Det som idag verkar normalt, kommer vi förstås att skratta rått åt om 25 eller 300 år. För så är det. Alla fotbollstränare, t.ex., har ju halsduken knuten som vore den en tamp som ska hålla fast ett lastfartyg.
Det kommer vi att skratta åt.
Coachuniform.
Kvällstidningarnas desperata försök att få oss att klicka, klicka och klicka kommer vi att skratt… förlåt, där skrattar vi kanske redan. (Åt oss själva som gång på gång går på dessa dumheter.)
Under denna rubrik finns bilder på kändisar som är på väg till dagis, några som är utklädda till hundar och ... inte en enda skräckoutfit.
Åh, vad roligt med mögel och ruckel! (Men ack. Sedan följer bara bilder på solnedgångar, husdjur och små barn.)
Fast jag måste ju säga att vi är rätt beskedliga av oss nuförtiden. Har ni hört talas om den indiska elefanten Chunee (även stavad Chuny) som råkade hamna på Astleys cirkus i London 1810?
(Kanske har jag ett uppdämt behov av att skriva egna bokstäver nu när jag bara har redigerat banktermer och sorgligen försummat bloggen, kanske är jag bara fascinerad. För nu blir det långt!)
Där, precis ovanför "TR" låg huset som jag strax ska berätta om.
Efter att ha varit en beskedlig, trist cirkusattraktion med röd sammet och guldtofsar på huvudet, hyrdes Chunee 1811 ut för 900 guineas (vilket enligt mina källor motsvarar runt en halv miljon kronor, gulp) till Covent Garden-teatern. Alla teatrar med självaktning hade nämligen på denna tid djur på scenen – om än inte elefanter på ett ton.
Tiljorna knakade, elefantskötaren drack sig full inför varenda föreställning, publiken tjöt av skratt och förskräckelse medan Chunee gjorde som elefanter gör: stampar på saker som är i vägen, svingar snabeln mot hot och resolut knuffar bort väggar i vägen. Att väggarna bara var flortunna kulisser kunde han ju inte veta. Tidningarna rapporterade om fiaskot – som då blev en storslagen succé eftersom alla ville skratta åt skådespelarna som kämpade för att faktiskt framföra en pjääääs. Samtidigt fick stackars Chunee stressrelaterade problem med magen och började släppa väder (jag uttrycker mig fint, jag) så att det ”lät som muskötskott i salongen”.
Efter 40 tappert genomförda föreställningar såldes Chunee (av cirkusens affärsdrivne clown) till något så absurt som ett menageri i ett vanligt bostadshus på fem våningar vid Exeter Change. Väggarna i lägenheterna var målade med djungelmotiv och det som förut kanske var en salong eller ett litet sovrum hade förvandlats till burar för exotiska djur.
Hm. Vår fascination för exotiska djur är idag inte vad den en gång var, kan man lugnt konstatera. Trötta björnar på Skansen, anyone? Kanske hade vi vallfärdat idag för att se djuren i en sådan konstig miljö – vi som gärna står i kö för att se vaxdockor av kändisar på Madame Tussaud’s?
I de här rummen fanns i alla fall noshörningar, kängurur, vargar, zebror, tigrar och massa fåglar. Grannarna i kvarteret klagade på djurens morranden, skäll och bröl samt lukten. Till ingen nytta, förstås.
Exeter Change. (Påminner lite om röran på Aftonbladets startsida.)
In i huset klev nu elefanten Chunee. Han fick ett eget rum på andra våningen, förstärkt med pålar underifrån. Han fick fler kompisar när djursamlingarna (naturligtvis) utökades med lejon, leoparder, tigrar, jaguarer, hyenor, boaormar, krokodiler, antiloper, lamadjur, bisonoxar, strutsar, gamar och sjölejon.
Nu är det kanske på sin plats att påpeka att jag faktiskt inte skojar. Jag har inte hittat på det här: det är sant. Bostadshus i London. På 1800-talet. Fullt med djur! Vad värre är, blir det nu ännu värre:
Eftersom ägaren till menageriet var en hyvens karl som tog väl hand om sina djur, växte Chunee och vägde plötsligt fem ton. Han var snäll och beskedlig, charmade hela London och blev en celebritet. Lord Byron blev faktiskt smått förälskad i honom och besökte menageriet flera gånger – i sin dagbok skrev han (nu citerar jag Richard D. Alticks ”The Shows of London”):
”There was a hippopotamus, like Lord Liverpool in the face; and the ursine sloth hath the very voice and manner of my valet – but the tiger talked too much. The elephant [Chunee] took and gave me my money again, took off my hat, opened a door, trunked a whip and behaved so well that I wish he was my butler. The handsomest animal on earth is one of the panthers; but the poor antelopes were dead.”
Det finns otaliga historier om hur Chunee ibland for ut mot sina skötare och dängde dem i väggen så att det skakade i hela huset, hur han mellan varven blev tvärilsk av okända människor som gjorde grimaser eller slog honom – och jag tänker bara ”… grimasera mot en elefant? Varför gör man det?”.
Nu närmar vi oss slutet. Chunees liv var som alla förstår inte en dans på rosor. En enarmad skötare (vars andra arm hade ätits upp av ett lejon) som älskade djur men inte människor, kickades pga. samarbetsproblem (gentemot människorna) och ersattes av en man som i samråd med veterinärerna på stället kom på att Chunee under den årliga brunstperioden mådde bättre om han behandlades med laxerande medel i maten. Chunee bajsade då av epsomsaltet, sirapen, gummiguttan och ricinoljan så det stod härliga till och menageriets grannar blev mangrant vansinniga.
I november 1825 råkade Chunee borra en av sina betar djupt in i en rysk skötarassistent som dog på fläcken. Naturligtvis ställdes elefanten inför rätta och dömdes för ”död genom olyckshändelse” till böter på en shilling. (Japp, så var det i London på denna tid.) Nu vet man inte riktigt anledningen till att allt gick utför så snabbt, men kanske skadades Chunee av denna olyckshändelse, kanske fick han ont i beten och kanske utvecklades skadan till en stor varböld som gjorde honom så galen att han i februari fick ett raseriutbrott som nästan raserade hela den där gamla byggnaden som ju var full av människor, bajs, mat och allt som ska få plats i ett hus som man på ett helt naturligt sätt fyller med djur. För Chunee fortsatte att få raseriutbrott – nu utanför brunstperioden, utan provokationer från grimaserande besökare eller ens laxermedel.
Man beslutade tvärt att Chunee skulle dö – och naturligtvis skulle han förgiftas av stadens alla apoteksgifter. När det konstigt nog inte funkade, försökte man skjuta honom med hjälp av soldater från ett regemente i London. (Vi är alltså fortfarande på andra våningen i femvåningshuset.) Någon kastade spjut mot honom, någon stötte harpuner i honom. Fler och fler åskådare samlades och ett gäng medicinstudenter stod och gnuggade händerna i förvissning om att här vankades det minsann en intressant obduktion.
Tydligen hoppade burdörren nästan av sina gångjärn flera gånger. Tror fan det.
Strax innan en kanon anlände för att få slut på eländet, segnade Chunee ner. Död. Och där låg han i en vecka och ruttnade för att alla skulle hinna se honom innan man sålde elefantbiffar till hugade spekulanter. De hårt prövade grannarna flydde fältet. Chunees tarmpaket dumpades i Themsen, huden (på ett ton) och skelettet köptes av intressenter med förmögenheter lockande i fjärran drömmar och ett gäng frenologer gjorde en avgjutning av Chunees huvud för att bistert konstatera att den förstås var abnorm.
Chunees hud till salu på auktion.
Chunees skelett stod länge till allmän beskådan på The Hunterian Museum, tills det 1941 krossades till småsmulor av tyska bomber. Och till den dagen kunde man se tydliga spår av en varböld på den av betarna som ju hade mördat en ryss.
Så. Vi är väl i relation till detta – trots galna dokusåpor, militanta tokar och halsduksknutar – ganska normala år 2010?
____
____
