Inlägg taggade med:

Grekland

Är ni från Sverige?

av Lotten Bergman den 21 juli 2009

Vi satt på en buss och svettades floder – trots att vi hängde ut genom fönstren som hundar – när en typisk grek klev på bussen. Inte en tand i överkäken, släpandes på en massa pryttlar och prylar. (Jajaja, alla som nu känner sig kränkta å typiska grekers med tänderna kvar vägnar kan lugna sig. Läs bara vidare. Och sådana där krångliga meningar som den förrförra ska jag också försöka undvika.) Greken såg sig om och spanade in ett franskt par lite längre fram.

– Är ni från Sverige? sa han till dem på så klockren svenska man kan när man inte har några tänder i överkäken.
– Nej, dom är fransmän! skrek jag när fransmännen inte ens fick ur sig ett excuse-moi. Jag är från Sverige! Kom till oss!

Greken som talade svenska klättrade då över människorna som satt i bussgången. Han hade studerat (och doktorerat) i Sverige 1972–79 (”men det var långt innan du föddes”) och tyckte att Grekland var ett dumt land medan Sverige var ett väloljat maskineri och unikum och himmelriket på jorden och han sa ”varför kan inte resten av världen fungera lika bra som i Sverige?”.

Greken som var lite svensk.

Av allt att döma var detta en man som hade tappat omdömet, konstaterade jag. Grekland är ju underbart och jag var väldigt levande 1972. Men hm. Nu sitter jag här i sängen och tänker på allt som faktiskt funkar i Sverige.

Ja, här sitter jag. (Bilden tog jag inte för att visa min bruna fot utan för att tygtrasorna matchade hudlotionflaskan där borta så bra.)

Och när jag bläddrar bland mina bilder från den senaste veckan, kan jag faktiskt illustrera greksvenskens ilska.

”Allt i Grekland är snett och vint” sa greksvensken. (Kusin Ann på en bänk.)

”Alla i Grekland parkerar som dårar” sa greksvensken. (Parkerad bil sent igår kväll. Trottoarkanterna markerade för tydlighetens skull.)

”Internet och el funkar nästan aldrig”, sa greksvensken.

”Trots att alla tjänar pengar på turisterna, hatar de dem”, sa greksvensken. (Jag vet inte vad det står på skylten som var en av många på stranden, men när jag frågade en grek sa han att det var något otrevligt. Någon som kan översätta?)

”Logistik är ett okänt fenomen här i Grekland”, sa greksvensken. (Bild från en färja, där gående människor och rullande väskor och lastbilar och barnvagnar och personbilar och skrikande poliser och gråtande barn samsades om en och samma flaskhals till utgång.)

– Men maaaten! Maaaten! sa jag uppbragt.
– Ja, jag vet, här finns ingen blodpudding, sa svenskgreken och ryckte på axlarna.

Uppdatering inom parentes:
Sanningen är att greksvensken även drog upp korrumperade politiker och konstiga skolor, lata kontorsarbetare och snarkande siestagreker. Detta hade jag dock inte fotograferat.

{ 19 kommentarer }

Grekiskt strömavbrott

av Lotten Bergman den 20 juli 2009

Äsch, det är ju precis som hemma nu. Strömavbrottet är svart som det ju plägar vara överallt och man oroar sig över sådant som kommer att sätta igång när allt börjar funka igen mitt i natten. Och över allt som man inte kan ladda.

Här sitter jag just nu och skriver. Alla som ser mig tror att jag är en svårmodig författare från Norge, för alla andra här är från Norge. Och när såg vi senast en svårmodig person från Norge?

Här satt jag nyss i 500 musikdecibel och försökte konversera en norsk smärtforskare som skulle jobba på Berkeley i ett år. Tänk ändå vad snygga två fingerflottiga glas kan se ut.

Den här kladdiga mojängen funkar inte alls nu när strömmen har tagit slut. Det är en antiinsektsgrej. Berätta gärna hur den funkar, för det vet inte jag. Man lägger i den blåa tabletten och pluggar in bollen i väggen och så funkar det bra i åtta timmar. Sedan kommer myggorna och flugorna tillbaka. Trolleri!

Det är förstås färgmedel i vattnet. Som grekerna sedan häller i alla drinkar och i alla målarpytsar.

Ny upptäckt på stranden idag: potatis, frigolit och petflaska.

Jahaja. Det är 14 minuter kvar av batteritiden och jag har ju inte ens hunnit berätta om havsvattnet som var så varmt att det brände, om solnedgången som drunknade i ett dismoln, om att man alltid bör hälla citron över sina pommes och om apotekaren som är läkare samt de två poliserna som började slåss. Ah well.

I övermorgon ska vi sova i Aten. Är det något jag bör tänka på, äta upp eller snabbkolla under tisdagskvällen i denna världsmetropol?

{ 19 kommentarer }

Captain, my captain, let go of my hand!

av Lotten Bergman den 19 juli 2009

Likstel fisk i kaptenens mun.

Sladdriga bläckfiskar som numera ligger i min mage.

– Tycker du om calamari? sa kaptenen på båten (som vi med 30 andra turister skulle åka på i en hel dag) medan han greppade min ena hand och klappade skeppshunden med den andra.
– Jovars, hörru, det är väl gott, sa jag.

(Allt var på engelska. Bruten engelska. Om jag tar fram brittiska skolengelskan eller breda Dallas-amerikanskan som ligger bättre i munnen, fattar inte grekerna vad jag säger.)

– Jaharu, då snorklar vi på nästa stopp. Hänger du med? sa kaptenen bestämt och höll fast i min hand.
– Javisst! Snorkla bläckfisk! Vad kul! sa jag, och försökte återfå min hand.

(Hur gör man när man snorklar? Man har väl cyklop? Haha, cyklop här i Kykladerna! Snorkel? Ptjaaa, då gäller det väl bara att inte få in vatten i röret? Undrar om jag ska be någon om råd? Äsch, hej och hå, nu ska jag fånga bläckfisk!)

– But we will only catch some sea urchins. No octopus, sa handtjuven och skakade på både huvudet och min hand som var fångad i hans.
– Sea churches? How interesting.

Havskyrkor? Sjökyrkor? Vattenkyrkor? Klosterhav? Att det handlade om sjöborrar anade jag inte. Men nu ska jag berätta hur det är att snorkla för alla som inte har gjort det. (Och ni som har gjort det, borde faktiskt se till att alla lär sig i alla fall grunderna ungefär som att man bör veta hur man gör konstgjord andning. Vilket jag under den följande halvtimmen faktiskt hade behövt ett par gånger.)

  • Man ska inte använda näsan, för om man gör det verkar det per automatik komma vatten in i ögonen. (Intellektuellt förstår jag vad som händer. Men inte intuitivt.)
  • Man ska andas lugnt genom munnen, för den är ju via ett rör förbunden med syret ovanför vattenytan. Syre är bra.
  • Om röret hamnar under vattenytan kommer det saltvatten ner i lungorna, och allt börjar gurgla. Öronen gurglar, huvudet gurglar, fiskarna gurglar och kaptenen drar en i handen och säger ”you ok?”. Då skrattar man och säger ”jahadå, tjenamoss”.
  • Om kaptenen som envisas med att hålla en i handen plötsligt dyker fem meter rakt ner till havsbotten för att skära loss en sjöborre, ska man inte följa med. För det går inte att andas där nere.
  • Man ska inte kämpa emot och försöka ligga längre ner i vattnet än man gör: rumpan som plötslig verkar vara fylld med helium kan få sticka upp ut vattnet bäst den vill.

Vi fångade sjöborrar i en halvtimme, den där handhållande kaptenen och jag. Sedan åkte vi alla med båten till en öde ö, varför jag nu helt sanningsenligt kan berätta vad jag skulle vilja ta med mig till en öde ö.

Sjöborrarna kämpade först för sitt liv i en låda och dekapiterades sedan med en sockertång, varefter de sköljdes rena från grus och åts upp av oss. Det smakade inte alls kyckling utan bara kräfta.

Vi åt upp alla sjöborrar med bröd, fyllde på med souvlaki, grillad fisk, grekisk sallad och hur mycket grillad bläckfisk som helst där i paradiset – och avslutade besöket med att skriva något i gästboken. Som var stor som ett blädderblock.

Kusin Ann skriver något. (Jag skrev också något.)

Diskmaskinen funkade bra.

Hela vägen hem skulle jag köra båten, sa min kapten och tog mig i handen.

– Men captain, my captain, sa jag – jag kan varken snorkla eller köra båt.
– Styr bara rakt fram, sa han och var sedan ganska nöjd med mitt zick-zackande över det blåa havet medan han själv drack en öl eller tre.

Utan att hålla mig i handen. Pfuh.

Där inne står jag ensam och styr mellan grekiska öar utan att de andra passagerarna har en aning om i vems händer deras liv vilar. Foto: Kusin Ann.

Två hundar i ett klick.

{ 15 kommentarer }

Tio kilometer är ju bara 61 minuter

av Lotten Bergman den 18 juli 2009

Enmilaskorna.

För nytillkomna tittare: jag är på semester i Grekland och blev för några dagar sedan övertalad att delta i ett 10 km-lopp. Jag? Jag, som faktiskt tycker riktigt illa om att jogga utan boll? Jag, som bara har med mig ett par skor som var ok för tre år sedan? Ja.

Jag på startlinjen. Ptja, linje och linje, förresten. I startkaoset.
Foto: Kusin Ann.

När vi samlades för start, stod alla som skulle springa 10 km och alla som skulle springa 2 km och alla som skulle springa utklädda och alla som bara ville titta på och den enarmade mannen som verkade vara chef och alla andra i en enda röra. Den enarmade skrek så högt han kunde och de tio närmast honom hörde honom nog jättebra. Först kom en fem minuter lång grekisk harang med tjugo insprängda pauser för skratt. Sedan kom instruktionerna på engelska:

– We chav water in the bekinning ant in the end! Please be safe and not sick! Go!

Hoppsan hejsan, var vi iväg.

Nya erfarenheter:

  • När man redan efter 200 meter behöver knyta vänster skosnöre, är det bra att göra det lite åt sidan och då passa på att knyta även höger eftersom det är svårt att göra det när det går upp under upploppet.
  • När man blir kissnödig redan efter 4 km, är det svårt att bli utbytt för att gå på toa.
  • När man häller vatten över sig och har solglasögon, känns vindrutetorkare som en plötslig nödvändighet.

Inte alls nya erfarenheter:

  • Det är inte kul att springa utan boll.
  • Det är helt ok att springa i gamla, trasiga och hårda skor.
  • Jag är bättre på att springa uppför än nerför.

Jag sprang bakom en hjulbent kille och en kobent tjej och började fundera på parenteser. Redan efter ett par hundra meter fick jag en långskånk bakom mig. Han huffade och han puffade och han stönade, harklade och spottade och snöt sig. Jag sneglade lite bakåt, men såg bara att han var lång och inte Tom Hanks. Efter halva loppet sprang han om mig, men höll fortfarande mitt tempo.

– Aha! tänkte jag. Han lät mig dra första halvan och nu drar han. Coolt. Men vänta. Nu springer han lite för fort. Ojoj, måste öka takten. Gubbfan, du kan ju inte bara springa ifrån mig, vi är ju kompisar! Måste ikapp, huff, huff. Hm. Han har ju basketben. Vänta, han är lång och har basketben. Banne mig har han inte basketshorts också. Vad som än händer, kan jag inte släppa honom ur sikte! Basket! Huff huff!

Jag lyckades hålla mig kvar i hans kölvatten, och när det var 2 km kvar, vände han sig om och tittade på mig och stönade lidande fram:

– I’m only still running because you are, you know!
– Dito! Are you by any chance a basketball player?
– I was. In Switzerland. How did you ..?
– I know everything.

Flåsande enades vi om att det är idiotiskt att springa i grekisk hetta och att man inte skrattar lika mycket på millopp som under en basketmatch. Efter 61 minuter gick vi i mål – tillsammans med en vilt främmande kvinna som plötsligt trängde sig mellan oss och höll i våra händer.

Såja. Det var det. Tom Hanks? Näpp, han kom aldrig till start. Mespropp. Men han bor på samma ställe som min schweiziske basketspelare, som imorrn ska skälla ut honom å mina vägnar.

Nu till dagens fråga: hade jag sprungit milen om jag inte hade kunnat skryta (blogga) om det efteråt? Det tror jag inte. Jag tror banne mig inte att jag hade kommit iväg till Grekland om jag inte hade fått skriva om det. Nu till dagens andra fråga, som kommer från mig: finns det någon som har skrivit en roman om enbart upplevelsen att skriva en mil? Ni förstår … jag är helt hög. Endorfinerna har gjort mig galen. Jag ser allt med nya ögon – allt är vackert och underbart! Jag vill berätta om den underbara milen!

Vänta, jag är i Grekland där allt är just det. Vackert och underbart. Men ”Den vackra milen” med Tom Hanks i en biroll, låter inte det bra?

Denne man sprang tydligen hela 2 km i foppatofflor.

{ 16 kommentarer }

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

av Lotten Bergman den 17 juli 2009

Frågelådan är öppen! (Det är inget hittepå – jag har fått frågorna via mejl. I alla fall en av dem.)

”Har du ätit något läbbigt?”

Förutom levern häromdagen (som jag ju inte åt), har jag ätit små bläckfiskar. Men de var verkligen inte läbbiga utan krispiga, salta och citroniga. Smakar som kyckling.

De där två fiskarna, vars ögon lyser som de där små figurerna i Star Wars, fick sedan sällskap av fem bröd.

”Badar du bara i havet eller i pool?”

Den här poolen hade jag kunnat bada i om jag ville, men tro mig: salt är så vansinnigt mycket trevligare än klor. Strax bredvid just denna pool dansade jag som Meryl Streep i filmen Mamma Mia (till just låten Mamma Mia) och fick trots att jag var barfota skavsår på tårna. Kan ha varit piruetterna.

”Har du sett några ruiner och statyer?”

Nej, men en välkomnande burkkrans på en vägg.

”Hur kommer det att gå när du ska springa en mil?”

Enligt min tömda kaffekopp här … spår jag … hm. Inte en susning, men visst ser det lite ut som en word verification? Eller ett av Beatlesomslagen?

”Kan du inte lägga ut en bild på dig själv i bikini?”

Jomenvisst. På fötterna kan man mäta skrynkeldjupet i centimeter och och multiplicera med 20 och då få fram antalet minuter som jag har legat i vattnet. Det är så långgrunt att man måste ladda som inför en bergsbestigning om man ska ut så långt att man inte bottnar.

Nu ska jag sova gott och ladda inför fredagskvällens mandomsprov – milloppet. Jag ska springa jättefort i tio meter, sedan så långsamt jag kan. Jag ska visualisera basketbollar och se till att få i mig vätska särskilt under de första 20 minuterna och så ska jag knyta en näsduk att ha på huvudet som Tintin. Om Tom Hanks springer lagom snabbt, ska han få dra tills jag på målrakan vrålar ”ur spår” och springer om honom. Han kommer sedan att upptäcka mig och ge mig huvudrollen i en basketfilm. (Ja, det stod i kaffesumpen där uppe.)

{ 13 kommentarer }

Tio kilometer är väl ingenting

av Lotten Bergman den 16 juli 2009

Det hör alls inte hit, men vilket coolt sätt att lämna notan på, va?

Jag sitter ute i hotellträdgården och tittar på Tant Brun, förklädd till palm. I hennes hår sitter en fullständigt rabiat duva och hoar.

– Hoho. Hohooooo! Ho [hulk] hooo! Hohooo!

Nej, inte rabiat. Desperat, menar jag. (Jag har på fyra dagar utomlands börjat prata som Anita, Dolph och Britt.) Duvan ropar på hjälp nästan dygnet runt, och ger sig inte ens när den får svar från trädgården intill. Det där hulkande mitt i hohoandet hittar jag inte på – duvans röst bryts som hos en målbrottspojke som gråter. Förtvivlat.

(Faktakontroll är förstås på sin plats. Det är inte ofta man hör målbrottspojkar gråta desperat. Mina erfarenheter kommer från basketturneringar. Ack.)

Jag ska bara berätta att jag nu har gift mig med en helt främmande grekservitör och ska tävla i ett 10 km-lopp i morgon. Greken tror visserligen att jag är 28 år och har sju barn (språksvårigheter), men när det gäller det där med en mils löpning finns det inga missförstånd. Jag har betalat startavgiften. Jag ska verkligen delta. Springa. Starta och gå i mål. Jag har nummerlappen här: 48. Det måste betyda succé eftersom det numret finns minst två gånger i mitt telefonnummer hemma. Och jag fyller det 2012 och 1979 lätt sprang en mil på 48 minuter.

Så: giv mig nu råd och anvisningar. Hur lägger jag upp loppet bäst? När ska jag stretcha? Äta? Bryta?

Tant Brun bakom två linnen som matchar alla dörrar, hav och himlar här nere.

{ 23 kommentarer }

En bil, några djur och ett brott

av Lotten Bergman den 14 juli 2009

För några år sedan åkte jag till min kusin i Ditchling, England. Där hyrde jag bil och körde omkring på vänster sida och till och med växlade med vänster hand utan att krocka en enda gång.

Idag var jag och samma kusin på Paros och körde bil. Hon tog körkort i England och är alltså helt ovan vid ”normalkörning”. Vi krockade inte en enda gång, men hon körde på fel sida ibland, gasade istället för att koppla ibland – och envisades med att starta bilen utan att trycka ner kopplingen.

Starta utan att ha kopplingen nedtrampad? Vad och vaba? Kan man det? Är det bara jag med min veteranbil som måste göra så? Svara, o, svara! Är det en nymodighet eller har jag bara gjort fel sedan jag tog körkort? Uppdatering: Uppenbarligen.

Men nu till något helt annat: en karta över hur vi körde på Paros idag.

Det var alls inte meningen att vi skulle köra i zick-zack, det bara blev så när vänster hjärnhalva krockade med höger samtidigt som den skulle läsa grekiska skyltar och trampa på kopplingen.

Och så tar vi en djurrapport.

Fjärilar i Butterfly Valley
Jamen hur roliga är fjärilar? Jo, så här!

När de fladdrar omkring ser de röda ut eftersom de blottar sin ekivoka undersida och när de sitter stilla och idisslar ser de ut om en klänning från House of Eliott. (Apropå idissla så äter de inte, fjärilarna. Någonsin. Under hela sin levnad!) Lägg även märke till hur skickligt jag har lagt skärpan på det intressanta bladet i mitten.

Katter på restaurangen
Så här ser det ut mellan borden på vår favoritrestaurang.

Som pälsdjursallergiker lider jag plötsligt inte alls av katterna utan bara av knotten som äter upp våra vackra smalben. Led lite gjorde jag däremot igår, när den blandade kött-tallriken innehöll en rejäl klump lever. Men katterna blev glada.

Bläckfisk på tork
Så här hänger man dem rakt ovanför lunchgästernas bord.
Sedan beställer gästerna dem med påmmfritt till och så äter man dem med glupande aptit. Gissa om jag i fortsättningen kommer att kunna hänga tvätt utan att bli hungrig.

Get i ett gammalt rum
Eftersom alla dörrar är så löjligt vackra här, fastnade jag för denna. Och bröt mig in.

Rummet hade ett valv och allsköns bråte överallt och hade nog inte varit bebott på 50 år – och luktade precis som jag tror mig minnas att den ladugård luktar. Det visade sig att här hade man haft getter under många år. Nu var huset till salu. Med valv. Så himla 80-tal.

Åsnor med en bil
Efter en av alla promenader utanför bilen, möttes vi av denna lapp på vindrutan.

Vaaaad har vi gjort oss skyldiga till som kostar 40 euro? Hur ska vi betala vår skuld? Har de autogiro? Har inte vi svenskar egentligen diplomatisk immunitet? Gah.

Uppdatering
Jag och min kusin gick i morse med lappen till den omåttligt ilskna biluthyrerskan. (Hon blev arg redan när vi ville hyra bilen en onsdag och inte en tisdag och skällde på oss tills vi ändrade oss medan hennes make stod i bakgrunden och vred sina händer.)

Hon blev förstås arg och gjorde ett tecken som såg ut som ”lång näsa”, men i form av en gigantisk kroknäsa som föll till golvet. Hennes man vred under tiden sina sina händer och läste att vi hade parkerat där det var gulmarkerad trottoar – vilket det inte alls var! Biluthyrerskan gjorde ”ge hit med pengarna-tecknet”, varpå vi snällt betalade till henne så att hon i sin tur kunde betala böterna the Greek way. The Swedish regeltant i mig bad om kvitto, vilket inte kom på fråga.

Vi misstänker förstås en komplott. Biluthyrerskans kusiner är maffian på Paros och de lappar alla hyrbilar de hittar, oavsett parkering. Pengarna från die dummen Schweden går direkt i den arga biluthyrerskans fickor.

{ 23 kommentarer }

Jädra kamera

av Lotten Bergman den 13 juli 2009

Samma gamla sol som på alla andra bilder av solnedgångar. Men min sol bär i alla fall gröngölingsmössa.

Det kom en man och satte sig några bord från mig och min kusin. Vi satt på café och drack beskt kaffe som jag av misstag hade kryddat med lite salt. Min kusin berättade om när hon drabbades av en anafylaktisk chock och fick gå ut till en väntande ambulans, när jag fick syn på mannen och tappade tråden.

För den här mannen var bland det vackraste jag någonsin har sett.

Inte Johnny Depp-vacker och inte Cary Grant-vacker och inte Michael Jordan-vacker. Han var bara den vackraste mannen i världen. Min kusin berättade om sina stora blemmor på armarna, och hade jag varit mig själv hade jag i detta läge noggrant förhört mig om varet sipprade ut och bett om att få se dem på läckra bilder. Men jag koncentrerade mig bara på världens vackraste man och försökte ställa in kameran på att ta bilder på berg eller annat långt borta.

Efter en evighet och bara en enda bild tagen, tog jag ett djupt andetag och gick fram till mannen och sa på engelska:

– Hej, jag har suttit och tittat på dig och undrar bara om jag får ta en bild ..?
– Γιατί?
– Jag antar att du inte förstår vad jag säger eftersom det ser ut som om du … eh, inte förstår vad jag säger, så jag tar en bild på dig snabbt och går härifrån, ok?
– Γιατί?

Jag tog då en bedrövlig bild som visar en man som just har sett ett spöke. Den andra (första) bilden blev bättre:

Den smygtagna bilden. Snickargreken i mitt liv. (Ingen förstår mig, inte ens han.) Neeej, det är inte John Harrysson.

Den jädra kameran pratar med mig. Den ställer krav, skäller och gormar och går an.

(Bilden här till vänster är en sång. Vilken?)

Den säger åt mig att vända upp blicken och ta foton på solnedgångar, blåa dörrar, blått hav, blåögda karlar och alls inte på mellanmål bestående av svettiga mackor och ännu en öl, inte på lustiga kaktusar och inte heller på mjölkspill, chipsflott eller grus i trosan.

Men kolla så himla intressanta vyer man missar då!

Oj och hoppsan! (Fläcken ser ut som A–Ö-Hedvig, skrikandes ”transfer, ja, sådant som finns i chips!”.) Wahoo, fyra skiljetecken i rad!

Smördegsinbakad spenat och smördegsinbakad ost. Jag tror att de heter något annat på grekiska.

Tidigare denna kväll. Åh, vad jag lider.

Kuriosa: Jag trodde även i vuxen ålder att det hette ”Gröngölningsboken”.

{ 28 kommentarer }

På plats

av Lotten Bergman den 12 juli 2009

Båten som tog mig från Paros till Antiparos som trots namnet är väldigt positivt.

Om man reser konstant i 28 timmar, kommer man bra långt. Jorden runt på 28 timmar kanske rent av skulle vara en avslappnande upplevelse? Men om man som jag igår och idag reser i 28 timmar och då spenderar hur många timmar som helst på flygplatsgolv, kommer man så småningom bara till den grekiska övärlden.

Till detta sovrum, t.ex.

Så vad gör man då under evinnerliga timmar på flygplatser? Går man en glad promenad utanför Arlanda när man råkar komma i vansinnigt god tid? Nej, först sover man lite och sedan försöker man ta en bild på en amerikansk hippie från Dalarna.

Men bilden blev inte så bra.

Går man kanske en stärkande promenad utanför Münchens flygplats om man har fem timmar att slå ihjäl? Nej, först sover man en stund.

Sedan sätter man sig på ett marmorgolv och letar (förgäves) efter internet.

Tar man in på hotell i Aten för att hinna sova i fyra ynka timmar? Nej, man sitter vaken på flygplatsen och försöker hitta internet. Sedan somnar man i småryck.

När man har varit semivaken i över ett dygn och befinner sig på ett stängt café innan solen har gått upp, letar man dock inte efter internet. Man somnar lite. Jag har alltså dreglat mig genom Europa. Och alla som går på diet – vad sägs om denna kostcirkel under mina 28 resetimmar? Nio mackor och fyra öl.

En helt annan sak: är det egentligen så himla kul att vara arkitekt i Grekland?

{ 15 kommentarer }

Uppraggad

av Lotten Bergman den 11 juli 2009

Jag stod framför automat med en skylt som skrek att endast kontanter accepterades och att biljetten med gula tåget till Arlanda kostade skjortan.

– Kontanter? sa jag högt till ingen. Kontanter?

En minut senare stannade jag till framför en fullständigt fantastisk plats.

En raggningsruta.

Gula tågen har installerat en raggningsruta eftersom det kostar nästan lika mycket att åka två tillsammans som en ensam! Och där stod en karl i raggningsrutan och bara väntade på mig.

– Får jag lov? sa jag?
– Om jag får ragga på dig, svarade han.

Han var en av två keyboardister i bandet Tiamat, som var på väg till Tjeckien efter att nyligen ha spelat på Peace & Love. (Eller som jag så initierat sa: ”Love & Peace”.)

Tre av Tiamatisterna.

Vi pladdrade och skojade om hur uppraggad jag var och filosoferade om huruvida vi var tvungna att hångla eller om det räckte med att vi pluggade morgonritualer med varandra. Men plötsligt sa jag fel. Jag gjorde bort mig. Samtalet tystnade och grabbarna vände sig inåt och slutade att berätta om gårdagens öl och morgonens öl och den kommande lunchölen. Jag grävde nämligen fram kameran och deklarerade glatt:

– Vad kul, det här måste jag skriva om!
– Va? Skriva?
– Mhm. Blogga!

And the rest was almost silence.

Nu sitter jag och väntar på att få gå ombord på planet i en förvånansvärt stökig del av Arlanda. Jag har hittat ett eluttag och känner mig därmed som hemma. Jag skulle bara ladda ner en bild från kameran, men måste först tömma den på 1 300 bilder som min djefla man tog i Ukraina. Han tog många bilder på tanter i huckle, kan jag meddela.

Bredvid mig sitter en hippie i kostym och hallickskor och äter vindruvor medan han viftar med en cigarr i metallfodral. Jag hade bestämt mig för att han var en skum amerikan, när han plötsligt började tala dalmål. Jag är verkligen en människokännare.

{ 15 kommentarer }