(Ni som inte vet – sedan i början av 1990-talet har Henrik Larsson från Helsingborg förgyllt landslaget och diverse andra fotbollslag. Han sprang mycket och lätt, hade rastaflärpor för länge sedan, kan prata holländska nederländska och knarrig engelska, säger ofta ”io-keå” istället för ”åkej”. Alla respekterar honom och så har han förstås en utomordentligt snygg rumpa. Igår spelade han sin sista hemmamatch. Då hyllades han, kastade skorna uppåt läktarna och grät.)
Ok? Visst var den svårt att förstå? Sampling, inspiration eller plagiat av ovan nämnda text – man kan kalla’t vad man vill. Här kommer i alla fall mitt bidrag till den obegripliga genren som heter kulturrecensioner von oben. Läs lå-hå-hångsamt som den läsvana elit ni ju är del av.
Henke Larsson river ut tungan ur munnen, ger den nya, knarriga brukssätt. Oväntan gjuts samman med förväntan. De andra spelarna i laget kapitulerar i ett slags främlingskap – hårdheten i det okvävda hos det okända – det enda främmande, som om omöjligheten att lära känna honom växer starkare istället för att övervinnas, att ge upp inför något oöverkomligt. Men där stannar inte matchklockan. Den stäms in på en överskådlig gräsplan med närmanden, snabba sprintsteg mot just det enda främmande, som en mötesplats för tanken och kroppen, en vilja att förändra den stipulerade ställningen, som är 0-0.
Nu kommer itutagande med anfallet. Skruvarna, skottens differenser och likheter. Kanande glidtacklingar, abrupta vändningar. Vi ger oss nu i kast med något helt annat – förverkligandet med början den 10 juni.
