historia

Visst är det fantastiskt fascinerande med människor som har många strängar på sin lyra? Jag verkar vara extra förtjust i människor som kan både en sak och dessutom dansa. John Travolta och Hugh Jackman är två sådana skådespelare; de springer i ena sekunden omkring med bister min och dödar folk, för att i nästa sekund dansa och sjunga. (Länken går till en intervju, där de två först kramas och sedan sätter sig ner och klappar på varandra på ett synnerligen snyggt sätt.)

Det finns förstås andra som både kan stämma piano och åka skateboard eller sjunga baklänges och väva mattor. Själv kan jag ju både spela basket och rabbla skrivregler … vilket än så länge inte har imponerat på en enda levande själ.

Lew Wallace (1827–1905) var en amerikansk jurist som gjorde militär karriär och som på det hela taget verkar ha varit en okej kille.

Lew Wallace runt 1865. Men hur har han det med knapparna?

Pappan var militär och guvernör, den snälla styvmodern var suffragett och aktiv inom nykterhetsrörelsen. Hans militära ordergivning orsakade stök och klagomål samt mången mans död, men det hela är så utförligt beskrivet på Wikipedia att jag blir alldeles förvirrad.

Så jag går snabbt mot Lew Wallaces två bestående insatser, som har gjort honom historisk. Det började med att han utnämndes till New Mexicos guvernör 1878, när Lincoln County War pågick för fullt – och Billy the Kid var med och fajtades.

Billy the Kid. (Se Young Guns som handlar om denna tid, det är en bra – om än banal – film.)

Först bestämde Wallace sig för att ge alla som deltog i kriget amnesti om de gick med på en massa premisser som att skvallra om var andra bovar befann sig och dessutom uppföra sig väl. Billy och Lew träffades och pratade om situationen och det bestämdes att amnesti trots allt var en bra idé. Billy lydde snällt (även om han hela tiden var beredd på det värsta med ett laddat vapen i var hand). Meeeeen …  pga. teknikaliteter och en envis åklagare, fick Billy the Kid sitta kvar i finkan.

Så han rymde. Förstås.

Tiden gick och The Kid fortsatte att röja – och 1880 satte Lew Wallace ett pris på hans huvud: 500 dollar. När Billy infångades, vände han sig till Lew och bad om nåd i flera omgångar. Men den här gången hade Wallace fått nog, och svarade nej, nej, nej och åter nej.

Så Billy rymde. Förstås.

Och blev ihjälskjuten. Förstås.

Och nu till det som Lew Wallace satt på kammarn och pysslade med under allt ståhej med Billy the Kid och andra unga delinkventer: han skrev en bok. Och inte vilken bok som helst, utan ”Ben-Hur”. Japp, den som 1959  blev film.

Charlton Heston med fullt fokus.

Lew Wallace med oknäppta knappar igen. Ena bilden är spegelvänd och jag kan inte riktigt bestämma mig för om de är tagna vid olika tillfällen eller ej.

Så. Nu vet ni att Lew Wallace gav Billy the Kid en dödsdom samtidigt som han skrev Ben-Hur. Huruvida karln kunde dansa som Hugh och John återstår att utreda.

{ 63 comments }