Slantsinglingen är verkligen på utdöende.

När jag i förra veckan skulle singla slant i Vi i femman-studion (långt innan jag gjorde fel och alltså fortfarande var på bra humör) för att bestämma vilket lag som skulle börja i buren, hade jag ingen slant. I fickan fann jag däremot min farfars medalj för tapperhet i fält (en lång historia som jag tar en annan gång). Så den singlade vi.

Sten Stenson hette han minsann, farfar.

– Singla? Vaddå singla? Varför säger man så? undrar allmänheten nu.

”Uppkasta en slant eller dylikt [medalj!] i luften på det sätt, att han hastigt och många hvarf svänger omkring sig sjelf, tills han åter faller ned.” (Textexempel, SAOB, 1854)

Äh, det är inte så intressant, faktiskt. Det kommer av det gamla dialektala ordet svingla, som betyder ”sväva” eller ”segla genom luften och svänga”. Då är det roligare att få veta varför det heter ”krona eller klave” och vilken sida som är vilken. Jag ber om ursäkt, för nu blir det verkligen inte pedagogiskt.

Kronan är framsidan med en bild på regenten. Den sidan kan också kallas för ”gubbe”:

Krona (utan krona) och klave (med krona). (Pengen 1976–2000.)

Klaven är baksidan med t.ex. riksvapnet (eller en solnedgång). Den kan oavsett om det finns pilbågar eller pilträd på, kallas för pil.

Krona och klave. (Specialmyntet från 2009.)

Men hur funkar det här när vi idag är mer fokuserade på att berätta på Facebook vad det blir för mat, kolla att kalsongerna syns lagom mycket och hela tiden måste leta efter läsglasögonen? Vi tappar förstås tråden och kommer inte ihåg vad som är vad! Men det är då fan inte så konstigt:

Klave och krona. Precis som på det gamla myntet är det så att klavesidan har en krona och kronansidan inte har det. Upprörande!

Okej, kronansidan heter krona för att regenten de facto har en huvudkrona nere i Livrustkammaren. Men klavesidan heter sedan urminnes tider klave för att mynten på baksidan en gång hade en stiliserad sköld som såg ut ungefär så här:

Men det här är inte en sköld (den hade funkat dåligt i så fall) utan en kreatursklave – som man hängde runt halsen på kreatur.

Så. För att förvirra ytterligare tar vi väl in gubbe och pil också?

Pil och gubb… eh?

Idag fyller Gene Kelly 100 år. Visserligen är han död, men vaffan. Jag njuter fortfarande så vansinnigt av hans regndans i Singin’ in the rain att jag måste titta på snutten lite då och då. Faktum är att just den här scenen var en av de första som löste problemet med att en skådespelare plötsligt avbryter dialogen för att sjunga och dansa (gärna till orkestermusik) – det gjordes i denna scen liiite naturligare i och med att Gene Kelly börjar med att överlyckligt och nyförälskat nynna melodin där han går på trottoaren.

Gene Kelly var sjuk och hade hög feber när scenen spelades in. Hans kostym var av ylle – som krympte av vattnet. 

Debbie Reynolds som han pussar var förresten bara 18 år här. Sedermera blev hon äldre och mamma till Carrie Fisher (prinsessan Leia i Star Wars). Och om man tittar på Gene Kellys karriär, så har han jobbat med precis alla; en av de första var Mary Martin, som var den än en gång tv-aktuelle Larry Hagmans mamma.

Gene Kelly och Fred Astaire var inte konkurrenter som man kan tro, utan mer som kompisar som hoppade in för varandra när det behövdes. När Gene Kelly skulle spela huvudrollen i Easter Parade, råkade han bryta benet – så då hoppade Fred Astaire in trots att deras stilar var väldigt olika. Gene Kelly sa i detta ämne så här:

”I work bigger. Fred’s style is more intimate. I’m very jealous of that when I see him on the small screen. Fred looks so great on TV. I’d love to put on a white tie and tails and look as thin as him and glide as smoothly. But I’m built like a blocking tackle.”

Och nu ska ni få höra hur underligt det blir i mitt huvud när jag tänker på Gene Kelly. Blicken försvinner i fjärran och i tankarna går jag omedelbart till Clark Gable och vidare till Cary Grant för att sedan stanna till vid Gary Cooper och slutligen landa hos Grace Kelly, som inte alls var släkt med Gene.

Gene Kelly (1912–1996).

Clark Gable (1901–1960).

Cary Grant, 1904–1986 (i filmen I Was a Male War Bride som måste ha inspirerat 2012 års svenska filmskapare).

Gary Cooper (1901–1961).

Grace Kelly (1929–1982).

Och när jag väl har kommit dit måste jag fundera på prinsessan Graces livsöde i Monaco och vips är jag inne på Björn Borg och associerar vidare till Wimbledon och Mats Wilander som vann Franska Öppnas juniortävling några månader innan U137 gick på grund i Hårsfjärden Gåsefjärden.

Jag hade behövt hängmappar i hjärnan, så är det.

Uppdatering
Om jag hade haft bättre ordning på kontoret, hade jag inte förväxlat ”grundstötningen i Gåsefjärden” med ”ubåtsjakten i Hårsfjärden”. Wikipedia har förstås en rejäl utredning här.

Ni vet hur man i en familj eller i ett äktenskap inte längre behöver kommunicera särskilt tydligt och kan börja fylla i varandras meningar eftersom alla ändå fattar vad man menar eftersom man är en gammal hund som aldrig förnyar sig?

Well. Så är det inte riktigt hos oss.

Sjuttonåringen till sin far, aka min djefla man:

– Kom nu ihåg att du ska ringa till optikern.
– Japp! Vänta, vaddå, varför ska jag det?
– De tog för mycket betalt, bågarna skulle kosta 500.
– Ok! Vilka bågar?

(Att det är han och inte jag eller Sjuttonåringen som ska ringa beror på vem som känner vem mest hos optikern … och på att vissa i familjen älskar att prata i telefon medan andra inte gör det.)

En stund senare plingar det till i min mobil och jag och sjuttonåringen kommunicerar så här:

Vad som hände sedan är typiskt. Den djefla mannen ringer till optikern och pratar en stund, men kommer sedan på att han inte har den blekaste aning om varför han skulle ringa. Han avslutar samtalet. Sedan kommer jag med knäckebröd i munnen:

– *svälj* Ringde du optikern?
– Japp! Åh, får jag smaka? *krask*

Både jag och den djefla mannen är nöjda. Mission accomplished. Jag gör te i köket och skriver en halv artikel. Men sedan sms:ar Sjuttonåringen till mig och frågar hur det var med betalningen. Jag frågar min djefla man:

– Vad sa optikern?
– Va? Vem? Kolla, jag har skrivit tre artiklar på tre timmar! Vet du vad amylas är?
– Japp, la det i Word Feud nyss. Optikern?
– Javisst, nej, de visste inte varför jag ringde.
– Nämen alltså. Pengarna … hade vi fått fel räkning?
– Javisstja! Nej, det vet jag inte. Jag ringer igen!

Observera gärna att allt sådant här sker på ett rasande glatt humör utan någon som helst irritation så länge inte SJ:s biljettköpssystem är inblandat. Måtte bara vår förvirring hålla jämna steg resten av livet. (Vi hade faktiskt fått fel räkning och är plötsligt 1 000 kronor rikare än nyss!)

Vänta nu. Var lade jag knäckemackan?

Det pågår en otroligt fjölig diskussion om vilka som är riktiga nolåttor ”nollåttor”, vilka som är ”stockholmare” och vad som dessutom kännetecknar dessa respektive personer. Och alla på Hawaii har bastkjol.

Jag kan istället som service åt er definiera ostockholmarens kännetecken. Jag må vara född på Danderyds sjukhus, ha bott i Solna, Täby och på Söder, men hur man än räknar så har jag inte bott i Stockholm i mer än fem år. (Att jämföra med t.ex. 23 år i Lund.) Jag är inte stockholmare och vet därmed vad jag talar om, så det så.

1.
Ostockholmaren kör vilse och fel samt onödigt långt.

Med illgrön penna har jag på kartan till vänster ritat in hur gps:en föreslog att vi skulle ta oss av motorvägen för att ta oss till Bandhagen. På kartan till höger har jag ritat in hur jag i verkligheten körde eftersom vi skulle ha legat i vänsterfil för att komma till höger och istället låg i högerfil och hamnade till vänster: på Stora Essingen. Vägen tillbaka upp på stora vägen var avstängd och efter ett turistiskt snurrande på Essingarna fick vi rådet att köra över Lilla Essingen och tråckla oss ut den vägen. Vi fick uppleva trafikstockning, julirusning, broöppning och vansinnigt många karlar som var klädda som på stranden: i bara shorts och sandaler. De var väl 08:or, kantänka.

2.
Ostockholmaren pratar med okända människor på bussen.

Tunnelbanan är på lagning, och då får man åka buss istället. Det är helt ok – men vansinnigt trångt. Någonstans i södra förorterna klev en gravid tjej med blod på tröjan på buss nummer 19. Jag fick obehagliga associationer och ville ropa på kokande vatten och sterila handdukar, men hejdade mig när jag såg hennes karl.

För han, han blödde överallt! På händerna, på magen, på näsan – och då såg jag dessutom att den gravida tjejen hade ett skrapsår på ena benet, stort som en tallrik med spagetti och köttfärssås. Karlen satte sig mödosamt ner på en plats som var full av grönsaker medan den blödande, gravida tjejen stod upp. Jag sa f’låt och ’schäkta och tog mig fram till dem och frågade hur det var fatt – som vore jag en utomsocknes fembarnsmamma.

– Det har ju varit bättre.
– Men vad har hänt?
– Vi har råkat ut för en olycka.
– Olycka … bilolycka? Cykel?
– Moppe. Kolla hans sår.

Karlns sår var ett hål Ett blödande hål i magen. Jag drog efter andan.

– Men ni måste ju till sjukhuset!
– Vi är på väg.
– Per buss?
– Ja, vad ska man göra? sa tjejen och tog fram en cigg och en tändare som om det var 1920 och man fick röka överallt.
– Jag måste röka. Nu. Ge hit, sa karlen och sträckte sina blodiga händer mot tjejen.

Sedan tog det tvärt slut: de beslutade sig för att gå av bussen och röka lite. Jag sa ”men” och ”skaninte” samt ”kanjahjä”, men vips var de borta. Och då satte de andra passagerarna igång att prata – de som inte hade reagerat alls nyss, de som satt kvar på sina platser och inte reste sig för en blödande, gravid kvinna – och de var upprörda. Men de pratade inte med varandra utan bara rakt ut i luften ungefär som när man sår gräsfrön.

– De var påtända.
– Det var ingen olycka.
– Har dom knarkat får de skylla sig själva.
– Röka och vara gravid och knarka och allt på en gång! Tsk!

Eh.

3.
Ostockholmarna står gärna i tunnelbanan.

När jag och Sjuttonåringen idag såg två drygt 100-åriga tanter kliva på tunnelbanan och med vitnande knogar klamra sig fast vid varsin tunnebanevagnsstolpe, reste vi oss upp. Jag till och med förvånade mig själv med att nia dem, men kom sedan på att de ju var gamlingar i plural och att det ju måste ha varit den egentliga orsaken till niandet.

– Vill ni hellre sitta? Vi står gärna för vi har suttit hela dagen och det är ju lite kul att öva på att hålla balansen när tåget kränger.
– Oh, tack, knarrade tanterna och satte sig ner.

Eller, rättare sagt: en av dem satte sig ner. För den andra hann inte – en tjej i 15-årsåldern som måste ha lekt stolleken på livets alla barnkalas, kastade sig fram och snodde platsen som jag lämnade. Sedan satt hon kvar där med musik i öronen när jag gestikulerade till henne att det var bättre att den 150-åriga tanten fick sitta.

4.
Ostockholmare äter sushi helt orutinerat precis i dörröppningar och inte lite diskret bakom en pelare.

Japp, vi går i vägen, står stilla på fel sida i rulltrappan och krockar i dörröppningar och stannar plötsligt och står stilla mitt på trottoaren utan förvarning. Och det står vi för.

5.
Ostockholmare rör sig gärna i 100-personersflockar och tittar upp mot hus som sägs ha intressant arkitektur.

Detta kvartershörn är intressant för att husen är av helt olika stil. Och alla människorna på bilden ingår i mitt sällskap – en liten smidig församling.

6.
Ostockholmare stirrar och tappar hakan och pekar och säger KOLLA! precis hela tiden.

Ser ni mitt nöjda leende: vi satt på rad 0! (Noll!) Strax pekar jag och ropar ”kolla!”.

Pjäsen som vi såg på Dramaten (för det är där jag ler som mest, i alla fall utanför basketplanen) var ”Doktor Glas” med Krister Henriksson i den enda rollen. Under de stående ovationerna busvisslade jag så att mina bänkgrannar tog sig åt hjärtat och Krister Henriksson ryckte till och log mot mig – så stort och brett log han att jag tog mig åt hjärtat.

Här höll jag på att dra till med att ”ostockholmare busvisslar på finteater”, men enligt sufflösen som nästan satt i knät på oss, gör folk det hela tiden. Äsch. Aldrig får man vara riktigt nöjd med sina fördomar och sin förmåga att dra folk över en kam.

Men alla på Hawaii har bastkjol.

Klockan 22:22 ikväll står jag förmodligen och duschar efter basketträningen. Jag ska då till vargmånens ära yla mot duschens strålar så att vattnet gurglar sig i halsen som en sprittande och livlig symbol för den magiska januarimånaden när man ska tänka positiva tankar och (tydligen) tända rökelse, klä sig i skyddsamuletter och affirmera diverse strunt.

För det är vargmåne i natt, särskilt klockan 22:22. En jättebamsing till måne! Störst på hela året!

Faktum är att det verkligen är fullmåne och att fullmånen i januari verkligen sedan urminnes tider (i alla fall sedan indianerna regerade i det som blev USA) kallas vargmåne. Månens ellipsbordsformade väg runt jorden gör att månen just nu är som närmast oss – vilket kallas perigeum. (Motsatta punkten kallas apogeum.)

Däremot vet vi inte om månen verkligen påverkar oss som det sägs ibland eller om monster och varulvar blir till under fullmånen eller om de då bara av praktiska skäl kryper fram ur sina hålor – det ju blir så himla ljust utomhus när det är fullmåne. Vi vet heller inte om vi verkligen blir galna av fullmånen eller om vi sover ovanligt oroligt och ligger vakna och funderar på lifvet hela natten. Jag kan kanske dricka en potta espresso vid elvasnåret ikväll för att i morgon kunna berätta hur förfärligt dåligt jag sov? Eller hur absurt romantisk jag plötsligt kände mig?

Faktum är i alla fall att om man blir inspirerad av vargmånen (wolf moon) och känner för att skriva en bok, en dikt, en låt och ett eller annat filmmanus kan räkna med att det och alla andra konstverk i sammanhanget redan är gjorda. Här har ni min om än långsökta men i alla fall alldeles egna vinkling:

Ser ni? Det är ju Wolffs måne.

_______

Uppdatering strax efter 22:22!

Nä, så himla stor var den inte. När jag gick ut och kollade såg jag bara detta:

Måne. Bara som en blek basketboll liksom.

Min djefla man påstod att han såg Orions bälte:

Men så zoomade jag lite och stödde kameran mot en stege så här:

Med spettet där bakom hackar vi bort is överallt.

Och då! Då vaknade månlandskapet till liv!

Kolla, det är ju rena rama Las Vegas där uppe!

_____
Uppdatering igen:

En av kommentatorerna heter Lupus Lupus. En annan heter Luna. När de kommenterar strax efter och före varandra står det som Lupus nyss påpekade:

Luna Lupus

Lattjo!

]]> http://www.lotten.se/2011/01/en-jattefull-vargmane.html/feed 27 http://www.lotten.se/2010/05/twittra-mejla-blogga.html http://www.lotten.se/2010/05/twittra-mejla-blogga.html#comments Mon, 03 May 2010 08:34:16 +0000 Lotten Bergman http://www.lotten.se/?p=1951

Tillägg:
Idag (tisdag) ramlar det in mejl och kommentarer från dels några som bittert har insett att de läste detta för sent, dels några som är tacksamma för att de läste bloggen före midnatt. Rotavdraget och dess ansökan som inte måste skickas till Västervik engagerar mer än jag någonsin hade kunnat ana. Ok, nu kan ni läsa från början:

______________

Sent igår kom ett mejl från en kompis som just hade insett att måndagen (idag) hade en ny upplevelse att erbjuda: en 30 mil lång bilresa till Västervik och en 30 mil lång resa hem igen. Och hon ville ha ressällskap.

Jag är inte den som är den – det kan ju hända en himla massa spännande saker på 60 mil! Så jag bestämde mig för att hänga på eftersom inga deadlinar störde sikten. Däremot blev jag lite osäker på anledningen till resan: ett besök på Skattekontoret i Västervik. När det finns slott och skärgård? Vabaha?

Roten till det onda var gårdagens radioprogram ”Plånboken”, där de sa att om man har rot-avdrag från första halvåret 2009 så måste det vara inne hos skattekontoret i Västervik måndagen den 3/5. Så här lät det (jag har filmat datorskärmen för att, hm, spara tid):

”Det måste till Västervik. Det finns ingen återvändo där, va!”

– Näääää, tänkte jag. I dessa tider? När man nästan kan snida en träskulptur och komma halvvägs till månen om man bara har en dator?

Även på själva blanketten står det att den måste till Västervik.

–Näääe, tänkte jag igen.

Jag slängde snabbt ut en fråga på Twitter – men förväntade mig inte något eftersom jag är en bedrövlig twittrare som bara skriver fel saker och inte får respons på nästan något. Men si! Tack Pipopp!

Då försökte jag kolla på Skatteverket.se, men fann ingen aktuell information. Jag skickade några mejl, och fick snabbt svar:

”Vi har mottagit ditt e-brev och kommer att svara på din fråga/behandla ditt ärende inom ca 5 arbetsdagar.”

– Nääääe, tänkte jag ännu en gång, medan min stackars kompis förberedde sig för 60 mils bilfärd.

Och så ringde jag lite hit och dit och hittade rätt – och fick rätt. Jag bad om ett bekräftande mejl från Skatteverket, vilket kom omedelbart:

”Hej!
Ansökan om SKV4501 Ansökan om skattereduktion kan lämnas på närmaste Skattekontor under dagen. Ansökan anses då ha inkommit till Skatteverket den 3 maj 2010 trots att den skall handläggas i Västervik. Skatteverket kommer att stämpla den som ankommen och vidarebefordra den till Skattekontoret i Västervik för handläggning.

Med vänlig hälsning
Maria Persson ”

Då skrev jag till Sveriges Radio (som borde stå i skamvrån för en hel del, bl.a. att de inte vill heta SR längre) och frågade varför Björne Sjökvist sa som han sa i klippet ovan:

”Se till att den [blanketten] är i Västervik senast den 3 maj. Där finns det inga anståndsmöjligheter eller nånting. Skicka in den!”

Han mejlade till sitt försvar:

”Jag har lyssnat och det vi säger kan missuppfattas. Bakom mitt uttalande (och förmodligen också Annikas) låg att det kan vara ’risk’ med att lämna ansökan tillsammans med deklarationen eftersom det tar ta tid innan alla papper är sorterade. Jobbet ska ändå göras i Västervik och det här kan bli ’eftersläntrare’. Någon risk för att man inte ska få sina pengar finns emellertid inte om ansökan har kommit in till något av våra kontor i rätt tid. Det är alltid bra om ärenden av olika slag hamnar på rätt ställe från början.

Björne”

Ungefär samtidigt fick jag ännu ett mejl från Skatteverket eftersom jag ju hade använt mig av alla kanaler jag hittade, då när jag nu inte hade tid att vänta i fem eller fler arbetsdagar:

”Hej!

Självklart ska hon inte åka till Västervik. Det räcker att hon lämnar in
den på ett skattekontor. Det spelar ingen roll vilket. Hon har alltså på
sig fram till 24.00 idag den 3 maj att lämna i ansökan SKV 4501.

Vänligen
Henrik B Jönsson”

Och så engagerade sig fler twittrare:

Tack Bengoboy, PK och Yttergren!

Och vart vill jag nu komma med allt detta?

Jo, att det här faktiskt är ett problem i informationssamhället – som ju skapar så mycket möjligheter att vi inte ser möjligheterna på grund av alla möjligheter.

• Vi kan läsa på rotavdragsblanketten att den ska till Västervik, men inte att man kan lämna den i Stockholm, Arjeplog eller Åseda.
• Vi hör klart och tydligt på radio att blanketten ska till Västervik och ingen annanstans än Västervik. Man kan helt enkelt inte låta bli att lämna den i Västervik, hörni!
• Vi kan på Skatteverkets sajt inte läsa oss till något annat än att blanketten ska till Västervik.
• Vi kan skicka tusen och åter tusen mejl och engagera statsanställda och radioanställda och fan och hans moster så att deras arbetstid far åt pepparn och så har min kompis möjligtvis sparat en lång bilresa men samtidigt har hon ju begärt ledigt från jobbet idag och ställt in sina möten och skjutit på deadlinarna för att hon ju skulle åka till Västervik.
• Vi kan blogga om det och slösa bort ännu mer tid hos er som har orkat läsa ända hit.

Hade min farmor levt, hade hon trott på det hon läste, trott på det hon hörde och satt sig i en bil och kört till Västervik även om det var 60 mil dit. Det lustiga är att en modern människa som är van vid internet och verkligen gör sitt bästa för att finna nödvändig information också kan fatta beslutet att det ska åkas till Västervik.

Heja teknikens framsteg och hurra samt tutelitut vad kul vi har med ajfånar och paddor och appar och bloggar och twittrar och sajtkompisar! Men … om tio år kommer vi att titta tillbaka på den här fullständigt galna tiden som en enda tidsslukande Jätten Glufs-Glufs.

_______
Uppdatering
Jag har verkligen sinkat hela Skatteverket denna tillräckligt stressiga dag. Nu fick jag ännu ett svar:

”Hej!
Blanketten kan lämnas separat till ett Skattekontor eller ett Servicekontor (inte tillsammans med Inkomstdeklarationen). Inlämnas senast idag den 3 maj senast kl 24:00. Postat och poststämplat den 3 maj räcker inte. Ansökan går inte heller att faxa, skanna in eller skicka med e-post.

Med vänliga hälsningar
Lars Moberg”

Förmodligen finns jag på en svart lista över besvärliga personer nu. Personer vars deklaration bör granskas extra noga, kanske?

_______
Uppdatering onsdagen den 5 maj:

Hej Lotten!
Tack för dina mejl som gjorde oss uppmärksamma på detta!
Vi hade en rättelse i slutet av dagens program också angående detta och beklagar än en gång.
Mvh,
Redaktionen för Plånboken

Hihi, hej alla som behöver lära sig kommunikation! Jag heter Lotten och jag är inte bara bloggare – jag håller kurser!

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.

Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.

Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.

Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.

Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?

Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:

I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)

I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.

Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)

Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:

• vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
• cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
• två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
• grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
• filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
• kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
• kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
• hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Däremot har jag aldrig tappat ett paraply. Det kan ha att göra med att mitt hår blir så vackert lockigt av regn.

Hallsystemet. (Reprisbild från 2006.)

Genom åren har jag då och då beskrivit hall- och frukostkaoset i vårt hus. Men nu har det under flera år varit kolugnt. Alla sköter sig själva och har egna väckarklockor och tar bussar kors och tvärs. Ingen behöver längre blöjor eller vantar som sitter ihop med overallen och nästan alla kan knyta sina skor själva. Ofta kan jag sova ända till åtta! (Förlåt alla ni som inte är egenföretagare och som dessutom har små barn. Förlåt. Men jag lovar att jag lider när jag sitter uppe till två på natten och jobbar.)

Fast i morse var det som på den gamla goda tiden. Förutsättningarna är dessa:

• Jag ska ta nattåget till Umeå ikväll och är vanligtvis spindeln som äter upp alla i nätet.
• Artonåringen har två prov, en redovisning och inlämning av gigantisk uppsats idag.
• Femtonåringen måste ta ledigt från den sista jätteviktiga lektionen idag för att springa och spela match i stadens EEM-cup som pågår hela helgen.
• Tolvåringen måste springa från skolan för att kasta sig på en buss och hinna till sin första match i samma cup.
• Tioåringens busskort är försvunnet och hennes cykel har trillat i småbitar, varför hon måste ta en annan, alldeles för stor cykel.
• Sjuåringen är just sju år och tycker att klockslag är lika nödvändiga som tandborstning, klädpåtagning och läxor – dvs. inte alls.
• Min djefla man är mer förvirrad än professor Kalkyl.

(Själv är jag förstås alltid ett under av skönhet, begåvning och ordning.) Och detta var vad som hände under 45 minuter:

• Jag väcktes av Tolvåringen som viskade ”jag hittar bara en basketsko”.
• Jag sprangs in i en vägg av Artonåringen som inte kunde hitta rätt adapter till sin dator och tydligen hängde hela hans framtid på just denna adapter.
• Upp från källaren kom en kalsongklädd djefla man med en bukett adaptrar som han slängde ner som konfetti i Artonåringens absurt stora ryggsäck. (Den unge mannen kanske hade packat för en vecka i London och har rymt hemifrån nu?)
• Tioåringens cyklatillskolankompis ringde från sin mobil två meter utanför vårt hus och tjoade ”jag har väntat i en kvart nu!” och gjorde Tioåringen stressad, nervös och förvirrad eftersom det var fem minuter kvar tills de skulle åka.
• Sjuåringen dansade sin egen Michael Jackson-dans (inklusive skrevgrepp och falsettpip) för sin grötskål och hade inte en tanke på klocka, läxor, kalsonger eller tandborste.

Sedan ringde Bästisgrannen och bad mig följa med hennes trettonåring till ryggröntgen nu på förmiddagen (nytupptäckt skolios) och så ringde Tolvåringen från skolan och hade glömt sin skåpsnyckel och så ringde en karl som vill att jag ska delta i ett jättemegaskumt projekt och så ringde någon från Finland och ville ha en föreläsning om svenska skrivregler, fast helst på finska.

Nåväl. Vi hittade ett annat par basketskor, Bästisgrannen körde skåpsnyckeln till Tolvåringen på väg till sitt jobb, jag tillrättavisade cyklatillskolankompisen, Sjuåringen blev klädd före sin far, basketspelarna lyckades få med sig sina matsäckar och alla hann med sina bussar.

Men hoho, vem har tagit min tågbiljett?

Tillägg: Jadå, Bästisgrannens trettonåring fick sällskap. Jag bara glömde att rapportera det. Vill ni se röntgenbilden på ryggraden?

Bästisgrannens dotters skolios.

Man kan inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt. Eller hur, va, snälla, visst håller ni med?

För några år sedan hände detta:

Min djefla man satt som vanligt i sitt arbetsrum här hemma och skrev om en marin gråsugga som äter upp tungan på en kalifornisk saltvattensfisk. Klockan kvart över tre kom han på att barnen skulle ha hämtats på dagis för en kvart sedan. ”Nu får jag bannor av personalen, det gäller att ställa in sig lite” tänkte han och rafsade runt på skrivbordet för att hitta telefonen. Han ringde till dagis, men kom bara fram till telefonsvararen. Efter pipet presenterade han sig och sa:

– Hej, jag har blivit lite fördröjd men jag kommer alldeles strax och hämtar barnen!

Men så tystnade han. Den djefla mannen slogs plötsligt av hur det stod till egentligen. Och så svalde han, medan hjärnan gick som en centrifug. Hur skulle han nu trassla sig ur denna situation? Ah, bäst att säga sanningen.

– Öh … fortsatte han till telefonsvararen, öh … ja … nu kommer ni att skratta när ni hör detta meddelande. I morgon alltså. Hrrrm. Jag kom just på att ni inte är på dagis idag. Att dagiset är stängt på söndagar. Barnen är här hemma. Och … hm … det har dom ju varit hela dagen … Vi ses i morgon!

I morse var en liknande, men annorlunda dag eftersom

• endast Femtonåringen hade normal skoldag – med sin nygipsade arm
• Artonåringen skulle gå endast på eftermiddagen
• Tolvåringen skulle gå endast på förmiddagen
• Tioåringen hade studiedag
• Sjuåringen hade studiedag.

Men det var mysigt – barn överallt, även Bästisgrannens son som även han hade studiedag. Tolvåringen ringde plötsligt i panik från bussen eftersom han hade glömt skåpnyckeln och var rädd för bannor, så jag kastade mig i bilen för att curla honom fri från denna nyckelågren. Precis när jag kom hem igen, ringde telefonen från Sjuåringens skola. De undrade nämligen var han var – eftersom han inte alls hade studiedag …

Alltså: man kan visst då inte hinna allt, veta allt och hålla koll på allt? Eller hur, va, visst håller ni med?

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.:

• Svenska skrivregler
• SAOL
• 7 st Skriv för webben
• Grallimatik 
• Språkläran
• Bevingade ord
• Att skriva i tjänsten
• TNC:s skrivregler
• nya Ordboken utg. av Svenska Akademien 
• 15 skavda ex av min egen kåserisamling från 2001.

Tåget och väskan åkte mot Arboga och vände, så en stund efter att jag gick av stod jag i full snöstorm på stationen igen och inväntade tåget för att hoppa på och eventuellt norpa åt mig väskan. Tyvärr var  tåget då en timme försenat … och ingen väska syntes till.

Jag har ringt till stationernas caféer eftersom SJ rådde mig att göra det. Sedan kan SJ inte göra mycket mer eftersom det inte är SJ:s ansvar längre, detta med förvirrade, halvsovande passagerare, som störtar av tågen utan sina persedlar. Då ska man vända sig till Bagport (coolt namn, mindre coolt vad gäller funktionalitet) – det företag som hanterar kvarglömda effekter. Och så ska man söka bland glasögonfodral och köttsågar och handskar hääääär. Hittar man något som låter bra (travel effects bag kabin) så klickar man på den raden och får upp …

… väskans färg. Men inte mer. Jo, öppettider och telefonnummer. Men vad händer när man klickar på den röda rutan som heter ”request info”? Nada. Nothing. Ingenting. (Klicka om ni vill se hur lite det finns att se.)

När man ringer till Bagport under de fantastiska öppettiderna, säger en automatisk röst att det är så många som ringer och att jag måste försöka senare. (Det är faktiskt inte så konstigt att många ringer om man bara får ringa 08-501 255 90 mellan 12 och 16 må–fr.)

När man mejlar till Bagport, får man per automatik veta att de snart (inom 48 timmar) ska svara. Vilket de inte har gjort på *räkna räkna* snart 120 timmar.

 

Jag har med ett fantastiskt tålamod pratat lugnt och försiktigt med SJ:s kundtjänst och påtalat bristerna i detta system och jag har pejlat läget via SJ_AB på Twitter och jag har fått tips och hjälp av Twitterfolket, men faktum kvarstår: det är svårt att komma i kontakt med Bagport. Och det är ett sanslöst dumt system som gör att ingen vet

• om min väska är upphittad någonstans
• när SJ (se, där har de i alla fall ansvar!) skickar väskan till Bagport
• hur lång tid det tar innan jag och Bagport upprättar kontakt när väskan väl är hos Bagport.

Väskan är inte låst och det finns kontaktuppgifter lite här och där i den och innehållet är inte stöldbegärligt annat än för lingvistnördar och envisa språkpoliser. Jag är ju dessutom beredd att köra flera timmar i snöstorm (hinner inte ta tåget) för att plocka upp väskan! Ge mig ett telefonnummer bara!

______
Puh. Nu har jag pratat med Bagport. De har inte fått in någon väska med böcker, säger datorn. Men en väska som är full med kryddor och böcker av Paolo Roberto, vill jag kanske ha den istället?

Uppdatering:
Plötsligt får jag ett svar på ett mejl som jag skickade idag. Det mejl som jag skickade för fem dagar sedan har jag inte fått svar på. Jag blir väähäääldigt Niad:

”Hej!
Med anledning av Er förfrågan vill vi härmed meddela att vi tyvärr inte har fått in den väska Ni söker hit till hittegodsavdelningen.

Det kan ta ca två veckor innan vi får in allt hittegods. Om Ni önskar upprepa Er förfrågan angående ovannämnda gods om ca en vecka eller liknande, så ber vi er bifoga tidigare korrespondens (dvs nedanstående e-mail)! För att underlätta vid en förnyad förfrågan, vänligen komplettera med: vilket märke det är på väskan, namn på böckerna, finns det någonting annat i väskan än böcker, finns Era namn/adressuppgifter på eller i väskan.

Med vänlig hälsning
Carina Leek”

Jag svarar väl med en länk hit?
____
Uppdatering 2/2:
Jag svarade igår med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan. Nu kom detta från Bagport:

”Hej!
 För att kunna konstatera om vi fått in väskan Ni söker, skulle det underlätta om Ni kunde återkomma med kompletterande uppgifter.
Vad är det för slags böcker i den?
Bifoga även gärna tidigare korrespondens (dvs. nedanstående e-post)!

Med vänlig hälsning
Maria Nyhlén”

Jag svarar väl med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan … igen?