glömde jag att ta bild på mat och dukning innan allt åts upp.

Men gårdagens ESC och Saades tredjeplats då? Och hockey-VM där vi spelar final senare ikväll? Och snabbstoppet i Rejmyre i fredags? Ska inte det också ältas och analyseras in absurdum? Jovisst, jag ska bara städa bort ruggugglans alla förlorade fjädrar, riva toalettdjungeln, rätta en bortglömd tipspromenad och se var jag har förlagt barnen någonstans.

{ 24 kommentarer }

Festliga fester

av Lotten Bergman den 10 maj 2011

När jag var liten på Mätaregränden 8 i Lund, bodde alla som jag kände i samma område. Världen var liten och behändig även om gatan med blott 18 hus kändes oändlig. Mina föräldrar var då yngre än jag är idag, och jag har förstås svårt att tänka mig hur de tänkte och kände och vilka problem eller glädjeämnen som präglade livet. (Jajaja, jag kan ju fråga dem, men de ser 1970–73 i samma rosenröda skimmer som jag.)

Mamma var högstadielärare i franska och tyska och pappa höll på med sin doktorsavhandling i oorganisk kemi. Jag gick först på lekis på Magistratsvägen halva dagarna och sedan på Svenshögsskolan medan en barnflicka var hemma med Broder Jakob och lillasyster Orangeluvan. Ibland kom släktingar och hälsade på, men mormor var bara ruskigt arg hela tiden och farmor och farfar var jähäääättegamla. För på den tiden var man jähäääättegammal från ungefär 70-årsåldern. Idag jobbar mamma (74 år) fortfarande som språklärare – nu i italienska – och pappa (73 år) tränar som bäst för att vinna pingis-VM för oldboys samtidigt som han reser land och rike runt och håller föreläsningar.

Men då – i början av 1970-talet – fanns det två saker i mina föräldrars liv som jag inte stöter på i mitt vuxna liv, nämligen

  1. groggbord
  2. vickning.
Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.

Den läbbigaste vickningsbilden jag hittade, godkänd av en plommoninstans.

Att detta har dykt upp i minnet beror på en DN-artikel med rubriken ”Groggbordet måste bort när festen är som roligast” av Urban Bäckström. Det föranledde ett språkpolisbesök i Nordegren i P1, där vi diskuterade metaforer och det faktum att vi kanske umgås i fel kretsar eftersom groggbordet inte ens dyker upp som alternativ under festplaneringar.

Lyssna: Språkpolisen

När försvann groggbordet? Eller finns det kvar, fast inte i min värld? Mamma och pappa och alla i Mildnerhusen på Norra Fäladen festade nätterna genom minst en gång per månad – gärna maskeradklädda.

Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.

Ungefär så här minns jag festerna i grannskapet.

Vi barn hängde på och sov under bålskålen eller mellan pianot och klarinetten. Det var säkert inte särskilt lämpligt. Men varför orkar ingen numera vara kvar på festen tills det är dags för vickning? Janssons frestelse kl 02:15 är väl ren och skär njutning? Fram för groggbord och större vickningar!

(Hjälp, jag blir ju trött bara jag tänker tanken på att dricka läbbiga drinkar och äta mitt i natten.)

{ 27 kommentarer }

Hej dagbok: helgrapport med partytrivsel – men ingen kyrka

av Lotten Bergman den 14 november 2010

Jag är ett partylejon som springer på tillställningar som jag äter pepparkakor. En till! Nej bara en till! Äh, en till! Ja tack! Detta trots att jag inte alls gillar att mingla och ta kontakt med främlingar utan helst sitter under min korkek och luktar på basketbollar.

Lördag:

Igår hade jag världens absolut bästa festtaktik: jag ställde mig i ett hörn där bara jag fick plats och så hade jag på mig en synnerligen intressant t-shirt som tydligt signalerade att jag var öppen för konversationer och inviter. Sedan log jag och inväntade dem som skulle gå i min fälla.

Mingel i köket – och kvinna i vin.

Mingel i köket – och kvinna i vin.

Därför fick jag en pratstund med bl.a. Anna från Skånska skafferiet, Jessika, Karin Bojs, Griskindspatrik & Museiveronica, Vinlusen samt Hemliga morsan och en farlig massa andra människor som obegripligt nog var fantastiskt inspirerande fastän de genomlider livet utan att blogga som normalt folk. Lisa Förare Winbladh bjöd på soppgrytor och bröd samt ostar till ett helt kompani och kring våra ben sprang små barn med godis och lego i munnen.

Sedan åkte vi hem till lillasyster Orangeluvan som har sovsoffor och frysen full av entrecôte samt ögonbrynsfärgningsmojänger. (Inte i frysen.)

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Jag påminner väl lite om poliserna i en Chaplinfilm?

Men ingen vettig tehuva.

Men Orangeluvan har ingen vettig tehuva.

Söndag:

Idag gjorde jag kulturfiasko min vana trogen – att gå på museer på måndagar eller besöka utställningar när de har semesterstängt är liksom min grej. I morse sa nämligen Åttaåringen att han ville till Storkyrkan i Gamla Stan och se på Sankt Göran och draken. Särskilt draken. Jag kollade på nätet och fann att det var konsert i kyrkan kl 15, varför vi kom dit alldeles lagom – alltså 14:40.

– Nej! Bara för konsertbesökare! Ska ni in får ni betala! sa en onödigt brysk dam i Storkyrkans entré.
– Men vi ska bara snabbtitta på Sankt Göran och drak…
– Då får ni betala! (Mellan 80 och 295 kronor.)
– Kan han (min mamma pekade på Åttaåringen) bara få se på Sank…
– NEJ.
– Hur länge håller konserten på?
– En timme och en kvart.

Här skulle man kunna tycka att den barska, buttra, bryska damen kunde ha klämt ur sig att kyrkan stänger i och med konsertens slut. Man kan kanske också tycka att vi som är läskunniga skulle kunna ta reda på det själva. Hur som helst insåg vi ju att det inte skulle bli någon drakinspektion när vi stod där och ryckte i kyrkporten i novembermörkret en dryg timme senare. (Men domprosten bloggar!)

Nu struntar vi i Storkyrkan; man kan ha roligt på andra sätt. Vi hade t.ex. spritflaskejakt i tunnelbanan.

Tioåringen vann med dessa fynd.

Tioåringen vann med dessa fynd.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi hittade en pinne på gatan och kastanjer i en ficka.

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi köpte chips i en automat! På perrongen! Wow!

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

Vi fascinerades över en mosaikpapperskorg.

Vi fann en liten telefon.

Vi fann en liten telefon.

I morgon stundar nya tider: jag ska göra en Easy Rider med min pappa. (Ok, i bil. Och bara till Lund. Men i alla fall: en roadmovie! Fast utan movie.)

{ 30 kommentarer }

Att hålla tal med ledstång

av Lotten Bergman den 4 oktober 2010

Jag är sugen på fest! Har ju inte varit på tillställning sedan … eh. Förra veckan. Men mitt sug beror mest på att jag nyss hjälpte en kompis med en rolig festdetalj: att få folk att hålla tal.

Jaja. Det är hemskt obehagligt att hålla tal, säger ni kanske. Men om man tycker att det är lite kul men ändå är blyg, kan man roas av följande.

1.
Man fixar en talarstol eller ett litet podium. (Inte alls nödvändigt. Men lite kul.)

2.
Man skriver för dagen passande ledord på hemliga blåa, gröna och röda lappar. Färgerna har liksom med kategorier att göra.(Se nedan.)

3.
Man skriver på ett plakat som är synligt för alla upp fraser som ”klistrar ihop” talet. Till exempel (om festens mittpunkt råkar heta Bosse):

Jag skulle vilja tacka Bosse för ….
… och dessutom måste jag påminna om
… för att inte tala om när
Och en sak som inte många vågar tala om när det gäller Bosse är …
… och inte visste jag att …

Jag minns det som vore det igår när
… dessutom lovade du ju att
Redan sommarlovet 1977 …
Första gången jag såg Bosse var när …
Som litet barn var Bosse alltid …
Bosses mamma sa en gång till mig att …

Avslutningsvis måste jag bara …
Vi ska nu inte avsluta med en skål som man alltid annars gör utan …

På de blåa lapparna – som man tar upp ur en hatt i början av talet – kan det stå saker som har med nutiden att göra: garderob, de goda skratten, hjälpen med dammsugaren, stå på huvudet, resa till Åmål (här kan man också bli helt crazy och skriva ”äta upp katten” eller ”vrida om näsan”).

På de gröna lapparna kan det stå saker som har med dåtiden att göra: snor i handen, kalsongryck, snattade på Ica, hångel i kartrummet (eller  ”älskade att sticka nålar i min syster”, usch).

På de röda lapparna ger man inspiration till hur man bäst avslutar talet eftersom man kanske inte vill göra det med en simpel skål utan med hjälp av uggle-hoho, armhävningar, indianhopp eller jojk.

Då kan talet (som oftast bara blir tre meningar långt) låta så här:

”Jag skulle vilja tacka Bosse och hans stora familj för de underbara åren i garderoben. Jag säger som Bosses gamla mamma en gång sade till mig: man ska inte snyta sig i handen om man är på finmiddag. Avslutningsvis höjer vi våra glas och låter som ugglor.”

Fast så här i skrift låter det ju bara fånigt, ser jag nu. Men jag lovar att folk skrattar på festen.

Fotnot:
Åttaåringen här hemma håller tal så fort han kommer åt, och har så gjort sedan han var sex år.

{ 7 kommentarer }

Festdetaljer: slips, behå och en hatt

av Lotten Bergman den 25 juli 2010

Nu har vi nått målet på vår resa: 75-årskalas i Viken, som ligger strax norr om Helsingborg. Det är den djefla mannens barndomshem, och det är ett hus som sväljer uppåt 30 nattgäster och 100 år gamla minnen. Och 50 år gamla minnen. Samt minnen från i höstas. Och förstås allt däremellan.

Nu ska ni få gissa vad bilden föreställer:

En sönderklippt bh.

Minne från igår: en sönderklippt bh.

MacGyver hade sett detta som en självklar handling. Svaret på gåtan står att finna i min klädsel igår:

På de andra bilderna från igår ser jag inte riktigt klok ut. (Gör grimaser och har mig.)

På de andra bilderna från igår ser jag faktiskt inte riktigt klok ut.

Jag måste egentligen inte ha bysthållare eftersom det finns relativt lite att stoppa in i sådant otyg, men eftersom det inte är sådana tider då man bränner bh:ar och släpper ut brösten i frihet som minkar eller häckande svalor, anpassar jag mig och är käck och kysk på en gång. Men bh:n var tvungen att klippas till för att inte synas – så då gjorde jag det.

Nu är det ju inte bara kvinnors bestyr som är intressanta när det gäller festklädsel. Se här hur två bröder jämför klädsel.

Kan man ha prickigt till rutigt? Hur bred ska slipsen vara? Hur långt ner mot bältet ska den gå? (Tydligen har brodern till vänster alla rätt, medan man kan hitta minst fem fel på brodern till höger – min djefla man.)

Och så till dagens höjdpunkt: plötsligt stod en vidunderlig hattask på ett bord. Den lycklige, nyblivne hattägaren studerar i Uppsala, är 24 år och kommer att kunna lägga hela världen för sina fötter iförd denna klenod:

Pelsvaru-, hatt- & mössfabrik J.K. Lundbladhs söner, Kullagatan 12, Helsingborg. Conservera under sommaren alla slags pelsvaror. Affären grundad 1817.

Pelsvaru-, hatt- & mössfabrik J.K. Lundbladhs söner, Kullagatan 12, Helsingborg. Conservera under sommaren alla slags pelsvaror. Affären grundad 1817.

Det är min djefla mans farmors fars höga hatt – en löneförmån för alla med titeln förste banvakt runt förra sekelskiftet. Och förmodligen är den aldrig använts. (Håll i hatten, alla som har en! Annars kommer jag och stjäl den.)

Strax innan festen började, skulle jag bara gå hämta en sak i det inre av huset. Då kände jag en förfärlig lukt. En stank. Senapsgas! tänkte jag spontant.

Sedan kom jag på att jag måste vara realist. Det är förstås en katt som har kissat i en gammal toffel. (”Eeew, I’ll kill that cat.”) Eller någon som har bajsat i brallan. Nej! Någon har kräkts i en vas!

Precis innan jag började undersöka vem som mådde dåligt och hade kräkt ner hela ovanvåningen, hittade jag källan:

Ost! Som flyter ut över hela Skåne!

Ost! Som flyter ut över hela Skåne!

Från att ha varit äcklad och bekymrad, blev jag förtjust och hungrig. Det som nyss luktade päckel, stoppade jag glatt och mumsande i munnen och njöt av i stora drag. Underliga äro smaklökarnas och luktorganets vägar.

I morgon bär det norrut igen: från Helsingborg till Mälardalen. Några museitips? Några fikaställetips? Några andra tips? (Kringelikrokar och småvägar tycker vi om och bråttom har vi inte.)

{ 48 kommentarer }

Att planera en fest med sjukhustema

av Lotten Bergman den 16 maj 2010

Någon som planerar fest och som behöver lite råd?

Basketspelare som hade spelat fotboll och "brutit foten".

Jorå, jag vet. Alla tycker inte om temafester utan vill gå bort endast i den gamla vanliga jeans-och-hoodiekostymen. Andra vill blott gå på fest i den lilla svarta och ett par fantastiska glitterskor. Och jorå, jag vet – alla tycker inte om sällskapslekar och vill alls inte hoppa säck med ett ägg balanserande på en yxa som hålls i munnen.

Receptionen i väntrummet: läkarlexikon från anno dazumal och "mattallrikarna".

Men i mitt basketlag har vi nio år i rad avslutat matchsäsongen med en hejdundrande temafest. Vi har liksom vant oss och går glatt med på att läggas i framstupa sidoläge och dricka välkomstdrink som ser ut som – och serveras i något som vanligtvis innehåller – urinprov. Igår sprang vi lydigt ut ur huset när ett kuvert med mjältbrandspulver levererades av en mystisk karl. Vi klädde oss utan knot i hårnät och plasttossor på fötterna och förstod att all väntan på det som komma skulle berodde på landstingets neddragningar.

Gästerna flyr pga. mjältbrandslarm.

Alla fick diplom som var utformade som ett gult recept av den gamla sorten, alla fick ett litet pris, alla fick pussa pokalen (vi vann div III) och alla fick varsin medalj.  Men framför allt fick alla en diagnos, som stockholmssyndrom, plattfot, psykbryt, knälokation, lårbenshalsbrott, gravid, carnivor-fobi, bananfobi, , agorafobi, agrofobi, hypokondri, kleptomani, mytomani, hybris, Münchhausens syndrom, melankoli, mjältsjuka, narkolepsi, koprolali, halgus hallux valgus, dyspepsi, megalomani, erektil dysfunktion, faryngotonsillit, förmaksflimmer, impetigo, migrän, malaria, tinnitus, urininkontinens. Av någon anledning blev det hysteriskt roligt att till exempel titta på en kärnfrisk poängmaskin som sades vara plattfot.

Vi åt maten ur kräkbäcken i papp och serverade jello till efterrätt och skorpa med marmelad till kaffet och drack handsprit till allt. Tipsrundan var på latin, som ju är ett intressant men ologiskt språk för oss oinvigda. Se här till exempel:

1. os = mun (borde ju betyda rolig sommartävling)
2. umbiblicus = navel (borde ju betyda ett runt bibliotek) FEL! Det heter umbilicus och borde betyda bilcirkus.)
3. coxa = höft (borde ju betyda knuffas)
4. supercilium = ögonbryn (borde ju betyda dödstyst)
5. mentum = haka (borde ju betyda tandkrämssmak)
6. genu = knä (borde ju betyda kön)
7. hallux = stortå (borde ju betyda hallampa)
8. caput = huvud (borde ju betyda trasig)
9. digiti manus = fingrar (borde ju betyda nån slags wannabe-pokemon-digimon)
10. nucha = nacke (borde ju betyda hångla)

Attiraljer från psykiatriavd., ortopeden och andra avdelningar. (Proverna från öron-näsa-hals var gjorda av russin och smågrus.)

Så, nu kan även ni anordna en fullständigt perfekt fest!

{ 21 kommentarer }

← Äldre inlägg