av Lotten Bergman den 28 maj 2011
Sent igår avslutades vår trams- och skojbasketcup (EBA) där gammal som ung möter liten som stor. Själv går jag ju omkring och tror att jag är en relativt storvuxen människa eftersom alla i min professionella omgivning – särskilt de radioanställda – är så små. Men så här stor är jag i min basketvärld:
Petite!
Jag åkte hem efter sista matchen, duschade och lade mig utan att torka håret för att sova den ömma sömnen som en tantbasketspelare sover: med lite ont här och där. Sedan vaknade jag och såg ut så på detta vis:
Till frukosten berättade min djefla man, när han hade fnissat färdigt åt min frisyr, att han borde ha klippt gräsmattan för tre veckor sedan. Eller att någon annan borde ha gjort det. Samt att vår inte alls gamla handtralla var paj och kaputt på ett sätt som inte låter sig lagas. Och att vi faktiskt inte kan låna någons motorgräsklippare eftersom vi körde sönder den senaste vi lånade. Han avslutade med att berätta att den enda vettiga lösningen var att i skift och på huk klippa gräsmattan med häcksaxen i väntan på att gräsklipparinköp låter sig göras.
Jag tänkte bara ”pah, så farligt kan det inte vara, jag är dessutom både stark och vältränad, om än gräsallergiker” och gick ut för att kontrollera.
Liten som änna tesked kände jag mig plötsligt.
Skiftarbetet inleddes. Barnen skrattade. Häcksaxen saxade. Vi knäade i skift. Jag försökte vinna en inte uttalad tävling om störst yta på kortast tid. (Det sägs förresten att man får snygg bröstmuskulatur av just den där klipprörelsen med båda armarna.) Efter en timme såg det ut så här:
Svag, darrig, lam och dum kände jag mig plötsligt.
Och nu till rubriken här ovan. Armarna är helt slut. I armarnas förlängning sitter fingrar som darrar som blåklockor och som inte orkar trycka ner tangenterna utan bara hovrar några millimeter ovanför dem. Jag skulle nyss snyta mig, men orkade inte lyfta papperet och började fundera på att snyta mig i ena handen. Men den orkade jag inte lyfta upp till näsan. Kanske hade jag kunnat snyta mig liggande?
Det här är det jobbigaste jag någonsin har skrivit.
av Lotten Bergman den 8 april 2009
– Ha! Vad himla ful jag är i håret! sa jag till min spegelbild och funderade sedan på vad jag skulle göra.
- Tvätta? Nä, det hjälper inte.
- Rota fram locktången från 1976? Nä, den sprutar gnistor.
- Klippa lite här och där? Nä, det är en del av problemet.
- Sätta distraherande fjädrar i håret som för ett år sedan? Ptja, jo, för all del.
- Beställa tid för klippning och slingning? Ja!
(Alla vet faktiskt inte vad slingor är. Jag känner att jag måste allmänbilda i ämnet: slingor är färgränder som man vill ha i håret för att göra det sådär intressant som 1990-talets svampmålade väggar eller billackering med fartränder.)
Så här såg jag ut i morse. På bilden här ser det alls inte alls så fult ut, hur tänkte jag nu?
I slingmössan är man däremot snygg! (Man trär på en väldigt blank badmössa med små hål i och drar ut slingor med hjälp av virknål och kleggar på färg och serveras sedan kaffe och veckotidningar.) Det är i frisörskeskedet det är viktigt med örhängen, har jag kommit på.
Om man som jag byter frisörska endast när den gamla verkar har tröttnat, är det vid första dejten viktigt att göra ett gott intryck. Jag lufsar in med gympaskor och jeans, klädd i min sons hoodie och påsar under ögonen. Men! Om jag då har på mig örhängen, ger jag ju sken av att jag bryr mig om mitt yttre. Och blir förstås klippt snyggare än om jag är totallufsig. (Mina vetenskapliga undersökningar av denna typ är svåra att få bekräftade.)
Den nya, helt obekanta frisörskan utexaminerades 1978, hade ont i alla leder och kotor, led av eksem och handdarrningar … och frågade om jag ville ha en svinrygg när hon var färdig! (Svinrygg är inte en diagnos, det är en frisyr. En flott knut, liksom.) Sedan visade hon med extrem yrkesskicklighet hur man gjorde ”förr i tiden” och gjorde mig precis hur vacker som helst. Vilket jag glömde att fotografera.
Men så här ser jag ut just nu när håret är uppsatt för basketträning. Gäsp.Tillägg:
”Det aktuella hårmodet vid 1950-talets mitt är i sin varierande form nästan idealiskt.” (Husmorslexikon, 1957.)
Grace Kelly i svinrygg (men riktigt nöjd är jag inte – man ser bara att det är snyggt och propert, inte hur det egentligen ser ut). Tack för tipset, Den Blyga! Hon i bakgrunden ser ut som Audrey Hepburn, men är det nog inte. Synd, annars hade jag ju kunnat berätta intressanta saker om henne.
av Lotten Bergman den 2 mars 2009
Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.
Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …
Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)
Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)
Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …
Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.
Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)
