Well. Igår berättade jag att jag hade en förmodad blodpropp i vaden, vilken måste botas (åtgärdas?) med blodförtunnande medel som jag måste injicera på egen hand med egna händer, egna ögon och eget förstånd.
Fem sådana här sprutor ska man ta.
Huuuuuuuuuur kan de lämna detta ansvar åt mig? Jag som tappar julklappar, trillar i trappor, glömmer bort mina barn och inte ens kan gå som en normal människa?
Svar: Det kan de för att det ju är skitenkelt. Man tar tag i överflödsfettet (som det egentligen inte heter) på magen och nyper till, sticker in kanylen och sedan trycker man bara in meducinen. Som Pippi Långstrump hade sagt.
Häpp! (Ni ser att jag har landskampströja på mig?)
Jag slappnade av allt jag kunde, nöp till, stack och tryckte och vips, satt medicinen i magen. Jajajjaaa, jag vet att många gör detta varje dag – hej diabetiker – men för mig är detta precis lika spännande som att få gå på fotbollsmatch i verkligheten eller prya som kirurg. (Förlåt. Praoa.)
När man har sprutat måste man knipsa av nålen, som sparas i avknipsaren för att inte sprida dödens pest över världen. Väldigt intressant.
Yr av sprutlycka såg jag sedan coach Erik sjunga nationalsången som ingen annan.
Medan Zlatan förberedde sig för mord. Eller nåt.
Matchen gick ju helt åt skogen och är inget att blogga om. Gaaaah. Nollnoll och ingen fick ens ett utbrott värt namnet. Matchen tittade vi på tillsammans med fyra tvåmetersspanjorer som spelar basket här i stan. De fick lära sig allt om ”fredagsmys”, även om jag lurade dem att bearnaisesås ingick i konceptet.
Nyss hittade jag en av basketspelarna på badrumsgolvet med Artonåringen. En viss jättehård fotknöl skulle elimineras för att säkerställa matchen nu på söndag. Och vad sa jag? The queen of all oneliners?
– How do you feel?
{ 23 comments }
