Inlägg taggade med:

fotboll

Jag är inte Zlatan

av Lotten Bergman den 16 november 2011

Jag håller på att läsa Zlatans bok. (Vilket hade faktiskt varit en bättre titel eftersom man säger så och inte ”Jag är Zlatan”, som den ju heter egentligen.) Det är – som ni säkert har läst om på annat håll – en bok om hans innehållsrika liv och ett par uppgörelser med några personer som han inte riktigt gillar.

Det struntar jag faktiskt blankt i. Så vaddå, Fredrik Ljungberg ditten, Pep Guardiola datten. Pfah. Tssst. Barnsligt. Ge mig hellre

  • långa beskrivningar av hur det känns att träna skiten ur kroppen – att orka springa ett varv till trots blodsmak i munnen och mjölksyra upp till öronen
  • tips på hur man hanterar de mörka stunderna när bollen inte studsar som man vill
  • utläggningar om hur man tänker när man är så nervös att spelet påverkas
  • bruksanvisning för hur foten ska vinklas för att den där finten ska funka och hur man dämpar en stenhård passning.

För säkerhets skull: jag menar alltså allvar. Jag vill verkligen läsa det som jag beskriver här ovan och är inte ironisk. Lite mer om den här känslan, direkt ur boken:

Det är väldigt intressant att läsa om hur Zlatan alls inte var ett bollbegåvat underbarn som liten parvel – han var ordinär, om än träningsflitig. Under några år ansågs han så besvärlig och dribblingstokig att föräldrarna till killarna i hans lag gjorde en protestlista för att han skulle kickas.

Skäms på er, idioter! Vuxna människor! (Nu är jag allvarlig igen: de där figurerna ska skämmas.)

Meeeeeeeeeeen. Maken till sensation seeker har jag då aldrig stött på. Dumma, dumma, dumma Zlatan som i tonåren stal cyklar på löpande band. Alla cyklar som vi har fått stulna har trasslat till vårt liv så vansinnigt att jag, när jag läser om Zlatans tjuverier, läser morrande, grymtande, huffande, puffande och väldigt ilsket. Och så kör han fort med sina bilar också. Dummer. Grrrr, huff, puff. Inte coolt – inte ett dugg coolt. Och inte oskyldigt. Grrr.

Men jag ska minsann inte vara sämre. Nähedå. När jag ger ut mina memoarer i 95-årsåldern, ska jag faktiskt berätta om hur jag satte mig upp mot samhällsreglerna och bröt mot konventionen i en hotellbar tisdagen den 15 november 2011:

 

Det var jag, Staffanåallan, Dieva, PK, Pysseliten, Skogsgurra, hakke med litet h och Hyttfogden. Skogsgurra var så skön. Han tog på sig spenderbyxorna och bjöd laget runt säkert femti gånger. Plötsligt stoppade hakke fingrarna i munnen och bara blåste till. En busvissling. Skogsgurra ville inte vara sämre och visslade till. Utan fingrar till och med. Pysseliten skulle precis till att visa hon också, när värsta monsterkyparen dök upp som en bredbent kung med armarna korsade över bröstet.

– Va? VAD GÖR NI? röt han.
– Vi har bara en liten busvisslingstävling, skojade Skogsgurra.

Vi hade ingen busvisslingstävling. Hade vi haft en busvisslingstävling hade vi överröstat både musiken och sorlet. Och jag hade vunnit förstås. Jag är en mästare på busvisslingar.

– Det är förbjudet att vissla. Det är förbjudet att ha busvisslingstävling. Förbjudet. Hör ni det? FÖRBJUDET! FÖRBJUDET!

Han knep ihop ögonen samtidigt som han stirrade på oss. Rent hat. Vi bara log tillbaka eftersom vi trodde att han drev med oss. Sedan vände han och klampade iväg. Bam bam bam sa det i golvet.

 

Känner ni stämningen? Ser ni framför er hur vi som har så trevligt tillsammans blir osäkra och ser på varandra som för att söka stöd? Och hur vi tittar på våra till munnen halvvägs lyfta fingrar som för att fråga dem: Får man? Ska vi? Vågar vi?

Självklart vågade vi inte busvissla mer. Vi stjäl inte cyklar och kör inte bil i 250 heller. Men lite är vi som Zlatan trots allt, för vi kan kramas:

Så nu har vi förklaringen till Tommy Söderbergs något underliga, hjulbenta, vaggande gångstil; han kunde inte gå ordentligt för att han gick ju omkring med ständigt brutna revben.

– Aj. Aj. Aj. Jag håller mig här borta på kanten. Aj. Aj. Aj.

– Aj. Aj. Aj. Jag håller mig här borta på kanten. Aj. Aj. Aj.

{ 45 kommentarer }

När Sverige slog Holland – For Dummies

av Lotten Bergman den 12 oktober 2011

Jajajaja, ni bryr er mer om politik och ekonomi samt kanske lite mögel.

Men ni förstår att det här med att Sverige i EM-kvalet slog Holland med 3–2 är så stort och fantastiskt dramatiskt att man om ett par år kommer att dra upp det som när Björn Borg vann Wimbledon för femte gången eller när Ingemar Stenmark föll, reste sig upp och åkte ner och vann.

(Protester mottages i kommentatorsbåset.)

Men nu tar vi det så här: hur ska alla som struntar i fotbollen stå ut imorrn på jobbet när alla vi andra inte kan sluta prata om hur underbart det var på Råsunda igår? (Se där ett tips till er som är som jag: säg ”så underbart det var på Råsunda igår” och alla kommer att tro att ni var där.) När ni har pluggat in alla mina fakta här, kan ni övergå till att läsa i t.ex. SvD och DN och faktiskt förstå vad de skriver där.

Mina fem tips till alla ointresserade som ändå vill hänga med

1.
Det är alltid helt riskfritt att hylla Olof Mellberg.

"I want you" säger han, och jag tror att det är till mig.

"I want you" säger han, och jag tror faktiskt att det är till mig.

Om man undviker att tala om hur sagolikt vacker karln är och istället citerar gårdagens tv-kommentatorer, kommer alla runt fikabordet att häpna. Säg: ‎”han slänger sig som en hockeyback käkar puck”. Om någon sedan undrar vem som kan ta över hans roll i framtiden – han är 34 år – kan man säga: ”Ptja, Mikael Lustig gör ju jobbet på kanten väldigt bra.” Uppdatering: Mikael Lustig ger 3–2-målet till en bollkalle. Solskenshistoria.

2.
Det är viktigt att veta att Anders Svensson och Kim Källström har slagits om en och samma plats på planen.

Anders Svensson. (Ni ser cykelbyxorna under shortsen? Det är modäärnt.)

Anders Svensson. (Ni ser cykelbyxorna under shortsen? Det är modäärnt.)

Nu får de spela båda två – och förutom att Kim igår satte en frispark (vilket är som en straff fast mycket längre bort och med massa försvarare uppradade en bit längre fram), så var han alldeles förträffligt vältalig som intervjuoffer och sa bl.a. ”klang- och jubelföreställning”. Enligt Anders Svensson är Kim den mest allmänbildade i laget. Enligt mig har han de starkaste lårmusklerna.

Kim Källström och hans ben.

Kim Källström och hans ben.

3.
Johan Elmander och Sebastian Larsson sprang som tokar igår – som vanligt. Enligt tv-kommentatorerna ”minst ett maratonlopp”, vilket innebär att de båda har slagit världsrekordet. (Ett maratonlopp är drygt 4,2 mil och de bästa springer denna absurt långa sträcka på två timmar. En fotbollsmatch pågår i drygt 90 minuter.)

"Vem, jag, mig?" säger Elmander. (Vilket kanske betyder att det är honom Mellberg pekar på.)

"Vem, jag, mig?" säger Elmander. (Vilket kanske betyder att det är honom Mellberg pekar på.)

Johan Elmander såg till att en holländsk grabb fick bollen på handen i straffområdet, vilket per automatik betyder straff. Då klev Sebastian Larsson fram och satte bollen i det hörn där målvakten inte var. Listigt.

"Ska bara hämta ett plåster till pekfingret" säger Sebastian Larsson här.

"Ska bara hämta ett plåster till pekfingret" säger Sebastian Larsson här.

Här saknar jag dock information:

  • Varför fick just Sebastian Larsson skjuta straffen?
  • Är han en van straffskytt?
  • Har han ovanligt starka nerver?
  • Har han mutat coach Hamrén?
  • Har han pratat med Staffan Tapper så att han vet vad han ger sig in på?

4.
Vi har sedan evigheter bara en målvakt och han är en mager långstånk som heter Andreas Isaksson.

Andreas Isaksson. (Men sickna smala fotleder!)

Andreas Isaksson. (Men sickna smala fotleder!)

(Naturligtvis finns det en andremålvakt men denne någon är helt osynlig. Den som senast gjorde väsen ifrån sig var Rami Shaaban som hade snygg skäggstubb.) En gång sköt Kim Källström en boll rakt i huvudet på Andreas Isaksson – och när Källström skjuter, då ska man inte stå i vägen. (Låren, låren.) Isaksson föll som en fura och blev tvungen att stå över ett par matcher.

5.
Det allra coolaste under gårdagsmatchen var ändå inte de tre målen, alltså

  1. Källströms frispark
  2. Larssons straff
  3. Toivonens fjuttskott med fel fot.

Nej, det var en fräckis (inte rolig historia med ekivokt innehåll) av Rasmus Elm i 86:e minuten. (Han som är multibegåvad eftersom han även är bra på att få iväg bollen med armarna, och därför är den som ska göra alla inkast. Med ansats!)

Rasmus Elm kroppsfintar, tror jag.

Rasmus Elm kroppsfintar, tror jag.

Sverige hade frispark från sidan, säkert 45 meter från målet. När alla spelare kliade sig i huvudet och ställde upp i formationer och funderade på hur de bäst skulle stå för att stå som bäst, stod Rasmus Elm lite i skymundan och gjorde ingenting. Plötsligt såg han att alla var fokuserade på sina braiga placeringar och sprang raskt fram och tjongade iväg ett jätteskott som ingen var beredd på. Tyvärr lyckades Hollands målvakt få fram ett långfinger och peta bort bollen och tyvärr, tyvärr finns inte detta med på någon youtubad filmsnutt. Än.

Vi avslutar med dialogen mellan två tv-journalister:

– Hur upplevde du detta drama?
– Det var verkligen ett drama, otroligt dramatiskt.

Jomen, jamen. Det var ju det jag sa.

_______
Uppdatering

Glenn Strömberg hyllade bollkallen David Weinfelt redan strax efter matchen igår:


Lägg även märke till hur landslaget är synkroniserat som konstsimmare vid ca 1,30.

{ 58 kommentarer }

Sverige mot Finland i ödesmatch

av Lotten Bergman den 7 oktober 2011

Och det är inte hockey. Om vi snackar Sverige mot Finland i hockey, ja då är det blott och enbart tokmatchen i VM 2003 som gills – där vi låg under med 1-5 och vann med 6-5.

Nu ska jag dra på mig en nätbrynja landslagströja, pyscha upp en lättöl och sprätta chips på familjen. Om det händer nåt kul, så hörs vi senare. Annars deppar vi ihop och hörs i december, ok?

Uppdatering med spännande kuriosa
Ja, puh, vi vann med 1-2 och gjorde alla tre målen. Hur spännande det var och vad som hände rapporterades i realtid i kommentatorsbåset.

Men nu till något intressant: Stopptid i Sportnytt nu ikväll. (Ni som inte vet: ”Stopptid” är idrottshistoria — gamla bilder, forna idrottsmän, hackiga filmer och underbara anekdoter.) I klippet ses Henke Larsson i rastahåret göra sitt första landslagsmål (mot Finland) och Finlands landslag i fotboll under Stockholms-OS 1912 presenteras. De tävlade liksom under rysk flagg men var ändå ett eget landslag – och de ser vansinnigt coola ut med bistra miner och stirrande blickar:

Vi kan döda med våra blickar. Och vinna mot Italien.

Vi kan döda med våra blickar. Och vinna mot Italien.

Tuffingen som står längst till höger heter Algoth Niska, som sedermera blev känd som spritsmugglare av rang. I Stopptidsklippet illustreras detta faktum med vintunnor brännvinstunnor som hälls ut i rännstenen och kreativa män som hinkar upp lite och halsar rakt ur flaskan.

Men Sverige då? Jo, vi kom sist i turneringen och kunde inte ens posera vettigt på lagfotot:

Sveriges fotbollslandslag 1912.

Sveriges fotbollslandslag 1912. Förlåt att vi finns.

{ 34 kommentarer }

– När blev du allra mest förvånad?

av Lotten Bergman den 19 juli 2011

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Lämplig illustration, bara. (Lucille Ball, 1911–89.)

Frågan i rubriken ställde Åttaåringen till mig i förra veckan. Visserligen ställer han frågor precis hela tiden, men just den här har jag återkommit till flera gånger. Oftast ställer han frågorna utan att bry sig om svaren, som ibland kräver stor tankemöda.

– Tror du att jag kommer att få vara med i en film någon gång? (Ja.)
– Hur många människor träffar Magnus Samuelsson på en dag? (Ungefär 23.)
– Varför blir man lång? (För att kunna se ner på sina föräldrar.)
– När äter man mest pizza? (När man är hungrig i 17-årsåldern.)
– Vilka dagar är bäst? (Dagen före.)

Men när blev jag allra mest förvånad?

  • Tekniska landvinningar som att det som syns på datorskärmen plötsligt rör sig eller visas i färg minns jag som vaaabahaaa-ögonblick.
  • Att jag inte kom in på Dramaten (scenskolan dårå) var väldigt underligt eftersom jag ju just då var Sveriges bästa skådespelerska.
  • Varje gång jag sätter en trepoängare på basketträningen blir jag glatt överraskad, för det är bara ren tur – och jag har aldrig tur annars.
  • Jag blev nästan chockförvånad när en gammal klasskompis från Luleå plötsligt ringde på dörren häromåret.
  • När jag i söndags provade ett par av mina gamla pumps från 1988 och inte ens fick ner halva hälen, blev jag faktiskt bara lite förvånad.

En snabb sökning i min dator ger vid handen att av de just nu drygt 17 000 mejlen som jag har skickat sedan 2009, förekommer ordet ”förvånad” i blott 46. Och då handlar det bara om obetalda fakturor och stavfel i tidningar. Varken obetalda fakturor eller stavfel i tidningar borde generera någon som helst känsla av förvåning, så det måste handla om brist på synonymer till ”vansinnig” eller ”besviken”. I alla dokument på datorn förekommer ”förvånad” 878 gånger, av vilka 46 är i mejlen ovan och 832 återfinns i ofärdiga kåserier. Vilket inte är ett dugg förvånande.

Men här har ni en lite förvånad målvakt:

Svaret på frågan i rubriken är alltså ”jag vet inte” — vilket kanske är det mest förvånande av allt, sprunget som det är ur en aldrig svarslös mun.

{ 25 kommentarer }

En himla bra bild från Champions League, bara

av Lotten Bergman den 30 maj 2011

I lördags kollade jag på en hel fotbollsmatch fopollsmatch utan att en enda svensk deltog. Jag satt och stirrade in i tv:n och sa ooooh och ooohoj och nääää samt jaaaaa och män härregu ett par gånger trots att ingen Zlatan boxade ner någon, trots att ingen svensk målvakt tappade koncepterna och trots att inga svenskar passade bollen fel. Det var nämligen Champions League-finalen — alltså finalen mellan de två bästa europeiska lagen. Som i år (liksom några andra år) hette FC Barcelona och Manchester United.

(Halva läsekretsen faller ungefär här ihop av tristess.)

Först lite allmänbildning bara, innan jag kommer till pudelns kärna:

I Barcelona (som man kan uttala [barsa]) spelade Zlatan förra året – men det gick inge bra och han och coachen är fortfarande sura på varann. Det gick bättre för Henke Larsson, som byttes in i finalen 2006 och – VIPS! – passade fram till  Barcelonas båda mål som gav dem segern. Patrik Andersson har också spelat i Barcelona, men när det gäller honom minns jag ju mest hans pappas lår.

I Manchester United (som man kan uttala [män-ju]) har dels Jesper Blomqvist spelat, dels Henke Larsson. Men just nu är jag mest intresserad av Wayne Rooney: en tjurrusande, svärande, tjurig buffel till karl som gör folk arga och som faktiskt får skylla sig själv som han bär sig åt. Men i lördags spelade han som en Fredrik Ljungberg i toppform: han var överallt!

(Ni som fortfarande är kvar här och läser: Rooney sprang förgäves. Barcelona vann med 3–1.)

Men nu till anledningen att jag skriver detta. Ett foto! Kolla här på den stående Mascherano och den mosade Rooney!

(Klicka så blir den större.)

(Klicka så blir den större.)

Se Rooneys högra benskydd, tejpningen, dobbarna och blickarna. Alla detaljer. Fotografen bloggar här och ska ha beröm för att han gör det. Se en annan bild: när Charlotte Kalla i vintras var på väg i mål.

För drygt ett år sedan skrev fotografen om en tv-man (”tv-chefen”) som skällde ut honom när han hade gått i vägen för en tv-kamera och han hade så dåligt samvete för det. Han vet inte det, men jag vet: ”tv-chefen” var Studiomannen.

(Ni som eventuellt har läst ända hit i förhoppning om hotellmögel, köttfärslimperecept eller julkalendergåtor: well, det blir inte mer än så här idag. MEN KOLLA PÅ BILDEN!)

{ 25 kommentarer }

O Zlatan! My Zlatan!

av Lotten Bergman den 17 mars 2011

Mitt arvode för föredraget som jag höll i Milano var 0 kr. (Men jag har föreläst billigare, så det är helt ok.) Däremot fick jag ju flygresa, hotellövernattningar, mat och umgänge samt ett besök på San Siro — Milans hemmaarena. (Se där ett ord med mmaa i mitten. Anteckna det, det kan vara bra att veta.)

Att sitta på rumpan bredbent och slå ut med armarna är inom fotbollen det nya svarta.

Att sitta på rumpan bredbent och slå ut med armarna är inom fotbollen det nya svarta.

Liten förklarande passus till alla som inte gillar sport, fotboll, Zlatan eller Italien nu. Den där Zlatan Ibrahimović är ett unikum och oavsett om man tycker att han mest går omkring och skakar på huvudet och slår ut med armarna och pekar på ögonen som en gest till de ständigt blinda domarna, så kommer han att vara omtalad som Nacka, Gre-No-Li och … (här tog jag en låååång tankepaus för att jag inte visste vilka jag skulle dra upp som lite modernare exempel) … och Tomas Brolin. Samt Henke Larsson. Och Ralf Edström bara för att han var så gullig i ”Fimpen”. Zlatan (ännu en som jag har lagt bort titlarna med) gör mål som ingen annan, har sagolik bollkänsla och tajming – och är ju så där lång som jag gillar.

Arenan San Siro är stor som en rymdstation i Stjärnornas krig. Det fiffiga med den är att den sägs kunna tömmas på tio minuter trots att den rymmer 80 000 människor på en gång. (Lika många som den där lilla kyrkan rymmer, jag berättade om igår.) Det beror på att man kan gå i breda led nerför tolv spiralgångar som sitter på utsidan som jättelika skruvar.

Vi som har köat på Råsunda och Ulleviar (det finns många Ullevi) förstår poängen.

Vi som har köat på Råsunda och Ulleviarna (det finns många Ullevi) förstår poängen.

Vägen till San Siro är däremot inte lika bred och effektiv.

Nålsöga eller flaskhals?

Nålsöga eller flaskhals?

Vi klev över regnvåta kladdpölar, genom trasiga staket, över cementklumpar från 1989 och gick ner oss i allehanda träsk.

Kladd och klet. Men vänta, han i rocken som sträcker ut handen … är det inte …?

Kladd och klet. Men vänta, han i rocken, han som sträcker ut handen … är det inte …?

När vi kom in, upptäckte vi att bänkraderna inte är dimensionerade för stora nordmän utan för små nätta italienskor med storlek 34 i skor. Flygplansstolar är större, om man säger så. Jag (som inte alls är lång egentligen) satt med mina knän i en skrikande italienares nacke och alla stackare som kom sent och skulle in och sätta sig i mitten av en rad fick be en bön, dra in mage och rumpa, hålla andan och gå som på lina, sägandes scusi, sorry, ursäkta, tack och förlåt samt oj, var det din fot.

De stora, starka männen från Örebro som satt bredvid mig visade sig plötsligt vara små pimpinetta prinsessor. Innan de kunde sätta sig ner fiskade de nämligen fram små näsdukar för att torka av de inte alls särskilt smutsiga sätena.

– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?

– Usch, titta så kladdigt, nämen där också, alltså va, ta extra där på kanten, man vill ju inte bli smutsig på sina jeans, ah får jag en till servett?

Så började matchen och till allas vår stora lycka var han ju med. Zlatan. Som ju har känningar i ljumskarna och är sliten och som ju kanske inte skulle vara med eftersom motståndarlaget var Bari som ligger sist och dessutom är rejält avhängt.

Men det gick inte bra. Om Milan hade varit Sveriges landslag hade vi sagt att förbundskaptenen måste avgå eller att Anders/Kim måste bytas ut mot Anders/Kim samt att det var bättre på Gunnar Nordahls tid. Zlatan gjorde två mål som underkändes och vi som var 100 meter längre bort än domaren tyckte att domaren var dum. Dessutom såg vi klart och tydligt hur alla Bari-spelare föll som små fjäderviktare när de befann sig inom en tiometersradie från Zlatans epicentrum. Filmare var de hela bunten. Vår Zlatan passade snyggt, sprang i djupled, snodde bollar, dribblade bort några och föll några gånger.

Ja, och så tappade han ju tålamodet och nöp en kille i magen lite grann. Och blev utvisad.

Hejdå Zlatan.

Hejdå Zlatan.

Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: "Guuu va dom filmar, Barigubbarna".

Ack. Se så ensam han är. Jag ville springa ner till omklädningsrummet och trösta honom och säga: "Guuu va dom filmar, Barigubbarna".

Om jag ska fortsätta att gå på fotbollsmatcher måste jag faktiskt köpa teleobjektiv. Eller se till att jag får vara med på innerplan som när Studiomannen hjälpte mig att gå på studiebesök.

Om man nu ska återvända till själva San Siro-bygget, så har de verkligen lagt ner krut på effektiviteten och inte pyntat med massa onödiga, flådiga detaljer. Allt är i ful – jätteful – betong och sätena är hur obekväma som helst. Allt är fuuuuuuuult. Men de som vill ha bling-bling och fåtöljer går nog inte på matcherna.

Toaletten på San Siro.

Toaletten på San Siro. Det gäller att ställa sig på rätt håll, kan jag tipsa om.

Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.

Efter matchen tömdes stadion verkligen snabbt – se hur det inte ens är fullt i de vindlande cementgångarna i pelarna.

Nå, vem är vår ciceron och guide under fotbollsmatchen? Vem är det som vill gå armkrok och som inte bangar för nästan något?

Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.

Aha. Milans förste svenska pojklagsspelare.

Tillbaka till Zlatan nu. Visst, han gjorde fel. Men bara lite fel.

Jag måste citera lite i Zlatans ära. En snutt ur Walt Whitmans dikt:

O Captain! my Captain! rise up and hear the bells;
Rise up—for you the flag is flung—for you the bugle trills;
For you bouquets and ribboned wreaths—for you the shores a-crowding;
For you they call, the swaying mass, their eager faces turning;

Ah well.

{ 34 kommentarer }

I väntans tider: mot Milano!

av Lotten Bergman den 11 mars 2011

Här sitter jag på Örebros flygplats som är stor som en skokartong. Den påminner väldigt mycket om Kallax eller Arlanda 1973: betongbunker med lågt i tak.

Vad man inte ser här, är ölen.

Vad man inte ser här, är ölen.

Det chartrade plan som vi skulle ha lyft med kl. 09 har blivit smittat av SJ-baciller och kommer inte att avgå förrän kl. 12. (Jag ska alltså åka till Milano med alla ÖSK:s sponsorer för att för dem föreläsa om de nya digitala medierna. Åh vad det är synd om mig som måste kolla på Milan och Zlatan på söndag. Och åh så trist att vara tvungen att åka till Milanos vår.)

Don Tomaso (Thomas Nordahl) och 170 andra män samt i runda slängar tio kvinnor och jag sitter och väntar på bättre tider. Alla känner varandra och de som inte känner varandra ställer sig lite blygt utanför den ryggdunkande massan. Som om de skulle bjuda upp till dans kommer männen i spridda skurar fram till mig och frågar vem jag är. Det måste vara för att jag är så himla snyggt klädd:

Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.

Dagens outfit kallar jag ”Milankollektionen”.

Nu till dagens anekdot.

Min djefla mans pappas morbror hette Gottfrid och var ett stort fan av fotbollsklubben Degerfors. När han skulle resa till Italien skrev han till f.d. degerforsspelaren Gunnar Nordahl, som var proffs i Milano (och vars svärföräldrar han kände lite). Gottfrid frågade helt frankt om han fick hälsa på när han skulle resa till Italien. Gunnar Nordahl skrev tillbaka (det här var på pappersbrevens tid, så ni förstår att allt skedde i god tid och var välplanerat) att jorå, det skulle gå så bra så och att han skulle möta honom på järnvägsstationen. Gottfrid och Gunnar fann varandra och gjorde Milano osäkert under ett par dagar och sedan var det inte mer med det – förutom att de ju fortsatte att vara vänner.

Gottfrid.

Gottfrid.

Har jag mejlat Zlatan och sagt att jag kommer på besök? Och bett honom guida mig i sin hemstad som Gottfrid gjorde med Gunnar? Samt påtalat att jag nog är hans typ? Nä. (Så här låter det förresten när jag gnisslar tänder: schkrrsfxxzzzsch.)

Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.

Thomas och Gunnar Nordahl runt 1950.

Även ni som inte är idrottsintresserade kan faktiskt ha nöje av detta klipp — om inte annat så för polisongerna och shortsen:

 

(En längre version av intervjun finns här.)

Är det förresten något som jag inte bör missa i Milano, tycker ni? Min mamma har gett mig order om att gå ner i tunnelbanan och ta bilder ”för den är jättegammal och skruttig”.

{ 31 kommentarer }

Modern sportpoesi

av Lotten Bergman den 24 januari 2011

En av alla stackars fattiga poeter.

En av alla stackars fattiga poeter.

Eftersom jag missade Sveriges fotbollslandskamp i lördags (vaff… säger några av er, var det inte handboll?) tänkte jag läsa in mig lite på hur det var och vem som lyckades och inte samt hur varmt det var och om någon månne fick ”känningar i ljumsken” eller om mittfältet kom i kläm. Då började jag med de stora tidningarna, till vilka Sydsvenskan naturligtvis räknas. Där finns det en text från TT som är så underlig att man tänker att det är

  1. ett läsförståelsetest
  2. ett poesiexperiment
  3. en lokaltidning i mina trakter
  4. en majlardier i vardande.

Här finns texten. (Som har fått ny rubrik. Först hette den lokalpatriotiskt ”Tre MFF:are från start”. Nu heter den ”Sverige spelade upp sig”.)

Teppanyakihällar i all ära, men den här texten har så mycket mer att ge. Efter en kort men under dessa förhållanden helt normal ingress (”Sverige spelade 1–1 mot Sydafrika i lördagens träningslandskamp i Nelspruit.”) kommer:

”Illa var snubblande nära värre i hettan.”

Jag tänker på stenarne jag lekt och famlar efter ett rim. Det måste komma ett rim! Men nej. Det står:

”Men det tog sig.”

Rena rama Göran Palm – precis som på Louvren ju!

(Klippen nedan visar inte hela artikeln, jag har bara valt ut vissa delar. Klicka på dem så blir de större och läsbarare.)

____

____

Och kan ni se framför er hur Sverige är en döende gädda? Så här:

”Ändå, helt mot matchens gång, kippade Sverige efter andan i halvtid med 1–1 med sig in i omklädningsrummet.”

____

____

Slutmeningen är monumental i sin nybrutalism. Det är en experimentell 70-talspoet med mat i munnen:

Gerndt brände ett jätteläge med tio kvar.”

____

____

Punkt! (Japp, det tar slut där.)

Vad jag nu innerligt hoppas är att jag inte sätter allt ljus på en stackars prao som har lämnats ensam att hålla ställningarna på TT:s redaktion utan på ett geni till bokstavskonstnär, som – liksom Gyllensten & Greitz med sitt Camera obscura-projekt – har skapat ett odödligt konstverk som vi alla med stort nöje kan analysera.

Precis som på Louvren.

{ 36 kommentarer }

Elefanten Chunee jämförs med en halsduk

av Lotten Bergman den 3 november 2010

Det som idag verkar normalt, kommer vi förstås att skratta rått åt om 25 eller 300 år. För så är det. Alla fotbollstränare, t.ex., har ju halsduken knuten som vore den en tamp som ska hålla fast ett lastfartyg.

Det kommer vi att skratta åt.

Coachuniform.

Coachuniform.

Kvällstidningarnas desperata försök att få oss att klicka, klicka och klicka kommer vi att skratt… förlåt, där skrattar vi kanske redan. (Åt oss själva som gång på gång går på dessa dumheter.)

Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.

Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.

Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)

Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)

Fast jag måste ju säga att vi är rätt beskedliga av oss nuförtiden. Har ni hört talas om den indiska elefanten Chunee (även stavad Chuny) som råkade hamna på Astleys cirkus i London 1810?

(Kanske har jag ett uppdämt behov av att skriva egna bokstäver nu när jag bara har redigerat banktermer och sorgligen försummat bloggen, kanske är jag bara fascinerad. För nu blir det långt!)

Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.

Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.

Efter att ha varit en beskedlig, trist cirkusattraktion med röd sammet och guldtofsar på huvudet, hyrdes Chunee 1811 ut för 900 guineas (vilket enligt mina källor motsvarar runt en halv miljon kronor, gulp) till Covent Garden-teatern. Alla teatrar med självaktning hade nämligen på denna tid djur på scenen – om än inte elefanter på ett ton.

Tiljorna knakade, elefantskötaren drack sig full inför varenda föreställning, publiken tjöt av skratt och förskräckelse medan Chunee gjorde som elefanter gör: stampar på saker som är i vägen, svingar snabeln mot hot och resolut knuffar bort väggar i vägen. Att väggarna bara var flortunna kulisser kunde han ju inte veta. Tidningarna rapporterade om fiaskot – som då blev en storslagen succé eftersom alla ville skratta åt skådespelarna som kämpade för att faktiskt framföra en pjääääs. Samtidigt fick stackars Chunee stressrelaterade problem med magen och började släppa väder (jag uttrycker mig fint, jag) så att det ”lät som muskötskott i salongen”.

Efter 40 tappert genomförda föreställningar såldes Chunee (av cirkusens affärsdrivne clown) till något så absurt som ett menageri i ett vanligt bostadshus på fem våningar vid Exeter Change. Väggarna i lägenheterna var målade med djungelmotiv och det som förut kanske var en salong eller ett litet sovrum hade förvandlats till burar för exotiska djur.

Hm. Vår fascination för exotiska djur är idag inte vad den en gång var, kan man lugnt konstatera. Trötta björnar på Skansen, anyone? Kanske hade vi vallfärdat idag för att se djuren i en sådan konstig miljö – vi som gärna står i kö för att se vaxdockor av kändisar på Madame Tussaud’s?

I de här rummen fanns i alla fall noshörningar, kängurur, vargar, zebror, tigrar och massa fåglar. Grannarna i kvarteret klagade på djurens morranden, skäll och bröl samt lukten. Till ingen nytta, förstås.

Exeter Change. Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.

Exeter Change. (Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.)

In i huset klev nu elefanten Chunee. Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån. Han fick fler kompisar när djursamlingarna (naturligtvis) utökades med lejon, leoparder, tigrar, jaguarer, hyenor, boaormar, krokodiler, antiloper, lamadjur, bisonoxar, strutsar, gamar och sjölejon.

Nu är det kanske på sin plats att påpeka att jag faktiskt inte skojar. Jag har inte hittat på det här: det är sant. Bostadshus i London. På 1800-talet. Fullt med djur! Vad värre är, blir det nu ännu värre:

Eftersom ägaren till menageriet var en hyvens karl som tog väl hand om sina djur, växte Chunee och vägde plötsligt fem ton. Han var snäll och beskedlig, charmade hela London och blev en celebritet. Lord Byron blev faktiskt smått förälskad i honom och besökte menageriet flera gånger – i sin dagbok skrev han (nu citerar jag Richard D. Alticks ”The Shows of London”):

”There was a hippopotamus, like Lord Liverpool in the face; and the ursine sloth hath the very voice and manner of my valet – but the tiger talked too much. The elephant [Chunee] took and gave me my money again, took off my hat, opened a door, trunked a whip and behaved so well that I wish he was my butler. The handsomest animal on earth is one of the panthers; but the poor antelopes were dead.”

Det finns otaliga historier om hur Chunee ibland for ut mot sina skötare och dängde dem i väggen så att det skakade i hela huset, hur han mellan varven blev tvärilsk av okända människor som gjorde grimaser eller slog honom – och jag tänker bara ”… grimasera mot en elefant? Varför gör man det?”.

Nu närmar vi oss slutet. Chunees liv var som alla förstår inte en dans på rosor. En enarmad skötare (vars andra arm hade ätits upp av ett lejon) som älskade djur men inte människor, kickades pga. samarbetsproblem (gentemot människorna) och ersattes av en man som i samråd med veterinärerna på stället kom på att Chunee under den årliga brunstperioden mådde bättre om han behandlades med laxerande medel i maten. Chunee bajsade då av epsomsaltet, sirapen, gummiguttan och ricinoljan så det stod härliga till och menageriets grannar blev mangrant vansinniga.

I november 1825 råkade Chunee borra en av sina betar djupt in i en rysk skötarassistent som dog på fläcken. Naturligtvis ställdes elefanten inför rätta och dömdes för ”död genom olyckshändelse” till böter på en shilling. (Japp, så var det i London på denna tid.) Nu vet man inte riktigt anledningen till att allt gick utför så snabbt, men kanske skadades Chunee av denna olyckshändelse, kanske fick han ont i beten och kanske utvecklades skadan till en stor varböld som gjorde honom så galen att han i februari fick ett raseriutbrott som nästan raserade hela den där gamla byggnaden som ju var full av människor, bajs, mat och allt som ska få plats i ett hus som man på ett helt naturligt sätt fyller med djur. För Chunee fortsatte att få raseriutbrott – nu utanför brunstperioden, utan provokationer från grimaserande besökare eller ens laxermedel.

Man beslutade tvärt att Chunee skulle dö – och naturligtvis skulle han förgiftas av stadens alla apoteksgifter. När det konstigt nog inte funkade, försökte man skjuta honom med hjälp av soldater från ett regemente i London. (Vi är alltså fortfarande på andra våningen i femvåningshuset.) Någon kastade spjut mot honom, någon stötte harpuner i honom. Fler och fler åskådare samlades och ett gäng medicinstudenter stod och gnuggade händerna i förvissning om att här vankades det minsann en intressant obduktion.

Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.

Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.

Strax innan en kanon anlände för att få slut på eländet, segnade Chunee ner. Död. Och där låg han i en vecka och ruttnade för att alla skulle hinna se honom innan man sålde elefantbiffar till hugade spekulanter. De hårt prövade grannarna flydde fältet. Chunees tarmpaket dumpades i Themsen, huden (på ett ton) och skelettet köptes av intressenter med förmögenheter lockande i fjärran drömmar och ett gäng frenologer gjorde en avgjutning av Chunees huvud för att bistert konstatera att den förstås var abnorm.

Chunees hud till salu på auktion.

Chunees hud till salu på auktion.

Chunees skelett stod länge till allmän beskådan på The Hunterian Museum, tills det 1941 krossades till småsmulor av tyska bomber. Och till den dagen kunde man se tydliga spår av en varböld på den av betarna som ju hade mördat en ryss.

Så. Vi är väl i relation till detta – trots galna dokusåpor, militanta tokar och halsduksknutar – ganska normala år 2010?

{ 36 kommentarer }

Ikväll är det fopoll!

av Lotten Bergman den 12 oktober 2010

Landskamp! EM-kval! Fotboll! Hurra! (Bild från i mars 2010.)

Landskamp! EM-kval! Fotboll! Hurra! (Bild från i mars 2010.)

Eftersom jag inte begriper hur någon kan vara ointresserad av detta faktum, ska jag berätta varför det är så himla kul. Och jag riktar in mig på er som inte begriper er på det här med bollar och idrott.

Precis som i Idol, står hela Europas fotbollsspelare och hackar tänder utanför auditionrummet. Fast väl där inne (alltså ute på planen), är de inte ensamma om att prestera. De har ett lag och en målbur istället för en gitarrspelarpall och en jury. De som lyckas göra rätt, går vidare. Förstår ni? EM (alltså, liksom finalomgången i Idol) hägrar! (Jag tror att den gemensamma nämnaren i dessa två genrer egentligen bara är f.d. sportkommentatorn Peter Jihde.)

Nu måste ni tänka i mina banor:

  • mål motsvarar skönsång
  • dribblingar motsvarar utstrålning
  • ruscher i djupled (som inte ger något egentligen men som är viktiga för sakens skull) motsvarar scenkläderna.

Det är tv4 som visar matchen ikväll (och Idol ju), och då ska man veta att sändningen börjar en halvtimme före avspark (20:00) och att denna förspelshalvtimme är proppfull med reklam och att man inte behöver se den. Om bossarna på tv4 hade varit smarta hade de fyllt halvtimmen med livsnödvändiga små reportage om vem i landslaget som lider av fotsvamp och vem som stökar till mest i omklädningsrummet och vem som har mögel i hotellduschen. Då hade jag suttit klistrad trots de sega reklamsjoken. För så här är det – det som är intressant är

  1. själva matchen
  2. kuriosa om spelarna
  3. fakta om hotellmögel.

När spelarna kommer in på planen, vet alla som är insatta redan vilka som de facto kommer ut på planen. För att de som är insatta ju började spekulera om uppställningen redan förra måndagen. Och av de nitton som finns med i truppen är det ju bara elva som får kliva ut på planen. Och de insatta som ju är så insatta och vet att bara elva får spela samtidigt tycker ändå att de som hamnar på bänken är petade.

Jättepetade spelare. (Kim Källström och Chippen Wilhelmsson.)

Jättepetade spelare. (Kim Källström och Chippen Wilhelmsson.)

Jag är inte insatt alls egentligen, men petad är man väl bara om man inte är med i truppen? (Ni som fortfarande är inne på Idolspåret: själva truppen motsvarar … öh. Jag brukar ju inte titta på Idol, men de får väl en guldbiljett till en omgång i Stockholm? I så fall är det de som är truppen. Ungefär.)

Men nu till någon som det faktiskt är lite synd om. Synd som i Idol 2006 när Danny åkte ut. (Fast här haltar jämförelsen betänkligt. Men synd var det ju i alla fall om honom då.) Den som det är synd om idag är unge herr Hysén.

Hysén d.ä. och Hysén d.y. under tiden i PSV Eindhoven (1984). (Foto: Lennart Månsson.)

Hysén d.ä. och Hysén d.y. under tiden i PSV Eindhoven (1984). (Foto: Lennart Månsson.)

På bilden här ovan sitter backen Glenn och deppar medan den glade anfallaren Tobias inte anar att han kommer att bli en målspottare om tjutretti år. Men eftersom dagens landslagsledning av underliga orsaker (brist på pengar eller brist på landslagsmässiga spelare?) inte har tagit ut 22 spelare som är brukligt utan endast 19, blir det endast en enda stackare som inte får plats på avbytarbänken. Han får sitta och frysa alldeles solo på åskådarplats.

Och denne stackare är Tobias Hysén – för tredje matchen i rad!

(Ok. Kanske avdelar de någon spelarhustru eller massör eller dietist att hålla honom sällskap. Ok. Men i alla fall. Jag är inte ironisk: jag tycker synd om honom på riktigt.)

Tobias mot Italien 2009. (Inte lika snygg vristföring som ovan.)

Tobias mot Italien 2009. (Inte lika snygg vristföring som ovan.)

Känner ni nu att det blir lite intressant att titta på landskampen ikväll? Om inte annat för att höra hur det står till med Tobias Hysén på läktaren och hur de ”petade” på bänken känner sig när det ju har ”petats” och inte får vara på planen förrän de där lyckostarna som spelar blir alltför skadade av de ohyggligt brutala nederländska spelarna? (För så är det: alla kommer att kliva av planen skadade idag.)

Jag lovar att det blir spännande! Jag lovar att vi vinner! Jag lovar att ni kommer att hitta saker att prata om vid fikabordet på jobbet imorrn!

Avslutningsvis:

Många i Idol heter likadant som varandra.

Många i Idol heter likadant som varandra.

Precis som i fotboll. Men även här vinner fotbollen enligt min enkla mening: Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Holm och Glenn Schiller (1980). (Foto: Lennart Månsson)

Precis som i fotboll. Men även här vinner fotbollen enligt min enkla mening: Glenn Strömberg, Glenn Hysén, Glenn Holm och Glenn Schiller (1980). (Foto: Lennart Månsson)

Och om kommentatorerna – med darr i rösten – när det är tre minuter kvar av ordinarie speltid klämmer ur sig dumheter, blir jag sådär överlägsen och drygirriterad. Exempel på dumheter:

– Frågan är om resultatet kommer att stå sig tiden ut.

– Matchen är inte slut än.

– Om vi hade gjort mål tidigare i matchen, hade vi kunnat vinna det här.

– Mittfältet kom i kläm.

Uppdatering:
Det är mest jag som av frustration har avreagerat mig i kommentatorsbåset. Man måste spela försvar! (Efter en sådan här bedrövlig förlust när man inte ens har Mellberg att vila ögonen på, är det bara att slå sönder ett par tallrikar, sparka på en dum kakelugn och längta till nästa match.)

Uppdatering dagen efter:
För er som varken gillar fotboll eller Idol, finns i kommentatorsbåset jämförelser mellan choklad och fotboll. Nyss försökte jag t.ex. förklara så här: ”Apelsintryffel låter jättegott, kanske som Henke Larsson 1994. Mintchoklad tycker jag är underbart, men jag vet att många klagar på tandkrämskänslan så jag säger … Staffan Tapper. (Helt rätt ibland, komplett fel ibland.) Och så är Håkan Mild kexchoklad: pålitlig kämpe som kanske inte är full av finess men som alltid passar.”

{ 44 kommentarer }

← Äldre inlägg