Inlägg taggade med:

handboll

Dagens landskamper: fot- respektive handboll

av Lotten Bergman den 20 januari 2010

Jag gillar landskamper, särskilt i fotboll och ishockey. (Basket? Jorå, men Sverige är liksom på Danmarks bandynivå.) Därför hade jag sett fram emot kvällens träningsmatch mot Oman.

Oman? Ah, vänta, det är ju bra väder där. Ok.

När börjar matchen, tror ni, om man läser på Svensk Fotboll?

Halv åtta? Ja, lokal tid!

När jag av en slump klockan 18:05 råkade hinna se sista kvarten, var det som att sitta i en sommarstuga under VM 1978.  Kommentatorerna sa mest ”oj, svensken faller” och ”där försöker Sverige med en glidtackling” samt ”nämen, den svenske spelaren passade fel”. De kanske sa mer, men micken måste ha varit från Putte Kocks tid; allt lät som när man pratar med en lovikkavante framför munnen. (Uppdat.: Aha, nu läste jag att stackarna refererade matchen via mobiltelefon.) Bilden påminde om när man kisar med ögonen och tittar på ett hockeyspel där alla spelare har exakt samma utseende. Dessutom låg ljudet 3 sekunder efter bilden. Det såg ut så här:

Spring, spring, dribbel, dribbel, tjohooo från publiken – och plötsligt slutar alla springa och tittar på domaren som pekar på något som inte går att se. Då hör vi avblåsningen i tv:n. (Domaren har inte ens pipan i munnen längre.)

Då laddade jag för nästa landskamp: Polen–Sverige i handbolls-EM. Men … det var som att se Sverige tävla i konståkning. Ingenting funkade! Och domarna var dumma! Sverige tog sats och missade, snubblade och blev utvisade och ingen ville ta avslut och i halvtid när jag satt och gapade över det dassiga spelet sa kommentatorerna att ”det här går ju jättebra, de spelar suveränt”. (Men förlorade. Ju.)

Och hur tror ni förresten att en fotbollsmålvakt ser ut nuförtiden? Inte alls så här.
Utan så här. Vi får lära oss ett nytt namn nu: Daniel Örlund.

Äsch. Jag skulle ha läst en god bok, dansat jenka eller sovit middag istället för att titta på sport. (Något säger mig att stora delar av det sportointresserade kommentatorsbåset vill vråla ”vad var det vi sa”.)

{ 23 kommentarer }

Hej alla handbollsälskare!

av Lotten Bergman den 11 juni 2009

Tänk om Tomas Ravelli skulle rycka in och stå ett par matcher igen. Eller om Göran Högosta satsade på ny kula. Eller om Tomas Svensson, den gamle handbollsmålvakten, skulle komma hem från proffslivet för att lira ett år i moderklubben Guif.

(Jag är så nära ett scoop som jag någonsin har varit. Nu är det inte så många läsare här som bryr sig om just handbollsmålvakter, men ni kan låtsas att det handlar om något annat. Kanske att Hemingway har återuppstått eller att Olof Palme bara gick till skogs 1986 och nu är på väg mot en återkomst. Eller att Carolina Klüft har återfått förståndet och ska tävla i sjukamp i sommar.)

Nämnde Svensson.

I SR P4 Sörmland i morse, lät det så här när vi intervjuade den där Tomas Svensson som jag nämnde inledningsvis:

– Hur ser det ut inför hösten, handbollsmässigt?
– Det är osäkert, jag vet inte vad som händer.
– Hur känns det då?
– Ja, det är ju inte roligt.
– Men vad säger du om att komma hem?
– Ja, det hade ju varit en dröm.
– Har du någon gång tänkt tanken att avrunda karriären i Guif?
– Det har jag gjort många gånger! Det vore ju onekligen väldigt bra för barnen att lära sig svenska.
– Har du fått något samtal från Guif?
– Nej.
– Men vad skulle du säga om de ringer?
– Ja, jag är ju fortfarande en egen produkt så jag kanske passar in.
– Ok, om du nu skulle få frågan – är det då möjligt för dig socialt
sett att flytta hem?
– Min fru sa häromdagen: ”Vi kanske skulle flytta till Sverige …” Jag säger inte mer. Men det kanske vore läge för det. Just nu är vi inte speciellt nöjda med hur klubben här har behandlat oss under den här våren.
– Och om du skulle gå till en svensk klubb,skulle du då gå till någon annan klubb än Guif då?
– Nej, det gör jag inte. Aldrig.
– Nä, nu kommer du hem!

Eller … så lät det inte alls. Det var ett evigt hummande, fnissande och tramsande. Jag har koncentrerat elva minuters prat till detta lilla replikskifte ungefär som när man tvättar en angoratröja i 90 °C. Men angoran är ändå kvar, liksom.

Någon mer som ni vill att vi övertalar till en comeback? Gunde Svan? Lill-Ba… nä. Men Elvis Presley?

{ 12 kommentarer }

Handbollsklister (uppmaningsuppdat.)

av Lotten Bergman den 29 april 2009

Hej alla handbollsspelare. Ni kan sluta läsa här och nu, för ni kommer bara att tycka att jag är fjantig eftersom jag är en basketspelare som har varit på handbollsmatch i verkligheten.

Matchbild från igår – med spelarspöke längst till vänster. Guif vann matchen och hemmapubliken i rött var fantastisk och allt var mycket imponerande – men jag ska idag fokusera på något större. Handbollsklistret.

Fast visst har jag väl utrett handboll tidigare? Jodå, det ligger mig tydligen varmt om hjärtat:

Skillnaden mellan basket och handboll.
Mitt livs första handbollsmatch på plats.

Lika fascinerande varje gång: spottkoppen strax framför sekretariatet.

När vi basketspelare stöter på detta gissel som heter handbollsklister, ligger det som svarta streck och klumpar på vår basketplan. Vi fastnar i det när vi sitter, när vi går och när vi trillar. Utanför Sporthallens arena, sitter en tvättautomat (se till vänster) som manar till rengöring. Av händerna. Inte golvet.

Men handbollsklister är, har jag idag förstått, för handbollsspelare som talk för gymnaster, som liniment för hästar och som snuttefilten för Linus i Snobben. De behöver klistret och jag måste inse detta och sluta gnälla.

Handbollsspelare kan inte som jag och mina likasinnade basketspelare sova med sin boll i sängen. De kan heller inte smycka Halloweendukningen med sina bollar. Och stackarna verkar bli lika beroende av att ideligen kleta in bollen eller händerna med klister som alla nässprejssnörvlare som behöver knark mot täppan.

I halvtid byter lagen spelarbänk med varandra, vilket väl har att göra med de flygande bytena som sker en masse. Men förutom att flytta vattenflaskor och uppvärmningströjor och handdukar (eller snuttefiltar?), flyttar man även handbollsklisterburken.

Exhibit A: handbollsklister i burk. Men det är ju gult! Det blir inte svart förrän vi basketspelare stöter på det en dag senare! Wow!

Från denna burk tas det klister konstant under hela matchen. Bollen sitter verkligen som en fastklistrad smäck i handflatan. Den är så klistrig att den inte kan rulla på golvet; den fastnar som en kardborre på ett biljardbord.

Men hur gör man om man spelar en match och plötsligt i ett anfall känner sig oklistrig? Kan man kanske bära med sig lite klister i en höftväska eller be domaren om tillstånd att klistra lite? När jag som bäst stod (ståplats!) och funderade över detta världsmysterium, lade jag märke till att Guifs bjässe Jimmy Jansson (201 cm, 110 kg, skulle ha passat bra som basketspelare) hade trasiga skor.

Trasiga skor? I en SM-semifinal? Det hade aldrig Zlatan accepterat.

Exhibit B: ihoptejpad sko … eller?

Men tejpen på skon var inte en lagning. Det var en handbollsklisterhållare! När det bränner till i klistertarmen böjer man sig ner och snuttar lite på klistret där och är fit for fight igen!

(Nu undrar ju vän av ordning varför det på marknaden inte finns handbollsskor med detta inbyggt. Hallå alla produktutvecklare, hallå.)

Även jag vurmar för handbollsklistret nu när jag har förstått dess storhet. Framför allt gjordes ju extremt få turnovers (felpassningar) eftersom bollen sugs fast som av magnetism. Vi hade behövt det, vi basketspelare.

Han kom som ett yrväder med en klisterburk i en svångrem om halsen.
Livet är som en burk med handbollsklister.
Låt dem äta handbollsklister.
Jag ska vara som handbollsklister för dig.
Somliga går med klistriga skor.

Uppdatering
Ni bara måste läsa kommentarerna. Preview från AB:

Gå i klister, Ofelia!

{ 56 kommentarer }