Jag sitter på ett försenat tåg mot Göteborg och kan inte annat. Bredvid mig sitter en man som i två timmar har rensat sina tänder med hjälp av lufttryck från de egna lungorna. Det visslar, ska ni veta. På andra sidan om mig sitter en storsnarkare. Jag har försökt ta en film för att visa för mina ofödda barnbarn, men misslyckats.
Jodå, det ska man visst — några av er protesterar nu och säger att jag uppför mig illa. Man ska ta många bilder, så det så. De kan bli perfekta tidsdokument!
När jag tittar på mina gamla foton, letar jag efter akut nostalgiska småting:
- En ask med Flora kan få mig att vråla Släpp fångarne loss, det är våååår!
- En fem meter lång halsduk (som man förvisso inte kan kalla särskilt liten) gör mig bara förvirrad eftersom Isadora Duncan och min syslöjdsfröken inte får plats i huvudet samtidigt.
- En mustasch ger mig snabbt lukthallucinationer. (Kaffe, cigg och mustasch hänger väldigt mycket ihop.)
Nu är jag lite trött på mina egna bilder, så det blir till att leta upp andras. Jag bläddrar i Jacob Wibergs bok ”Sjuttiofem fotografier” och hittar en som jag fastnar vid. En liten preview:
Men är det inte …?
Jag är (som bekant?) ingen Lundell-fantast, men det måste faktiskt vara jag som har fel med tanke på hur många som verkligen dyrkar honom. Om han så bara petar näsan i Skavlan blir det krigstilsrubriker även i de digitala upplagorna och om hans dotter är ihop med den som nyss var ihop med den som Skavlan är gift med, ja då blir det hela ju bara ännu intressantare.
Oj, förlåt – ni kanske ville att jag skulle analysera texter och musik? Nääää, så kul ska vi inte ha. Nu ska vi titta på en gammal bild som faktiskt på ytan bara är en gammal bild och inget annat.
Jomen det är ju han!
Vid en första anblick sitter Uffe och pillar på en smartphone medan tjejen i soffan kramar sin dator. Hon har en länk runt vänster fotled, vilket jag alltid har velat ha men som min omgivning inte kan sluta skratta åt. Jag är visst fel person att ha dylika ting, påstås det. (Jag har en fotguldkedja på mig i smyg eftersom jag hämmas av det skrattande grupptrycket. När jag vrickar den foten, byter jag och sätter länken på andra.)
Bilden ovan togs av Joakim Strömholm 1971, innan Ulf Lundell var the Ulf Lundell. Han och Joakim var kompisar och det var Joakims pappa Christer som ägde huset som de sitter i. Det hade utedass på gården och inget rinnande vatten inne och kostade hela 70 kronor i månaden (ungefär 500 kr i dagens penningvärde) … och där satt Uffe och hade precis skrivit de första sidorna i ”Jack”. Han och flickvännen Mona håller i varsin katt, som heter Bessie (Smith) respektive Frank (Sinatra).
Men vad har karln på fötterna?
Gubbatofflor! Han var för böveln bara 21 år här!
Är det Djingis Kahn, den gamla barnamördaren på väggen? Nej, jag ser fel, det är Natches — en av Geronimos krigare, läser jag i boken. Och vabaha – en skäggig Bellmantavla? Japp – och det är Lundell som har varit framme med penslar på båda två.
– Han målade på en tavla? Och på en vägg? Nämen! Vad är det för uppfostran? säger min inre mammaröst.
Så kommer jag på att det ju är precis så man ska göra. Perfekt! Måla mera!
Det här är intressant: en gul notis (Post-it-lapp) innan de uppfanns!
Planschen för ”Cirkus under vatten” med Cirkus Scott är tyvärr lite kapad av min skanner (mer syns i originalet), men det struntar jag i eftersom jag blir alldeles konfys: cirkus under vatten? Hur? Va? Finns sånt?
Såja. Nu har vi varit på besök i 1971. Now back to the future. I boken funderar Jacob Wiberg på om man kanske behöver leva lite spartanskt när man ska skapa konst. Well, säger jag och håller hårt i såväl dator och telefon som toaletter och vattenkranar. Nån måtta får det ju vara. (Men så skapas det ju fasligt lite konst på den här fronten också.)
{ 68 comments }
