Inlägg taggade med:

film

Vad kommer jag att ångra i dödsögonblicket?

av Lotten Bergman den 26 januari 2012

Jag kan svara på det omedelbart: jag kommer inte att ångra ett endaste dugg när jag dör, för jag kommer att bli senil i 72-årsåldern och då glömma oförrätter, bittra gräl, långsinthet och felval. Jag kommer att flirta med personalen på mitt boende och lägga ut olämpliga nakenbilder på min blogg samt fara ut mot stackars anhöriga som påstår att de är just det.

En sjuksköterska som heter Bronnie Ware har skrivit om vad hennes patienter brukar ångra när de vet att de kommer att dö, och det är om man sammanfattar det i en punkt att de borde ha njutit mer av livet.

Topp fem var:

5. De önskar att de hade vågat vara gladare och lyckligare.

4. De höll tyvärr inte kontakt med sina vänner som de borde ha gjort.

3. De hade velat prata mer om sina känslor – framför allt inte vara så konflikträdda.

2. De borde verkligen inte ha jobbat så mycket som de gjorde.

1. De följde inte sin egen vilja utan gjorde som andra sa.

Slutsatsen är enkel: man väljer faktiskt själv. Konstaterar Bronnie och skriver en bok som blir en bestseller och jag tänker att det var då själva fan att jag inte kom på det själv.

Fast jag är ju bedrövlig på att tala om mina känslor, är mest konflikträdd av alla i hela världen och har förlorat kontakten med flera goda vänner … nej, det hade nog inte blivit en bra bok. Jag hade snurrat in mig i resonemang om hur man slutar vara konflikträdd och då kommer i gräl med allt och alla och om man gör som man själv vill och därmed inte tar hänsyn till andra blir det ju ännu mer bråk och man måste kanske arbeta jättemycket?

När jag sommarjobbade som vårdbiträde, satt jag ofta med de döende. Jag har sett ungefär 25 människor dö, men inte en enda gång sa de något minnesvärt eller ångestfyllt.

Kevin, nydöd.

Kevin, nydöd.

Men det gjorde Kevin Spacey i L.A. Confidential – när han (titta inte om ni har svaga nerver och läs inte vidare om ni inte vill veta) plötsligt blir skjuten, men hinner se till att han säger något som gör att mördaren kommer att avslöja sig själv.

Och nu till en favorit i repris – listor över

Imorrn ska jag prata om mina intressanta känslor och inte vara konflikträdd, inte jobba, bara göra som jag själv vill samt vara jätteglad. I övermorgon ska jag be alla som drabbades om ursäkt.

{ 45 kommentarer }

– Vada a bordo, cazzo! sa De Falco medan DiCaprio kämpade för livet och alla skrek av skräck.

av Lotten Bergman den 23 januari 2012

Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?

(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)

Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.

Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:

Den gode de Falco och den onde Schettino, allright?

Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?

Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)

In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:

– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!

Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.

På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.

– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!

Ser ni Leonardo di Caprio?

Ser ni Leonardo DiCaprio?

{ 16 kommentarer }

Gretas två syskon

av Lotten Bergman den 20 september 2011

Jag hade glömt att Greta Garbo hade syskon!

(Nej, jag vet att det inte är fakta som man måste veta – eller ens komma ihåg om man en gång vetat det. Men det är typiskt sådant som jag lägger på minnet istället för att komma ihåg att handla möbeltassar eller att Karl XII dog 1718.)

Greta hade en storebror som hette Sven (1898–1967) och som dels försökte ta namnet Garbo, dels bli skådespelare. Han misslyckades med båda projekten:

  • Lillasysterns filmbolag stämde honom (på Gretas order, tydligen) så att han återgick till att kalla sig Gustafsson.
  • Hans extremt dåliga hälsa med hosta, muskelvärk och jag vet inte allt omöjliggjorde en filmkarriär.

Stackars Sven hann göra två olika kvinnor gravida, tre filmer och flytta till USA innan han dog i ett slaganfall.

Syskonen Sven och Greta.

Syskonen Sven och Greta.

Gretas storasyster Alva föddes 1903 – och hette tydligen Garbo! Jaså, jahaja, minsann. Det är till att behandla sina syskon olika?

Alva i 17-årsåldern.

Alva i 17-årsåldern.

Alva staterade i några av Gretas filmer, men dog redan 1926. (Medelåldern var bara runt 60 år på 1920-talet – nu är den ungefär 80. Det hör inte alls hit, men är det inte sådant man plötsligt undrar över när någon dör ung i en annan tid?) I vissa källor står det att hon dog av tuberkulos, i andra att hon tynade bort tyst och snabbt i lymfkörtelcancer. Men så läser jag:

”For decades it was reported that she died of tuberculosis. Other sources wrote that she died of cancer. Family members say [Alva] was aggravated by a blow to the chest from an abusive boyfriend.”

Vilket påminner mig om alla andra som dog av en eller annan orsak, men som sades dö av en tredje. Min farmors bror farfars far som var veterinär dog av ett kobett. Mystiskt och konstigt, tyckte jag när jag var liten – kor har ju inte särskilt utmärkande huggtänder. I vuxen ålder fick jag veta att karln dog av syfilis. Jag ska se till att jag dör av något jättespännande så att The Legend of Lotten lever länge.

Ja, det var bara det. Tänk ändå: hon hette faktiskt ”Alva Garbo”.

 

{ 11 kommentarer }

Ett filmtips, bara: Rango

av Lotten Bergman den 6 augusti 2011

Vårt fredagsmys består av chips, läsk och hyrd film. Vi diskuterar inte kaloriintag och doppar inte morotsstavar i filmjölksdipp gjord på italiensk salladskrydda, utan är på det hela taget ganska lata och onyttiga. Men en sak är i alla fall extremt nyttig och lärorik: diskussionen som föregår filmvalet. Vi utövar då intenzivfa schtudier i retorik och kompromissvilja. (Förklaring till ”intenzivfa schtudier”: det ska uttalas med stark tysk brytning. För det gör vi här i familjen.)

Med fem barn födda 1992–2002 har jag och min djefla man gett upp projektet att hitta en film som alla vill se – vårt mål är snarare att hitta en film som så många som möjligt orkar se tills den är slut.

Tillbaka till framtiden var en succé eftersom alla satt kvar till och med under eftertexterna.
Ferris Bueller var ok – den alltigenom präktige Fjortonåringen gillade inte skolket, lögnerna och stölderna.
Breakfast Club var helt fel: jag och Sjuttonåringen var i himmelriket medan de andra fem dog av tristess.
Dumma mej var en överraskande toppfilm och vi säger numera ”it’s so fluffy I’m gonna die” när något är riktigt, riktigt trevligt.

Och nu kommer ännu en överraskning: Rango. Den är tecknad och har Johnny Depps röst i huvudrollen, vilket bara det hade kunnat få mig att se filmen eftersom jag gillar honom. Mycket. Om man hårdrar det, kan man faktiskt säga att jag gärna tittar på allt med Depp, Pitt och Pegg. (Och Cusack, men han får inte komma med på listan förrän han byter namn till … Putt?)

Rangos handling ska jag inte beröra, men tänk er en ödla på äventyr, som med en välartikulerad Johnny Depp-röst säger t.ex.:

”Stay in school, eat your veggies, and burn all the books that ain’t Shakespeare.”

”I think the metaphor broke my spleen.”

Det roligaste med att vara vuxen och se filmen är att den är proppfull med filmreferenser. Verkligen späckad! Kanske borde man sätta sig och sträcktitta på ”Cat Ballou”, ”Don Juan DeMarco”, ”En handfull dollar”, ”Chinatown” och ”Arizona Dream” samt ”Den gode, den onde, den fule” först? För att inte tala om ”Fear and Loathing in Las Vegas”. Kolla hur det ser ut när ödlan råkar hamna på en viss vindruta:

När detta hände, satte jag mig upp från halvliggande och skrek av pur igenkänningsglädje!

När detta hände, satte jag mig upp från halvliggande och skrek av pur igenkänningsglädje.

När rösterna spelades in, stod skådespelarna inte som vanligt stilla med manus och hörlurar, utan sprang omkring och agerade fram replikerna. Så här såg det ut:

Här finns en till reklamsnutt. (Åh, ibland känns det som om jag skulle kunna rymma hemifrån och strunta i allt bara för att få vara skådespelare i en liten, liten stund.)

{ 34 kommentarer }

James Bond, Ursula Andress och min tv

av Lotten Bergman den 4 januari 2011

Förr när folk sa ”nä, tv tittar jag inte på”, tänkte jag snabbt ”nä, för du är dumihuvve” eftersom det ju var jätteroligt att kolla på tv. Jag slukade varenda avsnitt av Sportnytt, ”Vänner” och ”E.R.” och kunde till och med drista mig att se på långfilmer trots reklamavbrott.

Numera ”tittar” jag på tv. Ibland. Och alltid med datorn i knät med alla de trevliga distraktionsmoment som därmed följer. Om datorn däremot är borttappad (händer alldeles för ofta), tappar jag fokus och börjar fundera på den barrande granen, musen i duschen och de dåliga bilbatteriet.

Jag har liksom byggt min egen adhd-variant där jag blir negativt distraherad om jag inte ser till att jag är positivt distraherad.

Men idag satt jag fokuserad och som klistrad vid ”Dr. No” – den första James Bondfilmen (”Agent 007 med rätt att döda”, 1962). Sean Connery är 32 år och jätteläcker med sin håriga bringa och snygga tupé. Ursula Andress är underskön när hon kliver upp ur vattnet som en gudinna och får Golden Globe-pris som årets nykomling trots att hon är dubbad av inte bara en utan två andra skådespelare – en som sjunger, en annan som pratar. (Det här hände även  Pia Degermark, som blev dubbad i ”Elvira Madigan” och för det fick pris som bästa skådespelerska i Cannes.)


Ursula och bikinin.

Men orsaken till mitt tv-intresse ikväll var hur denna film var full av skrangliga kulisser, darriga hissdörrar, blöta kläder som plötsligt är torra, konstiga kroppsställningar och annat dödscoolt. (För säkerhets skull: jag tycker om detta.) Ursula och Sean blir i en scen rentvättade från radioaktivitet genom att först kletas ner med tvålskum, borstas i en sekund med en mopp och sedan tvättas av på ett rullband. Nakna! (Not. I hudfärgade badkläder. Som syns.)

Bond, pistolen och den korta strumpan som avslöjar det håriga benet.

Bond, pistolen och den korta strumpan som avslöjar det håriga benet.

Så här poserar hjältarna sällan numera.

Så här poserar hjältarna sällan numera.

Kolla här på trailern till just denna film! Efter 1:18 river en markatta till frilansande autograf fotograf en kind så att den tokblöder. Mycket ovanligt i dessa dagar.

Strax därefter visas hur extremt snyggt man kan kliva ner i en säng och svara i en telefon och samtidigt dra bort morgonrocken och visa trosorna samt vifta med sandalettfoten när man ligger på mage. (Jag har övat tre gånger nu och tappat skon [Birkenstock], tappat telefonen och misslyckats med replikerna för att rösten låter som om halsen är full av tuppar.)

Hoppas nu att jag har distraherat er tillräckligt för idag!

Förresten var Ursula Andress gift med John Derek. Som sedan gifte sig med Bo Derek. Som ju också gjorde succé i badkläder på strand.

Någon slags cirkel är nu sluten.

Någon slags cirkel är nu sluten.

{ 47 kommentarer }

Färglös film i ett färgglatt blogginlägg

av Lotten Bergman den 10 augusti 2010

Jo alltså när man som jag är en firad, upphaussad bloggare som alla vill … äh. Jag kan inte ens lura mig själv.

För nio år sedan jobbade jag med en karl som numera har sadlat om och ibland är med och marknadsför t.ex. filmer. Det är en synnerligen trevlig och duktig männsch som kan formulera både klokskap och roligheter, och som plötsligt kom på att han ju kunde bjuda mig på galapremiär av filmen ”7X –Lika barn leka bäst”, som har biopremiär på fredag. Jag och den medbjudna Sextonåringen bestämde oss för att klä upp oss i galautstyrsel, men även att hela dagen ladda med roliga aktiviteter eftersom filmens handling lät bara lite, lite roligare än en politisk reklamfilm av Roy Andersson. Från SF:

”En förort någonstans i dagens Sverige. Nyinflyttade Edvin har snabbt förvandlats till skolans slagpåse, bästisarna Jenny och Mis tillvaro är kantad av våldsamma män och syskonen Morgan och Martina blir lämnade ensamma då föräldrarna prioriterar semester framför betalda räkningar. En upphittad pistol erbjuder plötsligt möjlighet till förändring.”

Jag återkommer till filmen om en stund. Först ska jag bara rekommendera Fotografiska museet, som ligger inklämt mellan Birka Cruise och Viking Line i Stadsgårdshamnen.

Denna trappa ledde oss till Fotografiska.

Trappan ledde oss blott till Fotografiska. (Det gröna skräpet symboliserar naturens skönhet.)

Men ta inte med barnen till ovanvåningen där Joel-Peter Witkin ställer ut foton av döda människor – helst när deras huvuden inte längre sitter fast på kroppen. (Ja, det är riktiga lik. Han spökar ut dem, placerar dem i konstnärliga sammanhang och tar bild på dem. Klicka inte på hans namn här ovan om ni är känsliga eller bara rädda om nattsömnen.) Däremot är de flesta av Lennart Nilssons och Annie Leibovitz bilder rumsrena – om än väldigt nakna.

Jag (som bara tar konstiga bilder på mögel och hotellsängar) blev inspirerad och insåg att jag ju här har en helt outnyttjad konstnärsådra. Man behöver sällan skärpa, motiv, mening, bakgrund eller förklaring. Man tar bara en bild och så ger man den ett namn!

Rör inte min telefonkiosk!

Rör inte min telefonkiosk!

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är Broder Jakob, som jag idag hittade mitt i ett spöregn mitt i en telefonkiosk – och se så intressant den där GB-glassgubben i vänsterkanten får åskådaren att tänka på orange. Orange … orange som i basketorange!)

Utpumpad lyckades han undvika en säker död.

Utpumpad lyckades han undvika en säker död genom att rulla en liten bit till höger.

(Men jag känner att jag måste förklara. Det där är en stackars boll som bara låg där mellan spåren på stationen. Eftersom den inte var riktig, fick den ligga kvar och pysa och längta till sin kompis där i bakgrunden – den precis lika runda och orangefärgade förbudsskylten.)

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. Skorna hittade inte längre hem.

De gråa skåpen målades plötsligt i regnbågens färger. De grå skorna hittade därför inte längre hem.

(Men jag känner att jag måste förklara. Förvaringsskåpen på Fotografiska var så smala och färgglada och orangefärgade att ryggsäcken med galakläderna och finconversen inte fick plats och därför kände sig mobbade. Det blå skåpet öppnade plötsligt sin famn och erbjöd sina tjänster.)

Ni ser! Jag kan vara svåråtkomlig och mystisk om jag vill! (Men nu orkar jag inte vara det längre.)

När vi skulle gå på galapremiären, hade vi med oss uppseendeväckande kläder: djupa urringningar och höga slitsar. Men så hittade vi inget vettigt ställe att byta om på, och struntade därför i det. Väl på Saga-biografen gick vi in på toa och kollade om vi såg respektabla ut ändå. Det gjorde vi:

Respektabelt folk, ja. (Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.)

Se hur medvetet Sextonåringens skjorta matchar det röda på dörren.

Det bjöds på läskeblask och en miljard olika snittar och vi fick applådera regissören, som var fruktansvärt nervös och lyckades säga ungefär ”vi satte igång på grund av stark drivkraft, vi satte igång tillsammans, det är det som är resan hit, det är allt, det är allt, tack för det”.

Och det är nu jag ber om ursäkt.

Förlåt för att jag inte tyckte om filmen. Förlåt att jag av den kornigt filmade historien bara kände mig deppig och förlåt att jag knappt hörde vad skådespelarna sa eller såg hur de såg ut. Förlåt för att jag efter ett tag tog upp anteckningsblock och skrev upp stolpiga repliker. Förlåt. Förlåt att jag inte gjorde som alla andra och applåderade och busvisslade under eftertexterna.

Huga.

Filmens femtonåringar var så stereotypa att de antingen var genomgoda änglar eller elaka psykopater. Alla vuxna var imbecilla troglodyter. De som var dumma bestraffades – de som var goda fick sin hämnd.

Här kommer några av replikerna som jag lyckades urskilja – läs dem gärna högt och med inlevelse så att alla runtomkring er undrar vad ni håller på med:

– Jag tar överpris, fattaruväl.

– Du är säkert populäraste tjejen i klassen.

– Jag kommer ihåg hur det var att ha prov. Det kan vara jäkligt jobbigt.

– Jag kommer bli bränd på bål!

– Det är fan aldrig nån som tror på vad tonårshoror säger.

– Tro inte att jag inte skulle göra om det!

Om ni tycker att Ingmar Bergman gjorde filmer i moll, ska ni gå och se den här och ha som referensmaterial.

Ridå! (Ridån på Saga alltså.)

Ridå! (Ridån på Saga alltså. Verkligen jättefin.)

{ 68 kommentarer }

Vem är ”Tugg” i Stjärnornas krig?

av Lotten Bergman den 15 maj 2010

Jag har misslyckats som förälder på två punkter.

  1. Inget av barnen skriver dagbok.
  2. Artonåringen ifrågasätter svenskan som språk.

Häromdagen när vi satt vid kvällsmaten och pratade om smutsiga strumpor eller buckliga tapeter, sa Artonåringen plötsligt:

– Men egentligen behövs ju inte svenskan som språk. Egentligen. För om alla i världen hade ett och samma modersmål skulle vi väl egentligen inte förlora något på det? Egentligen?

Förmodligen svimmade jag, för sedan minns jag inte mer. Den dumma ungen har ju rätt. Egentligen. Här försörjer man sig på och älskar det svenska språket och så antyder han att man skulle kunna kapa den gren man sitter på. Liksom. Egentligen.

Det ena följde på det andra och igår satt vi och tittade på ”Stjärnornas krig” – den som är den första filmen egentligen. För att bevisa nyttan och nödvändigheten av att ha en dagbok, sprang jag när filmen var slut ner i källaren (springa är fel ord, man måste  trippa, klättra och åla) och hämtade dagboken från våren 1978 för att visa vilket fantastiskt stort intryck just denna film gjorde på mig då. (Och för att visa hur roligt det är att ha en dagbok, förstås.) Jag upphöjer härmed navelskåderiet till en konst och låter er alla ta del av en nybliven 14-årings inre: jag skrev och ritade allt jag mindes om filmen direkt när jag kom hem. Märk väl, ungdomar, att det här skedde på den tid när man inte hade datorer hemma och inte kunde frossa i bilder och kuriosafakta utan var tvungen att ta allt direkt ur minnet. (Kursiv stil är ordagrant ur dagboken 1978, rak stil inom parentes är mina kommentarer år 2010.)

22/2 1978

”Idag var jag med Kicki, Bitto, Broder Jakob och pappa på STJÄRNORNAS KRIG! Den var för bra!”

(Här ska ordet ”för” alltså markeras starkt, ungefär som det nutida ”fett”.)

Och 16 kr motsvarar idag 60 kr.

”Den handlade om två robotar som hette R2D2 och C3PO. Dom var på ett rymdskepp som plötsligt invaderades av skurkar. Där fanns också en smart prinsessa som blev tillfångatagen av skurkarna. Dom två robotarna flög i en kapsel till en annan planet som bara var öken. Där blev dom och en massa andra robotar förda till en huvudcentral av små, små gubbar med gröna, lysande ögon. Där bodde också en skitsöt kille som hette Luke.”

(Så nu vet ni det: Stjärnornas krig handlar om två robotars irrfärder och ingenting annat. Prinsessan är smart, Luke är söt och man flyger i en kapsel.)

”Han valde ut R2D2 och C3PO till ett jobb. R2D2 talade ett obegripligt språk, som bara  C3PO förstod, för han talade alla språk.”

(Ojoj, nu är vi där igen: språk och mångfald samt nyttan av tolkar och översättare.)

”Sedan träffade Luke en gubbe: Ben Kenobi. Han hade en kraft som Luke skulle lära sig. Lukes faster och farbror blev dödade av skurkarna. Då for R2D2 och C3PO, Luke och Ben och skulle rädda prinsessan.

Dom mellanlandade på en planet för att dom skulle hitta ett rymdskepp som flög fortare än deras eget fordon.”

Luke och hans fordon. (Och en väldigt markerad uppnäsa.)

”Dom gick in på ett café på den nya planeten och där fanns det jätteroliga monster.”

Hur kunde jag memorera allt detta där jag satt i biosalongen?

(Som den oskuld jag har varit i hela mitt liv, insåg jag inte att det fanns något som hette bar, utan trodde att alla ställen där man samlas och har det trevligt, var caféer.)

”Sedan hittade dom en söt kille med en jätte-apa-gorilla-björn som hade ett rymdskepp som kunde flyga 5 x ljusets hastighet! Och dom for iväg.

I det nya skeppet/fordonet spelade R2D2 och ’Tugg’ – som apan hette – ett slags schack som var skitskoj. Och så kom dom av misstag in i ett skepp som var stort som en planet. Men … prinsessan fanns där! Med skurkarna!”

Vänta. Stopp. Tugg? TUGG? Chewbacca eller Chewie hette alltså TUGG? Jahaja. jomen, det här med det svenska språket kan ju förgylla vilken svensk översättning som helst.

Mina nonchalanta blasé-barn lade nästan inte märke till denna scen över huvud taget.

”Dom slogs och det var SKITSPÄNNANDE och ROLIGT. Dom befriade prinsessan och höll på att bli ihjälklämda i ett soprum. SKITSKOJ! Sedan slogs och skojade dom i ett kör. SKITSPÄNNANDE!

Ben dog sedan – med vilje – och Luke fick hans kraft. Sen for dom iväg till prinsessans planet. Sen for Luke och prinsessans planet-bor iväg för att spränga skurkarnas planet.”

Ni ser vilket outplånligt intryck Darth Vader gjorde på mig? Noooot.

Såja. Nu känner ni väl att det är bra att skriva dagbok och att … att … ja. Det var kanske bara det. (Jag vill ha kvar alla språk i världen, även de utdöda och jag älskar att man kan behärska flera språk, men egentligen … snyft.)

– Men mamma! säger Artonåringen nu. Jag har ju sparat alla mina msn-konversationer sedan 2005! Som en dagbok liksom!

Ah. Bra. Min fiiiina son.

– Fast nästan allt är på engelska förstås.

Jädra unge.

Tugg och Han Solo.

{ 27 kommentarer }

Tre gratisråd om vad som helst

av Lotten Bergman den 18 januari 2010

Att göra reklam utan att få något för det bygger på frivillighet och uppriktig önskan om sina människors välgång, eller hur? (Förlåt. Tappade koncentrationen lite. Måste få veta, varifrån kommer uttrycket ”välgång och ve”, ni som inte har magasinerade uppslagsverk? Det låter som en oxymoron med ironisk touch. Nu tillbaka till ämnet.)

Som bloggare får man tusen och åter tusen förfrågningar om reklamtjänster. Nej, inte tjänster där jag tjänar något, utan bara ”snälla du, gör reklam åt mig”.

Pfah! säger jag bara. Ni ska bara veta hur motvalls jag blir då. (Detta kanske är en av anledningarna till min oförmåga att tjäna tillräckligt mycket pengar. Jag ser inte ett bra tillfälle om det så är en helstekt, kryddad sparv som flyger rakt in i munnen på mig. Jag bara spottar ut den, hur välsmakande den än är. ”Mig lurar ni inte” säger jag sedan … och lurar ingen annan än mig själv.)

Strax före jul skrev en tjej på Spotlight PR till mig och bad mig att på bloggen nämna ”raggarrutan” som hör till de gula snabbtågen som går till Arlanda. Eftersom jag ju har gjort det förut. Det tyckte jag var kul eftersom jag gillade att bli uppraggad, men så höll jag ju på med Julkalendern och det brunna huset dagarna i ända, så tre dagar senare hörde den här tjejen av sig igen för att fråga om det blev någe tips eller? Nähedu! tänkte jag och beslutade mig för att inte alls lyda. (Raggarrutan togs bort den 10 januari.) Men ack. Jag är bra dum. Kanske hade de öst pengar, gratisresor och intressanta uppdrag över mig om jag hade gjort det?

(Nej. Det hade de inte.)

Fast nu ska jag göra helt frivillig reklam som jag inte har ett enda dugg att tjäna på!

1.
Gå och se Sherlock Holmes på bio.

Stackars Robert har en fotoshoppad alien-hand.

Man kan möjligtvis se filmen på datorn med hörlurar om skärmen är riktigt stor, men bioformatet är nog bäst. Fast inte på en fredag, för då är alla påsprasslare och målbrottsskrattare där. Robert Downey Jr. och Jude Law är magnifika och 1800-tals-London alldeles underbart.

”Beneath this pillow lies the key to my release.”

Eftersom det är Robert Downey Jr. som spelar Holmes, är det skönt att drogproblemen är nedtonade till nästan ett minimum. Handen på hjärtat – visst är det väl trevligare att se en halvnaken Sherlock i fin form än en sluddrande, blekfisig och rödögd en som bara deppar mellan klurigheterna? Regissören Guy Ritchies kreativitet är på topp nu när han slipper Madonnalivet, eller hur?

2.
Ät havreknäcke. Det har inget med havregrynsgröt att göra – det är mer åt havreflarnshållet, detta.

Dyrt? Ja. Gott? Jaaaaa. Nyttigt? Vet inte, vill inte veta, bara äta.

3.
Gå inte med i Facebookgrupper om Haiti – gör något konkret istället. (Och läs Lisas utbrott.) Betala kanske in en fast summa till Röda Korset varje månad och inte bara när det krisar i världen. Av naturen vill vi människor tala om när vi gör något fint och behjärtansvärt (därför funkar rosa bandet och gula rosetter och majblommor). Men gör det då; skryt om vad du gör, men gör något vettigt.

Själv vill jag åka till Haiti och hjälpa till och gärna utbilda mig till läkare när jag ändå håller på, men gissa om jag hade varit i vägen och gissa hur svårt det är att hinna blogga om mögel och basket när man måste rädda folks liv hela dagarna. (Ja. Jag raljerar.)

________________
Kan det här kanske vara något för alla som har bloggtorka? ”Tre gratisråd om vad som helst” kan era inlägg heta, ni som hänger på.

{ 39 kommentarer }

Män som hatar kvinnor har jag nu sett

av Lotten Bergman den 28 februari 2009

(Filmen alltså.)

Förlåt, alla filmskapare, här tänkte jag ”hm, snyggt, är det en röd lins instoppad i ögat där?”.

Närbild. Rynkor. Dålig hy. Porer. Mustascher. Ah, en pormask. Ett fotografi. Olycksbådande musik. En mapp med många papper. Ett födelsemärke. En jättestor näsa. Fler mustascher. Foton på kvinnolik.

– Vem är misstänkt?
– Alla. Ingen.

Nämen, nej, inte kan han jogga mitt i vintern utan mössa! Cigaretter. Mer cigaretter. Händer som greppar händer. Rödsprängda ögon.

– Vad hände henne?
– Anklagar du mig?

Fler foton. Sår som blöder. Plåster. Oj, samma sår blöder igen. Nytt plåster. Porer. Stora näsor. Många födelsemärken. Många mustascher. En gammal hand greppar en ung hand.

– Men kär blir man inte. Fast det vet ju du bättre än jag, mamma.

Ensam man smyger omkring i förmodad mördares hus. Olycksbådande musik. Hjälp, en skugga! Ah. Det var verkligen bara en skugga. Näsor. Närbilder. Rynkor. Tänder. Blod på läppen. Inte blod på läppen. Blod på läppen igen. Långa blickar. Nej, ska han ta in ved som ligger ute i snön, vem har lagt huggen ved ute i snön? En annan mapp med många papper. Närbild. Porer. Rynkor. Champagne.

Jag undrar om de som inte satt på första raden upplevde alla näsor lika starkt som jag.

Det var det, ja. Ska man se den? Jadå, det är relativt snabba 143 minuter.

Det finns en scen i filmen som skiljer sig från alla de andra. I den är replikerna lätta och naturliga, Nyqvist har flera ansiktsuttryck och är riktigt rolig. Tänk om filmen hade gjorts på det sättet. Ni som ska se den: koncentrera er och njut när han kommer in i Salanders lägenhet och frågar efter kaffe.

Nu till dagens fråga: varför låter det ofta i svenska filmer som om replikerna läses av en illa programmerad robot? Vi fick se en trailer för en annan, kommande, svensk film igår. Där hör man en skådespelare i full fart ropa:

– Gärningsmännen är kvar på detta våningsplan!

Vad skulle han ha sagt istället?

(SvD håller inte med mig. DN håller med mig lite mer.)

Uppdateringsfråga
Bengt sätter i kommentatorsbåset fingret på pudelns kärna och picken över i:et — ”Kan det inte (till viss del) bero på att vi kan språket så bra? Och att taffliga repliker på engelska, danska eller franska ’köps’ av oss på ett helt annat sätt.”

Finns det några tvåspråkiga bloggläsare som kan svara och filosofera i ämnet?

{ 28 kommentarer }